Migration och välfärd

Jag fick idag på Twitter en fråga av Andreas Bergh om ett anförande jag ska hålla hos studentföreningen Ateneum i Lund nästa vecka. Bergh skrev: "ser att LUFs fd ordförande adamcwejman ska tala under rubriken "migration och välfärdsstat är en katastrof". aningen oväntat." I förvåningen instämde Peter Wolodarski som menade att: "Ja, dålig rubrik, särskilt mot bakgrund av debatten om borgerlighet och invandring."

Nu tycker jag att det är vanskligt att ha en diskussion om något utifrån en rubrik, även om den är tvetydig.  Rubriken sattes i all hast, det är tydligt att det är ett syftningsfel som ger upphov till en del frågor. Mitt anförande handlar inte om hur migration är en katastrof utan om problemen som uppstår i reglerade välfärdsstater som tar emot invandring.

Peter Wolodarski frågade om jag hade någon länk till talet. Det har jag inte eftersom jag inte hållit det än, även om jag har hållit versioner av talet tidigare.Vanligtvis skriver jag inte ut mina tal. De bor tryggt i mitt huvud och jag har alltid distraherats av att ha med mig papper på föreläsningar. Men jag har här skrivit ut anförandet så det kan sluta spekuleras enkom utifrån en rubrik.

För er som kommer lyssna nästa vecka i Lund hoppas jag att ni inte läser detta. Major spoiler alert!

Migrationens historia

Människors rörlighet är något med enormt långa traditioner. Människor som byter plats där de arbetar, samlar och jagar är en av få konstanter i mänsklighetens utveckling. Det är ett naturligt beteendemönster som idag är helt inlemmat i alla samhällen. Innan jag kommer in på dagspolitiska lösningar och dilemman vill jag redogöra för hur jag ser på migration som fenomen.

Vad är då migration? Det är människor som agerar rationellt och svarar på incitament. Dessa kan för enkelhetens skull delas in i två kategorier. Push och pullfaktorer. Låt mig utveckla båda. Pushfaktorer är sådant som puttar bort oss från ett område. Låt det vara naturkatastrofer, brist på mat, få arbeten eller obehagliga ledare. Pullfaktorerna är det som lockar, enkelt uttryckt motsatsen till pushfaktorerna. Bra väder, gott om mat och arbete. Människor vill optimera sitt och sina närståendes liv. Migrationen är ett uttryck för dessa basala mänskliga behov.

Men migration har aldrig varit helt utan problem. I sitt ”naturliga” tillstånd utan fasta samhällen och avancerade styrelseskick var mänsklig migration relativt okomplicerat, förutom när konkurrens uppstod mellan olika grupper av människor. Konflikter handlar nämligen nästan alltid om konkurrens över ändliga resurser.  Det är även med detta i åtanke som migration började kontrolleras.

Människor är nämligen resurser för sina makthavare. Att ens arbetskraft flyttar på sig är inte alltid ekonomiskt fördelaktigt. Att styra vilka som befinner sig på ens territorium blir därför nödvändigt, men även vilka som kommer in på det. Migrationsströmmarna har därför svängt extremt mycket under mänsklighetens historia. I tider av stor fattigdom har man låtit människor flytta på sig eftersom de utgjort en kostnadsbörda och ibland orosmoment. Eller så har styret varit så svagt att man inte kunnat kontrollera gränserna. Men gemensamt för mycket av den tidigare migrationen var att den var svårkontrollerad även om intentionen att kontrollera den fanns där.

Den amerikanska forskaren Saskia Sassen har skrivit mycket om migrationen under 1700 och 1800-talet och har konstaterat att under oroliga perioder har ofta människor haft möjligheten att flytta på sig i enorma mängder. Det som hindrat har varit en stark centralmakt som reglerat gränserna. Dessa gränser var betydligt mer porösa då än nu. Det och risken för uppror (bondeuppror på Irland och i Polen) gjorde att man lät enorma mängder människor flytta på sig. Detta innebar under industrialiseringens mest intensiva period att ännu inte industrialiserade länder och områden som östra Polen, södra Italien, Irland och Småland tömdes på människor samtidigt som Rhendalen, Vallonien, USA och södra England fick ett enormt inflöde av migranter.  Olika grader av utveckling skapar tillstånd då även inkomstökningarna är väldigt asymmetriska. Och människor svarar alltid mot push och pull som jag tidigare nämnt. I de flesta fallen innebar också migrationen en välståndsökning för den som migrerade. Men man ska komma ihåg att även under 1800-talet var en stor del av migrationen cirkulär, d.v.s. att man flyttade men också kom tillbaka. En stor andel av svenskarna som emigrerade till USA återvände när de inte lyckats etablera sig eller när breven hemifrån talade om att det hade vänt och blivit bättre. 

1900-talet och migrationens förändrade förutsättningar

Fram tills 1900-talet hade man inte oreglerad migration som vissa ibland tror. Men skillnaderna mellan länder var betydligt större än idag. Medan vi idag har multilaterala avtal som reglerar migration var migrationen under 1800-talet relativt oreglerad i bemärkelsen att bilaterala avtal av olika slag reglerade migrationen och ibland inte ens det. Kraven för att migrera var ibland lågt satta och många länder behövde stora mängder migranter eftersom tillväxten var så enorm i perioder.

Sverige hade fram tills 1900-talet en oreglerad invandring men däremot mycket skarpa lagar som reglerade vem som kunde bli medborgare och var man kunde bosätta sig i landet. Men skillnaden mot idag är att orsakerna att ha en permanent reglerad invandring är färre. Visst fanns det starka skäl för kungar och despoter att kontrollera sin befolkning. Men dessa skäl ändrades väldigt snabbt och i vissa lägen har det varit fördelaktigt att göra sig av med en svag skattebas eller en upprorisk bondeklan. Man kunde mycket snabbare ändra migrationsströmmar än vad man kan idag. 1900-talet skapade genom utvecklingen av moderna arbetsmarknadslagar, välfärdsstaten och socialförsäkringssystem helt nya anledningar för staten att kontrollera vem som lämnar och vem som kommer in.

Detta fick helt extrema proportionerar i länder som Sovjetunionen där man enbart fortsatte på Tsarrysslands gamla lagar där det krävdes utresetillstånd för att kunna röra sig från en del av landet till en annan. Auktoritära länder under början av 1900-talet kontrollerade sina medborgare extremt hårt men ofta bara i perioder. Detta är en av anledningarna att migrationen var så enorm från det ryskkontrollerade Polen och från det som idag är Ukraina. Det krävdes förvisso tillstånd för att röra sig inom landet men om man väl hade möjlighet att flytta så var det ofta en permanent flytt det handlade om. Ingen stat hade egentligen så stor kontroll över vad som hände med medborgare när de väl flyttat till USA, Australien eller Kanada. Ser man därför på migrationsflöden under början av sekelskiftet är det höga toppar och djupa dalar som avlöser varandra. 

Fram tills 1914 hade USA i princip en helt oreglerad invandring och är ett exempel jag vill beröra lite närmare. Efter första världskriget skärpte man lagarna och fram tills 1939 reglerade man invandringen mer och mer. Man betraktar åren efter andra världskriget som de sista åren då USA hade en förhållandevis fri invandring. Det är en invandring som i nästan alla avseenden under den tiden fungerade bra. Förutsättningen för detta var att:

• Integrationsprocessen i USA var koncentrerad kring den egna gruppens organisationer, församlingar och nätverk. Detta gjorde att man snabbt slussades in hos någon av den egna gruppen och fick ett jobb inom familjeföretag och rörelser. Man åkte helt enkelt till det område som redan hade personer av den egna gruppen och där det fanns befintliga nätverk. Svenskar och Norrmän till Minnesota. Tyskar till hela mellanvästern och Texas, Polacker till Chicago, Judar till New York etc.
• Det fanns en rad medborgerliga organisationer som ombesörjde för migranters väl och ve. Inte riktigt fackföreningar men migrantorganisationer som såg till att migranter inte utnyttjades, att de fick hjälp med översättning och kontakter. Dessa organisationer var även behjälpliga i den assimilationsprocess till det amerikanska medborgarskapet som ägde rum.
• Den amerikanska kontrollen av minilönen var alltid dålig. Minimilön etablerades i USA 1912 för kvinnor och barn i vissa delstater. Roosevelt dy införde minimilöner i USA först 1938 och alltså efter att majoriteten av de stora invandringsvågorna hade kommit till landet. Detta innebar att även om man i den första generationen slet ordentligt och länge så var tillgången på enkla arbeten stor på grund av avsaknaden av lönekontroller men också för att man inte hade bortrationaliserat en rad arbeten som idag inte existerar.

USA är ett bra exempel på hur migrationen fungerade under förra sekelskiftet i många av de länder som hade en relativt svag centralmakt och som var i enormt behov av arbetskraft. Det var verkligen inte en problemfri migration. Men eftersom migranterna ofta flydde från extrem fattigdom i Europa var steget upp till USA ett stort steg framåt. 

Migrationen som möjlighet

Migration som fenomen är lätt opersonlig, det handlar om människor som individuella marknadsaktörer. Och därtill marknadsaktörer om de tillåts agera rationellt kommer att optimera sina inkomster och levnadsvillkor. Därför finns det en enorm välståndspotential i migrationen. Eftersom migrationen varit ett uttryck för människors dröm efter ett bättre liv kan man lita på att människor kommer flytta dit de kan optimera sin inkomst, även om den relativt sätt det nya landets inkomster är låg. Den är ändå betydligt högre än ursprungslandet. Den stora migrationsvågen under förra sekelskiftet sammanfaller dessutom med att vissa länder är extremt rika och att den moderna industriella ekonomin håller på att utvecklas. Vad de stora företagen behöver är arbetskraft, fattiga bondesamhällen är inte lika arbetsintensiva och vill ogärna ha så många munnar att mätta. Den ekonomiska utvecklingen förutsatte därför att människor fanns på rätt plats där de inte var en belastning utan en tillgång.

