Unga Folkpartiet och Birgitta Ohlsson

Folkpartiet släpper idag den här grymt snygga affischen på EU-minister Birgitta Ohlsson:

Birgitta har gått från LUF-ordförande till riksdagsledamot till EU-minister - ett uppdrag som hon sköter med bravur. Hon är en politiker med tydlig profil och ideologisk ryggrad. Birgitta har i alla väder stått upp för mänskliga rättigheter, feminism och internationalism. Birgitta Ohlsson behövs i Sveriges regering.

Hyckleriet fortsätter

Svar kom på Dan Munthers inlägg (som jag skrev om här) och är skrivet av Zakia Khan, företrädere för "Interfem, en feministisk antirasistisk tankesmedja och resurscenter" som tydligen är "Feministiskt Initiativs antirasistiska arbetsgrupp".

Hennes invändning mot varför man bara bör förbjuda vissa handlingar som är baserade på patriarkalt förtryck är följande:

Alla kvinnor har rätt att bära hijab, niqab eller burka. Det är en fråga om mänskliga rättigheter (oavsett vad icke-slöjbärande personer tycker). Dessa kvinnor är kanske offer för ett patriarkalt förtryck, men jag kan tolka valet att bära hijab, niqab eller burka på minst tre andra sätt:

(1) att kvinnorna är religiösa och vi uttrycka sin tro

(2) att kvinnorna inte vill vara del av den allmänna objektifiering av kvinnors kroppar

(3) att kvinnorna ser sin hijab, niqab eller burka som ett politiskt motstånd mot ett förtryckande samhälle där majoritetens kristna värderingar (utklädda till sekulära värderingar) kväver minoritetens rätt att vara annorlunda.

Är det politiskt motstånd att välja att sälja sin kropp eller stanna hemma med sina barn? Väldigt, väldigt sällan.

Notera att Khan inte med en stavelse bemöter artikelns själva kärnfråga: varför vill man lagstifta och intervenera med lagar och regleringar i vissa fall som rör sociala strukturer men inte alla? Vari ligger urskiljningen?

Jag är med Khan på att man inte bör lagstifta om klädbärande, oavsett vad det handlar om.

Men Khan menar något förvirrat att bärande av burka skulle kunna vara en avancerad protest mot majoritetens förklädda kristna förtryck. I kontrast till detta kan omöjligen prostitution vara en politisk protest mot förklädd kristen moralism.

Det är alltså personer som Khan som bestämmer vad som konstituerar en politisk protest eller inte. Att stanna hemma med barnen i konflikt med jämställdhetshegemonin är det inte. Att protestera mot förbudet att sälja sexuella tjänster är det inte. Men att bära burka i strid mot förtäckta kristna värderingar är det.

Välkommet är att Khan i alla fall erkänner att bärande av religiösa plagg kan vara kopplat till patriarkalt förtryck. Tyvärr har hon fortfarande inte svarat på varför det då skulle skilja sig från andra former av patriarkalt förtryck och då inte behandlas på samma sätt politiskt.

F! vill kvotera - men inte sig själva

Bloggen Intersektionell solidaritet kommenterar mitt inlägg om varför Feministiskt Initiativ inte kvoterar män på sina partilistor:

Adam Cwejman,LUF påpekar att vi inte kvoterar på våra egna listor när vi kräver kvotering i företagsstyrelser.Håller med om att Schymans svar i Korseld är vagt och påminner om patriarkatets ursäkter. Synd att bjuda på ett sådant självmål i valrörelsen-för vi kommer troligen få höra detta argument till leda.

Argumentet kommer F! höra till leda eftersom det visar prov på en sällsynt uppriktigt form av bristande konsekvens. Om deras partiledare inte kan se motsättningen då är det väldigt tragiskt.

Jag har alltid respekterat ideologisk konsekvens och engagemang, även då jag inte delar själva åsikten. Men när vänsterfeminismen så lätt tappar fattningen och inte kan förklara varför kvotering bara passar vissa och bara är lämpligt ibland, då blir jag fundersam.

Det går inte heller att komma släpandes med ursäkten att man har få medlemmar av ett visst kön med rätt kompetens, den ursäkten godtar de knappast från privata bolag vars styrelser de vill kvotera.

Lyft kvinnligt entreprenörskap!

Företagaren och skribenten Thomas Gür lyfter idag ett viktigt perspektiv som ofta saknas i jämställdhetsdebatten:

De dåliga villkoren för kvinnligt företagande borde stå i centrum för debatten, allra helst som det är växande företag som står för merparten av jobbtillväxten i Sverige. Dagens stora underrepresentation av kvinnliga företagare, och framför allt av kvinnliga företagare med anställda, innebär att vi går miste om hundratusentals arbetstillfällen.

Varför kvinnligt företagande ofta hamnar i skuggan av andra frågor som könskvotering kan man fråga sig. Svaret finner man nog i alla fall delvis på ett annat ställe i Gürs artikel:

De enda branscher där fler kvinnor än män startar och driver företag är utbildning, hälso- och sjukvård och andra person- och samhällstjänster. Av företagen som startades inom dessa områden under 2008 drevs 58 procent av kvinnor. Samtidigt hade hälften av nyföretagarna inom branscherna fortfarande kvar sina anställningar och var deltidsföretagare.

