Hur Sverige rasifierades

Sedan slutet av 1990-talet har det funnits en strävan efter att komplettera antirasismen i Sverige med ett mer helgjutet strukturellt förhållningssätt till rasismen. Under början av 2000-talet fick detta perspektiv ett uppsving offentligt. Masoud Kamalis offentliga utredning konstaterade att Sverige som land var strukturellt rasistiskt och diskrimineringen var en integral del av vardagen. 

På flera sätt tog den strukturella rasismen, som offentligt accepterad idé för att förklara samhället, något av en paus. Inte så att antirasismen i Sverige försvann, tvärtom, den är nog mer utvecklad idag än då.

Men sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen många funderat över var rasismen egentligen befinner sig. Kan den isoleras till ett parti med 5 % i riksdagen, eller bara till näthatet? Går det egentligen att peka på rasist och icke-rasist, eller kan det vara så att vi alla rör oss igenom rasismen och är en del av den?

Samtalet har tagit ett par steg vidare. Bortom idéer om strukturell rasism till idén om vit norm och vithet. Fixeringen vid "vithet", "icke-vit" har blivit för många vad klassmedvetenheten var under tidigare decennier. Som jag beskrev i en krönika nyligen har frekvensen dikotomin vit/icke-vit ökat ordentligt i offentligheten.

Det har sina likheter med en annan era i svensk politik. På 1970-talet var det inte ovanligt att medelklassens politiskt medvetna uppmanades att ta arbetaryrken, det fanns ett mått av skam och självspäkelse av att tillhöra en högre samhällsklass. Samtidigt ville man att arbetare skulle vara klassmedvetna. Det stora hotet mot jämlikheten var att arbetarklassen skulle vaggas in i en omedveten dvala, av borgare eller socialdemokrater, omedvetna om det enorma förtrycket de var utsatta för.

Det är inte helt annorlunda idag, men klass har ersatts (eller kompletterats) i stor grad med rasbegrepp. Den vita normen (läs majoriteten) ska vara medveten om sin omedvetna skuld i den strukturella rasismen och den förtryckte ska vara medveten om sin plats som icke-vit och därmed per definition förtryckt. Man uppmanas skapa sig en förståelse om det strukturella förtrycket och identifiera sig som antingen offer eller förövare, gråskalor finns inte för vi jobbar med binära tillhörigheter, vit eller icke-vit.

Skulle en person ur majoriteten förneka eller nyansera påståendet om förtrycket så ses detta enbart som ett tecken på att personen försvarar sina vita privilegier. Invändningar mot tesen ses alltså som bevis på tesens riktighet: att samhället är genomrasistiskt. Ett bekvämt cirkelresonemang som gör teorin om den strukturella rasismen omöjlig att falsifiera. Likaså är en icke-vit som förnekar strukturen en husneger eller nyttig idiot som bekvämt tjänar den vita makthegemonin.

Rasismdiskussionen 2013 verkar inte handla om hur man ska motarbeta rasism i samhället utan handlar snarare om konstateranden om hur rasistiskt Sverige och svenskarna egentligen är. Det stannar ofta där, för vad händer när alla konstaterat är rasister, för att citera Qaisar Mahmood:

Men vad gör vi när vi har avsatt alla, suddat bort allt det kränkande och upprörande? Var tar vi vägen när vi har konstaterat att vår granne och medmänniska är en rasist? Är vi verkligen klara då?

Min kritik mot den nya rasismdiskursen i Sverige handlar inte bara om att det känns som en hopplös väg eller ens likheterna med den gamla marxistiska klassfixeringen, det främsta problemet är att rasismdiskursen förstärker snarare än förminskar den rasistiska blicken, medvetenheten och språket.

Det är nog inte bara Masoud Kamali som sitter och är glad på sitt arbetsrum nuförtiden. På Flashback korkas champagnen upp. I den gamla, men väldigt aktiva tråden Början på ett krig om mångkulturen kan man läsa exempelvis användaren Fula Gubben som skriver:

Vithets-kortet är, liksom segregerings-fenomenet, mycket gynnsamt för realister och patrioter, och bör inte kritiseras utan snarare uppmuntras. "White guilt" som kännetecknade andra halvan av 1900-talet är stendött idag, och det är dags för den västeuropeiska etnokulturen att slänga av sig den påtvingade skurk-masken och ta säte vid bordets huvudända igen. Alla typer av angrepp som anspelar på vita människor, vit kultur och vit historia stöder denna positiva utveckling som sannolikt kommer att dominera kommande årtionden. Uppmuntra de som talar i termer av vitt och svart, även om de är dina ideologiska motståndare.

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern. Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras. 

Om det är någon som gynnar extremhögern i Sverige så är det de som driver upp tonläget i samtalsklimatet till helt nya nivåer. Eftersom SD enbart anses vara ett symptom på något djupare rasistiskt inom samhällskroppen då söker man en djupare förklaring av vad som hänt. Slutsatsen är som sagt en ersättning för klasstänket, det handlar om vita normer och privilegier.

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen. Freikorps i Tyskland som slog ned Spartakistupproret 1919 gjordes nödvändiga på grund av det upplevda hotet från kommunismen.

Det är en förbannat lång väg mellan Berlin 1919 och Sverige 2013. Men poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod. Konfliktlinjen går bort från vänster och höger, mellan socialism och liberalism/konservatism och förflyttas istället till en identitetspolitisk arena. Det är ett misslyckande från vänstern vars klassanalys gått i stå, och det är ett misslyckande från liberaler som inte inser att det är en ny kollektivism som gör sig gällande.

De som tjänar på utvecklingen är de identitetspolitiska aktörerna, däribland extremhögern. Klassdiskursen befinner sig i samma härad som raskategoriseringen, men den är tusenfalt mer aptitlig, även för en liberal som undertecknad, eftersom den faktiskt skär genom ursprung, hudfärg, etnicitet. Klasskategoriseringen må vara destruktiv (som jag skrev om här), men den bygger i alla fall på något vi kan förvärva eller tappa, något som är kopplat till något universellt, inte partikulärt som ras och hudfärg.

Jag är rädd att den nuvarande rasismdebatten inte leder någonvart. Att neutralt konstatera att Sverige är genomrasistiskt är en återvändsgränd. Både då påståendet är djupt problematiskt men även mållöst. Det finns ingen utväg om ”vår” rasism är osynlig, omedveten och finmaskigt strukturell. Det är en diskurs som bekräftar sin påstådda motståndares huvudtes: vi styrs konstant och undermedvetet av vår ras och kan inte träda ut summan av våra medfödda drag.

REVA = Naziockupation av Warsawa?

De senaste veckorna har man kunnat läsa många reaktioner på polisens inre gränskontroller och den insats man gjort under namnet REVA. Det mesta tyder på att Polisen bryter mot sina egna regler när det kommer till att kontrollera personer utan brottsmisstanke. Att verkställa utvisningar, vad man än må tycka om besluten, är en sak, men att göra det medelst otillåtna metoder är helt oacceptabelt.

Så långt håller jag med Andres Lokko när han kritiserar REVA i denna artikel på Svd Kultur. Möjligen inte att Polisens metoder kan benämnas som  "våra egna uppdaterade motsvarigheter till bokbål och massförföljelser". Men ok. Kopplingen mellan SD och nazism, även den långsökt, men historiskt förståelig. 

