Framtiden för liberala partier (del 2)

Om drygt tre månader avgår jag som ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Jag blev medlem strax innan valrörelsen 2006. Jag har vid sidan av studierna och extrajobb sysslat med politik sedan 2006. Sedan 2009 på heltid. Något jag under hela min tid i politiken funderat på är vilken typ av miljö partier är och hur man man som aktiv i dessa socialiseras in i en viss miljö.

När jag valde LUF och Folkpartiet 2006 var det delvis för att jag såg inom liberalismen en självinsikt om politikens begränsningar. Detta är fortfarande något jag ser som liberalers huvuduppgift att värna i de politiska församlingarna.

Men sedan dess har jag insett vissa saker. De politiska partierna dras generellt med färre medlemmar, sämre representation av befolkningen i organisationerna. Samtidigt har inte partiernas makt i samhället minskat. Där råder nästan ett omvänt förhållande. På sätt och vis är detta en omfattande kris för den demokratiska legitimiteten. Det är allt färre personer som beslutar över ett oförändrat antal politiska områden.

Ofta brukar man i politiska sammanhang diskutera politiska sakfrågor och partiers varumärken. Men under de senaste månaderna har jag på otaliga folkpartiårsmöten talat om något annat, metapolitiken. Om partiers roll i samhället och hur medlemmar i ett liberalt parti kan se på sin egen plats i politiken. Detta vill jag gå in på lite närmare och då i synnerhet kopplat till liberala partiers förutsättningar.

Ett problem med partipolitiken är att den kan vara kvävande, som en riktigt dålig relation. De självständiga flyr och lämnar de som bättre står ut med den tryckande atmosfären. Många av de duktigaste och klokaste personerna jag känner inom politiken befinner sig sedan länge utanför partipolitiken. De har valt andra vägar i livet. Det existerar oerhört mycket kunskap och kompetens som befinner sig på armlängds avstånd från de politiska partierna. Slitna ord som öppenhet och flexibilitet är fortfarande främmande många partier. Man är alltför låst för personer som knackar på politiken.

Ett av politikernas största problem är att de är politiker. De lider av vad jag brukar kalla politisk närsynthet. Man är övertygad om att medborgare rationellt och i stora mängder funderar på politik, utspel och politiker. Faktum är att tiden en vanlig medborgare spenderar till att tänka på partier och politiker är minimal. Kanske därför framstår personer som i huvudsak spenderat sin tid inom partiet som så "politiska", deras perspektiv är i huvudsak partipolitiska. Detta betyder självklart inte att politiker försakat sin mänsklighet. Även en riksdagsledamot nattar sina barn och köper mjölk. Men distansen blir större och multipliceras när man omger sig med personer som enbart är partipolitiska. Man talar ofta om politiska dynastier där politiken går i släkten eller där man följt varandra sedan barnsben inom politiken.

Detta är ett problem om man befinner sig i ett liberalt parti. Liberalismen som ideologi är både oerhört positiv men också oerhört negativ i förhållande till politiken. Positiv för att demokrati, starka samhällsinstitutioner, rättsväsende och en fungerande marknad förutsätter rättvis och ickekorrupt politik. Negativ för att det finns en fara i att politiken blir sitt eget självändamål, att frågor politiseras och områden som mest av allt behöver mindre politik och regleringar riskerar att få fler. 

Paradoxen med liberaler i politiska partier är att de behöver ett mått av självinsikt, eller kanske rentav en gnutta självförakt. De måste inse att rollen som politiker inte innebär att de är oumbärliga eller ska utöka det politiska mandatet. Att vara liberaler måste förenas med insikten om de nödvändiga gränser som politiken måste omges med. Detta bör vara det utmärkande drag som skiljer liberaler från exempelvis socialdemokrater.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow uttryckte det att om allt man har är en hammare så kommer man behandla allt som om det vore en spik.  Samma gäller för politiker. Om man är begränsad till politiken som redskap för förändring kommer allt till slut att uppfattas som något som kan politiseras, eller förändras medelst politik. Ju längre tid man befinner sig inom politiken ju fler områden kommer vara spikar, redo att hamras på med politiken. Därför måste det vara ett mål för liberala partier att utöka sina företrädares föreställningsvärldar, bortanför de politiska horisonterna.

Lösningarna för liberala partier är flera. Det måste vara möjligt att komma in i partiet snabbare. Personer som inte har socialiserats in till rollen som politiker behöver stå sida vid sida med politiker. De kan båda lära varandra något. Avståndet mellan de inom och utanför politiken skapar språkförbistring. Politiker kan politikens villkor men de saknar ofta en känsla av nytänkande och lider av selektiv perception. De utanför politiken saknar ofta en förståelse för nödvändigheten av kompromisser och långsiktighet. Tillsammans har de något att lära varandra. Men det förutsätter att det finns fler sätt att arbeta eller bidra politiskt än den långa marschen genom partiet. De liberala partiernas utmaning är att vara antipolitiska inom politiken och även dra de nödvändiga organisatoriska slutsatserna av detta.

