Aftonbladet Kultur, numera känt som ryska ambassadens språkrör i Sverige

Låt mig göra ett tankeexperiment: det går både att inse Sovjetunionen var en regim med massmord på samvetet samtidigt som det var Sovjetunionens folk vars offer var den överväldigande största anledningen att Nazityskland förlorade andra världskriget. Visst kan dessa två tankar samexistera i ens medvetande? Självklart. Även om man råkar kalla sig liberal, borgerlig eller höger är det inget problem att förstå att den huvudsakliga anledningen att Nazityskland föll var röda armén, inte landstigningarna i Normandie. 

Så långt är jag för en gångs skull enig med Åsa Linderborg när hon uppmanar den tyckande klassen att tacka röda armén. Men som brukligt är med Linderborg följer även en obehaglig kommunistrevisionistisk rap när historia ska beskrivas. För varje mening jag läser av Linderborg faller hakan tills lederna värker. 

Läs exempelvis följande:

I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med. Sovjets avgörande krigs­insats är helt mörklagd. Östfronten framställs som ett krig mellan två diktatorer av samma skrot och korn. Man vågar dock inte helt dra ­konsekvenserna av den tolkningen, eftersom man då också måste säga att väst­makterna lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler (vilket han själv hoppades på in i det sista, en tysk-engelsk gemensam upp­görelse med ”judebolsjevismen”).

"Lika gärna hade kunnat alliera sig med Hitler?" Men vänta nu. Vem var det som faktiskt allierade sig med Hitler, levererade för krigsmakten helt nödvändiga resurser fram tills 1941, överlämnade halva Polen till Hitler och delade upp Baltikum och halva Östeuropa mellan sig och Hitler. Jo, Stalins Sovjetunionen. Molotov-Ribbentroppakten nämns inte i Linderborgs artikel och väl är väl det då artikelns premisser fallit ihop som en samling korthus. Denna pakt vars förverkligande innebar att inte bara Tyskland angrep Polen i september 1939 utan även Sovjet, några veckor efter tyskarna. 

Dessutom har Linderborg gått på det i rysk media cirkulerade ryktet att Putin inte blev inbjuden till firandet av frigörelsen för 70 år sedan:

I själva verket var Putin inte bjuden, trots att det var Röda armén som öppnade lägret och ögonen på en hel värld. Att säga det, att skriva det, är nästan omöjligt.

Ingen politiker var bjuden. Auschwitzmuseets chef  Bartosz Bartyzel uppgav i en intervju med Gazeta Wyborcza att de inte ville ha politiker på plats, enbart överlevare som håller tal. Detta hade givetvis Linderborg enkelt kunnat kolla, det står exempelvis på museets hemsida och Bartyzel har gett samma svar i alla intervjuer.

Men det kommer mer:

"27 miljoner sovjetmedborgare, många av dem var ukrainare, dog i det som Hitler själv kallade för ­”utrotningskrig”. Stalin svarade: Okej, vill Hitler ha ett utrotningskrig, så ska han få det."

Helt rätt. Lidandet på den sovjetiska sidan går knappt att greppa. Men att som Linderborg få det till att Stalin på något sätt replikerade på Hitlers förbrytelser är inget annat än historieförfalskning. Stalin var nöjd med att låta Hitler ta över halva Europa och ville fram tills Operation Barbarossa drogs igång knappt tro att hans bundsförvant skulle svika honom. Under tiden hade Stalin hunnit mörda tiotusentals Ester, Lettländare, Litauer, Ukrainare och Polacker. Fördriva människor från de nyligen ockuperade områdena samt samla Polens officerskår i fångläger för att senare avrätta dem mangrant. Och hade det inte varit för Stalins naiva inställning till Tyskland, hans totala missaktning för människoliv hade det inte behövts fler än två dussin miljoner människoliv för att hindra Hitler från att driva fram över Europa. Dessutom hade Stalin redan under 1930 drivit ett framgångsrikt utrotningskrig mot Ukrainarna genom att förvägra dem spannmålsreserver och konfiskera överskott.