Men därefter kommer ett osedvanligt konstigt stycke. Lokko skriver:

Närmare naziockupationens Warszawa än så här har det här landet, mig veterligen, inte varit sedan den fortfarande så fega och tragiska skamfläck som var Baltutlämningen efter andra världskriget.

REVA är alltså det närmaste Sverige kommer ockupationen av Warszawa. En ockupation som kostade en halv miljon människor livet, merparten polska judar och polacker. En ockupation som utplånade mellan 80-90 % av stadens byggnader. Denna ockupation jämförs med REVA. 

Och som om inte det räckte så menar Lokko att REVA är det närmaste vi varit naziockupationen av Warszawa sedan baltulämningen 1946. Se där, två osmakliga jämförelser i ett stycke. Men de säger något om Lokko och hans totala brist på perspektiv. Dessutom säger det något om hans inställning till baltulämningen. 

Om man kan nämna utlämningen av 167 baltiska, företrädesvis lettiska soldater, 1946, i samma mening som ockupationen av Warszawa så har man fått något om bakfoten. Många av soldaterna var förvisso tvångsvärvade unga soldater, men flera var officerare, vissa tillhörde de polisbataljoner som deltog i förintelsen.

På Twitter ställer jag frågan till Lokko om han verkligen tycker att det är en bra jämförelse han gör, och om han tycker att utlämningen av soldater som var medskyldiga till förintelsen i Baltikum kan jämföras med med massmord. Jag får då detta svar:

Lokko menar att de baltiska soldaterna som "did it", gjorde det "at direct effing gunpoint". Lokko verkar inte känna till lettiska enheter som Arajs Kommando, den estniska milisen Omakaitse som mördade både romer och judar eller litauiska säkerhetspolisen som också deltog i förintelsen. Deltog de "at direct effing gunpoint"? Vad är det för apologet som egentligen skriver på kultursidan?

Det var 7 ester, 11 litauer och 149 letter som utlämnades. Av totalt 30 000 balter som flytt till Sverige utlämnades alltså en oerhört liten minoritet. En dryg fjärdedel av de utlämnade straffades. En dömdes till 18-års fängelse för delaktighet i massmordet på judar i Daugavpils, en var medlem i ett sonderkommando och dömdes till döden för delaktighet i samma massmord. En av de som begick självmord i Sverige innan utlämningen var medlem i ovan nämnda Arajs kommando.

Tycker Lokko fortfarande att utlämningen av krigsförbrytare som frivilligt var medlemmar av  enheter (och alltså inte var tvångsvärvade) som aktivt deltog i förintelsen kan jämföras med ockupationen av Warszawa eller utvisning av flyktingar?

Jag är inte av åsikten att man fick en rättvis rättegång i Sovjetunionen. Som jag skriver ovan dömdes flera för krigsbrott, medan de flesta fick straff som motsvarade de som stridande tyska soldater hade fått. Men att på detta sätt jämföra naziockupationen av Warszawa, med balutlämningen och REVA är inget annat än osmakligt, och dessutom avslöjar det Lokkos fläckvisa kunskap om Baltikums kollaboratörer.

Om narkotikadebatten i Axess

Nu finns senaste numret av Axess ute där jag gör min sista dossier som gästredaktör. Temat den här gången är narkotikadebatten. Tre artiklar finns nu att läsa samt en inledning av mig. 

Björn Johnson skriver om motståndet mot metadonprogrammen i Sverige:

I början av 1970-talet blev det svenska metadonprogrammet hårt kritiserat. Programmet hade startats 1966 i Uppsala och tog emot opiatmissbrukare från hela landet. Bland motståndarna märktes socialvården, den drogfria missbrukarvården, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare ­(RFHL) och flera andra aktivistorganisationer på vänsterkanten. Detta var starka och inflytelserika aktörer i dåtidens narkotikapolitiska debatt. De menade att metadon var narkotika och att preparatet därför inte hade någon roll att spela i den svenska missbrukarvården. En rad argument anfördes för att det lilla programmet – knappt hundra patienter – var en samhällsfarlig verksamhet som kunde leda till ökat missbruk.

Pat O´Hare, grundare av Harm Reduction international skriver, inte oväntat, om skadereduktion:

Skadereduktion är en serie tekniker som siktar till att minska skadorna av drogbruk. Det är ett pragmatiskt förhållningssätt som accepterar användandet av droger som en realitet. Enligt organisationen Harm Reduction International syftar skadereduktion ”på politik, program och praktiker som har som främsta syfte att minska de negativa hälsomässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna av bruket av lagliga och olagliga psykoaktiva droger utan att nödvändigtvis minska drogkonsumtionen”.

Och till sist Erik Jennische om situationen i Sydamerika:

I Sverige får man lätt bilden att det finns en internationell konsensus kring narkotikapolitiken. Men de demokratiska och ekonomiska framstegen i Latinamerika de senaste decennierna har gett regeringarna nytt självförtroende att utmana en politik som så uppenbart skapats för att tillgodose politiska intressen i Nordamerika och EU. Om denna debatt inte också börjar föras i Sverige kommer den svenska politiken att vara hopplöst efter när förändringarna kommer. För kommer, det gör de.

Offra offermyten

Skriver krönika i Helsingborgs Dagblad om offeridentiteter och invandringen i Sverige:

Denna offerkults tydligaste budskap är att det alltid är politikerna och samhället som bör ställa saker i ordning. Och att den fria viljan och det egna ansvaret i bästa fall är meningslösa liberala floskler. Att samhället är så orättvist att du aldrig, oavsett vad du gör, kommer kunna lyfta dig själv.

 Läs gärna hela.

På samma tema har även Nima Dervish skrivit i UNT och Hanif Bali skrev ett inlägg i samma fråga på sin blogg.

I Axess om rasism

I senaste numret av Axess är jag gästredaktör för dossierbilagan. Varje dossier har ett tema och detta nummers tema är rasism, diskriminering och toleransbegreppet. Artiklarna som är skrivna av en trio av mina favoritförfattare, Thomas Sowell, Richard Thompson Ford och Walter. E Williams.

Författarna har alla inom sina fält skrivit oerhört intressanta böcker. I synnerhet Richard Thompson Ford har de senaste åren varit väldigt viktig läsning för mig. Han inspirerade i stora delar idéerna bakom min bok "Välviljans rasism". Jag vill därför passa på att tipsa om hans böcker, Racial Culture: A critique och The Race Card. 

Artiklarna går att läsa på nätet om man är prenumerant. Här ett kort utdrag ur Walter E Williams artikel:

Regeringspolitik i rasfrågor bör inte fokusera på raspreferenser. Långt mer fruktbar är en strävan att se till att inga regeringsbeslut subventionerar raspreferenser. Medan människor kan ha raspreferenser och faktiskt också har det, kommer de inte att ge utlopp åt dessa preferenser till vilket pris som helst. Lagar som kontrollerar löner, som lagstiftning om minimilön och lika lön för lika arbete, eller lagar för maxpriser, som lagar för hyreskontroll, sänker kostnaderna för att odla sina preferenser. För arbetsgivare som måste betala minimilön vem de än anställer kostar det mindre att välja mer önskvärda anställda, eftersom mindre önskvärda anställda inte kan sänka sitt löneanbud. På samma sätt får fastighetsägare som begränsas av hyresreglering en lägre kostnad för att diskriminera mindre önskvärda hyresgäster, som inte kan konkurrera med de mer önskvärda genom att erbjuda sig att betala högre hyra.