Att ramla från en hög häst

Igår debatterade jag mot SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand. Det är inte första gången jag deltar i debatter mot ordföranden i SDU. Jag har debatterat mot Gustavs föregångare, William Petzäll och ordföranden före honom, Erik Almqvist. Gemensamt för alla debatter är att det har varit djuplodande, ideologiska debatter med kunniga moderatorer. Syftet har varit att visa på skillnader och förklara ideologiska skillnader. Dessa debatter har pågått sedan 2009.

Jag bestämde mig tidigt när jag blev ordförande för LUF att jag ville debattera med SDU. Ingen sanning, ingen övertygelse kan vara stark om den inte utmanas och prövas. Därför insåg jag att behandlingen av Sverigedemokraterna, dvs glåpord och en överlägsen lathet aldrig kunde fungera. Den skulle bara stärka övertygelsen hos många att etablerade partier och politiska krafter inte har tillräckligt gott självförtroende för att möta Sverigedemokraterna.

Under den perioden jag har debatterat mot SD har vänstern ägnat sig åt två saker. Väldigt konsekvent bör tilläggas. Den första är att man ville bojkotta debatter mot Sverigedemokraterna. Tiga ihjäl dem, ignorera och helst ställa in debatter där de deltog. Jag minns en valrörelse i Skåne där vänsterflanken gapade tom. Man trodde att avsaknaden av bemötande, parat med moralisk storsinthet, skulle imponera på publiken. Det gjorde det inte. Den här taktiken lämnade man, den framstod till slut som löjeväckande. Många har idag glömt att detta var ett helt normalt sätt att handskas med nationalister.

Det andra man ägnat sig åt är att så ofta det går misstänkliggöra och bunta samman liberaler och konservativa med nationalister. Den här taktiken har fortsatt. Den är enklare eftersom den bygger på en grov anklagelse som man sällan behöver svara för. Kastar man dynga på någon fastnar alltid något. Så har personer som Anders Lindberg på Aftonbladet resonerat. Denna taktiken har nått sitt absoluta crescendo efter terrorattentaten i Norge. Det är alltjämt det mest kraftfulla vapen vänstern tycks ha i samhällsdebatten. Senast i raden av anklagelser kommer inte oväntat från Aftonbladet. Karin Pettersson skriver:

2010 hände något. Ett främlingsfientligt parti tog plats i riksdagen. Jimmie Åkesson skrev på Aftonbladet Debatt att muslimerna är vårt största utländska hot.
Plötsligt började delar av den etablerade borgerligheten att låta som i Danmark. ”Vi ­efterlyser en debatt om invandringens problem”, skrev Johan Lundberg, chefredaktör för kulturkonservativa tidskriften Axess och Paulina Neuding, chefredaktör för ­liberala Neo, på DN Debatt.

Till skillnad från Karin Pettersson har delar av borgerligheten inte haft huvudet i en nationell ekokammare. De frågor som Paulina Neuding och Johan Lundberg lyfte, om normativ multikulturalism, om invandringens förutsättningar och hur man når samexistens i ett land med enorm mångfald, i både kultur och värderingar, är knappast något som uppfanns 2010. Eller lyftes in i Sverige för att SD dök upp. Neuding och Lundberg konstruerade inte en samhällsdiskurs när SD kom in i riksdagen. Möjligen aktualiserades många av frågorna när ett parti som i princip vill stoppa invandringen blev stort i rikspolitiken.

Det tåls sägas än en gång: att diskutera invandringens problem är inte liktydigt med att ge Sverigedemokrater eller Breivik ett carte blanche att fylla. Inom borgerligheten har man försökt ställa upp både alternativa problembilder samt egna lösningar. Inom vänstern har man med sällan skådad iver sökt misstänkliggöra meningsmotståndarna. Man har alltid varit sist på bollen i centrala frågor.

Många inom vänstern, däribland Karin Pettersson sitter på höga hästar. De tror att man med moralisk överlägsenhet och patos kan välta sina fiender. De som på allvar söker förstå problem och komma med egna lösningar, utifrån exempelvis liberal eller konservativ grund, anklagas för att vara medlöpare. Att diskutera, problematisera och komma med lösningar på samtidens migrationsdilemman är numera liktydigt med att vara som Breivik. Det enda gemensamma, tycks vara, att man inte håller med Karin Pettersson eller Aftonbladet.

Under gårdagens debatt efterlyste moderatorn, Andreas Johansson Heinö, min och Gustav Kasselstrands  syn på invandring. Jag inledde med att säga att jag principiellt är för fri rörlighet, vilket för övrigt både Paulina Neuding och Johan Lundberg också är, senast jag kollade (Sådana obekväma detaljer försvinner lätt när man söker koppla samman dem med massmördare). Men att jag samtidigt inser att en invandringspositiv linje förpliktigar. Det kräver svar på hur man vill se de problem som uppkommer på bästa sätt ska lösas. Det räcker inte att känna att man är rätt ute, man måste också ha rätt. 