Frågan är om det är ett resonemang som är lika giltigt idag? Jag menar att det fortfarande är det. Ineffektiva och fattiga områden överges till förmån för rikare. Men det finns också ett nytt motsatsförhållande i dagens politik. Låt mig kontrastera två välståndsskapande processer. Bistånd och migration. Bistånd finns givetvis i en rad former, katastrofbistånd och utvecklingsbistånd är två centrala termer.

Hade man ökat migrationsströmmarna med så lite som 3 % hade de totala summorna av remitteringar i världen vida överstigit allt bistånd som ges under ett år från rika till fattiga länder. Det är extrema mängder pengar. Människor skickar tillbaka sina, för värdlandet blygsamma inkomster, men för hemlandet enorma inkomster. Dessa investeras direkt i utbildning, företagande, fastigheter och konsumtion i hemlandet. Det är dessutom pengar som inte passerar genom någon byråkratisk apparat, inga administrativa avgifter och väldigt lite svinn. Även om pengarna försvinner är det miljoner på miljoner utbetalningar som görs. Betydligt mer effektivt än bistånd och betydligt mer säkert mot korruption och stora misslyckade projekt. Denna välståndsskapande process är ett bra exempel på det migration alltid gjort, att genom marknadens mekanismer få människor att optimera sina inkomstmöjligheter. Flera ekonomier i Asien är idag helt beroende av dessa pengar. Uppemot en tredjedel av Bangladesh ekonomi består av hemskickade pengar. Förutsättningen för detta? Att migranter kan flytta på sig och jobba till löner som är konkurrenskraftiga. Det innebär att miljoner människor jobbar som byggnadsarbetare på den arabiska halvön, som städare i Japan och som IT-konsulter i USA.

Men migrationen är inte bara ett uttryck för enskilda människors val och preferenser. På en högre nivå blir migrationen ett uttryck för ekonomisk utveckling. Områden med en svag ekonomisk utveckling och få inkomstmöjligheter, dåligt styre eller andra problem töms på människor. Jämför med den svenska landsbygden eller Kinas inland. Ekonomiskt ineffektiva regioner med människor som inte uppfyller sin potential i livet flyttar till områden där de kan använda mer av sin tid. De välståndsskapande effekterna är uppenbara.  I detta perspektiv är migrationens funktion alltid konstant, den ger uttryck för människors önskningar om att göra sitt liv bättre. Men varför är då frågan om migration så ångestladdad i dagens samhälle?

Hinder och problem

Välfärdsstaten, socialförsäkringssystemen och den moderna arbetsmarknadslagstiftningen är en utveckling som släntrar efter en bit efter etableringen av den moderna välfärdsstaten. Det är få som idag kommer ihåg att de första socialförsäkringssystemen etablerades i det som idag är polska Ostpreussen men som då var Tyskland. Där skapades under förra sekelskiftet enklare pensionssystem som med tiden skulle utsträckas till fler än enstaka skrån av tjänstemän och statligt anställda. Det är inte en slump att invandringen börjar regleras mer systematiskt under 1900-talet. Det handlar inte bara om att staten får större tekniska och byråkratiska möjligheter och medel att kontrollera invandringen. Anledningarna från statligt håll att kontrollera invandringen blir större när fackföreningsrörelserna blir starkare, i vissa länder starkt kopplade till statens politik. 

Den korporativistiska politiken i länder som Italien och Sverige gör att arbetsmarknadspolitiken med minimilöner blir nationell. De tätare banden mellan arbetsmarknadens parter och staten gör även att man har goda skäl att reglera flödet av arbetare som passerar gränsen. Länder med svagare fackföreningar och kraftig tillväxt där konkurrensen inte upplevs som lika stor, USA och Australien under sekelskiftet, regleras därför inte invandringen nämnvärt.

Fackföreningarna är, som Milton Friedman sagt vid flera tillfällen, fantastiska för de som är medlemmar.  Inte lika intresserade är det av att företräda grupper som inte är medlemmar och i synnerhet om de inte befinner sig i samma land. Det nationalstatliga systemet med nationella fackföreningsrörelser, nationell välfärdspolitik och socialförsäkringssystem kopplas alltid till de som är medborgare och delar av gemenskapen. Ju mer omfattande förmånssystemen är ju högre blir trösklarna för att bli en del av dessa system. I ena ringhörnan har vi starka välfärdsstater med stor nationell homogenitet, i andra ringhörnan har vi de länder som har svaga välfärdssystem med enklare tillgång till medborgarskapet. Invandrarländer blir de senare eftersom deras nationella projekt är mer lättillgängliga och eftersom själva kärnan i dessa blir av en skapad medborgaridentitet. Att den senare nationalismen (om man betraktar 1848-års revolutionära liberala nationalism som den tidiga) kopplas samman med välfärdsstaten är ingen slump. Det är praktiskt att bygga system som bygger på gemensamma solidaritetsprinciper kring något som kan ena över klassgränser, nämligen nationen.

Låt oss fortsätta till arbetet. Arbetsmarknaden är en fråga om motsättningar och makt. Om det görs mycket för att trygga de redan anställdas villkor, löner och förmåner då kommer trösklarna till arbetet att öka eftersom kostnaderna som arbetsgivare tar på sig ökar. Finns det då människor vars största incitament är att öka sina relativa inkomster då kan de tänka sig att jobba för mindre och under osäkrare villkor. Detta är situationen i länder som Oman och Qatar. Dessa länder har extrema inkomstojämlikheter mellan medborgare och gästarbetare. I praktiken skulle man kunna säga att de är papperslösa, i bemärkelsen rättslösa svartarbetare. Men eftersom man inte har någon typ av trygghet är även möjligheter att ta emot enorma volymer av gästarbetare stort. Detta är en dramatisk illustration av situationen, jag säger inte att den är värd att eftersträva. Men den visar hur orsakssambandet är i processen som reglerar invandring. Utbyggnaden av välfärden på 1900-talet sker parallellt med framväxten av en betydligt djupare (inte nödvändigtvis starkare eller mer auktoritär) stat som berör fler delar av våra liv. Att vara medborgare och medlem av en nation samt samhällsklass blir därför betydligt mer privilegierat. Självklart fanns konkurrenssituationen även tidigare i formen av skråväsende och en mäktig adel, men dessa utövade inte en total kontroll över länders hela territorier eller lagstiftning.

Lant Pritchett hävdar i sin bok ”Let their People come” att de absolut största inkomstojämlikheterna inte är inom länder utan mellan länder. Detta skapar enorma incitament för människor att röra på sig. Men problemet här är att om det finns en väldigt stark opinion för inkomstjämlikhet blir detta svårt. De länder som har kunnat ha en stor invandring är i regel ofta de som tillåtit väldigt stora inkomstojämlikheter. Antingen har det inte funnits välfärdsservice för migranter eller så har denna varit ytterst sparsam och bristfällig. Men samtidigt har det då inte upplevts som att migranterna varit ”tärande” element.  I värsta fall har de varit konkurrenter om arbetsplatser i kraft av bättre kunskaper och/eller villigheten att jobba för mindre pengar. Men om det inte funnits starka fackföreningar som hindrar konkurrens med löner har dessa ändå kunnat etablera sig. Efter en eller två generationer är det då de migranterna som klagar på nya invandrare som tar jobben och konkurrerar med låga löner.

Och det är här vi kommer till integrationspolitiken. Kommer man från ett land som saknar utbildningsväsende eller högteknologiska arbeten då blir mötet med ett individualiserat samhälle där tyngdpunkten inom arbetsmarknaden ligger på språkintensiva arbeten som kräver hög utbildning stor. Att åtgärda detta låter sig inte enkelt göras med integrationspolitik eller extra kraftiga välfärdsinsatser. Det tar givetvis oerhört lång tid. Eftersom vi i Sverige är relativt vana vid nationell homogenitet blir det svårt att hantera en situation där det finns stora grupper med personer som har få komparativa fördelar och som dessutom förvägras att bruka sin främsta komparativa fördel, att konkurrera om jobb. Detta eftersom det som avgör anställningsbarhet är utbildning, språkkunskaper, kontaktnätverk etc. Vårt utvecklade välfärdssamhälle kan mycket men det är inte särskilt väl anpassat för att integrera och strukturellt assimilera stora grupper av invandrare. Den enkla anledningen är att vi har inbyggda trygghetssystem som gynnar insiders och inte outsiders. System som dessutom har sina spegelbilder på den svenska bostadsmarknaden.

En annan lösning vore då att acceptera inkomstojämlikheter och en mer avreglerad arbetsmarknad. Det är en av få saker vi kan göra för att ha möjligheten att ta emot migranter med olika förutsättningar. Medan vissa migranter kommer klara sig i en avancerad tjänstekonomi oavsett arbetsmarknadens förutsättningar och välfärdens utformning kommer andra ha det extremt svårt. En självklar orsak till detta är den bortrationalisering som skett av enklare yrken, man har uppfunnit smarta hjälpmedel som gör okvalificerad arbetskraft överflödig. Men det är inte hela sanningen. Det finns fortfarande en rad yrken som inte försvinner på grund av effektivisering eller teknologisk utveckling. Hindret är då istället att anställningskostnaderna totalt blir så stora att det inte motiverar arbetsgivare att ta risker med obeprövad arbetskraft. Detta har vi på statlig väg i Sverige kompenserat för genom mycket höga subventioner på lönekostnaden, de så kallade instegsjobben. Men dessa är enbart konstgjord andning för att kompensera i en situation där själva arbetsmarknadens möjligheter att absorbera lågkvalificerad arbetskraft är väldigt liten. Från vänstern invänder man att detta självklart kan åtgärdas genom att satsa väldigt mycket på utbildning. Och jag säger inte emot där. Men det kommer ta väldigt lång tid och alla kommer inte dra nytta av utbildningen, i synnerhet inte om de kommit till Sverige som vuxna. Därför är det nödvändigt att det finns fler arbeten av fler slag, även lågkvalificerade tjänsteyrken.