 Lönelagstiftning är ett av de mest effektiva vapnen i rasisternas arsenal. Under Sydafrikas apartheidepok var vita fackföreningsmedlemmar landets starkaste anhängare av minimilöner för svarta. Gruvarbetarfacket hävdade att ”den verkliga poängen här är att vita har trängts undan av färgad arbetskraft. Det är inte för att en man är vit eller färgad, utan på grund av att den senare är billig … men när detta [minimilöner] införs tror vi att de flesta svårigheter i den färgade frågan kommer att försvinna av sig själv”. George Beetge, ordförande i byggarbetarförbundet, resonerade så här: ”Det finns inte längre några reserverade jobb i byggbranschen, och under dessa omständigheter stödjer jag jobbtaxan (lika lön för lika arbete) som det näst bästa sättet att skydda våra vita hantverkare”.

År 1909 utlyste lokomotiveldarnas fackförbund i USA en strejk med krav på fullständigt utestängande av svarta från järnvägarna. Skiljedomstolen avvisade utestängningen, men befallde att svarta eldare och stalldrängar skulle få samma lön som vita män som utförde samma arbete. Vita fackföreningsmän var förtjusta och sade: ”Om företagen följer denna praxis och incitamentet för att anställa negrer på så sätt avlägsnas, kommer strejken inte att ha varit förgäves”. Vare sig de motiveras av illvilja eller välvilja, skapar lagar som undergräver marknadskrafterna mycket stora nackdelar för missgynnade minoriteter. Omvänt kommer de flesta arbetsgivare att finna att större vinster är ett mer lockande alternativ än att odla personliga preferenser eller vara lojal mot den egna rasen. Det samma kan sägas om konsumenterna i deras jakt på lägre priser.

 

Sabunis tid som integrationsminister

Skriver på Newsmill om Nyamko Sabunis tid som integrationsminister:

Det kan knappast vara enkelt att vara integrationsminister i ett land där alla politiska redskap som kraftfullt kan påverka integrationsprocessen, förändring av arbetsmarknaden och bostadspolitiken, ligger på andra departement. Departement som gjort sitt yttersta för att undvika att göra de reformer som uppenbarligen behövs. Till Nyamko Sabunis största förtjänster som integrationsminister mellan 2006-2010 hör att hon på allvar uppmärksammat de utmaningar som ett multikulturellt samhälle ställs inför. Hon var den minister som tog hedersvåldet på allvar. En fråga som länge sopades under mattan med hänvisning till att den automatiskt kunde sorteras under mäns våld mot kvinnor utan djupare förståelse för hedersfrågornas speciella omständigheter. 

 Läs gärna hela.

Feldbaum undviker svara i sak

Jag har fått svar av Mikael Feldbaum. Vad skriver han då? 

Timbro och Centerpartiet argumenterar ofta för att sänkta lägstalöner är ett sätt att skapa jobb åt fler nyanlända och invandrare. Men jag har sällan hört dem belägga sin ståndpunkt med forskning.

När Feldbaum nu fått tipset att läsa studierna han hänvisar till, samt hänvisningar till andra studier som exempelvis Neumark & Wascher skrivit så upprepar han att han inte hört någon forskning nämnas. Att jag valde att rikta mig in på frågan om just kopplingen mellan minimilöner och ungdomar är att det är på detta område som merparten av forskningen är gjord. Eftersom många inom detta fält ser likheter för invandrare och ungdomar på arbetsmarknaden är det rimligt att se till dessa studier. 

Feldbaum skriver:

Den ena av dessa båda saker, som jag förstår Adam Cwejman, skulle vara att forskning visar att ungdomar drabbas negativt av höjda lägstalöner. Eftersom jag aldrig har skrivit om ungdomar i min ledare så är den punkten lätt att avfärda. Eftersom resten av Adam Cwejmans blogginlägg är en uppräkning av studier som visar att ungdomar missgynnas av höga lägstalöner så har jag tyvärr svårt att läsa mig till vilken den andra ”saken” som jag ”inte förstår” är.

Feldbaum kan givetvis lättvindigt avfärda likheterna mellan ungdomars situation på arbetsmarknaden och invandrares situation på arbetsmarknaden. Som debattknep är det oerhört bekvämt, då slipper han nämligen helt att svara på mitt inlägg.

Men faktum är att unga och invandrare i väldigt många avseenden har likartade problem på arbetsmarknaden. De har exempelvis kort erfarenhet av arbetsmarknaden där de söker jobb, de är oprövade arbetstagare (med kort CV), de har troligtvis kort utbildning (eller utbildning som inte är validerad). De ingår båda i det som inom forskningen på detta område kallar för "low skilled". Att Feldbaum bara avvisar denna koppling visar han ointresse för att faktiskt förstå problemen på arbetsmarknaden.

Vad Feldbaum är ointresserad av att svara på är alltså att jag påpekar att de forskare och studier han hänvisar till visar att högre minimilöner får förödande konsekvenser för unga på arbetsmarknaden. 

Feldbaum fortsätter:

Som jag uppfattar det här forskningsområdet är det dock inte lika kristallklart som jag tycker att han vill göra gällande.

Att Feldbaum "uppfattar" forskningsläget hjälper inte läsaren om han inte dessutom förklarar hur det ser ut, vilket jag försökte göra. Visa istället hur det ser ur istället för att blankt förneka. För i nuläget så hänvisar Feldbaum till Neumark som skrivit följande:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a good time to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible. Despite a few exceptions that are tirelessly (and selectively) cited by advocates of a higher minimum wage, the bulk of the evidence -- from scores of studies, using data mainly from the U.S. but also from many other countries -- clearly shows that minimum wages reduce employment of young, low-skilled people. The best estimates from studies since the early 1990s suggest that the 11% minimum wage increase scheduled for this summer will lead to the loss of an additional 300,000 jobs among teens and young adults. This is on top of the continuing job losses the recession is likely to throw our way.

Av Feldbaums två hänvisade studier visade alltså en att ökade minimilöner inte ökar arbetslösheten bland invandrare men att detta eventuellt kan förklaras med att många invandrare flyttar från dessa delstater (studien var för USA) eller att infödda unga tar jobben. Denna reservation nämnde inte Feldbaum. Den står i slutsatsen och är en del i forskarnas förklaring om hur man kan förklara de siffror de hittat. Feldbaum hänvisar selektivt och nämner inte de reservationer som studiens författare själva har.

Den andra studien, liksom den första, visade båda att ungdomar påverkas negativt av högre ingångslöner. Detta var möjligen inte Feldbaums ärende att skriva om, men det är ett obekvämt stycke fakta som Feldbaum inte nämner med ett ord. Att det dessutom skulle finnas en hel del gemensam problematik som delas av unga och invandrare förbigår han. Neumark som alltså är den ena artikelförfattaren har i sin forskning om minimilöner ofta kopplat samman ungdomars situation med "low skilled" och personer som generellt har dålig anknytning till arbetsmarkaden.

