2011-01-25

Replik på Newsmillartikeln

Skrev tidigare idag på Newsmill om assimilation, integration och frågan om den borgerliga integrationsdebatten. Det har nu inkommit en form av replik på mitt inlägg. Istället för att försöka skriva på Newsmill igen är det klokare att svara här. Inlägget är skrivet av Charlie Levin, Folkpartist från Skåne. En rad påståenden i hans inlägg är värda att citera och bemöta i sak.

I början av inlägget skriver Levin:
För många svenska utgör Alliansen ett stabilt mittenalternativ mellan Sveriges två extrema parter i integration och invandring där miljö och vänsterpartiet står i ena ringhörnan och sverigedemokraterna i det andra. Ur ett realpolitiskt perspektiv blir alltså LUF:s krav på Folkpartiet att sätta sig i knäet på de rödgröna något av en dödskyss.
Här åsyftas med största säkerhet LUF:s flyktingpolitik, vilket med de flesta mått mätt (i synnerhet borgerliga) går ett par steg längre än snittet. Det kan man ha delade åsikter om, däremot betvivlar jag att det är en "dödskyss", även inom alliansen finns utrymme för flera sätt att se på migrationspolitikens mål och fundament.

Så långt enbart invändningar gällandes migrationspolitiken, rakt och tydligt. Därefter blir det tyvärr mindre tydligt:
Det som oroar mig i Cwejmans artikel är passagerna när han snuddar vid det centrala i en integrations eller assimilationsprocess, de normativa värdefrågorna. I sin iver att svära sig fri från fördomar och främlingsrädsla tillskriver Cwejman själv grupper kollektiva särdrag, han väljer bara att gömma dem bakom epitetet som kulturella eller religiösa. När det gäller harmlösa särdrag som vi alla på olika sätt är präglade av har jag aldrig hört någon i den svenska debatten gå till angrep om detta. Jag har aldrig heller noterat att någon driver kollektiva krav på att alla ska vara blåögda, dansa små grodorna eller äta julskinka.
Märk väl att jag ingenstans i min artikel tillskriver någon grupp "kollektiva särdrag". Jag menar att det är viktigt att skilja på samhällsnormer å ena sidan samt värderingar, kulturella praktiker, religiösa praktiker som inte inkräktar på det förstnämnda. Till skillnad från Levin är jag inte så säker på att alla gör den åtskillnaden, därför är det viktigt att påpeka. Enligt min mening gjorde utredaren Erik Amnå ett berömvärt jobb i sin utredning av vad som bör finnas i en medborgarskapskurs. Om detta har jag skrivit här och här.

Levin fortsätter:
Däremot pågår en debatt om att inte göra undantag för kvinnomisshandel, våld eller förtryck under kulturella och religiösa förtecken. Jag ber på förhand om ursäkt till Adam Cwejman om han noterat något jag under mina 3 år som aktiv i integrationsdebatten i svensk debatt missat - men i annat fall vill jag gärna att han konkretiserar vilka kollektiva religiösa och kulturella särdrag han avser att någon avkräver idag? Den abosluta huvuddelen i debatten handlar om hedersrelaterat våld och kvinnor och barns ställning i en socioreligiös miljö. Där har LUF varit allt annat än drivande i att stödja och opinionsbilda.
Vad Levin, något omständligt, verkar insinuera är att det inte är någon idé att från min sida att skilja på det som bör vara gemensamt från det självklara: att ingen avkrävs "dansa små grodorna". Så är det givetvis inte. Men min målsättning är att något ska uppvärderas, dvs medborgarskapet och svenskheten, då krävs att man är tydlig med sina avgränsningar. Att tala om gemenskap, svenskhet och medborgerlig patriotism kräver att man från liberalt håll är tydlig med vad man menar. Levin, som partikamrat, tar jag för givet ska förstå skillnaden mellan offentliga samhällsnormer och privata kulturella praktiker som ingen gör skada. Emellertid är detta ingen okomplicerad fråga och därför är det klokt att vara tydlig.

Att Levin anser att LUF inte har varit drivande i frågan om "hedersrelaterat våld och kvinnor och barns ställning i en socioreligiös miljö" får stå för honom. Vi är mer än tydliga med att vi aldrig accepterar någon form av frihetsinskränkningar med hänvisningar till kultur eller religion. Det finns en rad andra frågor där vi inte är "drivande", det gör oss inte medskyldiga till att motarbeta något. Tyvärr får man säga att LUF inte heller är drivande i klimatdebatten, det gör oss inte motståndare till strävan efter en bra miljöpolitik.