Migration är egentligen inget konstigt. Det är naturliga och rationella mänskliga intressen som uttrycks. Men när det skapas intressekollektiv medelst statlig lagstiftning då förstärks intressegemenskaper som redan existerar. Vad jag menar med detta är att konkurrens om resurser (arbetsplatser, naturresurser, bostäder) existerar även om man hade en nattväktarstat. Men om dessa intressemotsättningar förstärks och man gynnar vissa kollektivs intressen då upplevs hot mot systemet mycket allvarligt. Detta tror jag är en viktig insikt om man ska förstå migrationens förutsättningar under 2000-talet och varför vissa länder har lättare med en omfattande invandring och medan det upplevs mer som ett problem i andra. Konkurrens om resurser existerar alltid eftersom vi alltid har en uppfattning, även om den inte behöver stämma, om resursers ändlighet. Men man kan göra denna konflikten mer eller mindre allvarlig. Det behöver inte vara ett nollsummespel.

Detta leder mig in på frågan om vilken roll migration kan ha i ett samhälle som alltjämt har en omfattande välfärdsstat. Man talar ju ofta om den ekonomiska nyttan av invandring. Jag är inte främmande för att tala om migration som en win-win situation. Men faktum är att om samhället som tar emot migranterna inte är anpassat för alla typer av människor då kan det rentav bli en förlustaffär. Därför är det vanskligt att tala om frågan som en ren nyttokalkyl. Finns det nyttiga invandrare då blir resonemangets slutpunkt att det även finns onyttiga invandrare. 

Ett exempel som ligger nära den svenska ekonomin och invandringen är den danska situationen. Den danska regeringen har gjort ett antal beräkningar som ligger till grund för dess ekonomiska politik. Resultaten visar att utomeuropeiska invandrare samt dessa invandrares barn utgör en nettokostnad, medan de med europeiskt ursprung genererar ett överskott. Utredningen visar även att etniskt danska kvinnor utgör en nettokostnad samt att vissa grupper av socialt svaga grupper som alkoholister och narkotikamissbrukare ger upphov till stora kostnader. Ett annat exempel är rökningen som folkhälsoproblem. Flera studier visar att olika typer av socialpolitiska och medicinska åtgärder för att minska tobakens skadeverkningar i själva verket är kontraproduktiva. Rökarna lever längre och under den sista delen av sina liv utgör de en oerhört stor belastning på sjukvården. Bättre, rent samhällsekonomiskt, vore om de dog tidigare. Likaså kan man ta upp frågan om offentlighetens finansiering av medicinsk forskning som enbart gynnar marginella grupper i samhället. Med en utilitaristisk nyttokalkyl är inte heller vården av gamla särskilt vinstgivande för samhället. Men vi vårdar inte folk för att de enbart ska kunna betala skatt. I sådana fall är det dags att återinföra ättestupan.

Invandring blir i vissa lägen en förlustaffär och i vissa lägen en vinstaffär samhällsekonomiskt och för staten. Men det är en diskussion som främst äger rum just i välfärdsstater. Det är inte en slump att det är nationalister som spelar ut grupper mot varandra och dessutom skapar bilden av nollsummespel. Samma analys, om än med andra ord, kommer från fackföreningarna som ser lönekonkurrens genom migration som kapitalets sätt att spela ut arbetarklassen i olika länder mot varandra. Och i viss mån har både nationalisterna och fackföreningsrörelsen rätt. Migration är en fråga om konkurrens och om en stat är inblandad, vinster och utgifter. Därför måste man, om man vill ha ett motmedel mot denna kritik, ha ett seriöst svar. Själv är jag övertygad om att det handlar om att omdana den svenska arbetsmarknaden och de processer genom vilka man försäkras in i det svenska trygghetssystemen. Integrationspolitiken är än så länge enbart ett plåster på såren och hur mycket pengar man än lägger på den så är det endast ett sätt att hantera de omedelbara problemen, inget sätt att lösa de långsiktiga utanförskapsproblemen.

Den främsta utmaningen om man tror på att hålla migrationen fri är att lösa de utmaningar som alltid ställs upp av makthavare och starka kollektiv i samhället. Att  bevaka sina intressen är naturligt och än mer naturligt är det att bruka staten och dess maktmedel för att stävja migrationen om den utsätter vissa delar av samhället för kostnader eller konkurrens. Men vill man jobba för denna migration utifrån dagsaktuella förutsättningar måste man inse de problem som rådande situation på arbetsmarknaden skapar, hur marginaleffekter i bidragssystemen låser in människor. Men framförallt måste man förstå att det inte finns någon quick fix. Det samhälle som kan vara helt öppet för migration är ett samhälle som tillåter stora inkomstojämlikheter, har mycket låga trösklar till marknaden för bostäder eller jobb.

Om konsekvent antirasism

Förra veckans debatt om Tintin och kulturhuset har nog missförståtts en smula. I alla fall den kritiken jag gav uttryck för. Därför behövs ett klargörande: jag bryr mig inte hur kulturhuset väljer att ställa upp sina böcker. Jag tycker heller inte att deras prioriteringar, oavsett bevekelsegrunder har något att göra med censur eller "bokbål", det är överilade och väldigt dåliga jämförelser.

Jag kritiserade anledningarna till varför man flyttade böckerna, dvs att de gav uttryck för rasistiska och föråldrade perspektiv. Så må vara fallet men det är få böcker utanför vår samtid som inte gör det. Därför vänder jag mig emot sättet man bekämpar rasism. Dessutom kritiserade jag de som tar varje tillfälle de får att utmåla det svenska samhället som genomrasistiskt. Det är ett ämne jag behandlar utförligt i en bok som utkommer i november, Välviljans rasism.

I samband med denna kritik skrev jag en replik på Kitimbwa Sabunis artikel om "Vit vrede": 

Kitimbwa Sabuni ger uttryck för kollektivism i olika skepnader. Dels gör han sig själv till talesperson för afrosvenskar, som om han tillfrågat alla om detta privilegium är hans. Sedan homogeniserar han kritiken, gör den till uttryck för ”vit vrede” och inte en myriad av invändningar mot det kloka i att beskära tillgången till världslitteraturen. Är det verkligen rimligt att en person som ger uttryck för så kollektivistiska tendenser kan vara en förebild i kampen mot rasism?

Men även Damon Rasti skrev en artikel med liknande andemening, med anledning av det möttes vi i P1 morgon förra torsdagen och diskuterade frågorna. Rasti hann anklaga mig för att sakna empari med de som tar anstöt av rasistiska bilder i Tintin. 

Senare på kvällen, samma dag, deltog jag i SVT Debatt där doktoranden Victoria Kawesa, från Linköpings universitet anklagade mig för att försvara rasistiska skildringar. Det hela blev lite konstigt. Min poäng är i själva verket att det bästa sättet att motarbeta rasism inte är att stoppa den under mattan utan att förstå den samt motarbeta den. 

Jag är även övertygad om att den enda meningsfulla antirasismen är en konsekvent sådan, en individualistiskt baserad antirasism som inte traderar rasistiska tankefigurer genom att reproducera dem, något som såväl Sabuni som Kawesi gör.

Kriget mot droger

Skriver krönika i Västerbottens-Kuriren om kriget mot droger:

Globalt har diskussionen och politiken på området narkotika tagit fler steg åt håll som politiker i Sverige inte skulle ta på minst ett par decennier. En anledning kan vara att problem är så olika, i Mexiko är det en säkerhetspolitisk fråga, i Sverige en folkhälsoangelägenhet. Situationens allvar har fått många, inte minst i Central- och Sydamerika att tänka om.

Läs gärna hela.

Tintinförbud: en dåres försvar

Det finns en liten avkrok i offentligheten som i tid och otid fäster sin uppmärksamhet på små symboler i samhället som de hävdar är uttryck för bredare rasistiska diskurser. Dessa små symboler, exempelvis nogger black, 88:an, Tintin och annat suspekt är alltså både uttryck för rasistiska diskurser men också sådant som reproducerar dessa. Ni ser växelverkan. Man kan då, som Behrang Miri, en helsympatisk person i övrigt, vilja förbjuda dessa: 

Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. Bilden av ”skogsturken” finns kvar

Att förbjuda slutprodukten av någon form av kultur är alltid en fåfäng och desperat handling. Nästan utan undantag blir det den som förbjuder som istället drar till sig störst uppmärksamhet. Kristen moralpanik mot hårdrock, islamister som förfasas över nakenhet i reklamannonser och postkoloniala busybodies som oroar sig över rasism i alla vrår och kanter av kulturen.

Alla dessa förbudsivrare delar egenskapen att de är oroliga över vad mottagaren ska göra med budskapet. Den kristna, muslimska, judiska fundamentalisten att moralen går förlorad och den postkoloniala oron som Behrang Miri ger uttryck för är rädslan att ungdomar okritiskt kommer tradera de rasistiska föreställningarna i Tintin. De kommer antingen provoceras, bli sårade eller inte begripa vad de ser.

Mitt korta svar är: ni underskattar människan. Och i synnerhet den människa som lever 2012. I regel en person som får enorma mängder information och på något sätt lyckas sortera, kontextualisera och positionera information.

För faktum är att det är genom att utsättas för en myriad av kulturer man skapar sig förståelsen som krävs för att sätta även Tintin, hitlerbiografier, Lady Chatterley's älskare, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, De Sade, Michel de Montaigne, Ernst Jünger, Tusen och en natt samt FIB Aktuellt i sitt rätta sammanhang. Genom ett nervöst censurerande får vi naiva och okunniga personer som oroligt kommer studsa mot idéer och uttryck de inte förstår eller kan hantera. Det Behrang, är väldigt dåligt och troligtvis raka motsatsen till vad du egentligen önskar. Fokus bör ligga på bredd och djup i erfarenheter av kultur, såväl samtida som historisk.

Självklart är det viktigt att unga får lära sig att sätta saker i sitt perspektiv och förstå historiska processer. Men just det, kanske rentav exakt den meningen, är själva kontentan av läroplanen som avser ämnet historia. Om man inte förstår att olika tider hade olika samhällsdiskurser kan man inte heller begripa att världen förändras, däribland serierna. 

Själva utvecklingen av Tintinalbumen är en spegling av sin samtid. Från Tintin i Kongos (och Sovjets) extremt fula och rasistiska figurer till de mer komplexa och stiliserade bilderna i Det hemliga vapnet och Tintin i Tibet. Som läsare förstod man att "ah, här händer något, Tintin speglas sin samtid". Rasismen i sig är en läxa om rasismen. Att personer som använder sig av såpass stiliga postkoloniala teorier borde kanske förstå det.