Om Feldbaum verkligen skulle vilja göra en ärlig översikt kring forskningen (vilket han hävdar att han gjort) som berör minimilöner och de med svag anknytning till arbetsmarknaden då är det både rimligt och lärorikt att i alla fall nämna den omfattande forskning som finns på området. Eftersom han faktiskt hänvisar till Neumark & Wascher så är det vilseledande att inte nämna deras studier om just minimilöner. 

Vidare antar Feldbaum följande:

Som jag uppfattar det är Timbros huvudsakliga lösningsförslag av arbetslösheten hos invandrare, sänkta lägstalöner

Det snabba svaret är nej. Däremot är det viktigt att bära med sig att nivån på minimilöner kan påverka sysselsättningsgraden hos de med en svag anknytning till arbetsmarknaden. Oavsett politisk hemvist och ideologisk övertygelse kan det vara bra att i alla fall vara medveten om vad forskningen på området säger. Hur lönenivåer sätts, om det finns möjligheter till ungdomsavtal (vilket Neumark & Wascher berör som ett sätt att minska konsekvenserna av höjda minimilöner) är viktigt att diskutera om man ska utforma policy på ett ansvarsfullt sätt.

Det behöver inte betyda att man dramatiskt sänker minimilönerna. Och som Feldbaum skriver (vilket jag är ense med honom om) så kan en aktiv arbetsmarknadspolitik minska konsekvenserna av höjda minimilönerna. Men Wascher & Neumark är tydliga med att en rigid arbetsmarknadslagstiftning och höjda minimilöner får allvarliga konsekvenser för unga.

Feldbaum avslutar:

Jag ska villigt erkänna att även om Timbro skulle lyckas bevisa att sänkta lägstalöner gav fler jobb åt invandrare, så tycker jag att det av ideologiska skäl är en bättre fördelningspolitisk lösning att subventionera anställningar.

Och detta tycker jag är ärligt och hederligt. Men då ska man inte försöka lura läsare genom att selektivt plocka och hänvisa till forskning som dessutom kommer med slutsatser som inte passar ens position.

Ett stycke förbryllar mig extra mycket. Feldbaum skriver:

Arbetsmarknaden är ett lappverk av regleringar, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och fackligt respektive politiskt inflytande som gör att olika länder skiljer sig oerhört mycket åt. Därför blir både jämförelser mellan länder och litteraturgenomgångar haltande.

Men varför inledde då Feldbaum med att hänvisa till forskning och nöjt konstatera att han avfärdat att minimilöner inte påverkar sysselsättningsgraden? Om nu landsjämförelser eller studier från andra länder är värdelösa varför citerar han då två studier som båda är gjorda för USA? Om han nu tycker att det är "haltande" att göra så då borde han kanske inte börjat. 

Till slut kan jag konstatera att Feldbaum inte ifrågasätter min anklagelse om att han har citerar selektivt, glömt nämna artikelförfattarnas reservationer, undviker att se några som helst samband mellan ungas situation på arbetsmarknaden och situation för invandrare. Han har skrivit ett så kallat ickesvar för att skyla faktumet att han inte vill citera för honom obekväma delar av de studier han säger ger honom stöd i hans uppfattning.

Ingångslöner och sanningen. Två saker Mikael Feldbaum inte förstår.

I måndags skrev Mikael Feldbaum en artikel i Dagens Arena  med titeln "Sänkta löner är ingen seriös integrationspolitik". I artikeln anklagade Feldbaum Timbro för att stödja sig på en studie som ger stöd för tesen att minimilöner ökar arbetslösheten för invandrare. 

Feldbaum hänvisar till två studier där den ena A Cross-National Analysis of the effects of minimum wages on youth employment  inte handlar om sysselsättningsnivåer bland invandrare utan bland unga, och den studien visar att ungas sysselsättning påverkas negativt av högre lägstalöner (s 19):

Disemployment effects of minimum wages appear to be smaller when there are subminimum wages for youths, while, in the longer run at least, minimum wages set by collective bargaining may entail more deleterious employment effects

Denna tes som även återfinns i sammanfattningen av studien har Feldbaum missat. Jag ser inte någonstans i Feldbaums artikel att han förespråkar "subminmum wages for youths", alltså lägre ingångslöner för unga.

Vad studien visar är att kollektivavtalslöner inte behöver innebära lägre sysselsättningsstal bland unga än de länder där lägstalönen är reglerad i lag (se s 18). Men studien är tydlig med att minimilöner generellt påverkas sysselsättningen negativt (s 26):

".."the negative effects of the minimum wage are larger in those countries where the wage floor is set by the collective bargaining process.  In addition, we find evidence that the presence of a youth subminimum wage tends to reduce the impact of the overall minimum wage on youth employment.

Vad studien visar är att (s 27) "rigid labor standards tends to exacerbate the effects of the minimum wage on employment," men att problemen kan minskas med "greater use of active labor market policies to reduce unemployment tend to show smaller disemployment effects from the minimum wage". 

Alltså: höga minimilöner ökar arbetslösheten bland unga, rigid arbetsmarknadslagstiftning förstärker dessa problem men problemen kan minskas med hjälp av arbetsmarknadsåtgärder.

Jag har verkligen inget emot aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Det har säkert inte Feldbaum heller. Men varför plockar han de slutsatser som passar honom? Studien han hänvisar till är ju tydlig med att högre minimilöner påverkar sysselsättningsnivån bland unga negativt.

Studiens själva syfte är att se hur man kan minska problemen med högre minimilöner och i vilka system (kollektivavtalsmodell eller lagstadgad minimilön) som ökar arbetslösheten minst. Studien visar visserligen att länder med kollektivavtalsmodellen inte behöver ge lägre sysselsättning men att det som avgör är hur aktiv arbetsmarknadspolitik man har.

Feldbaum plockar de slutsatser som passar hans syften. 

Det är faktiskt lite ironiskt att Feldbaum väljer att citera Neumark och Wascher. I en artikel skriven av Neumark i Wall Street Journal kunde man läsa följande:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a good time to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible. Despite a few exceptions that are tirelessly (and selectively) cited by advocates of a higher minimum wage, the bulk of the evidence -- from scores of studies, using data mainly from the U.S. but also from many other countries -- clearly shows that minimum wages reduceemployment of young, low-skilled people. The best estimates from studies since the early 1990s suggest that the 11% minimum wage increase scheduled for this summer will lead to the loss of an additional 300,000 jobs among teens and young adults. This is on top of the continuing job losses the recession is likely to throw our way.

/../

The accumulated evidence undermines the case for minimum wages even in the best of times. I recognize that there is continuing debate about some of the effects of minimum wages, and that strong public support for higher minimums -- regardless of the evidence -- will likely lead to future increases.

/../

Minimum wages, like most public policies, confront us with trade-offs. An employed, low-skilled worker who keeps his job earns a slightly higher wage. But a worker who loses his job, or a labor-market entrant or unemployed worker who cannot find a new job, pays a much higher cost. Given present economic conditions, the imperative should be to create and enhance job opportunities.

Läs gärna hela. Feldbaum, som skriver på Twitter att han vill ge en "snabb, ärlig översikt" över forskningsläget borde läsa den bok vars författare han hänvisar till som källa för sin tes. Den heter "Minimum wages".

Hur står det till med den andra källan Feldbaum hänvisar till? Feldbaum skriver:

En amerikansk studie finner ingen negativ effekt av höjda lägstalöner på invandrares arbetslöshet, däremot ökade inkomster.