"Isaac Deutscher, judisk marxist och Stalins antagonist, skriver i boken Den ojudiske juden att mellan 2,5 och 3 miljoner ryska judar på ­Stalins order evakuerades från de ­delar av Sovjet som invaderats av Tyskland. Så räddades de undan gaskamrarna."

Det är en ofta upprepad lögn att Stalin specifikt skulle get order om att judar skulle räddas österut. De som skickades österut var de som likt min farfar och hans syster arbetade direkt med röda armén eller på något sätt tillhörde den industri som flyttades österut en bra bit in på operation Barbarossa. Det fanns tvärtemot vad Linderborg påstår flera dekret från Stalin som gjorde gällande att civila inte skulle evakueras eftersom det var ett tecken på defaitism. På samma sätt som Röda Armén gång på gång förvägrades att göra taktiska reträtter vilket ledde till enorma inringningar som kostade mängder av människoliv.  Linderborg går på en klassisk lögn att Stalin överhuvudtaget brydde sig om att specifikt rädda judar undan den tyska invasionen. Någon sådan avsikt fanns inte och de som räddade sig österut gjorde det trots regimens motstånd. Judar lyckades likt många andra civila, militärer, specialister och partiaktiva ta sig österut men det var av ren tur eller för att de tillhörde centrala industrier.

Linderborg försöker även bortförklara Stalins antisemitism med hänvisning till att: "Stalin började bli förbannad på ­Israel, som inte var tillräckligt följsamt". Jaså? Förklarar det massarresteringarna av judiska kulturpersonligheter i Sovjet under de första åren efter kriget, alltså innan Israel ens existerade? Stalin tolererade inte sionism eller judisk separatism i någon som helst form och kunde på sin höjd nöja sig med en usel judisk delrepublik på gränsen till Kina men inte en judisk nationalstat. 

Det är nog ingen som likställer Stalins antisemitism med Hitlers som Linderborg skriver i sin artikel. Det var uppenbarligen bättre för Europas judar att Röda Armén och inte Wehrmacht vann kriget i öster. Det går även som liberal att inse detta högst elementära historiska faktum. Men det ska inte behöva betyda att man som Linderborg antingen ignorerar eller förbiser Sovjetunionens enorma brott både innan, under och efter andra världskriget. Att idealisera Sovjetunionens roll är ren historierevisionism som bara är möjlig om man som Linderborg helt raderar Molotov-Ribbentroppakten ur historieböckerna och inte med ett ord nämner sådana händelser som ockupationen av Baltstaterna 1939, invasionen av östra Polen 1939, Katyn, fördrivningen av Tatarerna, massvåldtäkterna på tyska kvinnor i slutet av kriget, fördrivningen av 15 miljoner tyskar eller massmordet på östeuropeiska oppositionella under slutet av kriget.

Det finns i Linderborgs texter om Ryssland och Ukraina hela tiden en underton av att Ryssland är missförstått, att Ukrainarna är suspekta antisemiter som inte går att lita på och att Ryssland är ett värn mot fascism och antisemitism. Den här linjen känns igen eftersom den på pricken liknar den kommunikationsplan som Putinregimen kört stenhårt på de senaste åren. De lär skåla att Sveriges största kvällstidning sväljer linjen med hull och hår.

Extremvänster och extremhöger hand i hand, påhejad av svensk vänster

Inom svensk vänster sprider sig glädjen över att Syriza tog regeringsmakten i Grekland. Jonas Sjöstedt var själv i Athen under valnatten. Göran Greider ser positivt på segern med hopp om att landets skulder ska skrivas av. Alexandra Pascalidou hoppas att Grekland vänder blad.

Det kan givetvis finnas flera skäl att tycka att Syrizas seger var bra, rent sakpolitiskt. Men det förvånar mig hur okritiskt man gratulerar Syriza till segern. Antingen har det att göra med direkt okunnighet om detta partiets positioner eller så väljer man att blunda för dem man tycker mindre om. 