Istället tror man att det fungerar att kringskära och begränsa tillgången till litteratur för att odla fram en normbefriad ickerasist. Dumheter.

Att förändra verkligheten eller sina idéer

Efter Anna Dahlbergs artikel i Expressen om dilemman i integrationspolitiken har det uppstått en något ny diskussion om integrationspolitiken. Peter Santesson skrev ett välbehövligt inlägg där han konkretiserade de problemställningar som existerar inom integrationsområdet idag. Han har fått kritik från Alexander Funcke som på Migro.se skriver ett inlägg som jag vill diskutera lite.

Lite kortfattat och tillspetsat illustrerar diskussionen mellan Santesson och Funcke skillnaden mellan en pragmatisk analys i nutid och en libertariansk idealmodell med moraliskt trumfkort, där Santesson företräder det första och Funcke det senare.

Diskussionen är inte ny och uppstår ofta när dessa två förhållningssätt krockar, något jag inte är obekant med från min tid i LUF och Folkpartiet. Där råder stor enighet om att rörlighet är något positivt och eftersträvansvärt men däremot inte vilka medel som bör användas för att det ska fungera i praktiken.

Jag har full respekt för en libertariansk lösning som både förordar fri rörlighet och en helt frånvarande välfärdsstat. Det är en konsekvent hållning och dessa har många fördelar. Jag vet, jag har nämligen en hel bunt. Vad man emellertid kan anklaga den för är att den kan vara världsfrånvänd. Inte i bemärkelsen galen eller obegåvad, snarare att den saknar bäring på policyprocesser som är relevanta att förändra inom en 5-10 år. Det är alltid lätt att företräda dessa positioner, de är nämligen oantastliga på flera nivåer.

Att som Funcke skriver om migration att detta är en utav riktigt få effektiva metoder för fattigdomsbekämpning vetenskapen känner betvivlar jag inte en sekund. Människors rörlighet är ett uttryck för hur vi som individer optimerar våra levnadsvillkor genom val av arbetsplats och institutioner. Att flytta till ett land där det finns arbete och där byråkrater inte snor ens lön är bara rationellt och klokt, även om den flytten sker från Bangladesh till Qatar där man saknar rättigheter, har taskiga arbetsvillkor och jobbar hela veckan. Men Sverige är inte Qatar, och kommer troligtvis inte bli det.

Det libertarianska argumentet lyder: om någon ökar sin produktivitet och/eller inkomst mångfalt genom att bytta boplats bör de boende på platsen dit flyttlasset styrs inte ha synpunkter på om det exempelvis skapas ett nytt låglönesegment och förslumning. Ty detta vore, som Funcke skriver, att: man vill slippa se de relativt fattiga när det ska till och plaskas i den kommunala poolen i vår gated community. För att uttrycka det krasst: man är en idiot om man provoceras av smärre fattigdom i sin egen stad än ännu värre fattigdom på fjärran platser.

Även om det är fullt korrekt att migration leder till produktionsvinster och en välståndsökning för den som migrerar (även om den ökningen är från 200 kr i månaden till 4000 kr, blygsam med svenska mått mätt, men enorm relativt sett) kvarstår faktumet att nationalstater i många avseenden fortfarande är institutionella, ekonomiska och kulturella öar. Detta kan man ha åsikter om men det är vad vi har att jobba med idag. Om de politiska positionerna vi har ska syfta till något annat än att vara koherenta, eleganta och konsekventa utan även praktiskt applicerbara och genomförbara då krävs något mer än moralisk storsinthet.

Det är ett högst verkligt, och beklagligt, faktum att  smärre fattigdom inpå knuten provocerar mer än fattigdom på andra sidan jorden. En postnationell libertarian som nästan helt underkänner det westfaliska systemet med stater och det senare nationalstatliga perspektivet kan analytiskt bortrationalisera närhetsprinciper som att vi lever, tänker, bryr oss om det som är närmare oss spatialt. Men de flesta tänker och agerar på en svensk politisk nivå. Det kan man som sagt ha åsikter om, men det är den nivå vi har att arbeta med idag. Det är en god förhoppning att tro på motsatsen men man kan inte som Funcke gör i sitt inlägg anklaga Santesson för att analysera utifrån antagandet om vad som är politiskt gångbart i Sverige. Det är tyvärr ett återkommande problem i den integrationspolitiska debatten: debattmotståndare anklagas för att inte kunna upphäva verkligheten och anta den moraliskt mest berömvärda hållningen. I detta fallet handlar det om att tänka bort välfärdsstaten, allmän opinion och dagens partisystem. Tre oundvikliga storheter man tyvärr är tvungen att förhålla sig till.

Därför tror jag att man måste hålla diskussionen kopplad till föremålet för diskussionen, dvs integrationspolitiken i Sverige 2012, det och ställa sig följande frågor:

1) Är det realistiskt att i dagsläget dramatiskt minska de svenska socialbidragen till en nivå som ligger markant under det som enligt socialstyrelsen anses vara en dräglig levnadsstandard? Troligtvis inte. Även om det är nödvändigt (och troligtvis fullt möjligt!) att ta bort några av de perversa marginaleffekter som gör att det inte lönar sig att gå från bidrag till arbete kommer socialbidragsnormen inte försvinna som en lösning på utanförskapsproblemen. Kommunerna som nu tar emot en inte oansenlig grupp flyktingar i samband med förändringen av anhöriginvandringen har redan aviserat att den ökade socialbidragsbördan kommer blir omfattande och att det kan behövas statligt stöd. Tror någon på fullt allvar att den borgerliga regeringen eller kommunerna kommer dra i bromsen och inte dela ut socialbidrag som ett led i att tvinga ut folk på arbetsmarknaden?

2) Är det realistiskt att tro att den svenska modellen kommer att avvecklas i tid till nästa mandatperiod och ersättas med en helt avreglerad och marknadsanpassad lönesättning? En arbetsmarknad där man dessutom med säkerhet kan hävda att det kommer skapas en bred tjänstesektor med okvalificerade arbeten som kan suga upp en outbildad grupp med svaga språkkunskaper? Nej. Dilemmat som Santesson lyfter kvarstår således. Det kan inte viftas bort med i den bästa av världar-argument och anklagelse om att man vill bevara sitt gated community. Frågan bör dessutom utvecklas ett steg till: tror man att svenska väljare att beredda att ställas inför en dikotomi där en bibehållen invandring förutsätter en helt avreglerad lönesättning och en drastisk sänkning av socialbidragsnormen, antar man att man kommer få stöd för detta?

Nu kommer någon säkert säga: "Men Adam, politik handlar om att ha drömmar och visioner". Så är det förvisso. Men det är oansvarigt att drömma och ställa upp idealbilder när det finns en högst konkret politisk verklighet som kräver lösningar i en närtid som rör sig i cykler om budgetpropositioner och val. Jag har full respekt för principfasthet och att anlägga ett perspektiv på ekonomi och arbetsmarknad som rör sig bortom horisonten. Därför har jag politiskt arbetat för exempelvis en avreglerad arbetsmarknad men med marknadsmässig lönesättning, det är reformer jag skulle driva på helt oavsett om vi hade invandring till Sverige eller inte. Men jag inser att för att svara på dagens integrationspolitiska dilemman krävs något som baserar sig på dagens verktyg och som kan appliceras på dagens problem. Att anklaga någon för att ta politiska realiteter i beaktande är ett steg bak, inte fram.

Route 66 och den tomma landsbygden

Påbörjar idag en artikelserie för Liberala nyhetsbyrån (LNB) på temat "Liberala utmaningar". Det kommer vara en serie kortare essäer på olika teman som alla anknyter till frågor och dilemman för liberaler på 2000-talet. Tyvärr medger inte formatet att jag kommer med några kompletta lösningar men förhoppningsvis kan jag lyfta ett par relevanta ämnen. 

Första artikeln handlar om avfolkning och hur det historiskt har varit en naturlig process med både upp och nedgångar:

Glesbygdsorter måste troligtvis bli bättre på vad som redan gör dem attraktiva. Svenskars kärlek till naturen är oomtvistad. Att en rejäl gård på landet kostar lika mycket som en garderob i Stockholms innerstad är inte heller ointressant. Elod Takats, en ungersk ekonom vid IMF menar att på grund av den minskande befolkningen i Japan, Tyskland och Italien kommer huspriserna i dessa länder att minska med en procent per år. I ett informationssamhälle måste detta utnyttjas på något sätt. Alltfler jobb kan skötas på distans. Kombinationen låga priser och natursköna omgivningar borde kunna locka fler än en stadsbo till landsbygden.

 Läs hela i Västerbottenskuriren. 

Sjöstedt och bemanningsföretagen

Under Jonas Sjöstedts tal i Umeå i söndags bestod en stor del av budskapet av att bemanningsföretag är skadliga för den svenska arbetsmarknaden. Det finns mycket att skriva om (och invända) mot detta påstående. Jag tänkte plocka ut en en viktig del.

Sjöstedt nämner i början av delen som behandlar bemanningsföretag att det på Volvo i Umeå uppstått en tvist mellan facken och företaget. Facken vill inte se bemanningsföretagen på företaget och företagsledningen vill annorlunda. Sjöstedt säger:

Men så här behöver det inte vara. Vi vill öka det fackliga inflytandet på området och vi vill att facket ska kunna lägga in sitt veto mot bemanningsföretag – något som inte EU vill ska vara tillåtet. Vi vill begränsa tiden för hur länge man kan ha inne anställda från bemanningsföretag på en arbetsplats och vi vill ha ett skarpt förbud i lagstiftningen mot att säga upp fast anställd personal för att ersätta dem med bemanningsföretag.

Det var faktiskt på detta sätt jag mötte bemanningsföretag för första gången i mitt liv, som timanställd på ett bemanningsföretag på Volvo Torslanda. Det som slog mig var att bemanningsföretagen hade en stor andel unga och personer med utrikes bakgrund. Den ordinarie personalstyrkan var i regel äldre och med svensk bakgrund.

