Förra veckans debatt om Tintin och kulturhuset har nog missförståtts en smula. I alla fall den kritiken jag gav uttryck för. Därför behövs ett klargörande: jag bryr mig inte hur kulturhuset väljer att ställa upp sina böcker. Jag tycker heller inte att deras prioriteringar, oavsett bevekelsegrunder har något att göra med censur eller "bokbål", det är överilade och väldigt dåliga jämförelser.
Jag kritiserade anledningarna till varför man flyttade böckerna, dvs att de gav uttryck för rasistiska och föråldrade perspektiv. Så må vara fallet men det är få böcker utanför vår samtid som inte gör det. Därför vänder jag mig emot sättet man bekämpar rasism. Dessutom kritiserade jag de som tar varje tillfälle de får att utmåla det svenska samhället som genomrasistiskt. Det är ett ämne jag behandlar utförligt i en bok som utkommer i november, Välviljans rasism.
I samband med denna kritik skrev jag en replik på Kitimbwa Sabunis artikel om "Vit vrede":
Kitimbwa Sabuni ger uttryck för kollektivism i olika skepnader. Dels gör han sig själv till talesperson för afrosvenskar, som om han tillfrågat alla om detta privilegium är hans. Sedan homogeniserar han kritiken, gör den till uttryck för ”vit vrede” och inte en myriad av invändningar mot det kloka i att beskära tillgången till världslitteraturen. Är det verkligen rimligt att en person som ger uttryck för så kollektivistiska tendenser kan vara en förebild i kampen mot rasism?
Men även Damon Rasti skrev en artikel med liknande andemening, med anledning av det möttes vi i P1 morgon förra torsdagen och diskuterade frågorna. Rasti hann anklaga mig för att sakna empari med de som tar anstöt av rasistiska bilder i Tintin.
Senare på kvällen, samma dag, deltog jag i SVT Debatt där doktoranden Victoria Kawesa, från Linköpings universitet anklagade mig för att försvara rasistiska skildringar. Det hela blev lite konstigt. Min poäng är i själva verket att det bästa sättet att motarbeta rasism inte är att stoppa den under mattan utan att förstå den samt motarbeta den.
Jag är även övertygad om att den enda meningsfulla antirasismen är en konsekvent sådan, en individualistiskt baserad antirasism som inte traderar rasistiska tankefigurer genom att reproducera dem, något som såväl Sabuni som Kawesi gör.
Inlägg