Företagande inom skola, vård och omsorg är mer riskfyllt än företagande inom andra branscher, eftersom den politiska inblandningen är betydligt större och villkoren ofta ändras. Denna politisering har direkta, negativa konsekvenser för det kvinnliga företagandet och är en viktig förklaring till att kvinnor oftare är deltidsföretagare och oftare låter bli att ha anställda.

Eftersom kvinnor tenderar att starta företag främst inom branscher som rör vård, skola och omsorg är det förhållandevis enkelt att förstå varför villkoren för kvinnligt företagande har varit så dåliga under så lång tid. En politisk vänster som dominerat Sverige under en lång tid har helt enkelt värnat om den offentliga sektorn och ofta sett konkurrens från privata initiativ som skadligt. Tankesättet "staten vet bäst" har resulterat i att mångfald på aktörer aktivt har motverkats.

Maria Eriksson på Svenska Dagbladet har för övrigt skrivit en nyligen publicerad liten men insiktsfull skrift kallad Staten, kapitalet och moralen som handlar just om det faktum att staten (och därmed politiker) inte nödvändigtvis är bäst på att driva företag.

Den negativa inställning mot entreprenörskap som länge funnits inom den politiska sfären har tyvärr inte bara lett till uteblivna arbetstillfällen, minskad produktkvalitet och försämrad samhällsutveckling. Även jämställdheten har fått sig en törn, då man i praktiken missgynnat specifikt kvinnliga företagare.

Och nu vill vänstern alltså gå till val på lagstiftad könskvotering, som om könsfördelningen i bolagsstyrelser vore det stora jämställdhetsproblemet inom näringslivet...

Samma tema: Svensson, GN, Ankersjö, ARAR, Ekström, Olsson, Johansson, Ottosson, Andersson, Carlsson.

Vänsterpartiet förespråkar ojämn könsbalans

Vänsterpartiet presenterade idag i ett pressmeddelande valberedningens förslag till ny partistyrelse inför kongressen i maj. I pressmeddelandet skriver man:

Förslaget till ny partistyrelse har också en stark kvinnodominans. Nästan två tredjedelar av de föreslagna, 18 personer, är kvinnor.

Valberedningens sammankallande Veronica Ekström välkomnar detta:

"Jag är särskilt glad över att vi har kunnat föreslå så många kvinnor till partistyrelsen. Vänsterpartiet ska vara en stark feministisk kraft, och det känns ännu viktigare i dessa tider när frågorna om kvinnors villkor trängts tillbaka i debatten."

Om Ekström med feminism menar uppnå jämställdhet mellan könen rimmar strävan efter att vara en feministisk kraft ganska illa med valberedningens förslag. Åtminstone om man representerar ett parti som tycker styrelseledamöters kön är så viktigt att man stödjer lagstiftad könskvotering.

Under avsnittet "Kvinnopolitik och feminism" på Vänsterpartiets hemsida skriver man:

Könsfördelningen ska vara jämn i hela den politiska processen. Vänsterpartiet är för kvotering för att uppnå jämn könsrepresentation.

Antingen menar man att Vänsterpartiet inte ingår i den politiska processen, eller så lever man inte riktigt som man lär.

Det är för övrigt intressant att närmare studera Vänsterpartiets åsikter om kvotering i ett stycke längre ner i samma avsnitt:

Vi anser att kvotering är ett verktyg bland andra som kan användas för att komma tillrätta med problemen med att män är överrepresenterade på makt- och inflytandepositioner. Kvotering kan bryta könsmaktordningen och mansdominansen, den onda cirkel där män väljer män.

Kvotering, verkar Vänsterpartiet hävda, ska bara nyttjas för att "bryta mansdominansen" som är en "ond cirkel" och innebär överrepresentation av män på "makt- och inflytandepositioner". Att valberedningens förslag på partistyrelse där kvinnor blir överrepresenterade inte ses som något problem kanske därför bör tolkas som att Vänsterpartiet anser att de själva saknar makt och inflytande?

Och även om man kanske inte skulle ha något emot det är knappast så fallet i dagsläget. Därför bör nog Vänsterpartiet snarast rannsaka sig själva innan de överväger att tvinga andra att kvotera sina styrelser.

Eftersom jag är starkt emot kvotering tycker jag personligen att Vänsterpartiet - om man bortser från hyckleriet när de säger att de eftersträvar en könsbalans - får ha hur många män eller kvinnor som helst i sin partistyrelse. Till skillnad från Vänsterpartiet tycker jag nämligen att det enda som är viktigt är att ledamöter till beslutsfattande organ väljs på basis av individuella egenskaper och kompetens - inte på någon form av kollektivistisk grupptillhörighet.

För att uppnå jämställdhet krävs inte mer utan mindre fokus på kön. Detta verkar tyvärr kvoteringsförespråkarna i vänsterblocket missa helt och hållet.

Samma tema: SvD:s ledarblogg.