Hökmark bör vara försiktig med anklagelser om antisemitism

Skriver på Newsmill om antisemitismfrågan i Boströmaffären och i Israeldebatten generellt:

I svallvågorna efter Donald Boströms artikel på Aftonbladet lyfter flera frågan om den påstådda antisemitismen i artikeln. Gunnar Hökmark på Newsmill (21/8) menar att Aftonbladet följer upp en antisemitisk tradition där judar sammankopplats med människooffer. Implicit i detta påstående finns misstanken att all märklig eller spekulativ kritik mot den israeliska armén (IDF) eller den israeliska regeringen innehåller en gnutta antisemitism, eller är en fortsättning på tidigare antisemitiska diskurser och traditioner.

Revolutionen, vare sig du vill eller inte

Förorten saknar klassmedvetenhet, det är nog slutsatsen Reclaimfolkets eminenta ideologigrupp nu måste dra - för hur förklarar man annars att folk i Rosengård körde iväg den upplysta förtruppen som kom med sin ideologiska gatufest, Reclaim the streets.

För en massa år sedan, när jag fortfarande gick på gymnasiet ägde det rum en Reclaimfest i Örgryte, Göteborg. Parollen för festen var att förorten skulle återta innerstaden. Ögryte ansågs vara det perfekta målet att återta. Prydliga miljonvillor och vackra radhus fyllda med medel till höginkomsttagare.

Målsättningen var givetvis att festen och marschen skulle vara just det, att förortens folk återtog den rika innerstaden.

Men döm om min förvåning (för den fanns fortfarande då) när det kom spårvagnslaster med välklädda och hippa majornabor till Reclaimfesten. Ett relativt fint område som mest påminner om Stockholms Södermalm. Marschen såg ut som kön till krogen Kings Head en lördagkväll. En inte oansenlig del av marschen bestod dessutom av vänsteraktiva Örgrytebor som skulle återta, ja, Örgryte. Förorten sågs inte till.

Vad vi nu ser i Rosengård är ett praktexempel på den upplysta förtruppens vilja att ingjuta en revolutionär anda hos de oupplysta, de med objektiva klassintressen som borde kräva sin rätt medelst galna gatufester och demolerande av bensinmackar. Denna idé gör gällande att folk i regel inte vet sitt eget bästa, sina intressen som då måste läras ut av en grupp klassmedvetna revolutionärer med stenkoll. Det här påminner mest om Engels teori om "falskt medvetande", arbetarklassen vet inte sitt eget bästa och därför måste ideologisk medvetenhet läras ut.

Rosengårdsborna är givetvis helt ointresserade av att rika vänsterslynglar kommer och stökar till i deras bostadsområden, för det är så långt denna förtrupps revolutionära praktik sträcker sig.

Dumheter bemöter man med motargument eller tystnad, inte statliga reprimander

I Israel har tongivande politiker som utrikesministern Avigdor Lieberman och försvarsministern Ehud Barak gått ut och kraftigt fördömt Donald Broströms artikel i Aftonbladet om påstådda organstölder. Lieberman liknande den svenska regeringens inaktivitet vid Sveriges neutralitet under andra världskriget. Kommentaren slår nästan alla rekord i kategorin "jubelidiot genom felriktad historisk parallell". Under torsdagskvällen krävde även Lieberman att utrikesminister Bildt officiellt skulle fördöma artikeln från regeringens håll.

Önskvärt vore givetvis att den svenska regeringen förhöll sig neutral i alla pressfrågor. Det ska inte vara regeringens roll att tvinga eller styra fram en för den de mellanstatliga relationerna bekväm eller tillrättalagd linje från pressen. Oavsett om det handlar om spekulativa artiklar i Aftonbladet eller provokativa satirteckningspubliceringar hos SD-kuriren.