Det finns två sätt att möta samtidens utmaningar. Ett är att debattera, belysa, förstå samhällsproblem, bekämpa främlingsfientlighet och rasism samt komma med en alternativ lösning. Ett annat sätt, plågsamt exemplifierat med Karin Pettersson text i Aftonbladet, är att med indignation och i affekt stämpla meningsmotståndare med de värsta av anklagelser och med en sån avsaknad av intellektuell hederlighet att klockorna stannar. Det är skamligt att en vänster i upplysningens och folkbildningens tradition har sjunkit så lågt.

Vad är det man ska fokusera på?

Jag har fått en replik från LUF Uppsala. De reagerar på att jag i min inledande artikel om liberala partiers framtid skriver att artiklarna från LS och LUF Uppsala i stora delar är en kritik från vänster. LUF Uppsala skriver: "Att kritisera allianspartners är enligt vår mening inte att vara vänster". Vilket jag aldrig påstått. Vad jag syftade på när jag skrev kritik "från vänster", var något helt annat. Vilket jag ska återkomma till.

Kanske bör LUF Uppsala tänka igenom frågan ett varv. Jag har i egenskap av LUF ordförande tidigt kritiserat den moderata utrikesministern för hans förehavanden i Lundin Oil, läs här. Samt krävt den moderata migrationsministerns avgång (vilket var första gången det krävdes inifrån alliansen, någonsin). Om det inte är att skarpt kritisera vår egen regering, och dess ledande parti, så vet jag inte vad som är. Mot bakgrund av detta ställer jag mig frågande till följande stycke:

att LUF inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter. Att enbart fokusera på exempelvis skatter och avregleringar, områden där LUF står till höger om nuvarande Moderaterna, är enligt oss en märklig hållning från ett liberalt ungdomsförbund.

Möjligen var det fel att inkludera LUF Uppsalas artikel i UNT i min artikel. Den säger egentligen ingenting jag inte sagt tidigare i frågorna (dvs att M har en dålig hållning i flera utrikesfrågor, migrationsfrågor etc). Vad som bland annat föranledde meningen att "kritiken sker från vänster" var detta stycke (från artikeln signerad LS):

Äganderätten må vara en liberal fråga, men den är inte en liberals högsta prioritet i en värld med svältande befolkningar, politiska flyktingar och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. För en liberal står friheten och den enskilda människan i centrum.

Detta var något jag reagerade på. Att använda äganderätten som den dikotomi som ska skilja FP från M menar jag tyder på ett par saker:

1) Man skriver under på socialdemokratins länge etablerade problemformuleringsprivilegium i frågor som rör fattigdomsbekämpning och internationella frågor: kapitalismen och äganderätten är kanske inte skadlig (i alla lägen) men den gör lite eller inget för fattigdomsbekämpningen.

2) Man ställer upp en dikotomi mellan friheten, den enskilda människan och äganderätten. Detta är om något något av en avskiljande fundament mellan vänstern och högern. Hur många gånger hör man inte från vänstern att visst sympatiserade de med liberalerna under 1800-talet men att allt gick fel med vurmen för kapitalism och äganderätt.

Min fasta åsikt är att äganderätten och kapitalismen är viktiga grundbultar i fattigdomsbekämpningen. Man bör förena en frihetlig syn på rättigheter, globalt, med en övertygelse om att den enskildes ekonomiska förutsättningar, möjligheter till rättssäkert ägande och företagsamhet är oskiljaktiga.

Separerar man dessa och enbart fokuserar på individuella friheter har man bara gjort en läpparnas bekännelse för friheten, men man har inte gett den enskilde redskapen för att själv lyfta sig ur armodet. Att brinna för friheten betyder lite om man inte begriper vad det är som skapar friheten för människor. Etablerandet av begränsad äganderätt i exempelvis kommunistskina är det som förmått skapa en grad av privat markägande, företagande och därmed fattigdomsbekämpning och högre levnadsstandard. Sådant som är centralt för demokratisering och kamp för individuella rättigheter.

Det leder mig in på partifrågan. Folkpartiet bör skilja sig från moderaterna, men inte för att det är moderat politik man vill urskilja sig från utan från den politiken som är ickeliberal. Det finns en risk att man etablerar en sanning att moderat politik per definition är konservativ politik. Så behöver det näppeligen vara. Som jag tidiga konstaterat kan man idag finna liberal politik i flera partier. Däribland moderaterna, miljöparitet och centerpartiet. Vägen till profilering inom alliansen går inte via att greppa efter halmstrån eller att upprätta dikotomier som haltar eller känns långsökta. Det går genom att självständigt formulera positioner som är tilltalande, kloka och nytänkande.