Detta är självklart rent anekdotiskt. Men faktum är att det finns mycket som tyder på att bemanningsföretag på många plaster är en god väg in på arbetsmarknaden för just unga och personer födda i utlandet eller med föräldrar födda i utlandet.

I SOU:n Egenförsörjning eller bidragsförsörjning? Invandrarna, arbetsmarknaden och välfärdsstaten (2004:21) skriver Pernilla Andersson och Eskil Wadensjö i ett kapitel om bemanningsföretagen och utrikes föddas sysselsättning att:

Våra huvudhypoteser är att invandrare i större utsträckning än infödda arbetar i bemanningsbranschen och att de, givet att de arbetar i ett bemanningsföretag, oftare har kommit till bemanningsbranschen från arbetslöshet för att lämna den för en anställning i en annan bransch. Vi tror att det för många, och kanske för invandrare, kan vara så att en anställning i ett bemanningsföretag är ett sätt att söka ett fast traditionellt arbete. (S 225)

Som utrikes född saknar man en rad komparativa fördelar: ens språkkunskaper kan vara sämre än snittet, man har färre kontakter på arbetsmarknaden och är ännu inte bekant med hur man ska navigera arbetsmarknaden. Dessutom finns risken att man möts av diskriminering. Från arbetsgivarens sida kan det existera en oro att anställa någon man inte är bekant med eller som saknar tidigare arbetslivserfarenhet från den svenska arbetsmarknaden. Bemanningsföretagen som tar lägre risker med anställningar kan därför lättare anställa de som är födda i utlandet.  

Bemanningsföretagen blir en hävstång för många in på arbetsmarknaden när de fasta anställningarna inte finns eller är stängda för vissa. Att Sjöstedt inte begriper detta utan ställer sig på fackens sida är beklämmande. Fackföreningarna är utmärkta, för de som är anställda, för de som saknar arbete, vilket ofta är unga och personer med utrikes bakgrund gör de inte mycket nytta tyvärr.

Ekonomen Li Jansson konstaterar i en rapport för Svensk Näringsliv att arbetslösheten bland unga är högre i de områden där det finns få bemanningsföretag etablerade:

Utomeuropeiska invandrares framgång på arbetsmarknaden avgörs av många faktorer. Bemannings­företagen är en viktig förklaring bland många. Arbetslösheten bland utomeuropeiskt födda ten­derar att vara högre i regioner där bemanningsbranschen är liten.

Tidigare citerade Andersson och Wadensjö hänvisar i Antologin Lyckad Invandring (Fores) till en norsk studie som stödjer tesen att bemanningsföretag är en väg in på arbetsmarknaden för utrikes födda: 

En studie avseende Norge visar att icke-västliga invandrare som varit arbetslösa och som börjar arbeta i bemanningsföretag har högre sannolikhet att få en annan typ av arbete än icke-västliga invandrare som varit arbetslösa under samma period (von Simson, 2009). Detta skulle enligt författaren tyda på att det kan vara fördelaktigt för icke-västliga invandrare att arbeta i bemanningsföretag eftersom det ökar chansen till ett annat arbete.  

Att Sjöstedt inte ens reflekterar över detta är ändå konstigt. Som den engagerade feminist han är borde han veta att bemanningsföretagens ursprung i Sverige var ett sätt för kontorister, nästan uteslutande kvinnor, att etablera sig på arbetsmarknaden. Den svenska modellen har alltid varit gynnsam för den stora industrin och fackföreningarna. Traditionellt manliga yrken har alltid vunnit i denna ordning. Vill man läsa mer om bemanningsföretagens historia och vilken roll de spelade för kvinnors etablering på arbetsmarknaden kan jag varmt rekommendera Anders Johnsons bok Hyrt går hem.

När kvinnor började komma in på arbetsmarknaden sågs det med misstänksamhet, bemanningen var ett av få sätt de kunde arbeta som kontorister. På samma sätt är det idag. En låst arbetsmarknad med få nyanställningar måste hitta andra vägar. För personer med utrikes bakgrund är bemanningsföretagen ett första steg in på arbetsmarknaden. Att Sjöstedt inte nämner dem med en stavelse är beklämmande, att smöra för facken har han emellertid inget emot. Att han vill se fler fasta anställningar är självklart men dessa kan inte trollas fram. Bemanningsföretagen är ett viktigt komplement som erbjuder personer med svag anknytning till arbetsmarknaden en väg in.

Andres Lokko, Putins bästa vän?

Under kommunisttiden fanns det i östblockets inrikespolitiska debatt ett väldigt vanligt knep för att desarmera oppositionen: Som svar på klagomål från oppositionella inom och utanför landet svarade man med påståendet att väst gör sig skillnad till betydligt värre övertramp. 

På kritiken mot den avsaknad av demokratiska val i Polen svarade man med att hävda att ens konstitution var vida överlägsen och mer demokratisk än den amerikanska, som ju i praktiken bara resulterade i två partier. Medan den polska demokratin var total och representanter från hela folket bestämde. Påstod man. 

Alla visste att det handlade om två i grunden olika system där det östeuropeiska enbart på pappret var världens mest demokratiska. Det västerländska var sannerligen inte perfekt, långt ifrån. Men det fanns en fundamental skillnad avseende rättssäkerhet, demokrati och friheten i offentligheten.

Men taktiken att relativisera motståndet i diktaturer genom att hänvisa till spegelbilder i Västeuropa har kvarstått. Den användes som sagt i Östeuropa, fortsatte i Västtyskland bland annat av röda arméfraktionen och har senast idag bubblat upp i Svenska Dagbladet av alla platser.

Andres Lokko skriver att det ryska punkbandet Pussy Riot är uttryck för samma frustration som gav upphov till kravallerna i London under 2011. Lokko antyder även att reaktionen på Pussy Riot och kravallerna är likartad i båda länder.

Liknande tankegångar kunde man höra medan den arabiska våren nådde sitt crescendo. Då hördes röster på exempelvis Aftonbladet kultur som ville jämföra demonstrationerna i Västeuropa (Occupy Wall Street) med de i arabvärlden.  

Liknelsen är lockande och i grunden väldigt listig. Eftersom demokratiaktivister i Moskva och Kairo kämpar med att helt förändra sitt samhälle i grunden nyttjar man opportunistiskt deras systemkritik för att låna trovärdighet till sin egen antikapitalistiska systemkritik. Man inordnar motståndet mot regimer i djupt antidemokratiska länder i sitt eget revolutionära system.

Men jämförelsen är perverst cynisk och självförhärligande. För genom liknelsen relativiserar man och tunnar ut den i grunden oerhört viktiga demokratikampen i många länder. Man lånar till sin länstolsaktivism en gnutta verklighetsanknytning som man själv saknar.

Det finns nog ingen som är mer tacksam för Lokkos artikel än den ryska regimen. Den kan då, sådär lite avslappnat, säga: självklart kan detta straff tyckas hårt, men faktum är att vi bara gör samma sak som de gör i väst mot fridstörare. De har sina bråkstakar, vi har våra, vad är skillnaden? 

Nyttiga idioter kallades de som under Sovjeteran från publicistiskt håll skänkte intellektuell strålglans åt det kommunistiska projektet, då skedde det högst medvetet. Till Lokkos försvar ska man ändå säga att han verkar göra det omedvetet. Alltid något. 

Iväg, men redan tillbaka

Förra helgen avgick jag som ordförande för liberala ungdomsförbundet. En position jag haft i mer än tre år. I måndags började jag jobba halvtid för Timbro med ett ämne som jag ägnat en stor del av min LUF-tid åt, integrationsfrågor. Vad jag kommer göra på Timbro lär jag få tillfälle att återkomma till.

Bloggen har av olika skäl varit lite inaktiv. Främst tror jag att själva formatet, en blogg, används lite annorlunda nu än för 4-5 år sedan. Att dagligen publicera inlägg är inte riktigt intressant, istället sparar man sig till de tillfällen när man inte har någon annanstans att publicera sig eller när man vill komplettera något. Så kommer jag fortsätta använda bloggen i framtiden. 

Frågor som rör migration, invandring, arbetsmarknaden, kulturkrockar, religion och identitet är en av vår samtids stora frågor. Eftersom jag nu ska jobba med integrationsfrågor kan det vara passande att göra en sammanfattning av vad jag tyckt och tänkt i frågan under de föregående tre åren. 

Jag skrev förra året ett inlägg där jag genomgående beskrev min inställning till hela ämnesområdet, En liberal syn på migration.

Metadebatter

Debatten om debatten är sjukt tråkig

Om Karin Pettersson och Aftonbladets tveksamma metoder

Maria Sveland och Breivikdiskussioner 

Om borgerlig integrationsdebatt

Integrationspolitik i baklås 

Om att fiska i bruna vatten

Borgerliga rasister?

Nisha Besara och den liberala integrationsdebatten 

Om smutskastning av FP i integrationsfrågor

Självmål att stämpla SD, bättre att bemöta

Att kritisera invandringen är inte att ogilla invandringen

Diskriminering och rasism

Devalverad diskriminering, om hur begreppet missbrukas

Skippa vi och dem tänkandet, om hur kvotering och mångfald leder oss fel.

Invandrare på ledarsidor, ett sätt att sortera människor?

Omhändertagande och välvillig rasism

Offerskap som reproduceras 

Om strukturell rasism

Rasism som förklaringsfaktor

Att motarbeta hatet

Devalverad diskriminering

Liberal kritik mot rasismen

Centrum mot rasism havererar, igen

Debatter och anföranden

Debatt mellan mig och SD:s Gustav Kasselstrand, modererad av Andreas Johansson Heinö med tema invandring.

"Bortom multikulti", TV-Program på Axess om integrationspolitik och migration

Frågetråden på Flashback forum där jag under ett par veckor svarade på frågor som nästan alltid var av en integrationspolitisk/invandringsnatur.