Knappt har regeringsförklaringen hunnit skrivas på innan Syriza motsätter sig ytterligare sanktioner mot Ryssland. Detta är inga nyheter utan har varit partiledaren Tsipras linje länge, efter ockupationen av Krim motsatte sig Tsipras sanktioner mot Ryssland. Inreseförbud för flera personer centrala i den ryska regimen under ockupationen av Ukraina hindrade inte Tsipras från att träffa dem. Med förevändningen (känd från delar av den svenska vänstern) att den Ukrainska regimen styrs av fascister. Ledamöter för Syriza i Europaparlamentet har likt SD motsatt sig sanktioner mot Ryssland. Även Marine Le Pen verkar glad över att Syriza har vunnit.  Tsipras har vid flera tillfällen etablerat goda relationer med Putinregimen och kritiserat EU:s hantering av Ryssland ockupation av Ukraina.

En som beskrev denna relation väl var ryske högerextremisten och hovideologen Alexander Dugin som 2013 uttryckte sig på följande vis om Syriza:

In Greece, our [i.e. Russia's] partners could eventually be Leftists from SYRIZA, which refuses Atlanticism, liberalism and the domination of the forces of global finance. As far as I know, SYRIZA is anti-capitalist and it is critical of the global oligarchy that has victimized Greece and Cyprus. The case of SYRIZA is interesting because of its far-Left attitude toward the liberal global system. It is a good sign that such non-conformist forces have appeared on the scene.

Kontakter mellan Dugin och Syriza hör inte till ovanligheten, här en bild på den nuvarande utrikesministern och Dugin.

När Maidanrörelsen var som mest intensiv tog flera framstående inom vänstern i Sverige varje tillfälle som gick att misskreditera hela motståndet mot Janukovitjregimen. Att Syriza samarbetar med högerextrema ANEL som av de grekiska forskarna Daphne Halikiopoulou and Sofia Vasilopoulo beskrivits som "highly conservative and nationalistic right-wing" verkar inte bekomma Sjöstedt och co.

Än en gång har vi att göra med ett sådant "monstruöst hyckleri" som Åsa Linderborg anklagade andra för men främst själv var skyldig till. Glädjeyran över att Syriza vunnit ett val överskuggar partiets kontakter med den ryska extremhögern, dess stöd till en aggressiv ockupationsmakt och dess regeringspartner som är ett ett högerextremt nationalistparti med en antisemitisk partiledare.

Snacka om monstruöst hyckleri.

Vad det är som håller på att hända är att den extrema vänstern förenas med den extrema högern i sin EU-fientlighet, nationalism, kritik mot kapitalismen och internationella avtal som anses kränka nationell suveränitet. Globaliseringskritiker som förenas över de politiska gränserna i en möjligtvis tillfällig men ack så obehaglig allians. Det är detta kontakterna med Putin, kärleken från Le Pen och samarbetet med högerextrema ANEL vittnar om. Inget av detta tycks bekomma svensk vänster, de verkar mycket upptagna med att hoppas på socialismens förverkligande.

Skaffa dig en ny maktanalys

På några maskinskrivna sidor från migrationsverket läser jag ett utlåtande: "Inställningen i Polen mot judar är starkt antisemitisk. Bl.a sprids en tidskrift av organisationen Grunwald som anklagar judarna för situationen i Polen.". Det är min pappa som för migrationsverket förklarade varför han ville lämna landet. De främsta skälen var antisemitismen och att han inte ville kallas in till en militär som förtryckte solidaritetsrörelsen.

Skälet att vi bor i Sverige är delvis, men inte enbart, antisemitismen. Och tänker man efter har de flesta judiska migrationsströmmar historiskt motiverats, tvingats fram, av just antisemitism. Varför kommer så många judar från Polen? Jo landet var ensamt och först med religionsfrihet i 1200-talets Europa. Situationen i Västeuropa var då betydligt värre. 

Var hatet råkar vara värst tycks bölja fram över Europa under århundradena. Ibland är Västeuropa värst, ibland Östeuropa. Och ibland är hela kontinenten ett helvete för judar. Det är ett mirakel att judar härdat ut i över tusen år här.

Uppdrag granskning igår var välbehövligt men kommer knappast vända utvecklingen. Det finns, menar jag, ett väldigt stort hinder för att få detta samhälle att sköta sin uppgift som demokrati och skydda alla sina medborgares grundläggande rättigheter.

Sveriges majoritetsbefolkning och i förlängningen dess politiska, mediala och tjattrande etablissemang har ett dilemma. Man är låst mellan sin vördnad för ett maktperspektiv och det som är rätt.