Sedan har jag absolut inget emot att man kritiserar M för en principlös och slapp hantering av vapenexportfrågor eller migrationsfrågor, tvärtom. Deras förvaltande inställning till den av socialdemokraterna etablerade vapenexporten är ett solklart tecken på jobblinjen trumfar allt, inklusive den demokratiska hållningen. Det är viktigt att vi inte pratar förbi varandra. Att skriva att LUF Uppsalas artikel var kritik från vänster vore att utmåla mig själv som vänster, det vore själva skolboksdefinitionen av ett självmål. Men att LS Uppsala i sin i övrigt kloka artikel, skapar ett motsatsförhållande mellan M:s och FP:s politik baserat på inställning till äganderätten är i huvudsak det jag syftade på. Att därifrån dra slutsatsen att jag hävdar att LUF "inte i första hand tänker fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter" är inte bara felaktigt, det är rentav en sårande insinuation.

Framtiden för liberala partier (del 1)

Håller för närvarande på och läser Bertil Ohlins memoarer. Den gamle partiledaren som styrde ett folkparti som tidvis var ledande borgerligt oppositionsparti. Under efterkrigstiden fick exempelvis Folkpartiet 41% av väljarna i Göteborg. Svårt att föreställa sig idag. Dock misstänker jag att vissa folkpartister mentalt fortfarande befinner sig i ett "ohlinskt" sinnestillstånd, dvs att de tillhör det ledande borgerliga partiet. Även om Ohlin var en klok och oerhört respekterad politiker var det något med hans anpassning till den Keynesianska tidsandan (liberaler anammar planering, konjunkturpolitik etc) som gör mig illa till mods idag. Hans socialliberalism var oerhört tongivande men inte bara något att vara stolt över.

Dagens unga svenska liberaler står ganska många mil ifrån Ohlin och hans samtida C-ledare Gunnar Hedlund. Jag och CUF:s ordförande Hanna Wagenius deltog förra veckan både i Agenda där vi diskuterade C och FP:s framtid men skrev även i Aftonbladet. Vi återuppväckte dessutom samgångsidén. Den känns lika avlägsen och svårgenomförd som när jag och Hannas föregångare Magnus Andersson tog upp frågan för något år sedan. Tyvärr är det ett av få sätt att diskutera C och FP i framtiden. Frågan provocerar fundamentet för partierna och tvingar partiföreträdare att diskutera existensberättigande. Det är enbart bra.

I artikeln i Aftonbladet underströk jag och Hanna en tendens, som tillhör vår generation i ungdomsförbunden, att sätta idéerna och sakfrågorna i främsta rummet. Detta i kontrast till de som sätter organisationen, dvs partiet, främst. Detta gäller inte alla men det är en viktig iakttagelse. Partierna, dessa bergfasta institutioner i Svenskt samhällsliv är inte vad de har varit. Folkrörelsepartier har förändrats. Fått konkurrens av helt nya partiformer och politiska idéer.

Problemet för de liberala partierna är att en stor andel av alla i Sverige identifierar sig som liberaler men röstar inte på FP eller C. Liberalismen har segrat ihjäl sig. Detta anmärkte även GP:s Gert Gelotte lite syrligt i en klok ledarartikel. Det som är liberala idéer uppfattas av väljare finnas lite varstans. Kanske främst hos Moderaterna hävdade Gelotte. Och visst är det så. Det är få partier i riksdagen som är öppet antiliberala (SD och VP möjligen då) och flera partier har i någon del av sin politik en liberal agenda (MP, M, S, KD). Konkurrensen är tyngre än då FP kunde göra anspråk på att vara liberalismens enda och ohotade representant i Svensk politik.

Samma situation råder i många europeiska länder. Liberala partier har under efterkrigstiden haft svårt att hävda sig i många länder. Där de inte konkurrerar ut de konservativa partierna för de en tynande tillvaro. Norden har varit ett undantag. I såväl Sverige som Danmark har de liberala partierna tidvis varit de dominerande borgerliga partierna. Men i länder som Storbritannien och Tyskland har de liberala haft svårt att sätta den politiska agendan. Både FDP i Tyskland och LibDem i Storbritannien har tagit stryk av att sitta i regeringsställning.

Parallellt med denna utveckling kan man se att länder som Ungern och Polen aldrig riktigt utvecklade en liberal partikultur efter kommunismens fall. De partier som var liberala under 1990-talet blev konservativa, de liberala resterna försvann helt och har idag ersatts av nya politiska rörelser: hybridpartier som Palikots Lista i Polen (något så underligt som ett sociallibertarianskt antiklerikalt populistparti) eller de Gröna i Ungern som främst är aktiva i Budapest.

"Hvad vilja liberalerna?". Den frågan måste besvaras av liberalerna själva under en hektiskt kort period. Det finns redan nu tendenser inom FP att profilera sig aggressivt mot moderaterna för att därmed särskilja sig. Notera tonen i dessa två artiklar av LUF:are "Dags för en liberal utrikespolitik" respektive Liberala Studenter "Bryt med moderaterna" från Uppsala. Det är en ton som var ganska sällsynt för några år sedan inom Alliansen. Märk väl att profileringen sker från vänster. Man försöker i båda artiklarna utmåla moderaterna som ett ondskefullt högerspöke. Vad gäller utrikespolitiken är det inte mig emot, Carl Bildt behöver utmanas där. Men frågan är om moderaternas vurm för äganderätt är det som ska kritiseras från liberalt håll, vilket är fallet i artikeln från de liberala studenterna i Uppsala.