Debatt mellan mig och Miljöpartiets Maria Ferm

Migration

Modern migration

Skit i biståndet: varför migration är bistånd vida överlägset

Öppenhet eller döden

Vi vårdar inte gamla för samhällsekonomins skull - om migration och nytta

Kanada vs Sverige

Migrationens historia

Facken och arbetskraftsinvandringen

Utträngningseffekter och invandringen

Så vinner vi på migrationen

Fri rörlighet i praktiken

Därför tjänar vi på invandringen

Multikulturalism

Peter Weiderud en del av problemet, inte Sabuni

Kulturkrockar nödvändiga i ett fritt samhälle

Om Luciafirande (och andra traditioner) i skolan

Hur mycket multikulturalism finns det?

Är jag för multikulturalism?

Därför var integrationsministerns besök i Malmö felaktigt

Marteus missförstår Merkel

Multikulturalism och nationalism, två sidor av samma mynt

Multikulturalism: diskutera eller inte?

Burkan som patriarkal symbol

Lagar mot kläder fel signal

Det liberala samhället och integrationen

Burkaförbud är fel lösning 

"Drömmen om Sverige"

Integrationsministern ansvarig för kollektivisering av muslimer

Skadlig och ofarlig segregation

Är olikheter farliga?

I burkadebatten är plötsligt alla liberaler

Så lyckas vi med integrationen

Belgiens burkaförbud inte vägen fram

Slöjförbud motverkar sitt syfte

Rödgrön politik saknar integrationslösningar

Pim Fourtuyn: Liberal eller extremnationalist?

Vill MP ha Kanadas språktest och försörjningskrav?

Tala om anpassning utan att härma Pim Fortuyn

Medborgarskap och samhällsgemenskap

Medborgarskapet kan skapa en inkluderande gemenskap

Replik till Ulf Bjereld (#2)

Replik till Ulf Bjereld (#1)

Replik till Expressens ledarsida

Replik till Aftonbladets ledarsida

Replik till GT:s ledarsida

Om nationell identitet

Tillåt fler identiteter

Gemenskap i svenskhet

Positiv svenskhet

Vem definierar det svenska?

Om nationell identitet (och varför UMR:s Anton Landehag har fel)

Stolt över att vara svensk medborgare

God svenskhet ett viktigt projekt

Vem ska hyllas härnäst?

Varför anses det inte mer provocerande att det på kultursidorna i landets största kvällstidning skrivs veritabla hyllningstexter till en av 1900-talets värsta despoter? Säger det något om det svenska samhällsklimatet (och dess historia) att Åsa Linderborg med ull kan bädda in Lenin i en historierevisionistisk bädd utan att det rasas mer?

Läs denna artikel av Åsa Linderborg. Ur den tråkiga kultursidediskussionen som pågår bör man lyfta ut Linderborgs storögda beundran för idealismen under revolutionsåren i Europa under tidigt 1900-tal. Det är nödvändigt eftersom Linderborgs naivitet bara kan mäta sig med hennes historielöshet.

Linderborgs argumentation påminner mig om den vanliga metoden bland kommunister att försöka förklara bort sin egen historiematerialism. Den syftar till att förvisso erkänna att ja, det skedde brott under kommunismen, men dessa kan främst härledas till tiden efter Lenin. Denna argumentation är ett sällsynt utfall av aktörsfokus. 

Det var enligt denna historieskrivning Stalins maktövertagande efter Lenins död som gjorde att allt gick käpprätt åt helvete med utrensningar och Gulag. 1920-talet under Lenin har man i många omgångar försökt utmåla som en progressiv tid. Den inleddes visserligen med en blodig revolution, avslutningen på första världskriget, och kriget mot de vita men att det sen, sen minsann, då var det bra tills Lenin dog och Stalin dök upp från ingenstans och förstörde allt.

För en samling människor som tror på historiematerialism, strukturella förklaringar och hur historia kan förstås nästan vetenskapligt är det märkligt hur ofta man hör Stalin åberopas som någon sorts solitär partypooper som avslutade det progressiva revolutionära experimentet.  En vänsterns Breivik, totalt isolerad galning som helt saknar samhällelig kontext. 

Linderborg verkar glömma att Lenin och Stalin var partikamrater. Detta av Linderborg och andra kommunister omhuldade 1920-talet med Lenin, som Linderborg skriver "öppnade för en ny kultur, att han [Lenin] inledningsvis försökte skapa en dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter". Precis så. Hon antyder att: "Förklaringarna till den sovjetiska tragedin är flera, men knappast att Stalin hade förläst sig på Marx.". Hade det varit annorlunda om Stalin läst sin Marx? Det räckte väl att han kunde sin Lenin.

Men att det blev många gånger värre under Stalin är inget argument för att tiden med Lenin var det minsta behaglig. Allt det som Stalin utförde under tiden 1928-1953 möjliggjordes av Lenin. Redan när Lenin 1905 proklamerade att "det behövs en ny typ av parti" som skulle agera kompromisslöst och utan pardon hade förutsättningarna lagts för partiets verksamhet. Efter revolutionen 1917 deklarerade man öppet behovet av en röd terror som skulle avrätta eller placera klassfiender i koncentrationsläger. Det är, som jag skrivit tidigare, den totalitära slutpunkten för klasskampsretoriken som möjliggör terror av alla dess slag. Att totalt avhumanisera sina fiender till klassmarionetter är legitimering av våldet. Denna diskurs etablerades av Lenin och ärvdes av Stalin.

Lenins klasshat gick ut på att döma människor efter vilka de var, och inte vad de gjorde. Han uttalade tidigt att klassfiender borde dömas till sex månaders straffarbete i gruva för att de "reste i första- och andraklasskupéer". Lenin avskaffade aldrig Tsarens fängelsesystem, han utökade det massivt. Kriget mot den vita sidan användes som en förevändning att rensa ut alla andra fiender från Ryssland. Lenins hängningsorder från 1918 är ett exempel, hans massmord på kossacker ett annat.

Varför nämner inte Linderborg i sina hyllningar av Lenin som progressiv kulturradikal massmorden på bönder och arbetare som motsatte sig revolutionen? Chekan, Lenins säkerhetspolis, gjorde ingen skillnad på militärer eller civila och tusentals mördades under den röda terrorn. Lenin hade inga problem med att personligen utfärda orders om avrättningar, i ett telegram till den lokala partibossen i Ural, Vladimir Smirnov skrev han att "I am surprised that you are taking the matter so lightly, and are not immediately executing  large numbers of strikers for the crime of sabotage". Strejkande soldater, bönder eller arbetare var också fiender till revolutionen och avrättades utan rättegång. 

Det revolutionära projektet präglades inte av att det var, som Linderborg skriver, ett "emancipatoriskt projekt", det var ett godtyckligt terrorvälde. Den som var fiende till revolutionen var per definition klassfiende. Det fanns ingen tid att utreda vem som var del och inte del av de utsugande klasserna. Därför fylldes fängelserna och Gulag av alla möjliga personer som kunde misstänkas vara fiender till revolutionen.

För mig personligen har dessutom alltid rehabiliteringen av Lenin gett mig en fadd smak i munnen. Under hela min uppväxt återberättade min farmor berättelsen om sin far, den ortodoxa prästen som fängslades efter revolutionen och därefter pendlade ut och in ur fängelset (där han still slut mördades). Anledningen? Han var präst och därför folkets fiende. Detta var alltså innan Stalin. Terrorn var konstant och avbröts inte för något progressivt möte med kulturarbetare som Linderborg verkar mer intresserad att skriva om.

Ur den här så kallade kulturdebatten lyfter sig egentligen bara en viktig linje att uppmärksamma. Det är att man på landets största kvällstidning kan läsa okritiska hyllningar till en av 1900-talets absolut vidrigaste personer. Hade samma kunnat ske om Mussolini? Eller varför inte Rudolf Hess? De var ju män som stod i skuggan av betydligt värre despoter.

Debatt mot SDU

Nu finns debatten mellan mig och SDU:s Gustav Kasselstrand ute på Youtube. Även frågestunden efteråt kan man titta på här.

Framtiden för liberala partier (del 2)

Om drygt tre månader avgår jag som ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Jag blev medlem strax innan valrörelsen 2006. Jag har vid sidan av studierna och extrajobb sysslat med politik sedan 2006. Sedan 2009 på heltid. Något jag under hela min tid i politiken funderat på är vilken typ av miljö partier är och hur man man som aktiv i dessa socialiseras in i en viss miljö.

När jag valde LUF och Folkpartiet 2006 var det delvis för att jag såg inom liberalismen en självinsikt om politikens begränsningar. Detta är fortfarande något jag ser som liberalers huvuduppgift att värna i de politiska församlingarna.

Men sedan dess har jag insett vissa saker. De politiska partierna dras generellt med färre medlemmar, sämre representation av befolkningen i organisationerna. Samtidigt har inte partiernas makt i samhället minskat. Där råder nästan ett omvänt förhållande. På sätt och vis är detta en omfattande kris för den demokratiska legitimiteten. Det är allt färre personer som beslutar över ett oförändrat antal politiska områden.

Ofta brukar man i politiska sammanhang diskutera politiska sakfrågor och partiers varumärken. Men under de senaste månaderna har jag på otaliga folkpartiårsmöten talat om något annat, metapolitiken. Om partiers roll i samhället och hur medlemmar i ett liberalt parti kan se på sin egen plats i politiken. Detta vill jag gå in på lite närmare och då i synnerhet kopplat till liberala partiers förutsättningar.

Ett problem med partipolitiken är att den kan vara kvävande, som en riktigt dålig relation. De självständiga flyr och lämnar de som bättre står ut med den tryckande atmosfären. Många av de duktigaste och klokaste personerna jag känner inom politiken befinner sig sedan länge utanför partipolitiken. De har valt andra vägar i livet. Det existerar oerhört mycket kunskap och kompetens som befinner sig på armlängds avstånd från de politiska partierna. Slitna ord som öppenhet och flexibilitet är fortfarande främmande många partier. Man är alltför låst för personer som knackar på politiken.