Maktperspektivet lyder som följer: samhället är en pyramid med många trappsteg, på botten befinner sig invandrare av olika slag, de som hatas av rasister, som diskrimineras och marginaliseras. På några trappsteg längre upp befinner sig europeiska invandrare, ännu längre upp kvinnor och längst upp svenska, heterosexuella män i medelklassen. Pyramiden är betydligt mer komplex än den gamla klasspyramiden.

Pyramiden är nog en ganska bra karta över samhället och makten tycker de flesta. Även jag menar att den ger en någorlunda rättvis bild av verkligheten. Den som är underordnad är drabbad, den som är längre upp, orsaken. Den underordnades kamp har alltid varit helig i Sverige. Den underordnade kan inte göra fel, man slår ju underifrån, det är ju kamp motiverat av förtryck, underordning och historiska oförrätter. 

Många i Sverige värderar högre maktperspektivet än principerna. Det gör kanske inte att rasismen från botten av pyramiden kan ursäktas, men den förstås, förklaras och kontextualiseras. Det är knappast någon som empatiskt försöker förstå eller urskulda de högerextremas rasism, de är ju ändå längre upp i pyramiden.

Det som är rätt är att den som i ett givet tillfälle utsätter någon för tvång, hot eller hat är i en maktposition. Det spelar ingen roll vilken kontexten, bakgrunden eller orsaken är. Antisemiterna i Malmö blir inte mindre arbetslösa eller eländiga för att de förtrycker judar. Men i det givna tillfället är de förtryckare och kan inte ursäktas eller förklaras bort, de är makten.

Den underordnades hat är förståeligt, kan kontextualiseras, ursäktas har vi lärt oss i Sverige. Satir ska sparka uppåt, inte nedåt har vi dessutom fått höra till leda den senaste veckan. Glöm inte maktperspektiv när ni nu talar yttrandefrihet är konstant andemeningen. Och rädslan för konsekvenserna av massakrerna i Paris är för ökad islamofobi, inte att judarnas sista kapitel i Europa skrivs.

Kanske därför är judar och deras situation så knepig i Sverige. Det går inte ihop för det här landets samtida narrativ. Här har vi en grupp människor som har kommit som invandrare till Sverige, men de är ofta medelklass, inte sällan välutbildade och tillhör samhällets övre skikt. Blekt minne är den fattiga juden som kom till Lund och bodde i det lilla ghettot Nöden. En grupp med socialt kapital och makt som samtidigt är förtryckt. Det bör stämma till eftertanke för alla de som talar om "strukturer" i tid och otid.

Min pappa försöker övertyga mig att Warszawa är tryggare. "Ok, vi har ryssen runt knuten, men de trakasserar oss i varje fall inte på gatan" säger han. Hos många äldre judar finns det en inbyggt insikt att de inte kan ta sina hemländer för givet. Allt är temporärt. Situationen kan och har många gånger förändras. Antisemitismen tar inte slut, den bara byter plats och intensitet.

Paradoxalt nog känns Warszawa idag som en tryggare plats för judar än vad centrala Malmö eller Paris gör. I staden finns en renässans för judisk kultur, till stor del buren av den polsk-katolska befolkningen. Det är inte så att antisemitismen försvunnit från Polen, men den är inte lika synlig och fysisk som i Västeuropa. 

Annat var det på 1960-talet när landets judar från regeringen fick höra att de för sin sionism var femtekolonnare. På den tiden var kommunistblocket på arabernas sida. Och under sexdagarskriget hade Israel till världens stora häpnad försvarat sig mot alla sina grannländer. Judarna i Polen fick betala. Så hastigt allt vänds uppochned.

Judar vet mycket väl varför deras förfäder kan spåras till hela Europa. Det kom alltid en tid när det var dags att fly. Man är även idag redo att flytta en gång till. USA, Israel, Kanada, Australien. Än finns det kanske platser där judar inte behöver vara rädda. Och samtidigt hör man från Israel att diasporan är naiv och sentimental som inte redan packat sina väskor för att delta i det israeliska samhällsbygget.