Det är många inom Folkpartiet som längtar tillbaka till en socialliberal guldålder där vi uppfattas som borgare med hjärtan. På det kommunala riksmötet hördes Jan Björklund lasta finanskrisen på "nyliberal politik". Man kunde nästan höra Ohlin börja prata om ramhushållning (den socialliberala varianten av planhushållning, inget sympatiskt med andra ord). Den typen av tomt ideologiskt poserande ger mig intrycket att man längtar tillbaka till ett socialliberalt idealtillstånd. På samma riksmöte fick Per Ahlmark de största applåderna för sin sågning av Carl Bildt.

Frågan är om denna sinnesstämningen sätter tonen för partiprogramsarbetet. Politik byggd på nostalgi blir sällan bra politik, i synnerhet inte när man inte riktigt verkar begripa vad detta socialliberala är förutom borgerlighet med "lite vänster" inslängt. Jag tror inte på denna framtid. De som är bäst på att vara vänster är givetvis socialdemokrater och alla till vänster om dem. Bäst på att vara pragmatiker och färglösa är de reformerade konservativa.

Liberala partier borde profilera sig på att plocka upp desillusionerade väljare från flera håll. Med radikalt liberal (blanda nu inte ihop detta med vänsterpolitik) politik i frågor som rör arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, integritetsfrågor, utrikespolitik, bostadspolitik och företagande har man den chansen. Det finns en stor uppsättning "hemlösa" reformfrågor med en tydlig liberal prägel. Jag jagar hellre dessa än moderater. Konsekvensen kommer i slutändan bli profilering i kontrast till moderaterna. Om sedan det är C eller FP som gör detta bäst, tillsammans eller åtskilda, är en annan fråga. Det jag är mån om är att liberalismen inte görs hemlös i Sverige, att den inte sprids ut mellan de som inte begriper den (MP) eller de som inte har styrka nog att stå upp för den (M).

Eftersom jag är del i den programkommitté som ska ta fram nytt partiprogram för Folkpartiet kommer jag säkert få flera tillfällen att återkomma till den här diskussionen.

Liberal kultur?

Skriver i Liberal Debatt tillsammans med Lars Anders Johansson om liberal kultur och liberal kulturpolitik. Det hela är skrivet i debattform där Lars Anders inleder och jag replikerar och därefter ett till replikskifte:

Slitna mellan å ena sidan ett kulturradikalt vänsteretablissemang som hävdar att kulturens syfte är att vara en samhällsförändrande kraft, och å andra sidan ett marknadsfundamentalistiskt etablissemang där marknadens logik också ska tillämpas vid bedömningen av kulturell kvalitet, tycks många liberaler ha gått vilse i sin syn på kulturen.

Läs gärna hela här.

Modig ute på tunn is

Debatten om assisterad befruktning av singelkvinnor innehåller mycket. Men framförallt innehåller den en väldigt stor halmgubbe. Det vill säga ett argument som man tillskriver sin motståndare och därefter skjuter ned.

Min allianskollega, Aron Modig, som jag hyser stor respekt för gör sig skyldig till detta. I en artikel på SVT Debatt skriver han att:

De liberala och rödgröna partierna – låt oss kalla dem liberalsocialisterna – brukar vara pigga på att hänvisa till att pappor ska ta ett större ansvar för sina barn och deras röster hörs ofta när föräldraledigheten ska kvoteras eller jämställdhetsbonusar införas. Men denna strävan verkar nu vara helt bortblåst och pappans roll negligeras totalt

Jag kan köpa argumentet om inkonsekvensen. Detta var bland annat något jag nämnde i en krönika jag skrev i Sundsvalls Tidning för några dagar sedan. Läs gärna hela här.

Med Modig gör inkonsekvensen att vissa liberaler och socialister vill dirigera familjers utformning till sitt bärande argument. Problemet är att många liberaler som vill tillåta insemination av singelkvinnor inte vill ha något att göra med detaljreglering av familjer. De vill helt enkelt inte reglera hur familjer delar på föräldraskapet. Exempelvis vill mitt eget parti inte individualisera föräldraförsäkringen, till skillnad från LUF som vill göra den individuell men fullt överförbar (på även andra än föräldrarna) vilket kanske är det mest liberala alternativet.

Men halmgubben är inte allt. Modig skriver även att:

Där socialismen vill tvinga alla människor in i en konstlad gemenskap, i form av kollektivism, vill liberalerna isolera människor från varandra och göra oss till ensamma öar vars enda kontakt med omvärlden är via staten och arbetsmarknaden.

Den idé om liberalismen som något form av naken atomism som medvetet söker isolera människor från varandra är en förenklande nidbild. Jag hoppas Modig själv förstår det. Att analysera samhället utifrån idén om den autonoma individen, både deskriptivt och normativt, är inte liktydigt med att vi kan eller ens bör leva isolerade. Kritiken främjar inte någon typ av ömsesidig respektfull förståelse mellan konservatism/kristdemokrati och liberalism i Sverige, något som behövs. Vi har mycket att lära av varandra, genom mer förståelse för varandras ideologier.

