Vad är det för fel på Tännsjö?

Torbjörn Tännsjö snurrar in sig själv ännu mer i sitt grumliga resonemang om judar i förhållande till staten Israels förehavanden,

/../Jag håller inte judar ansvariga för vad Israel gör. Tvärt om. Jag utgår ifrån att många judar förkastar den självutnämnda judiska statens mordiska politik. Jag utgår ifrån att judar inte är ansvariga för morden. Och jag kräver att de ska klargöra detta, då Israel mördar i deras namn, just för att motverka antisemitism.

Premisserna för Tännsjös tes är:

- Att judar nödvändigtvis känner en koppling eller har en relation till staten Israel. Samma antagande ska kunna göras med religiösa eller sekulära protestanter och varenda land som domineras av nämnda religion.

- Att den "självutnämnda" staten faktiskt har något som helst ansvar för judar i världen och att ett omvänt förhållande även råder: att judar måste ansvara (genom att avkrävas "svar") för vad en judisk stat gör. Vilken annan stat avkrävs den rollen? Sedan när ansvarar Kina för kineser med annat medborgarskap än det kinesiska? Sedan när kräver man att Danskar ska ta avstånd från sin regering?

- Att principen "ett land, ett folk" gäller och att utgångsläget är att just judar ska avkrävas svar för Israel och inte exempelvis Bhutaneser. Tännsjö fokuserar på nationen som relevant kollektiv och inte exempelvis rörmokare eller personer som politiskt delar den israeliska regeringens position.

Nationalstatsvurmaren Tännsjös ursprungliga appell till världens judar jämförde han med det självklara krav (?) som ställs på världens muslimer att ta avstånd från brott begångna i Islams namn,

When violent crimes are committed by fundamentalist Muslim groups Muslims all over the world are rightfully called to come forward to condemn the crimes — in order to show that these actions are not consonant with a reasonable Muslim belief. We see this over and over again. Now the time has come for Jews, individuals and organisations, to do the same, in order to obviate anti-Semitism.

Per Bauhn skriver klokt och självklart om Tännsjös kollaps,

Om man verkligen vill motverka antisemitism, så är det just sådana föreställningar om en kollektiv judisk skuld som man bör bekämpa. Man kan här erinra sig vilken roll föreställningen om judarnas kollektiva ansvar för Jesu död spelade för den medeltida europeiska antisemitismen. Vad medlemmar av det judiska prästerskapet en gång gjorde i den judiska religionens namn kom att ses som moraliskt definierande för det judiska kollektivet och därmed för de enskilda medlemmarna av detta kollektiv.

Till svar undrar Tännsjö hur det gick till att Bauhn fick en professur samt en upprepning av uppmaningen att judar bör ta avstånd.

Torbjörn Tännsjö spär på den unkna kollektivistiska tanke som frodas inom den vänster han varit aktiv i sedan 1970-talet (med start i VPK).

Enskilda medborgare som fotbollsspelare eller apelsinplockare görs ansvariga för vad en stat gör eller inte gör. Den kollektiva bestraffningen uppfattas som fruktansvärd från vänsterhåll men man undrar varifrån ivern för generella (till skillnad från riktade) bojkotter kommer ifrån. Kollektiv skuld men inte i min bakgård verkar man mena.

Vad hände med solidariteten med arbetarklassen i alla länder? En ordentlig kommunist hade givetvis utgått från att arbetarklassen i både Gaza, Västbanken och Israel lider under borgerligt och religiöst förtryck. Oavsett om det handlar om Hamas, Hizbollah eller den israeliska högern och storkapitalet. Fotbollslaget Hapoel (som jag skrev om här) hade då i själva verket varit en potentiell allierad och inte ännu en symbol för den sionistiska makten. Vänsterns urskiljningsförmåga gick förlorad någonstans.

Vågar man tro att Tännsjö har lärt sig från de mest slipade? Greppet är definitivt inte nytt. Efter Sexdagarskriget 1967 skuldbelade den polska kommunistregimen kollektivt landets judar för att vara en "femtekolonn" och sionistsympatisörer så länge de inte bekände färg i israelfrågan.