Det mesta återkommer till Israel. Landet vars grundande var nödvändigt för ett hatat och fördrivet folk. Men ett land som idag säga vara skälet till att judar hatas och förföljs i Europa.

Judarna sitter i en rävsax. Naomi Abramowicz uttryckte det väl:

"Jag tänker inte ursäkta mig, eller låtsas som att vad som sker i Israel inte berör mig. Som om ett avståndstagande från Israel skulle göra mig bättre, eller mer älskvärd på något sätt. Jag är, inte minst i tider som dessa, tacksam över att Israel finns."

Skälet till antisemitismen som UG uppmärksammar påstås vara Israel. Personer med rötter i Mellanöstern hatar Israel så intensivt att de tar ut sin vrede på judar i Sverige.

De flesta i offentligheten verkar eniga om att ingen individ ska behöva vara ansvarig för en stat, eller ens behöva förhålla sig till vad som där händer. Om bara judarna kan strunta i, eller fördöma Israel (som var Ilmar Reepalus poäng) så slipper de dessutom säkert hatet. Men varför ska det behövas? Ska inte en person, jude eller inte, kunna förhålla sig till Israel och ändå slippa hot, hat och trakasserier?

Man letar efter skäl till hatet och hoten men letar helt fel. Roten till trakasserierna är inte Israel. Det är att någon trakasserar. Problemet är att demokratiska och upplysta länder inte förmår att skydda sina medborgare. Att den antisemitism som många hoppades skulle tyna och försvinna är mer intensiv än på länge. Judarna är möjligen lite förvånade, men knappast oförberedda. Man har varit med om det här många gånger.

Sympatin med den förtryckte och kärleken till den tvådimensionella pyramiden har grumlat till synen i Västeuropa. Rädslan för islamofobi och att göda främlingsfientlighet har skapat en ohållbar situation där en havererad maktanalys övertrumfar demokratins grundvalar. Så hur ser det ut om några decennier? Kanske finns några judar kvar i Europa, kanske inte. Oavsett har judarna lärt sig läxan att man inte kan lita på att Europa förmår skapa en trygg miljö fri från antisemitism. Det om något har de senaste åren tydliggjort.

Aftonbladet hittar orsaken till terrordåden. Inte oväntat är det USA och Israel.

Igår mördades ett antal journalister och serietecknare. Samtidigt som jag skriver detta äger ett gisslandrama rum i Paris. En person med kopplingar till gårdagens mord har tagit flera personer gisslan i en kosheraffär.

Samma dag som detta sker publicerar Aftonbladet Kulturs sin syn på läget. Det är ingen dum idé att spara detta tidsdokument och läsa vid senare tillfälle. Det är nämligen ett generande daterat och en djupt otillräcklig analys av händelserna och deras orsaker.

Förklaringen till dådet (dagens gisslandrama spekuleras, av förklarliga skäl, inte om) sägs vara: "Den kränktheten han som muslim – eller bara människa – upplevde inför bilderna av fångar med huva och elektroder kan ingen ta ifrån honom. Orättvist nog gick han lös med en kalasjnikov i just Frankrike, som hade integritet nog att inte delta i ockupationen av Irak. Men även Frankrike är en gammal kolonialmakt som härjat i Mellanöstern, och som har en djävulskt aggressiv historia med Algeriet. Det är de erfarenheterna som sitter i den franska förortsbetongen."

Vilken makaber förklaring till varför en franskfödd man skulle mörda tolv. Vad vi har att göra med här är ännu ett försök att anpassa verkligheten till teorin.

Det historiska perspektivet som Linderborg lyfter vittnar mer om hur hon, likt många inom vänstern före henne, sökt förklara allt utifrån ett otillräckligt antiimperialistiskt och antiamerikanskt perspektiv. Givetvis kan inte islamismens utvecklingen frånskiljas sådant som kolonialismen, Ottomanska riket eller kalla kriget. Men det räcker inte för att förstå och förklara hur Islamismen kommit att bli så tongivande och attraktiv för så många.  Och som definitivt inte fungerar för att förklara varför personer boende i Europa får för sig att massmörda civila. Historisk bakgrund är inte samma sak som tillräcklig förklaring.