Gemenskaper är inget som försvinner eller slutar vara viktigt bara för att liberalismen betonar den unika erfarenheten, individens autonomi och friheten i samhället. Jag har på denna blogg skrivit mycket om gemenskap och liberalism, saker som på intet sätt är oförenliga. I den bok jag håller på och färdigställer nu som utkommer till hösten argumenterar jag exempelvis för att det fria valet är en förutsättning för goda och välfungerande gemenskaper. Vilket leder mig in på nästa del av min kritik mot Modigs text. I en del av texten skriver han:

Risken för identitets- och rotlöshet är naturligtvis överhängande för de barn som förnekas rätten till sitt ursprung. Men denna insikt är liberalsocialisterna totalt ovetande om, just därför att de i grunden har en människosyn som förnekar den mänskliga naturen och människan hennes medfödda gemenskapstörst.

Modig skriver om familjen som ett naturrättsligt "a priori", något som existerar innan språk och mänskligt handlande. Men en familj enligt Modigs idealidé är lika lite en naturlag som en nation är. Både en familj och en nation kan fylla värdefulla funktioner för människor, men deras utformning är upp till människor. Vad en familj är har aldrig varit något konstant, till skillnad från vad många tror. Däremot har familjens, klanens, nationens, vänskapskretsens funktioner nästan alltid varit konstanta, det vill säga kommunikation, trygghet, samarbete etc.

Det viktiga är inte att realisera bilden av den perfekta familjen utan att inse att den fyller vissa instrumentella funktioner för människan välbefinnande. Att ha två föräldrar av olika kön är lika lite en garant för ett barns välbefinnande som en ensam förälder. Vad människor finner vara viktigt med sitt ursprung vet varken jag eller Modig. Paradoxalt nog fortsätter Modig efter att ha nämnt naturrätten och den perfekta familjen - som man förmodar att han vill göra politik av - att påstå att det är "liberalsocialisterna" som vill politisera och lagstifta om familjen:

I förlängningen leder den liberalsocialistiska hållningen till ett samhälle där allt större tilltro sätts till politikens förmåga att lägga tillvaron till rätta.

Tvärtom. Det är Modig som har en snäv idé om vilken typ av familjekonstellationer som är acceptabla och som medelst politik och hänvisning till naturrättsliga argument politiskt vill reglera familjen. Som liberal vill jag inte förhindra någon att skaffa familj och tänker inte lägga mig i hur man uppfostrar sina barn så länge de får trygghet och kärlek.

Vad Modig gör i sin artikel är att anklaga alla andra för att vilja detaljstyra familjer men i samma artikel gör han sig skyldig till precis samma sak. Om kristdemokratin vill tillföra svensk politik något måste göra upp med den här typen av inkonsekventa ageranden. Förbud blir inte till mindre förbud om de kläs i en kristdemokratisk skrud.

Devalverad diskriminering

En kvinna har tilldelats 60 000 kr eftersom hon upplevt sig diskriminerad. Orsak? Hon skulle gå en kockutbildning men hoppade av kursen efter det inledande informationsmötet:

Inför kursen höll arbetsförmedlingen ett informationsmöte där de uppgav att alla elever skulle behöva provsmaka alla rätter som tillagades. Eftersom kvinnan av religiösa skäl inte äter fläskkött ansåg hon sig på grund av detta inte kunna gå kockutbildningen och valde att hoppa av.

Av DN:s artikel framgår inte om man hade kunnat anpassa utbildningen för att passa hennes specialbehov. Men läser man arbetsförmedlingens pressmeddelande kan man läsa följande:

Enligt Arbetsförmedlingen är det inga problem att anpassa utbildningen så att elever inte behöva provsmaka fläskkött. I det aktuella fallet hade inte kvinnan hunnit börja utbildningen utan deltog vid ett informationsmöte där det upplystes om att man måste provsmaka maten. Kvinnan valde på grund av informationen att inte gå utbildningen.

Det var alltså information att man som elev ska provsmaka maten som tillagas under kursen som utgjorde diskrimineringsgrunden. Och enligt arbetsförmedlingen hade man kunnat anpassa kursen. Om detta är diskriminering då är det dags att DO tar och funderar ett varv kring sitt uppdrag.

Statsvetaren Brian Barry förklarade pedagogiskt problemet med att anse det diskriminerande att utforma jämlika regler som av personer med valda trosuppfattningar eller kulturella praktiker upplever som diskriminerande:

"We must insist on the crucial difference between a denial of equal opportunities to some group (for example, a law forbidding Sikhs to ride motorcycles) and a choice some people make out of that from a set of equal opportunities (for example, a choice not to ride a motorcycle) as a result or certain beliefs" (Culture & Equality s 45)

Distinktionen som måste göras är om kvinnans rätt att utöva sin religion är kringskuren. Svaret är nej. Hon måste ta ställning till de situationer där det finns regler och krav som gäller lika för alla och som kan krocka med den religiösa utövningen. Dessa regler är inte skapade för att inskränka religionsutövningen.