Ett av politikernas största problem är att de är politiker. De lider av vad jag brukar kalla politisk närsynthet. Man är övertygad om att medborgare rationellt och i stora mängder funderar på politik, utspel och politiker. Faktum är att tiden en vanlig medborgare spenderar till att tänka på partier och politiker är minimal. Kanske därför framstår personer som i huvudsak spenderat sin tid inom partiet som så "politiska", deras perspektiv är i huvudsak partipolitiska. Detta betyder självklart inte att politiker försakat sin mänsklighet. Även en riksdagsledamot nattar sina barn och köper mjölk. Men distansen blir större och multipliceras när man omger sig med personer som enbart är partipolitiska. Man talar ofta om politiska dynastier där politiken går i släkten eller där man följt varandra sedan barnsben inom politiken.

Detta är ett problem om man befinner sig i ett liberalt parti. Liberalismen som ideologi är både oerhört positiv men också oerhört negativ i förhållande till politiken. Positiv för att demokrati, starka samhällsinstitutioner, rättsväsende och en fungerande marknad förutsätter rättvis och ickekorrupt politik. Negativ för att det finns en fara i att politiken blir sitt eget självändamål, att frågor politiseras och områden som mest av allt behöver mindre politik och regleringar riskerar att få fler. 

Paradoxen med liberaler i politiska partier är att de behöver ett mått av självinsikt, eller kanske rentav en gnutta självförakt. De måste inse att rollen som politiker inte innebär att de är oumbärliga eller ska utöka det politiska mandatet. Att vara liberaler måste förenas med insikten om de nödvändiga gränser som politiken måste omges med. Detta bör vara det utmärkande drag som skiljer liberaler från exempelvis socialdemokrater.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow uttryckte det att om allt man har är en hammare så kommer man behandla allt som om det vore en spik.  Samma gäller för politiker. Om man är begränsad till politiken som redskap för förändring kommer allt till slut att uppfattas som något som kan politiseras, eller förändras medelst politik. Ju längre tid man befinner sig inom politiken ju fler områden kommer vara spikar, redo att hamras på med politiken. Därför måste det vara ett mål för liberala partier att utöka sina företrädares föreställningsvärldar, bortanför de politiska horisonterna.

Lösningarna för liberala partier är flera. Det måste vara möjligt att komma in i partiet snabbare. Personer som inte har socialiserats in till rollen som politiker behöver stå sida vid sida med politiker. De kan båda lära varandra något. Avståndet mellan de inom och utanför politiken skapar språkförbistring. Politiker kan politikens villkor men de saknar ofta en känsla av nytänkande och lider av selektiv perception. De utanför politiken saknar ofta en förståelse för nödvändigheten av kompromisser och långsiktighet. Tillsammans har de något att lära varandra. Men det förutsätter att det finns fler sätt att arbeta eller bidra politiskt än den långa marschen genom partiet. De liberala partiernas utmaning är att vara antipolitiska inom politiken och även dra de nödvändiga organisatoriska slutsatserna av detta.

Att ramla från en hög häst

Igår debatterade jag mot SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand. Det är inte första gången jag deltar i debatter mot ordföranden i SDU. Jag har debatterat mot Gustavs föregångare, William Petzäll och ordföranden före honom, Erik Almqvist. Gemensamt för alla debatter är att det har varit djuplodande, ideologiska debatter med kunniga moderatorer. Syftet har varit att visa på skillnader och förklara ideologiska skillnader. Dessa debatter har pågått sedan 2009.

Jag bestämde mig tidigt när jag blev ordförande för LUF att jag ville debattera med SDU. Ingen sanning, ingen övertygelse kan vara stark om den inte utmanas och prövas. Därför insåg jag att behandlingen av Sverigedemokraterna, dvs glåpord och en överlägsen lathet aldrig kunde fungera. Den skulle bara stärka övertygelsen hos många att etablerade partier och politiska krafter inte har tillräckligt gott självförtroende för att möta Sverigedemokraterna.

Under den perioden jag har debatterat mot SD har vänstern ägnat sig åt två saker. Väldigt konsekvent bör tilläggas. Den första är att man ville bojkotta debatter mot Sverigedemokraterna. Tiga ihjäl dem, ignorera och helst ställa in debatter där de deltog. Jag minns en valrörelse i Skåne där vänsterflanken gapade tom. Man trodde att avsaknaden av bemötande, parat med moralisk storsinthet, skulle imponera på publiken. Det gjorde det inte. Den här taktiken lämnade man, den framstod till slut som löjeväckande. Många har idag glömt att detta var ett helt normalt sätt att handskas med nationalister.

Det andra man ägnat sig åt är att så ofta det går misstänkliggöra och bunta samman liberaler och konservativa med nationalister. Den här taktiken har fortsatt. Den är enklare eftersom den bygger på en grov anklagelse som man sällan behöver svara för. Kastar man dynga på någon fastnar alltid något. Så har personer som Anders Lindberg på Aftonbladet resonerat. Denna taktiken har nått sitt absoluta crescendo efter terrorattentaten i Norge. Det är alltjämt det mest kraftfulla vapen vänstern tycks ha i samhällsdebatten. Senast i raden av anklagelser kommer inte oväntat från Aftonbladet. Karin Pettersson skriver:

2010 hände något. Ett främlingsfientligt parti tog plats i riksdagen. Jimmie Åkesson skrev på Aftonbladet Debatt att muslimerna är vårt största utländska hot.
Plötsligt började delar av den etablerade borgerligheten att låta som i Danmark. ”Vi ­efterlyser en debatt om invandringens problem”, skrev Johan Lundberg, chefredaktör för kulturkonservativa tidskriften Axess och Paulina Neuding, chefredaktör för ­liberala Neo, på DN Debatt.

Till skillnad från Karin Pettersson har delar av borgerligheten inte haft huvudet i en nationell ekokammare. De frågor som Paulina Neuding och Johan Lundberg lyfte, om normativ multikulturalism, om invandringens förutsättningar och hur man når samexistens i ett land med enorm mångfald, i både kultur och värderingar, är knappast något som uppfanns 2010. Eller lyftes in i Sverige för att SD dök upp. Neuding och Lundberg konstruerade inte en samhällsdiskurs när SD kom in i riksdagen. Möjligen aktualiserades många av frågorna när ett parti som i princip vill stoppa invandringen blev stort i rikspolitiken.

Det tåls sägas än en gång: att diskutera invandringens problem är inte liktydigt med att ge Sverigedemokrater eller Breivik ett carte blanche att fylla. Inom borgerligheten har man försökt ställa upp både alternativa problembilder samt egna lösningar. Inom vänstern har man med sällan skådad iver sökt misstänkliggöra meningsmotståndarna. Man har alltid varit sist på bollen i centrala frågor.

Många inom vänstern, däribland Karin Pettersson sitter på höga hästar. De tror att man med moralisk överlägsenhet och patos kan välta sina fiender. De som på allvar söker förstå problem och komma med egna lösningar, utifrån exempelvis liberal eller konservativ grund, anklagas för att vara medlöpare. Att diskutera, problematisera och komma med lösningar på samtidens migrationsdilemman är numera liktydigt med att vara som Breivik. Det enda gemensamma, tycks vara, att man inte håller med Karin Pettersson eller Aftonbladet.

Under gårdagens debatt efterlyste moderatorn, Andreas Johansson Heinö, min och Gustav Kasselstrands  syn på invandring. Jag inledde med att säga att jag principiellt är för fri rörlighet, vilket för övrigt både Paulina Neuding och Johan Lundberg också är, senast jag kollade (Sådana obekväma detaljer försvinner lätt när man söker koppla samman dem med massmördare). Men att jag samtidigt inser att en invandringspositiv linje förpliktigar. Det kräver svar på hur man vill se de problem som uppkommer på bästa sätt ska lösas. Det räcker inte att känna att man är rätt ute, man måste också ha rätt. 

Det finns två sätt att möta samtidens utmaningar. Ett är att debattera, belysa, förstå samhällsproblem, bekämpa främlingsfientlighet och rasism samt komma med en alternativ lösning. Ett annat sätt, plågsamt exemplifierat med Karin Pettersson text i Aftonbladet, är att med indignation och i affekt stämpla meningsmotståndare med de värsta av anklagelser och med en sån avsaknad av intellektuell hederlighet att klockorna stannar. Det är skamligt att en vänster i upplysningens och folkbildningens tradition har sjunkit så lågt.

Vad är det man ska fokusera på?

Jag har fått en replik från LUF Uppsala. De reagerar på att jag i min inledande artikel om liberala partiers framtid skriver att artiklarna från LS och LUF Uppsala i stora delar är en kritik från vänster. LUF Uppsala skriver: "Att kritisera allianspartners är enligt vår mening inte att vara vänster". Vilket jag aldrig påstått. Vad jag syftade på när jag skrev kritik "från vänster", var något helt annat. Vilket jag ska återkomma till.

Kanske bör LUF Uppsala tänka igenom frågan ett varv. Jag har i egenskap av LUF ordförande tidigt kritiserat den moderata utrikesministern för hans förehavanden i Lundin Oil, läs här. Samt krävt den moderata migrationsministerns avgång (vilket var första gången det krävdes inifrån alliansen, någonsin). Om det inte är att skarpt kritisera vår egen regering, och dess ledande parti, så vet jag inte vad som är. Mot bakgrund av detta ställer jag mig frågande till följande stycke:

att LUF inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter. Att enbart fokusera på exempelvis skatter och avregleringar, områden där LUF står till höger om nuvarande Moderaterna, är enligt oss en märklig hållning från ett liberalt ungdomsförbund.

Möjligen var det fel att inkludera LUF Uppsalas artikel i UNT i min artikel. Den säger egentligen ingenting jag inte sagt tidigare i frågorna (dvs att M har en dålig hållning i flera utrikesfrågor, migrationsfrågor etc). Vad som bland annat föranledde meningen att "kritiken sker från vänster" var detta stycke (från artikeln signerad LS):

Äganderätten må vara en liberal fråga, men den är inte en liberals högsta prioritet i en värld med svältande befolkningar, politiska flyktingar och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. För en liberal står friheten och den enskilda människan i centrum.

Detta var något jag reagerade på. Att använda äganderätten som den dikotomi som ska skilja FP från M menar jag tyder på ett par saker:

1) Man skriver under på socialdemokratins länge etablerade problemformuleringsprivilegium i frågor som rör fattigdomsbekämpning och internationella frågor: kapitalismen och äganderätten är kanske inte skadlig (i alla lägen) men den gör lite eller inget för fattigdomsbekämpningen.