I denna andra studie, The Effect of Minimum Wages on Immigrants, alltså den enda som Feldbaum hänvisar till ger stöd för han tes om invandrare och minimilöner, är den andra slutsatsen, utöver den Feldbaum hänvisar till, att unga män påverkas negativt av ökningar i minimilöner (S 553):

The results do indicate adverse employment effects among teens, with a 10% increase in the minimum wage reducing teen employment by about 1.8% when we control for state-level economic conditions.  This estimate is similar to the results reported in previous studies that have found adverse effects among teens in analyses combining the sexes (for example, Burkhauser, Couch, and Wittenburg 2000; Neumark and Wascher 1992, 1994). 

Däremot ger studien stöd för Feldbaums påstående att högre minimilöner inte nödvändigtvis behöver leda till högre arbetslöshet bland invandrare, dock är påverkan på ungdomars sysselsättning märkbar (s 554):

Our results thus far suggest that teens experienced adverse effects from higher minimum wages, either in the form of employment losses among men or hours cuts among women.  We find no evidence of statistically significant employment or hours reductions among low-skilled adult immigrants, despite positive effects on hourly earnings.  We find no effects on average earnings, employment, or hours among low-skilled adult natives.

Vad den studien dessutom konstaterar är att höjda minimilöner gör att invandrare flyttar och att man därför inte nödvändigtvis behöver upptäcka högre arbetslöshet inom denna grupp (s 558):

Higher minimum wages might have encouraged low-skilled immigrants to leave one state and move to another or to leave the United States.

En annan slutsats de drar är att höjda minimilöner kan leda till att arbetsgivare byter ut invandrare mot ungdomar (s 559):

Our failure to find an adverse employment effect among low-skilled adult immigrants despite a positive wage effect could result from employers substituting those workers for teens when the minimum wage increased. 

Feldbaum anklagar Timbro för att stödja sig på en enda studie som säger att lägre ingångslöner leder till högre sysselsättnings bland invandrare. Själv hänvisar Feldbaum till två studier som båda menar att unga påverkas negativt av högre minilöner. Samt att arbetslösheten möjligen inte påverkas för att invandrare inte söker sig till de delstater med högre minimilöner (och att man därför inte kan uppmäta ökad arbetslöshet).

Men om detta skriver han inget.

Frågan är då om Feldbaum i framtiden kommer varna för att höjda minimilöner för unga leder till ökad arbetslöshet? Eller tänker han plocka de slutsatser som han finner bekväma och bortse från de som inte tjänar hans syften?

Det finns väldigt få studier som behandlar frågan om invandrare och ingångslöner, det är ett relativt outforskat område. Man ska därför vara försiktig med slutsatserna på detta område. Men det finns ett överflöd av studier som behandlar lågkvalificerad arbetskraft och unga. Dessa kan man anta har liknande problem som invandrare. Skulle Feldbaum förkovra sig i den forskningen, och kanske läsa mer av de han hänvisar blir blir det ingen behaglig läsning för honom. Aspen Gorry skriver i en studie som jämför USA med Europa och ungdomsarbetslöshet (s 45):

In the model, minimum wages decrease youth employment while having a small effect on prime aged employment outcomes /../This paper documents that minimum wages have a significant effect on youth employment outcomes.

I en annan amerikansk studie som jämför minimilöner och sysselsättning i USA och Frankrike hittar man liknande resultat:

We find that movements in both French and American real minimum wages are associated with relatively important employment effects in general, and very strong effects on workers employed at the minimum wage. In the French case, albeit imprecisely estimated, a 1% increase in the real minimum wage decreases the employment probability of a young man currently employed at the minimum wage by 2.5%. In the United States, a decrease in the real minimum of 1% increases the probability that a young man employed at the minimum wage came from nonemployment by 2.2%

Jag antar att Feldbaum inte vill fortsätta gräva i forskningen om ingångslöner och sysselsättningen om det är så att den forskning han faktiskt stödjer sig på hävdar att ungdomsarbetslösheten ökar i takt med högre ingångslöner. Då kanske kan nämligen snubblar över de forskare som han på falska grunder hävdar något de inte gör. Låt mig upprepa Neumarks ord:

Based on 20 years of research, I doubt there is ever a goodtime to raise the minimum wage. However, with the aggregate unemployment rate at 9.4%, the teen unemployment rate exceeding 22%, and the unemployment rate for black teens nearing 40%, next month's increase seems like the worst timing possible

Okomplicerad medmänsklighet

 Skriver krönika i Helsingborgs Dagblad om oväntad medmänsklighet:

När axelmakterna, där Italien ingick, efter slaget vid Stalingrad började retirera rådde kaos och förvirring. Soldater hittade inte varandra, sina förnödenheter eller officerare som skulle ge dem order. Under nätterna letade utspridda grupper av soldater skydd för natten. Rigoni Stern berättar om några italienska soldater som sökt skydd undan den bitande kylan och trillar in i ett insnöat trähus. Väl inne inser de att stugan redan är fylld av sovjetiska soldater. Vad som sedan händer är speciellt. Mitt under det blodigaste fälttåget världen skådat delar soldaterna stuga under total tystnad. En ordlös överenskommelse som under några få timmar skänker dem ro och lugn.

 Läs gärna hela. 

Intervju med Bengt Jangfeldt

Nu sänder Axess tv min intervju med författaren Bengt Jangfeldt från Bokmässan 2012: 

Del 14 av 28. Adam Cwejman intervjuar Bengt Jangfeldt om hans nya bok "Raoul Wallenberg: En biografi". Bengt Jangfeldt är författare och översättare från ryska. Som den förste att få tillgång till Wallenberg-arkivet ger hans biografi en unik bild av såväl den svenske diplomatens uppväxt som omständigheterna kring hans försvinnande.

 Intervjun går att se följande tider på Axess Tv:

2013-01-16 kl. 17:00

2013-01-18 kl. 01:00

2013-01-18 kl. 22:30

2013-01-19 kl. 09:00

2013-01-21 kl. 00:10

Kan verkligen rekommendera boken som är en detaljerad men ändå lättläst redogörelse över denna otroliga människa. 

Recensioner av "Välviljans rasism"

Sedan min bok "Välviljans rasism" släpptes i december har ett par recensioner och texter som skriver om boken dykt upp. Glädjande är att nästan alla som läst boken förstått dess teser och de idéer jag för fram. Boken kan billigast köpas på Bokia men även hos Bokus, Adlibris, CDON. Vill man ha ett recensionsexemplar kan man kontakta mig på adam.cwejman[at]timbro.se

Jan-Olof Bengtsson på Kvällsposten skriver:

Boken är ett nyttigt ifrågasättande av vår aningslösa fixering vid att om vi bara synliggör ursprung och etnicitet så fixar sig allt. För så är det inte alls! Inte när det medför att invandrare fortsätter att vara delar av ett passivt kollektiv och där primärt etniciteten av någon märklig anledning antas knyta dem samman. Muslimer tvingas låta sig representeras av religiösa organisationer när samhälle och politiker - i all välmening - vill ha kontakt, trots att många kanske inte ens är troende.