Väljer jag, oavsett bevekelsegrunder, att göra vissa saker som står i strid med regler som gäller lika för alla då får jag finna mig i att mitt val kan få konsekvenser. Så länge jag kan påverka om jag kan följa regeln är den ok. Väljer jag att följa en viss tolkning av en tro som kringskär mitt liv betänkligt då måste jag ta konsekvenserna av detta.

Kvinnan är förhindrad från att delta på utbildningen inte på grund av någon regel utan på grund av hennes religion som hon har valt att följa och på vilken det följer vissa konsekvenser för hennes liv. Det står henne fritt att inte följa sin religions påbud. Men man ska inte blanda ihop ett regeltvång som följer på alla som vill läsa en utbildning, arbeta med ett yrke etc - regler och lagar som ska vara lika för alla - och ett tvång som hon själv valt att ålägga sig själv. Annars riskerar vi att mystifiera religionen till något som bara "sker", likt ett medfött födelsemärke, men religion är något vi gör och väljer.

Den ordningen vi har nu och som DO omfamnar är att andra rättigheter, positiva som negativa, måste flytta på sig när den positiva rätten till religionsutövning dyker upp. Den övertrumfar exempelvis en arbetsgivares rätt att ha vissa regler (som givetvis ska vara likabehandlande). Religionen har upphöjts som mer skyddsvärd. Om detta är diskriminering då har vi devalverat betydelsen av diskriminering.

Fortfarande tid att ändra sig

Skriver tillsammans med Jonathan Macznik i GT med anledning av omröstning om stängningstider på Göteborgs krogar:

Att stänga ner en hel stads nattliv på grund av den minoritet som faktiskt bråkar är också en form av kollektiv bestraffning. En majoritet av alla krog- och klubbesökare klarar utan problem roa sig även klockan fyra på morgonen utan bråk. Politiken kan besluta när klubben ska stänga - men inte när festen är slut. Det finns problem med dagens nattliv, men de kommer ej rättas till genom förbud och stängning. Det borde en annars klok liberal som Lennart Duell inse.

Vi vänder oss mot vår partikamrat i Göteborg, Lennart Duell, som har aviserat att han ska rösta tillsammans med S-majoriteten i frågan.

Förvirring i kvadrat

Ibland tar man sig tiden att skriva riktigt långa repliker. Jag är verkligen inte den som duckar för en ordentlig debatt på ett intressant tema. Men när jag läser Aftonbladets ledarbloggs reaktion på min och Tino Sanandajis artikel i GP om liberal klassanalys kommer jag inte på så mycket att skriva. Ingvar Persson verkar förvirrad:

De tycker i stället - om jag förstår dem rätt - att arbetarklassen har sig själva att skylla, eftersom de röker i stället för att läsa böcker

Mitt enda svar till Persson är: nej, du har inte förstått rätt. Persson verkar göra mycket i sitt inlägg. Stapla finurliga metaforer, misstolka och göra sig lustig. Allt förutom att faktiskt försöka förstå det vi skriver, eller ens anstränga sig. Ibland bråkar man för sakens skull, men när debattmotståndaren låter som Persson är det nog bäst att avstå. För både min och Perssons skull.

Där debatter går för att dö

Den långa och numera ganska trötta debatt som inleddes med Bengt Ohlssons artikel på DN kultur har till slut utmynnat till en metadebatt. Uppföljaren var Svelands artikel där Breivik introducerades som grepp, dvs smeta Breivik på den svenska högern. Mycket smetade har ägt rum men ganska lite av substans. Det verkar räcka med att behandla samma ämnesområden (mångkultur, migration, identitetspolitik, feminism) idag och inte vara vänster för att buntas ihop till ett stort och omfattande högerkollektiv där allt mellan Mussolini, Bo Lundgren och Djingis Khan ryms.

Eftersom debatten är så tom på substans var det bra att någon skrev om hur debatten förs. Samtalet punkteras och avslutas därmed förtjänstfullt av Gina Gustavsson:

Men i själva verket åberopar Sveland just det slags irrationella ryggmärgsreflex som historiskt sett varit hatets, våldets och rasismens farligaste grogrund. Hon vill inte bekämpa hatet med mer logisk stringens, saklighet eller empiriska belägg – utan uppmanar till mer politisk passion. Till exempel tycks hon inte vara bekymrad över att anklagelser om politisk korrekthet riktar strålkastarljuset bort från sakfrågan, från de relevanta argumenten, mot den ovidkommande frågan om själva debattörens person och känslor. Nej, för henne är huvudsaken i stället att sådana anklagelser ”underminerar allt slags politiskt patos”, det vill säga det slags argumentation som handlar om att övertyga genom att väcka starka känslor hos åhörarna.