Levin fortsätter i frågan om välfärdsstaten kontra rörligheten:
Vidare konstaterar Cjewman att välfärdstaten är om inte död så kraftigt försvagad. Sverige är en av världens i särklass största, svällande och mest generösa välfärdsstater. Med med kraven på fri invandring är det visserligen både illusionsbefriat och ärligt av Cjewman att samtidigt slå fast att välfärden måste avvecklas för att visionen om en gränslös värld ska infinna sig.
Det är förvisso sant att den svenska offentliga sektorn idag är en rekordstor del av BNP, likaså att socialförsäkringar nått rekordhöjder som del av statsbudgeten. Vad som åsyftas här främst är att välfärdsstaten i praktiken inte står i proportion till dess mål och inte heller kommer kunna göra det. Att nå välfärd är inte förbehållet en stor välfärdsstat och därför menar jag att vi måste se bortom dess misslyckanden för att förbättra samhället och ekonomin. Sedan får man självklart ta konsekvenserna av en strävan efter fri rörlighet. En in och utförsäkring av migranter ur socialförsäkringssystemet måste anpassa sig efter verkligheten.

Att peka ut paradoxen som finns mellan att ha fri rörlighet och en välfärdsstat modell Ohly är givetvis bra, men något av en självklarhet. Men sedan snurrar Levin till det:
Det är en vacker tanke men LUF och Cjewmans position möter även här på verklighetspatrullen. Få svenskar är intresserade av att lägga ner välfärdssamhället och leva i ett nyliberalt önskesamhälle. I de fall de åtminstone snuddat vid att existera, som i Chile under Chicagoboys-eran har resultaten inte varit till sin fördel.
Chile befann sig aldrig i något "nyliberalt önskesamhälle", de snuddade inte ens vid det (om någon nu kan definiera detta samhälle?). Levin upprepar en gammal klyscha om att det skulle skett någon form av nyliberal era i Chile eller att Chicago Boys skulle varit avgörande. Oavsett så är det egentligen ett irrelevant påpekande, LUF förespråkar inte ett avskaffande av välfärdsstaten lika lite som vi förespråkar öppna gränser imorgon. Levin fäktar i luften i ytterligare ett långt stycke men det är i sak endast en upprepning av ovan citerade stycken.
Men Cwejman bör faktiskt ställas till svars för vilka särdrag han anser att man ska "få behålla" och vilka som ska avkrävas? Min erfarenhet är att det går helt utmärkt att ha en stenhård hållning gentemot våld och förtryck i invandrargrupper. Men det kräver att man är väldigt säker på vem man själv är.
Levin bör läsa noggrannare innan han kritiserar mig. Jag kan vara behjälplig genom att länka till något av de inlägg där jag tydligt definierar vad det är för "särdrag" (i form av kulturella, religiösa, nationella identiteter och praktiker) jag menar är förenliga (samt oförenliga) i ett fritt och öppet samhälle i kombination med en typ av medborgerlig gemenskap:

Här, här, här, här, här, här och här

I korthet: alla kulturella praktiker som förnekar individer deras autonomi i någon mån bör ej accepteras. I klartext innebär det att alla kulturella eller religiösa praktiker som inskränker människors möjligheter att förverkliga sig, skaffa en utbildning, fatta självständiga beslut om sitt kärleksliv och målsättningar inte bör accepteras i ett fritt och öppet samhälle. Kort och gott ska medborgerliga friheter omfatta alla, oavsett bakgrund. Hur Levin ens kan få för sig att jag skulle tro motsatsen eller kompromissa med denna position är för mig ett mysterium.

Levin avslutar:
Politiker ska förhålla sig neutralt till människors privatliv och istället fokusera sina ansträngningar på att konsekvent föra en agenda som gynnar de verkligt utsatta. Blir Adam Cwejman tydligare i de här frågorna och lyckas anknyta till bredare grupper har både han och organisationen han företräder mycket att vinna.
Med den avslutningen undrar jag på allvar till vem det är han replikerar. Jag har alltid varit tydlig med att jag är en motståndare till normativ multikulturalism. Jag har aldrig ursäktat religiöst eller kulturellt motiverat våld mot någon individ med hänvisning till kulturell autonomi. Jag gör det mer än uppenbart i alla inlägg om integration och gemenskap att jag ser en tydlig gräns mellan samhällsnormer som bör omfatta alla i samhället och som ska garantera varenda individs friheter och rättigheter, utan undantag. Samtidigt bör denna samhällsgemenskap inte utesluta en kulturell mångfald, så länge denna inte innebär någon typ av förtryck.

En sak är säker: Levin har läst min artikel. Däremot är jag osäker på att min poäng har uppfattats.
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se