 Sakine Madon som även deltog på boksläppet (som går att se här) skrev på sin blogg: 

Jag ska inte skriva i Expressen eller senare för tidningen Norran för att jag råkar vara invandrare, utan för att det finns folk som läser mig och tycker att jag är en hyfsad ledarskribent. Och möjligen för att jag kan bidra med kunskap och erfarenheter - exempelvis efter att ha bott i Gottsunda, Flemingsberg - som många journalister saknar. Ser ni skillnaden? Att jag tvingades fly med familj och ser ut som jag gör har naturligtvis betydelse, men de personliga erfarenheterna har alltid större betydelse än hår- och hudnyans.

 Erik Helmersson på Dagens Nyheter skrev att:

Idealet måste vara ett Sverige som är under ständig förändring men där det också finns stabila grundvärderingar och där kulturella traditioner bejakas – och kompletteras av nytt inflöde. Ett samhälle där människor är välkomna, får det stöd de behöver, står fria att välja sina egna identiteter och tar det egna ansvar som de kan.

 Magnus Erixon på Sundsvalls Tidning skrev att:

Det mest intressanta avsnittet i Välviljans rasism är i mitt tycke resonemanget om vikten av samhällsgemenskap och traditioner. Cwejman vänder sig emot det han kallar uppfattningen att barn med rötter i utlandet måste “skyddas" från svenska kulturtraditioner som till exempel Luciafirande. Eller, att vi är så rädda för nationalismens återkomst att vi inte vågar stärka den svenska samhällsgemenskapen. Cwejman menar att den som kommer till Sverige borde mötas av idén om en nationell identitet.

Elin Grelsson skrev i Helsingborgs Dagblad en kritisk recension och sammanfattade med orden:

Svaret är detsamma som det brukar vara i Timbros utgivning: det är välfärdssamhällets fel.Välfärdssamhället skapar invandrare som inte behöver bli en del av samhället när de i stället placeras i förorter och kan leva på bidrag. Rasera välfärden så får de lite bättre incitament.

I Hela Hälsingland skrev Eva Cooper att:

Antirasismen smutsas ner av den logik den försöker bryta ner, skriver Cwejman i sin bok, och beskriver hur till exempel muslimer, hur icke-troende de än må vara, representeras av religiösa organisationer när politiker vill ha kontakt med dem. När samhället, i alla dess former, vill motverka rasismen blir istället individerna passiviserade till att enbart vara sin etnicitet. Eller som Cwejman uttrycker det: "Vi har grävt ner oss i grupptillhörigheternas skyttegravar".

 Sydsvenskan skrev innan släppet av boken om dess idéer:

Låt oss för ett ögonblick skissera ett i grunden annorlunda Sverige. Inom kort kommer en ny bok från den liberale debattören Adam Cwejman, Välviljans rasism. Han menar att kvotering och andra välvilliga projekt för att lyfta fram grupper bara fokuserar på härkomst och etnicitet, och därmed institutionaliserar rasismen. Cwejman lanserar istället en individualistisk vision. Han vill se ”den postetniska meritokratin” förverkligad. Glöm grupper och kollektiv. Stat och medborgare borde alltid se och utgå ifrån individen och dess meriter. Se människan, kort sagt. Visst är det en vacker vision.

Sluta vara så förbannat konflikträdda

En av de absolut mest minnesvärda delarna i Sven-Erik Larssons fina Bertil Ohlinbiografin är brevväxlingen mellan Eli Hekscher och Bertil Ohlin. Hekscher som var professor i nationalekonomi och som drog in Ohlin i det akademiska (han blev sedermera också professor i samma ämne) var besviken på Ohlin när denne gav sig in i politiken och kompromissade med den klassiska liberalismen. Det är på samma gång rörande men också skarpa brev som utväxlades. 

Varför är denna brevväxling intressant idag? Jo den påminner om hur länge diskussionen mellan socialliberaler och klassiska liberaler pågått. Jag använder hellre begreppet "klassisk liberal" än "nyliberal" eftersom det senare numera enbart är en lite nedlåtande omskrivning av det första. Ohlins och Hekschers politiska och ekonomiska diskussioner påminner så väl om de diskussioner som fortfarande uppstår på Folkpartiets landsmöten. Hur stor roll ska staten ha? Hur ska välfärden och arbetsmarknaden utformas etc..

Diskussionen de senaste veckorna om centerpartiets partiprogram har egentligen varit två separata diskussioner. Dels har det existerat en mycket blygsam diskussion om de så oerhört omtalade förslagen. För och emot, ni vet, klassik politisk polemik. Sen har det pågått en enorm metadebatt om att principer är för fjortisar, huruvida allt är timbros fel, om nyliberala maktövertaganden och lite annat. De senare kategorin har helt dominerat nyhetsflödet och som alltid i dessa sammanhang har den sensationella biten fått huvudrollen.

Centerns "kris" är alltså att några inom partiet har skrivit lite vågade och mer principiellt liberala förslag som troligtvis ändå kommer kompromissas bort på en stämma? Har något allvarligt hänt med takhöjden i svensk politik under vintern? Eller har nyhetstorkan varit så gigantisk att man i sann Wag the dog anda varit tvungen att skapa en kris?

Jag är lite perplex inför diskussionen. Det som nu tröskas och misshandlas i alla landets tidningar är alltså ett förslag till partiprogram som sedan kommer att  behandlas på en stämma av ombuden. Där kommer det säkert att sablas, trimmas och förändras. Vissa delar kanske försvinner, andra består. Är det inte detta vi vill av partipolitiken, att idéer stöts och blöts och att de genom demokratiska processer mejslas ut? 

Nettoförslagen är i regel alltid kompromisser. Det är snarast ett sundhetstecken att det finns mer radikala falanger som kämpar för vissa förslag som därefter modifieras av de mer försiktiga elementen. Detta är min erfarenhet efter sju år i Folkpartiet.

Varför framställs en politisk diskussion som en kris eller katastrof? Alternativet njugg konsensus är knappast något vi behöver mer av i svensk politik. Hur många fritänkande personer med ett politiskt intresse lockas av partipolitiken när de märker att det inte bara är politiker som kölhalas utan även ansatser till samtal om något annat än cykelbanor?

Debatten mellan socialliberaler och klassiska liberaler kommer alltid vara en diskussion om vad som får bäst effekter, om principer bör vara vägledande eller pragmatism ska vara det. Det är återkommande frågor i den liberala idédebatten. De flesta liberala partier är redan idag kompromisser mellan dessa två liberala idétraditioner. 

Alltså: Varför är det en nyhet att liberaler tycker olika och har mage att visa detta i partiprogramsarbetet?

Har Sverige haft fri invandring?

Har Sverige någonsin haft fri invandring? När Johan Norberg på Metro strax innan jul skrev om centerns föreslagna partiprogram, fri invandring och svensk invandringshistoria, började jag fundera på frågan om Sverige någonsin haft fri invandring. I Norbergs krönika kunde man nämligen läsa att:

1860 införde Sverige liksom andra europeiska länder fri ut- och invandring. Vem som helst hade rätt att flytta hit och arbeta fritt. Argumentet var enkelt: statliga rörelsebegränsningar ska bort, människan ska få söka sig ett bättre liv oavsett vart stegen för henne – och vi har glädje av alla som vill arbeta och bygga landet. Det var en fortsättning på den frihetskamp som brutit ned förbud att lämna marken man brukade och hinder att flytta till en annan by. 