Med skenheliga reservationer om att det definitivt inte handlade om kritik mot judar utan deras sionism lyckades man kollektivt skuldbelägga landets judar för att sympatisera med den imperialistiska kapitaliststaten Israel. (Jag skrev utförligt om händelserna i Polen här. ) Tännsjö är i själva verket inte långt från Gomulka, den Polska kommunistledaren när han skriver,

If Jews hesitate to do so, the distinction, which is clear and sharp in theory, between anti-Zionism and anti-Semitism, may easily drop into oblivion.

Exakt samma uppmaning riktade Gomulka till Polens judar, att de var tvungna att ta avstånd från sionismen för att undvika antisemitism. Människor helt utan koppling till Israel, helt utan politiskt intresse eller sympatier för något land avkrävdes svar enbart baserat på sin familjehärkomst. Judar görs ansvariga för att förhindra antisemitism. Bevisbördan faller på den anklagade och inte den som anklagar.

I konsekvensens namn hoppas jag att Tännsjö uppmanar kvinnor att inte klä sig utmanande om kvällarna för att undvika våldtäkter. Jonas Sjöstedt och annan godtrogen vänster påpekar gång på gång att varken Tännsjö eller Reepalu (som gjorde exakt samma fel som Tännsjö) absolut inte är antisemiter. Må så vara, men om man i rakt nedstigande led från de polska kommunisterna driver en linje som legitimerar och skapar förutsättningarna för antisemitism då är frågan om simpla ursäkter räcker.

Vill Tännsjö lära sig mer om sin läromästare Wladyslaw Gomulka och dennes kamp mot sionisterna så kan jag varmt rekommendera "Forced Out: The Fate of Polish Jewry in Communist Poland". Den engelska wikisidan beskriver översiktligt vad som hände.

På samma tema: Kuniri, Sjöstedt,Kamferdroppar,Ner kommer man alltid, Peter Karlberg, Jonathan Leman, Ann-Mari. DN, DN2, DN3, Varlden idag, AB, SVD, Al Hamatzav, Martin Moberg, Kjellberg

Kollektivismen på frammarsch

Monumental dumhet drabbar vänstern verkar det som,

Svensk fackföreningsrörelse borde nu liksom då gå i bräschen för en bojkott. Det räcker inte med starka fördömanden från LO, TCO och Europafacket. Nu krävs handling. Hela det palestinska samhället, inklusive dess fackföreningsrörelse, vädjar till västvärlden att inleda bojkott. Wanja Lundby-Wedin som är ordförande för både LO och Europafacket har all anledning att lyssna till dessa krav.

En form av bojkott och blockad ersätts med en annan. Är det verkligen en symbolik och metodik man tycker är vettigt eller verkningsfull?

Generella bojkotter fungerar inte. Det är dessutom precis den form av kollektiva bestraffning som man inte vill ska drabba palestinier. Varför utsätta Israeler för kollektiv bestraffning?

Samma sak gäller när det kommer till kraven på att ställa in alla sportevenemang där israeler deltar. Vem är det egentligen som drabbas? Israeliska statsmakten eller ett gäng fotbollsfans och fotbollspelare.

Situationen blev absurd när Hapoel spelade mot IFK Göteborg förra året. Hapoel har sina rötter i den israeliska arbetarrörelsen och har alltid haft en vänsterposition i politiska frågor. Laget har även palestinska spelare och gör det till en poäng att vara för en tvåstatslösning. Trots detta stod de svenska palestinaaktivisterna utanför arenan och krävde en totalbojkott av allt som rör Israel och stopp på matchen.

Händelsen visade så tydligt att när det kommer till Israel så riktar sig protesten mot allt, det finns ingen urskiljningsförmåga: allt som rör Israel är hemskt. Om detta inte är kollektivisering av den djupaste sort så vet jag inte vad som är. Mellanösternkonflikten innebär tyvärr alltför ofta ett carte blanche för total idioti.