2) Man ställer upp en dikotomi mellan friheten, den enskilda människan och äganderätten. Detta är om något något av en avskiljande fundament mellan vänstern och högern. Hur många gånger hör man inte från vänstern att visst sympatiserade de med liberalerna under 1800-talet men att allt gick fel med vurmen för kapitalism och äganderätt.

Min fasta åsikt är att äganderätten och kapitalismen är viktiga grundbultar i fattigdomsbekämpningen. Man bör förena en frihetlig syn på rättigheter, globalt, med en övertygelse om att den enskildes ekonomiska förutsättningar, möjligheter till rättssäkert ägande och företagsamhet är oskiljaktiga.

Separerar man dessa och enbart fokuserar på individuella friheter har man bara gjort en läpparnas bekännelse för friheten, men man har inte gett den enskilde redskapen för att själv lyfta sig ur armodet. Att brinna för friheten betyder lite om man inte begriper vad det är som skapar friheten för människor. Etablerandet av begränsad äganderätt i exempelvis kommunistskina är det som förmått skapa en grad av privat markägande, företagande och därmed fattigdomsbekämpning och högre levnadsstandard. Sådant som är centralt för demokratisering och kamp för individuella rättigheter.

Det leder mig in på partifrågan. Folkpartiet bör skilja sig från moderaterna, men inte för att det är moderat politik man vill urskilja sig från utan från den politiken som är ickeliberal. Det finns en risk att man etablerar en sanning att moderat politik per definition är konservativ politik. Så behöver det näppeligen vara. Som jag tidiga konstaterat kan man idag finna liberal politik i flera partier. Däribland moderaterna, miljöparitet och centerpartiet. Vägen till profilering inom alliansen går inte via att greppa efter halmstrån eller att upprätta dikotomier som haltar eller känns långsökta. Det går genom att självständigt formulera positioner som är tilltalande, kloka och nytänkande.

Sedan har jag absolut inget emot att man kritiserar M för en principlös och slapp hantering av vapenexportfrågor eller migrationsfrågor, tvärtom. Deras förvaltande inställning till den av socialdemokraterna etablerade vapenexporten är ett solklart tecken på jobblinjen trumfar allt, inklusive den demokratiska hållningen. Det är viktigt att vi inte pratar förbi varandra. Att skriva att LUF Uppsalas artikel var kritik från vänster vore att utmåla mig själv som vänster, det vore själva skolboksdefinitionen av ett självmål. Men att LS Uppsala i sin i övrigt kloka artikel, skapar ett motsatsförhållande mellan M:s och FP:s politik baserat på inställning till äganderätten är i huvudsak det jag syftade på. Att därifrån dra slutsatsen att jag hävdar att LUF "inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter" är inte bara felaktigt, det är rentav en sårande insinuation.

Framtiden för liberala partier (del 1)

Håller för närvarande på och läser Bertil Ohlins memoarer. Den gamle partiledaren som styrde ett folkparti som tidvis var ledande borgerligt oppositionsparti. Under efterkrigstiden fick exempelvis Folkpartiet 41% av väljarna i Göteborg. Svårt att föreställa sig idag. Dock misstänker jag att vissa folkpartister mentalt fortfarande befinner sig i ett "ohlinskt" sinnestillstånd, dvs att de tillhör det ledande borgerliga partiet. Även om Ohlin var en klok och oerhört respekterad politiker var det något med hans anpassning till den Keynesianska tidsandan (liberaler anammar planering, konjunkturpolitik etc) som gör mig illa till mods idag. Hans socialliberalism var oerhört tongivande men inte bara något att vara stolt över.

Dagens unga svenska liberaler står ganska många mil ifrån Ohlin och hans samtida C-ledare Gunnar Hedlund. Jag och CUF:s ordförande Hanna Wagenius deltog förra veckan både i Agenda där vi diskuterade C och FP:s framtid men skrev även i Aftonbladet. Vi återuppväckte dessutom samgångsidén. Den känns lika avlägsen och svårgenomförd som när jag och Hannas föregångare Magnus Andersson tog upp frågan för något år sedan. Tyvärr är det ett av få sätt att diskutera C och FP i framtiden. Frågan provocerar fundamentet för partierna och tvingar partiföreträdare att diskutera existensberättigande. Det är enbart bra.

I artikeln i Aftonbladet underströk jag och Hanna en tendens, som tillhör vår generation i ungdomsförbunden, att sätta idéerna och sakfrågorna i främsta rummet. Detta i kontrast till de som sätter organisationen, dvs partiet, främst. Detta gäller inte alla men det är en viktig iakttagelse. Partierna, dessa bergfasta institutioner i Svenskt samhällsliv är inte vad de har varit. Folkrörelsepartier har förändrats. Fått konkurrens av helt nya partiformer och politiska idéer.

Problemet för de liberala partierna är att en stor andel av alla i Sverige identifierar sig som liberaler men röstar inte på FP eller C. Liberalismen har segrat ihjäl sig. Detta anmärkte även GP:s Gert Gelotte lite syrligt i en klok ledarartikel. Det som är liberala idéer uppfattas av väljare finnas lite varstans. Kanske främst hos Moderaterna hävdade Gelotte. Och visst är det så. Det är få partier i riksdagen som är öppet antiliberala (SD och VP möjligen då) och flera partier har i någon del av sin politik en liberal agenda (MP, M, S, KD). Konkurrensen är tyngre än då FP kunde göra anspråk på att vara liberalismens enda och ohotade representant i Svensk politik.

Samma situation råder i många europeiska länder. Liberala partier har under efterkrigstiden haft svårt att hävda sig i många länder. Där de inte konkurrerar ut de konservativa partierna för de en tynande tillvaro. Norden har varit ett undantag. I såväl Sverige som Danmark har de liberala partierna tidvis varit de dominerande borgerliga partierna. Men i länder som Storbritannien och Tyskland har de liberala haft svårt att sätta den politiska agendan. Både FDP i Tyskland och LibDem i Storbritannien har tagit stryk av att sitta i regeringsställning.

Parallellt med denna utveckling kan man se att länder som Ungern och Polen aldrig riktigt utvecklade en liberal partikultur efter kommunismens fall. De partier som var liberala under 1990-talet blev konservativa, de liberala resterna försvann helt och har idag ersatts av nya politiska rörelser: hybridpartier som Palikots Lista i Polen (något så underligt som ett sociallibertarianskt antiklerikalt populistparti) eller de Gröna i Ungern som främst är aktiva i Budapest.

"Hvad vilja liberalerna?". Den frågan måste besvaras av liberalerna själva under en hektiskt kort period. Det finns redan nu tendenser inom FP att profilera sig aggressivt mot moderaterna för att därmed särskilja sig. Notera tonen i dessa två artiklar av LUF:are "Dags för en liberal utrikespolitik" respektive Liberala Studenter "Bryt med moderaterna" från Uppsala. Det är en ton som var ganska sällsynt för några år sedan inom Alliansen. Märk väl att profileringen sker från vänster. Man försöker i båda artiklarna utmåla moderaterna som ett ondskefullt högerspöke. Vad gäller utrikespolitiken är det inte mig emot, Carl Bildt behöver utmanas där. Men frågan är om moderaternas vurm för äganderätt är det som ska kritiseras från liberalt håll, vilket är fallet i artikeln från de liberala studenterna i Uppsala.

Det är många inom Folkpartiet som längtar tillbaka till en socialliberal guldålder där vi uppfattas som borgare med hjärtan. På det kommunala riksmötet hördes Jan Björklund lasta finanskrisen på "nyliberal politik". Man kunde nästan höra Ohlin börja prata om ramhushållning (den socialliberala varianten av planhushållning, inget sympatiskt med andra ord). Den typen av tomt ideologiskt poserande ger mig intrycket att man längtar tillbaka till ett socialliberalt idealtillstånd. På samma riksmöte fick Per Ahlmark de största applåderna för sin sågning av Carl Bildt.

Frågan är om denna sinnesstämningen sätter tonen för partiprogramsarbetet. Politik byggd på nostalgi blir sällan bra politik, i synnerhet inte när man inte riktigt verkar begripa vad detta socialliberala är förutom borgerlighet med "lite vänster" inslängt. Jag tror inte på denna framtid. De som är bäst på att vara vänster är givetvis socialdemokrater och alla till vänster om dem. Bäst på att vara pragmatiker och färglösa är de reformerade konservativa.

Liberala partier borde profilera sig på att plocka upp desillusionerade väljare från flera håll. Med radikalt liberal (blanda nu inte ihop detta med vänsterpolitik) politik i frågor som rör arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, integritetsfrågor, utrikespolitik, bostadspolitik och företagande har man den chansen. Det finns en stor uppsättning "hemlösa" reformfrågor med en tydlig liberal prägel. Jag jagar hellre dessa än moderater. Konsekvensen kommer i slutändan bli profilering i kontrast till moderaterna. Om sedan det är C eller FP som gör detta bäst, tillsammans eller åtskilda, är en annan fråga. Det jag är mån om är att liberalismen inte görs hemlös i Sverige, att den inte sprids ut mellan de som inte begriper den (MP) eller de som inte har styrka nog att stå upp för den (M).

Eftersom jag är del i den programkommitté som ska ta fram nytt partiprogram för Folkpartiet kommer jag säkert få flera tillfällen att återkomma till den här diskussionen.

Liberal kultur?

Skriver i Liberal Debatt tillsammans med Lars Anders Johansson om liberal kultur och liberal kulturpolitik. Det hela är skrivet i debattform där Lars Anders inleder och jag replikerar och därefter ett till replikskifte:

Slitna mellan å ena sidan ett kulturradikalt vänsteretablissemang som hävdar att kulturens syfte är att vara en samhällsförändrande kraft, och å andra sidan ett marknadsfundamentalistiskt etablissemang där marknadens logik också ska tillämpas vid bedömningen av kulturell kvalitet, tycks många liberaler ha gått vilse i sin syn på kulturen.

Läs gärna hela här.