Själva artikeln är nästintill ointressant för sammanhanget. Artikelförfattaren Boström menar själv i Aftonbladet (20/8) att han inte har några bevis för organstölderna, däremot flertal vittnesmål. Ganska lösa grunder med andra ord och man undrar vilket nyhetsvärde artikeln har annat än att den är, tja, provocerande. Tveksamt är alltså om anklagelserna stämmer och ska några slutsatser dras är det givetvis passande med betydligt mer grävande journalistik än vad Broström lyckades prestera.

Det riktigt allvarliga i sammanhanget är ändå att israeliska politiker gör den svenska regeringen ansvarig och skyldig att agera när det kommer till vad en enstaka journalist skriver. Det tyder på en mycket märklig inställning till både press och yttrandefrihet. Om nu en enstaka spekulativ artikel är så upprörande måste givetvis den enda sunda reaktionen vara att sansat och metodiskt visa på felaktigheter eller rakt av ignorera. För tillfället uppfattas den israeliska regeringen som lika goda kålsupare som de arabiska stater vilkas ambassadörer krävde audiens och ursäkt från Danmarks statsminister ett par år tillbaka.

En tidning kan man alltid ignorera, likaså en journalist som sprider lösa anklagelser omkring sig. Det blir alltid svårare att ignorera en statsmakt som gör skräpjournalistisk till en nationell angelägenhet. Förhoppningsvis bemöts Lieberman artigt med orden att den fria pressen inte är en fråga för mellanstatliga relationer.

Chavez och media

Skriver i Norrköpingstidningar om Chavezregimens fortsatta attacker mot landets media, såväl oppositionellt orienterade som oberoende ickestatliga aktörer.

Mitt under den mediala sommartorkan i Sverige slinker nyheten om att Hugo Chavez, av vänstern bejublad president i Venezuela, nu bestämt sig för att stänga ett stort antal radiokanaler. Dessutom lägger regimen stark press på den privata tv-kanalen Globovision som är den huvudsakliga ickestatliga rikstäckande tv-kanalen efter att RCTV stängdes ner häromåret.

"Vad vi ser nu är den mest genomgripande anfallet på yttrandefriheten i Venezuela sen Hugo Chavez kom till makten" säger Jose Miguel Vivanco, Sydamerikachef för den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) till Latin American Herald Tribune (01/08). Även reportrar utan gränser riktar skarp kritik mot regimen som ställer frågan om det överhuvudtaget går att kritisera regimen och dess politik utan att stängas ner eller trakasseras.

Tidigare har Chavezregimen fått omfattande kritik från både Amnesty och HRW för den systematiska nermonteringen av oberoende medier och rättsväsendet som äger rum i Venezuela. Nyheten är i sig inte förvånande.

34 radiostationer har alltså stängts ner av regimen och Chavez försvarar det hela med orden: "Detta är rättsskipning. Vi har återtagit ett antal olagliga radiosändare, så att folket - inte borgarna - kan kontrollera dem" (DN 03/08). I sann socialistisk nyspråksanda vänder Chavez kväsandet av fria medier till en seger för folket.

Denna retorik har kommit att bli vardag i Venezuela där liknande attacker alltjämt rättfärdigas med hänvisning till att revolutionen ska genomföras och att motstånd endast är tecken på att den gamla borgerliga ordningen stretar emot. Det har sen början av Chavezregimens tillträde 1998 varit tydligt att man inte tolererar oberoende röster och att oppositionellt arbete hastigt stämplas som förräderi eller kollaboration med påstått imperialistiska eller kapitalistiska krafter. Paralleller kan dras till Iran där all form av motstånd snabbt kopplas till USA, Israel eller Europa.

I den demokratiska västvärlden har man från vänsterhåll upphetsat följt utvecklingen i Venezuela med förhoppningen att det man ser är "2000-talets socialism". Det är inte klandervärt att uppmärksamma och uppmuntra sociala reformer i ett land som Venezuela där djup orättvisa och förtryck varit vardag länge. Det är dock viktigt att med öppna ögon bevaka hur regimen faktiskt arbetar, verkar och genomför förändringen. Vägen till helvetet kantas av goda intentioner som man brukar säga.