På samma tema: Svensson, SVD, EX, DN, SVD2, Jessica Presits.

Frihetsflotta?

IHH, huvudfinansiärer av biståndsflottan till Gaza är inte helt kosher, för att uttrycka det milt,

Många vittnesmål och rapporter pekar på att IHH har varit inblandat i en rad aktioner med våldskaraktär som har syftat till att främja militanta sunnimuslimska organisationer. Enligt bland annat en rapport från danska Utrikespolitiska institutet har IHH stöttat radikala islamistiska grupper i länder som Bosnien, Pakistan, Irak och Palestina, däribland Hamas.

Läs Evan F Kohlmanns rapport som hänvisas ovan och som noga utreder vilka IHH faktiskt är,

Yet, the phenomenon of charitable front groups that provide support to Al-Qaida is by no means exclusively limited to the Arabian Peninsula. Indeed, elsewhere in the Muslim world,other such entities have been established with near equal success – as in Turkey, with the so called Foundation for Human Rights, Liberties, and Humanitarian Relief (IHH). Turkish authorities began their own domestic criminal investigation of IHH as early as December 1997, when sources revealed that leaders of IHH were purchasing automatic weapons from other regional Islamic militant groups. IHH’s bureau in Istanbul was thoroughly searched, and its local officers were arrested. Security forces uncovered an array of disturbing items, including firearms, explosives, bomb-making instructions, and a “jihad flag.” After analyzing seized IHH documents, Turkish authorities concluded that “detained members of IHH were going to fight in Afghanistan, Bosnia, and Chechnya.”

According to a French intelligence report, the terrorist infiltration of IHH extended to its most senior ranks. The report, written by famed counterterrorism magistrate Jean-Louis Bruguiere, revealed that IHH President Bulent Yildrim had directly conspired in the mid-1990s to “recruit veteran soldiers in anticipation of the coming holy war [jihad]. In particular, some men were sent into war zones in Muslim countries in order to acquire combat experience.” Furthermore, in the hopes of “obtaining political support from these countries, financial aid was transferred [on behalf of IHH], as well as caches of firearms, knives, and pre-fabricated explosives.” An examination of IHH’s phone records in Istanbul showed repeated telephone calls in 1996 to an Al-Qaida guesthouse in Milan and various Algerian terrorist operatives active elsewhere in Europe – including the notorious Abu el-Ma`ali, who has been subsequently termed by U.S. officials as a “junior Osama Bin Laden.”

Se även Foreign Policy och Yahoo News på samma tema. Debka bör citeras med försiktighet men information därifrån överensstämmer till stor del med det som beskrivits i Kohlmanns rapport,

This evidence released by the IDF Monday night, June 1, described how the Turkish Marmara, the flotilla's lead vessel, had been commandeered by terrorists indirectly supported by the Ankara government's subsidy to the Turkish Insani Yardim Vakfi - IHH, which is listed by the American CIA as an al Qaeda-linked Islamist terrorist organization with bases in Turkey, Bosnia and Bulgaria. Those passengers attested to more than a hundred members of terrorist organizations aboard acting like a quasi-military group with a command hierarchy, whose leader forced the other four or five hundred passengers to fall into line behind them. The group was split into sub-sections, each in charge of a section of the ship before and after it set sail from Istanbul. Its members were all armed with an assortment of chains, iron bars and knives as well as night goggles and gas masks.

Säkert i detta läge är a) att Israel kände till att IHH finansierade stora delar av resan. b) att Mavi Marmara var skeppet där en majoriteten av IHH-funktionärerna befann sig på. c) Att IHH uppenbarligen förberett sig på våldsamheter och inte, till skillnad från de övriga fem skeppen tänkte ge sig utan strid. d) Att flottan, trots förekomsten av bistånd inte hade som enda motiv att skicka förnödenheter, då hade man givetvis accepterat erbjudandet att transportera allt via Ashdod och då med säkerhet undvika konflikter. Jag lämnar frågan öppen om hur mycket som skrivits om IHH som faktiskt stämmer. Än så länge har jag bara läste den Kohlmanns danska rapport, mer bakgrundsinfo kan behövas.