Den fria rörligheten upphörde med första världskriget 1914. Sverige införde pass- och viseringstvång för inresa 1917, och snart också arbets- och uppehållstillstånd. Först var det tänkt som tillfälliga krisåtgärder.

Sveriges invandringshistoria är lite okänd, möjligen inte berättelsen om vilka som kommit till Sverige. Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar : invandrarna som byggde Sverige på ämnet är oerhört läsvärd.  Men information om vilka lagar och regler som gällde och hur man politiskt hanterade invandringen är mycket sparsam. Därför fyller nationalekonomen Julia Boguslaws nyutkomna bok Svensk invandringspolitik under 500 år: 1512-2012 ett stort tomrum. Den nyanserar även påståendet att Sverige skulle haft fri invandring under perioden 1860-1914.

Infördes då fri invandring 1860? Boguslaw skriver om upphävandet av passtvånget 1860 att "Utlänningar skulle dock fortfarande söka särskilt tillstånd för att bedriva affärsverksamhet i Sverige". Även utvisningar skedde, 1861 återsändes till Ryssland "lösdrivare, tiggare och förbrytare". 1864 stadgades att möjligheten att bedriva "handel, fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering" underställdes prövning av Överståthållarämbetet. 1870 infördes möjligheten att utvisa personer som belastade Sverige genom fattigdom. 1885 års lag om lösdriveri utökades 1886 med  möjligheten att utvisa den utlänning som ägnade sig åt lösdriveri (att hänga runt utan hederlig sysselsättning).

Det som var helt fritt var själva migrationen. Mellan 1860-1914 fanns  passfrihet och principen om så kallat "fritt folkutbyte" rådde. Men själva rörelsen över gränsen betyder inte mycket om de personer som kom till Sverige enkelt kunde utvisas, behövde söka tillstånd för att bedriva affärsverksamhet och ansöka om att bosätta sig på vissa platser etc. Dessutom var medborgarlagstiftningen i hög grad baserad på praxis. Man bedömde alltså från fall till fall vem som skulle få medborgarskap.

Ett exempel på den svenska invandringspolitiken under perioden 1860-1914 stötte jag av en händelse på när jag läste om Sundsvalls historia. Det berättas om en herrekiperingsbutik som grundades av en Salomon Rosenbaum från Polen. Om hans väg till företagandet kan man läsa att:

Han sökte svenskt medborgarskap och tillstånd att bedriva handel vid fem tillfällen men fick ideliga avslag. Det dröjde ända till 1897 då Kungl. Majt "i nåder" gav honom rätt att bedriva handel så länge han var bosatt i Sundsvall

Rosenbaum kom i kontakt med de svenska lagarna för invandrare. Eftersom utfärdandet av medborgarskap gjordes från högsta ort var grunderna ofta oklara. Rosenbaum är inte det enda exemplet. Det finns fler berättelser om ryska och polska judar som i slutet av 1800-talet hade svårt att få medborgarskap och därför inte kunde handla eller arbeta.

Att Sverige skulle haft fri invandring, med allt vad det innebär, mellan åren 1860 och 1914 stämmer inte helt och hållet. När jag skriver "med allt vad det innebär" menar jag inte bara rätten att åka till konungariket Sverige, utan även rätten att etablera sig som näringsidkare, arbeta eller delta i det politiska livet. Ordet invandring innebär mer än migration som enbart avser rörelsen över gränsen.

Eftersom man under denna period kunde utvisa ickemedborgare på väldigt vaga grunder var det i praktiken svårt att etablera sig som arbetare eller företagare. Reglerna tolkades godtyckligt och etableringsrätten, dvs rätten att idka handel, var kopplad till medborgarskapet. Notera även att Rosenbaum fick idka handel så länge han stannade i Sundsvall.

Norberg skriver även om att andra europeiska länder 1860 införde fri invandring. Exakt vilka länder det är står inte. Men vad jag förstår kan det inte varit Preussen, det habsburgska riket, Storbritannien, Ryssland, Frankrike, Norge (som var i union med Sverige tills 1905), det Ottomanska riket eller Spanien. Alla dessa länder hade nämligen regler för medborgarskap och rörlighet som var olika stränga men som i någon bemärkelse inskränkte och reglrerade invandringen.

Från exempelvis Ruhrområdet (som då låg i det Preussiska riket) kastade man ut tusentals polacker och öster om den så kallade "pale of settlement" i Ryssland fick inte judar bosätta sig. I Stora delar av Tyskland, som då var splittrat, hade man "legitimationskarten" som utfärdades av myndigheterna, dessa kunde dras tillbaka utan förklaring. Bytte man jobb så var man tvungen att få ett nytt eller att deporteras. Efter Bismarcks fall reglerade man exempelvis polackers rörlighet till Tyskland mer än vad man reglerar den idag.

Faktum är att Sverige 2012 har betydligt friare invandringspolitik än vad vi någonsin haft tidigare under den moderna statens existens. Rättssäker rörlighet inom Europa har heller aldrig i den moderna eran varit så fri som den varit under det senaste decenniet. Uppfattningen om den fria invandringens era under 1800-talet i Europa verkar överlag byggd på bristande information om de regleringar som faktiskt existerade.

Välviljans rasism

Förra måndagen utkom jag med boken "Välviljans rasism". I diskussionspanelen som modererades av Sanna Rayman deltog Daniel Poohl från Expo och Sakine Madon som snart lämnar Newsmill för att börja skriva ledare på Norran. Man kan se diskussionen här.

Erik Helmerson har skrivit om boken på DN och Sakine Madon som var med i ovan nämnda panel har skrivit intressant på sin blogg om bokens tema. Vill man få ett utdrag ur boken kan man läsa ett på Sverige Resurser.

Billigast är boken på Bokia men man kan även köpa den på Bokus, Adlibris och CDON. Vill man ha ett recensionsexemplar är det bara att höra av sig till mig på adam.cwejman[at]timbro.se

Vantolkning av diskrimineringsdata

Skriver idag på Svt Debatt en replik på Tobias Hübinettes artikel om ett Sverige i "rasligt förfall":

Tobias Hübinette drar i en artikel på SVT Debatt slutsatsen att ”i siffrornas värld är Sverige ett land i rasligt fritt fall, en nation där icke-vita svenskar skrivs ut ur svenskheten och drabbas av en systematisk rasdiskriminering på samhällets samtliga områden”. Min mening är att Hübinette inte har särskilt stort stöd i ”siffrornas värld”. Inte heller är hans analys av sysselsättningsproblemen adekvat. Låt mig förklara varför.

Att det finns rasism i det svenska samhället gör inte samhället till rasistiskt. Det finns såväl rasism som diskriminering i det svenska samhället, såväl subtilt som i offentligheten, på arbetsmarknaden och i civilsamhället. Om detta råder ingen tvekan.Men bekämpningen av rasism får ingen hjälp av bristfälliga analyser och slutsatser om problemets omfattning.

Hübinette gör ett långt gånget antagande där sysselsättningsgapet mellan utrikes födda samt deras barn och inrikes födda samt deras barn är helt orsakat av rasism. Det är ett allvarligt misstag. Därmed inte sagt att diskriminering inte förekommer. Förvisso förekommer diskriminering både i Sverige och andra länder – det är inte acceptabelt och måste bekämpas. Det är också ont om debattörer som påstår något annat.