Islamistiskt våld vänds även mot länder, personer, organisationer som aldrig haft något som helst samröre med USA eller Israel. Det har vänt sig emot sekulära regimer, diktatorer, militärjuntor, muslimska minoriteter, sunniter, shiiter, kristna, judar, ateister, socialister och fackföreningar.

Islamismen är född ur idén om att sekulära ideologier, världsliga stater och icke-muslimer inte ska styra över muslimer. Det och en extrem och nitisk tolkning av Islam som inte lämnar något utrymme för avvikare. Det behövs inget USA, inget förtryck varken riktigt eller påhittat för att motivera en sådan ideologi.

För faktum är att det inte finns någon slutpunkt när Islamisterna slutar vara kränkta eller när de inte kan hitta oförrätter. Det finns alltid en plats som är befläckad av otrogna, det finns alltid en förolämpning som kan hittas någonstans. Alltid en företeelse eller historisk oförrätt som kan användas för att legitimera och förklara de dåd man utsätter världen för.

Om det inte är judarnas ockupation av Jerusalem som är förevändningen så är det Rushdies blasfemi. Är det inte Rushides blasfemi så är det Hirshi Alis religionskritik, är det inte Hirshi Ali så är det sekulära element i en eller annan regering. Det vissa inte tycks förstå är att här finns ingen enkel ekonomisk eller materialistisk förklaring. Ingen enkel kausalitet där man kan peka på att kolonialism i ett land som leder till dåd i ett annat. 

Att som Linderborg söka ett enkelt kausalt narrativ där USA, som klumpig och okänslig stormakt, gör en sak för att därefter få ett svar är en förenkling. Det är en fördumning som inte förmår förstå Islamismens hela historia, dess totalt kompromisslösa villkor som inte nöjer sig innan hela Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien är fritt från minoriteter och otrogna.

Är det frustration eller hat mot USA som motiverade Mohamed Merah att skjuta tre barn och en rabbin i Toulouse 2012? Eller mannen som sköt ihjäl fyra vid ett judiskt museum i Bryssel förra året? Utöver detta så kan antalet misshandlar, vandaliseringar, hot mot judar räknas till flera tusen i västeuropeiska länder. Skulle dessa mord och attacker kunna förstås med hjälp av Linderborgs läsning av USA:s utrikespolitiska historia under 1900-talet? Knappast. Detta är dåd födda ur inget annat än djup religiös fundamentalism, hat och en politisk hållning som gör gällande att själva existensen av en judisk stat i Mellanöstern - helt oaktat vad den gör eller inte - är skäl nog att bedriva ett totalt och urskiljningslöst krig mot judar i Europa. 

Varje gång en Linderborg söker trycka in ett pågående skede i sin föråldrade socialistiska analyskvarn grumlas sikten. Den islamism som motiverar unga män från svenska städer att åka ned till Mellanöstern och delta i fruktansvärda krigsbrott och etnisk rensning är inte sprungen ur frustration över ojämlikhet eller USA:s krig. Detta finns där i bakgrunden, men kan aldrig utgöra bränsle och motivation nog. För det krävs det en ideologisk övertygelse och en längtan att dö för vissa idéer. En oförståelse för att detta är ett ideologiskt krig är ett enormt misstag. Förhoppningsvis är Linderborg relativt ensam med åsikten att alla konflikter kan förstås som någon sorts Vietnamkriget 2.0.

Från revolutionär till lat posör: vänstern då och nu

Följande stycke (från en intervju i ETC) hoppas jag kommer förekomma i framtida sociologiska läroböcker om det tidiga 2000-talets mest uttjatade fenomen: medelklassens dåliga samvete.

Lina Thomsgård reflekterar över att nästan alla intervjuer hon gjort den senaste tiden ägt rum i kvarteren häromkring eftersom journalisterna som föreslagit mötesplats antingen bor eller jobbar här. Jag frågar var hon själv bor. Också i Hornstull. Jag säger att jag blir socialt deprimerad i Hornstull eftersom det är så segregerat. Hon håller med. Sedan talar vi en stund om att det är lätt att klaga över segregation när man själv bor mitt i stan, men att ingen av oss i realiteten skulle vara beredda att flytta till en förort långt utanför centrum.