Säkert är dock att denna humanitära flotta inte var någon änglalik samling människor. Bara för att ordet "bistånd" och "humanitär" förekommer innebär inte att IHH inte planerade att göra det hela till en propagandaaktion. Vilket nu uppenbarligen har lyckats då knappt ett ord nämns om IHH:s bevekelsegrunder (förutom dagens artikel), vilka de är och deras syften. Nyheten har varit så dominerande i alla medier de senaste dagar att ingen riktigt har frågat sig vilka dessa IHH är och vilka de faktiskt samarbetar med. Den här veckan har vi alla varit nyttiga idioter i någon utsträckning.

På samma tema: AB, AB2, Ab3, DN, DN2, DN3, SVT, AB2, FiM, Ulf Bjereld, AB4, EX, EX2, Andrea Doria, Peszter, Odelberg, Beijbom, Pophöger, Pophöger2, SVD, Avci.

Vilka perspektiv har vi?

Om Israel kan alla gasta sig hesa, det är ju verkligen inget nytt. Inte heller är det alltid konstigt eller fel, den israeliska regimen och militären har för vana att försättas och försätta sig i knepiga situationer. Den senaste är synnerligen obehaglig, om något gott kan komma av det som hänt så är det att blockaden hävs. Samtidigt är den av yttersta vikt att Hamas inte tillåts attackera Israel. Det är väldigt svårt att vara israelvän idag, likaså är det svårt att vara hoppfull om någon bestående fred.

Men nivån på upprördheten och perspektiven som följer är intressanta på ett obehagligt sätt. Ilmar Reepalu, en politiker med så unkna värderingar att jag önskar hans exil fick häromdagen frågan om både Israel och Iran. Konstrasten i svaren är slående och pedagogisk för att förklara hur vänstern tänker när det kommer till Israel (och resten),

Den här israeliska regeringen är den mest högerextrema, sade Reepalu (s)
Har du några åsikter om Iran?
- Iran, nej jag har inga åsikter, jag hoppas att Iran kan bli en del av en värld som kan leva i fred.

Förra veckan diskuterades de amerikanska baserna i världen. Vänstern hade inget emot att kräva deras nedmontering. När Nordkorea kort därefter hotar med öppet krig efter att själva sänkt ett sydkoreanskt fartyg då är det tyst. När Reepalu får frågor om Israel då kan man knappt få tyst på honom, när det kommer till Iran så hasplar han ur sig något fluffigt.

Två fel gör inte ett rätt. Att peka på denna urskiljning gör inte den israeliska statsmaktens brott mindre, det är inte min avsikt. Jag vill peka ut problemet som finns med den selektiva perceptionen som är en integral del av vår kollektiva massmediala hysteri. Det är inget svenskt fenomen, inte ens ett europeiskt fenomen. Men vad det gör är att förvrida prioriteringar och förpassa många konflikter och tragedier till glömskans land.

När massakrerna i Sri Lanka var aktuella då var det tyst. Det numera väldigt intensiva gerillakriget som maoistgerillan i Indien för är det tyst om. Inbördeskriget i Tchad är det lika tyst om. FARC-gerillans kidnappningar och mord är det inte tyst om, där uttrycker vänsterpartister som Dror Feiler (som åkte med Ship to Gaza) tvärtom öppet stöd för gerillan. Antalet dödsoffer i alla dessa konflikter räknas i tusental. Vi ska inte syssla med matematisk rättvisa, fler dödsoffer är inte allt. Men det är talande för hur hela landets media och bloggosfär rasar när det är tyst andra dagar.

Det är inte bara vänstern som är medskyldig till tystnaden. Som Nathan Shachar påpekade i Axess nyligen så är alla konflikter politiserade och anpassade till den inrikespolitiska kontexten. I vänsterns världsbild är en konflikt bara intressant om imperialistiska krafter finns inblandade.