Läs gärna hela. 

Intervju med Oliver Kamm

Intervjuade under sommaren den brittiska kolumnisten och ledarskribenten Oliver Kamm:

Avsnitt 12 av 29 i programserie om Europa. Trots att finanskrisen avslöjade allvarliga brister i valutaunionens design finns det mycket i integrationsprocessen som har visat sig framgångsrikt. Det menar den brittiske skribenten Oliver Kamm, här i samtal med Adam Cwejman. Oliver Kamm är ledarskribent och krönikör för The Times, främst inom internationell politik, global ekonomi och kultur. Han har också medverkat i bland annat Guardian, Prospect och Foreign Policy.

Intervjun går nu att se på Axess TV, här kan man se vilka tider som programmet går.

Intervju med Svante Nordin om Descartes

Intervjuade ett par författare under Bokmässan i Göteborg under hösten. Dess intervjuer kommer under vintern och det kommande året att sändas på Axess TV under titeln "Nyfiken på". Den första intervjun jag gjorde, den med idéhistoriken Svante Nordin kan nu ses i kanelen men även på hemsidan:

René Descartes får ett erbjudande han inte kan motstå - att ge privatlektioner i filosofi till den unga kunskapstörstande drottning Christina i Stockholm. Några månader senare dör han. I sin nya bok har Svante Nordin, författare och professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, kartlagt ett mytomspunnet händelseförlopp i filosofins historia.

Svantes utmärkta bok om mötet mellan drottning Christina och filosofen René Descartes kan man nu köpa här.

Krönikor i Helsingborgs Dagblad

Under hösten började jag skriva krönikor for Helsingborgs Dagblad, de första två krönikorna är nu publicerade och en till kommer innan årets slut. Den första handlade om faderskap och att kunna ha empati för det liv som möter många kvinnor:

Min farfar såg i samhället omkring sig de villkor kvinnor har i livet. Han, likt jag idag, insåg att kvinnor oftare än män bedöms utifrån sin könstillhörighet, att de måste övervinna detta för att kunna bedömas som individer. Det är en värdefull insikt som förhoppningsvis många män får när de får döttrar. Faderskap är en genväg, men givetvis inte den enda vägen, till samma insikt

 Den andra handlade om politikerrollen och behovet av att ge politiker möjligheten till ett privatliv:

Om medier och politiska motståndare kräver fläckfria människor utan förflutet kommer man få politiker som är därefter: ansiktslösa och gråa politruker. Politiker som inte vågar visa upp sig som människor utan bara som försiktiga yrkespolitiker

Om Ryssland i senaste Axess

I senaste numret av Axess Magasin är jag gästredaktör för dossierbilagan vilket jag kommer vara i två nummer till. I numret som nu kommit ut är temat Ryssland:

Många försök som görs för att förstå samtidens Ryssland hamnar i en gråzon mellan förlöjligande och fördömanden. Nidbilden av landet fokuserar på starka ledare, giriga oligarker och grå huskroppar mot en mjölkvit himmel. Men beskrivningen av Ryssland som ett irrationellt och auktoritärt land är bara delvis sann.

 Under temat Ryssland kan man läsa lysande artiklar av Agnes Arpi, Anna-Lena Laurén och Elena Namli. Väl värt ett köp!

Funderingar under kristallkronan

Det plågar mig djupt att behöva skriva det här inlägget. Mest för att jag tillsammans med mina arbetskamrater så raskt ryckts iväg ifrån vår långa sjurättersfrukost. Ni vet hur det är inom den svenska borgerligheten, när vi inte förtrycker arbetarklassen äter vi belugakaviar på Bath Oliverkex och badar i ljummen champagne.

Erik Bengtzboe, ordförande i MUF är förbannad på ett ord, "borgerlig". Som enligt honom signalerar några av de aktiviteter jag beskrev ovan. I Bengtzboes soppa kokar just nu två ingredienser: den marxistiska definitionen av "Bourgeoisie" samt nidbilden av denna samhällsklass. Men ord, likt politiska rörelser (vilket Bengtzboe säkert vet något om), förändras. Vad ordet idag betyder och hur det används borde inte undgå Bengtzboe, speciellt eftersom jag vet att han öppnar Svenska Dagbladet då och då.

Därför förvånas jag över att artikeln i DN Debatt är skriven som om han inte läst PJ Anders Linders långa serie om borgerligheten i Sverige. En serie artiklar som behandlade allt möjligt, men som framförallt visade på hur mycket som ryms inom det enorma paraply detta begrepp skapar. Men Bengtzboe befinner sig i en parallell politisk samhällsdebatt när han skriver: "Att vara borgerlig eller borgerlighet som koncept handlar om en identitet och har nödvändigtvis inte en politisk koppling". Vem eller vad är det han skriver om? Män med cylinderhattar som röker cigarr?

Bengtzboe fäktar i luften. Vad han egentligen verkar mena är att han inte gillar bilden av borgerliga partier som överklassens särintresse, en verklighetsuppfattning han köpt fullt ut eftersom han gör allt för att förflytta sig från riddarhuset till köksbordet. I detta ärende (om det verkligen är det) är han inte ensam. Även jag är övertygad om att partier inte bör vara särintresserepresentanter eller upplevas som sådana.  Men eftersom Bengtzboe (två gånger!) skriver: "Våra lösningar på samhällsproblemen ska hämtas ur de liberala och konservativa idétraditionerna" så undrar jag vad han egentligen kritiserar. Han skriver inte om ideologi och inte om politik utan - och det här börjar bli allt vanligare i samhällsdebatten - en känsla! Orden staplas på varandra men bildar inget konstruktivt, istället signalerar de en vag upplevelse av att det där ordet, borgerlig, inte är något att ha. 

Kort och konkret menar jag att "borgerligheten" beskriver den breda allians av liberaler och konservativa i Sverige vars minsta gemensamma nämnare är att de önskar förändra landet i en frihetlig inriktning. De kommer inte alltid överens men förenas i övertygelsen att politisk styrning inte är ett självändamål och att socialdemokratins långa maktinnehav inte varit av godo för Sverige. Ickesocialister med andra ord.

Jag påstår mig inte äga en exakt definition, säg vem som har de i dessa språkligt postmoderna tider. Men om man som jag tror att borgerlig i främsta hand handlar om politik, politiska allianser, partipolitiskt samarbete och inte pärlhalsband och parodiska nidbilder av högerpolitiker då blir Bengtzboes artikel i DN  förvirrande. Vem är det han diskuterar med eller mot?

Att fäkta mot ett begrepp vars innebörd man inte ens förmår förklara på en helsida i DN Debatt ger ingenting. Det förvirrar och undergräver sitt syfte: att utveckla våra "liberala och konservativa idéer". Och det smärtar mig dubbelt att behöva säga det, för jag vet att jag och Bengtzboe är på samma sida i den svenska politiken. Istället för att ägna sig åt menlöst positionerande borde Bengtzboe, som ju är en klok och bra politiker, att konkret  uppmana sitt moderparti att genomföra de reformer han tycker utvecklar landet i en god riktning. Det finns betydligt mer ambulerande ärenden att hantera än att bikta sig på DN Debatt: sysselsättningsproblemen bland unga, regeringens passiva reformpolitik, företagens villkor och integrationspolitiska utmaningar.