Hur ska segregationen lösas då, med tvång?

– Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna, det skulle vara fantastiskt. Om någon säger: ”nu förbjuder vi kött och smågodis”, då säger jag: ”Kör! Perfekt!”. Min disciplin är så dålig så det vore jättebra för mina tänder. Det skulle bli lite tråkigare fredagskvällar, men sedan, när det väl införts ...  

Skulle det inte kännas annorlunda när tvången och förbuden väl kom tror du?

– Det kan jag inte svara på, det är hypotetiskt, men jag tror att jag är väldigt utopiskt lagd för jag går igång på idén att tvingas flytta. Jag kan intellektuellt förstå principen om det fria valet, men jag kan inte känna det. Jag skulle behöva att något togs ifrån mig som verkligen betydde något i så fall. Men så länge samhällsbygget handlar om solidaritet och jämlikhet och man är så himla priviligierad som jag och många andra är, då kan jag nog inte komma på en enda sak. 

Logiken Thomsgård ger uttryck för är som följer: problem  såsom diskriminering, segregation, fattigdom, resursslöseri  är strukturella, alltså måste även lösningarna vara på strukturella och på systemnivå. Att Thomsgård bor i Hornstull är ett strukturellt problem och ska alltså lösas på lagstiftningsnivå, helst med hjälp av tvång.

Ironin är att Thomsgård grundade rättviseförmedlingen som syftar till att lyfta fram kvinnor i en rad olika publika och jobbrelaterade sammanhang. En verksamhet som tycks vara antitesen till att det behövs lagstiftning för att driva fram allt det man tycker är gott.

Intervjun med Thomsgård är ett utmärkt exempel på att de flesta människor, även medialt omtyckta aktivister, lever och agerar efter eget tycke och smak. Har de råd att bo centralt och fint kommer de göra det. Som de flesta andra som har möjligheten.

Det är av samma skäl som de flesta socialister inte tvekar att sätta sina barn i friskolor eller konsumera tjänster som är led i avreglerade marknader. Eller produkter som är en konsekvens av kapitalackumulation, globalisering och intensiv resursutvinning. Den poserande hållningen att "jag skulle ge upp allt om man bara lagstiftade bort allt!" kostar absolut inget. Vinsten är den moraliskt oklanderliga positionen: äta och behålla kakan.

Det är inget som förhindrar Thomsgård från att flytta till en Stockholmsförort för att minska segregationen. Hon skulle säkert spara massa pengar på det. Och journalisterna som intervjuar henne får ta tunnelbanan några hållplatser, eller kanske flytta med så de slipper bo så nära sina hatobjekt bekvämligheten och urbaniteten.

Det går inte att förhindra människor, varken Thomsgård eller någon annan, från att gilla lika och bo där man tycker det är fint. Vill man bryta upp städernas segregation kan man prompt släppa poserandet och fantasierna om tvång. Det finns en rad högst realistiska reformer inom områden som  stadsplanering, plan och byggnadslagen, hyresregleringen som skulle underlätta rörlighet inom staden.

Vad vi istället får är en oroad vänster som tyst behåller sina privilegier (reglerade hyror, strikt reglerad byggprocess, kommunalt planmonopol) och istället sätter handen för pannan och klagar över att den inte är disciplinerad nog att flytta till förorten. Sluta tjata om att det är så jobbigt med homogenitet. Erkänn att ni tycker om att bo i kvartersstad med bra krogar och vackra hus och spela inte så oroade. Är ni på riktigt oroade över segregationen är det dags att sluta att kokettera med faktumet att er egen bostadsadress spelar någon roll.

På 1970-talet hade ändå de kommunistiska partierna vett nog att uppmana sina medlemmar att utbilda sig till arbetaryrken och träda ned från medelklassens ombonade verklighet. Dagens vänster nöjer sig med lite dåligt samvete och att förstrött klaga över den moderna världens bekvämligheter. Det är, om man tänker efter, en strålande utveckling! Från systemkritisk revolutionär vänster till ett samtida dito som mätt rapar från sitt Södermalm. Den första med oroväckande potential att ställa samhället på ända till en vänster som knappt orkar flytta några hållplatser.