För var är vänsterns apologeter nu? I Sverige har både ledande vänsterpartister och socialdemokrater öppet gett stöd till regimen utan att problematisera de allt oftare förekommande attackerna mot landets redan svaga demokratiska institutioner. Delar av den svenska vänstern har än en gång gjort misstaget att liera sig med och understödja en regim med bristande respekt för demokratiska principer.

Ska det behövas ännu en misslyckad socialistisk utopi innan man lär sig? Faktum är att det finns resonliga, demokratiska vänsterledare i Sydamerika som Luiz Inácio Lula da Silva i Brasilien och Michelle Bachelet i Chile, trots detta är det personkulten kring Chavez och den medföljande regimen det som verkar locka mest. Vissa verkar aldrig lära sig.

Stöd på prov

Har tidigare skrivit om problemet med pressstöd som även utsträcks generellt till frågan om kulturstöd och all annan form av politiserat stöd till kultur och opinionsbildning i samhället. Den tidigare diskussionen handlade om tidningen Mana som Johan Stael von Holstein var upprörd över. Tidningen delfinansierades med hjälp av offentliga medel och givetvis blossade det upp en hetsig debatt om vilka tidningar som förtjänar pressstöd.

Givetvis är svaret ingen eller alla. Medelvägen är i det här fallet en inbjudan till den debatt som nu startats av Kurdo Baksi. Hans utläggning om Nationaldemokraterna är säkert inte fel, frågan är bara vad det har för relevans för sakfrågan. Baksis resonemang når en kritisk punkt vid ett tillfälle: "Presstöd är ett bra sätt att finansiera journalistik som marknaden inte kan bära." Så långt håller jag inte med men är beredd att förstå att det är ett ärligt argument han anför. Sedan blir det skruvat: "Jag är också av den åsikten att staten i princip inte bör lägga sig i vad tidningarna som får stöd skriver om."

Antingen är man i princip emot att staten skickar med krav när pengar skickas ut eller så är man för motsatsen. Det går inte att som Kurdo Baksi ha principer som man bryter mot i samma sekund de formuleras.

Men Baksi fortsätter:

"Men som i alla demokratiska samhällen måste det finnas gränser och dem har Nationell Idag passerat." Varför inte, vi har gränser och de är klart och tydligt definierade i den tjocka lagboken - där råder inga oklarheter.

Problemet är annorlunda med pressstödet eftersom dess gränsdragningar inte är glasklara. Det finns idag tre positioner i frågan:

1) Endast "demokratiska" eller av staten accepterade opinionskanaler anses värda stöd av olika anledningar, alltifrån kvalité till mångfald kan anföras som argument. Här fungerar stödet som en statlig reproduktion av önskvärd opinionsbildning. Du får välja vilken tidning du vill så länge vi har valt den åt dig, för att parafrasera Henry Ford.

2) Inga gränser upprättas alls och helt plötsligt är alla potentiella mottagare av stöd så länge de uppnår kravet på antal tryckta exemplar eller liknande. Lösningen är praktisk för då slipper man inkonsekvenser modell Baksi, däremot kommer det bli väldigt väldigt dyrt.

3) Pressstödet avskaffas helt och kompenseras med ex momssänkningar generellt över hela brädet för dagstidningar och liknande former av publikationer. Staten slipper vara indirekt opinionsbildare eller diskriminera mindre önskade tidningar.

Problemet är att stödet alltid politiseras kraftigt i händelsen av att man ger stöd till delar av kultur och mediesektorn. När det fanns en risk att tidningen Mana skulle förlora sitt stöd skanderade chefsredaktören Babak Rahimi att stödet nu helt plötsligt skulle komma politiseras. När Kurdo Baksi nu försöker förhindra ND från att få pengar är det ett tydligt tecken på att all form av pressstöd och kulturstöd är ett djupt politiserat och problematiskt fenomen redan innan någon berövas det.