Utrikespolitiska konflikter blir alltid sätt att bekräfta den egna världsbilden och önskningarna. Israel har sedan 1967 inte varit vänsterns favorit, israel blev en del i kalla krigets imperielogik och har haft den rollen sedan dess. Att påpeka att Israel alltid mäts enligt andra måttstockar är inte längre kontroversiellt. Se bara på antalet resolutioner i FN:s generalförsamling, vilket annat land belönas med sådan uppmärksamhet?

Genom att analysera våra reaktioner på utrikespolitiska händelser lär vi kanske mer om oss själva än om själva konflikten vi kommenterar. Vi ska inte uppröras mindre över bordningen utanför Gaza men vi ska försöka komma ihåg vilka som glöms bort i en värld som inte kretsar kring den judiska staten och dess palestinska grannar.

Än en gång, ont om kloka och sansade i det ämnet. Däremot är Tokmoderaten läsvärd.

På samma tema: Andrea Doria, Altenberg, Svensson, EX, EX2, EX3, EX4, DN, DN2, DN3, DN4, Hökmark, Kent Persson, Sydsvenskan 2, SVD, SVD2, Helena Duroj, Tianmi, Deepedition, AB, GP, GP2, Badlands Hyena, Jakob Nyström, Altenberg2, Bjärnegård.

Situationen utanför Gaza

Ett par tankar gällandes dagens/nattens händelser utanför Gazaremsan:

Vänta med omdömen om vad som hänt på skeppet. Oavsett omständigheter är det tragiskt men klädsamt vore att man väntade med att dra alltför konkreta slutsatser innan det exakta händelseförloppet utretts. Det finns väldigt knapphändig information och innan en ordentlig utredning har gjorts bör man vara försiktig.

Bordningen skedde på internationellt vatten. Detta är oavsett omständigheter oacceptabelt ur rättsligt perspektiv. Konsekvensen att människor dog är oavsett tidigare skede tragisk och väldigt onödig.

Blockader fungerar inte. Den som nu under flera år existerat mot Gaza har inte minskat Hamas makt, snarare har isolationen stärkt Hamas möjligheter att helt behärska området. Även om deras popularitet sjunkit är makten total, detta kan knappast varit Israels avsikt. Att kollektivt förvägra hela befolkningen i Gaza utresetillstånd (med undantag för svårt sjuka personer) och hindra rörelsefrihet leder ingenvart.

Skulden ligger här på både Egypten och Israel, de må ha blandade bevekelsegrunder för att isolera Gaza men inget av dessa får någon bestående verkan som faktiskt är god. Om ett livskraftigt samhälle ska kunna byggas, även i Gaza, så måste förutsättningar för detta finnas. En ekonomi helt styrd av staten (Hamas) är en stat där invånarna är maktlösa och i beroendeställning.

Inte i mitt namn. Världens judar är INTE individuella ambassadörer för Israel. Lika lite är världens muslimer ansvariga eller bör avkrävas svar för vad som görs i en religions eller stats namn. Det är beklämmande att Torbjörn Tännsjö ägnar sig åt denna form av kollektivt skuldbeläggande. Tännsjö upprepar Reepalus misstag. Med detta i bakhuvudet hoppas jag innerligt att dagens manifestationer är värdiga, konkreta och sansade.

(Uppdatering: Efter att ha besökt manifestationen i Göteborg på Gustaf Adolfs torg kan jag ändå konstatera att det gick hyggligt till. Spridda burop när borgerliga representanter höll tal. Några obehagliga ramsor men inget nytt. Konsensus verkar vara att en form av isolation bryts genom att införa en annan, de gamla vanliga ramsorna hördes. Kombinationen av dåliga slutsatser med lynchstämning var väl magstark)

Vettiga åsikter brukar vara sällsynta dagar som dessa. Men jag vill ändå rekommendera läsning av Mark Klamberg och Rasmus Fleischer.

På samma tema: Beijbom, Erixon, EX, DN1, DN2, EX2, Svensson, GP, GP2, SVD, Anna Troberg, HD, AB.