Oavsett om man menar att dagens svenska höger står i Breiviks skugga och myser eller inte vore det schysst om debatten fördes sakligt. Att som Åsa Linderborg mena att i princip alla förutom hon och hennes moraliskt högstående omgivning är rasistiska medlöpare är bara tröttsamt. Det är inte längre ett samtal utan en vit vägg av oljud. Mitt förslag är att vi slutar fäkta mot emotionella väderkvarnar och återgår till att diskutera intressanta politiska frågor, komma med lösningar och debattera dessa.

Om klass och social mobilitet

Skriver i GP om en liberal klassanalys tillsammans med Tino Sanandaji:

Vi borde våga ge liberal klasskamp en chans. Det behövs åter en kunskapsskola som kompenserar för brister i hemmet, och omfördelningspolitik måste utformas på ett sätt som gör att arbete inte straffas. Genom bättre entreprenörsklimat kan fler nya företagare ta sig fram. Liberaler borde våga föra fram sitt egen klassanalys, ärlig och fri från förlegade ideologiska tyglar.

Temat är aktuellt av en rad anledningar. Diskussionerna om klassafarin och klasskamp återkommer ofta. Samtidigt upplever nog många liberaler och konservativa samt ickesocialister i allmänhet att det existerar en viktig problemformulering i klassperspektiv. Jag skrev för några veckor sedan ett inlägg på temat där jag varnade för att spela på klassmotsättningar.

I den bok jag just nu håller på att skriva färdig och som utkommer i höst tar jag upp problemet med roller, ideal och identitet. Även om temat är etnicitet och rasism finns det kopplingar till klassfrågan.

En av mina huvudpoänger är att kollektivistiska indelningar av olika typer lätt kan internaliseras och reproduceras av individer. Dvs att man köper en indelning i kollektiv som sedan blir självförstärkande. Det innebär inte att man kan lyfta sig i skosnörena och lämna en klass eller kollektiv indelning.

Men en liberal målsättning måste vara att dels inse att människor föds in i en rad kollektiv som varken är frivilliga eller alltid särskild önskvärda, men även se till att människor får möjligheten att fritt röra sig mellan grupper. Det kan handla om social mobilitet, dvs att man lämnar en bakgrund genom fria val, det kan även handla om det sociologen Mary C Waters skrivit om, "ethnic options", dvs att människor ges valet att själva definiera sig.

Östeuropa en förebild under finanskrisen?

Skriver i senaste numret av Axess om Östeuropa och på vilket sätt regionen både drabbats hårt av finanskrisen men också återhämtat sig oerhört snabbt. Jag försöker förstå beroendet av Västeuropa man hamnat i men också den särpräglade väg politiskt och ekonomiskt man valt i många länder.

Tyvärr läser man sällan om Östeuropa, kanske något enstaka skräckreportage från Ungern. Förståelsen för regionen är liten och jag kan ibland tycka att man tittar för lite på utvecklingen i exempelvis Polen och Estland, båda länder med en oerhört liberal ekonomi som klarat sig mycket bra i finanskrisens kölvatten.

Artikeln ligger inte ute på nätet men kan läsas i både pappersversionen och läsplatteutgåvan av tidningen.

Fel att använda Wallenberg på detta sätt

Frågan om EU:s finanspakt är inte enkel. Det är en fråga om vilka lösningar som lämpar sig för vilka problem. Skuldkrisen i Europa är långtifrån löst. Möjligen är finanspakten ett steg i rätt riktning.

Helt oavsett hur man ställer sig i frågan om finanspakten, om den behövs eller är rätt lösning, är det vettigt att argumentera på ett sansat sätt. Tyvärr måste jag säga att min partikamrat, Carl B Hamilton gör allt annat än att argumentera sansat eller klokt på DN Debatt idag.

Hamilton använder Wallenbergs namn elva gånger i artikeln. För att argumentera för finanspakten och för att anklaga sina motståndare för att inte agera i Wallenbergs anda. Att inte agera heroiskt, att svika Wallenbergs ideal och att inbjuda till ett Europa som Wallenberg genom sin gärning sökte bekämpa.

Att använda sig av döda personer i detta syfte är tveksamt. Att använda Wallenberg som ett slagträ i en viktig diskussion om det europeiska samarbetet är än mer tveksamt. Och mycket intellektuellt ohederligt. Vi vet inte vad Wallenberg skulle säga om finanspakten. Att göra Wallenberg till ett slagträ i en politisk fråga på detta sätt är inte värdigt Folkpartiet.

Kanske måste man också vara öppen för att det finns sätt att värna det europeiska samarbetet och gemenskapen som inte ligger i linje med vad Hamilton menar är den enda vägen. Att skrämma med andra världskriget när någon inte delas ens åsikter i frågor om skuldsanering är inte bara oklokt, det minimerar chanserna för en konstruktiv EU-debatt i Sverige.

En av de främsta anledningarna till att jag valde Folkpartiet var den idealistiska men också verklighetsanknutna europavurmen. Att kämpa för ett välfungerande, demokratiskt och konstruktivt europasamarbete är en fundamental byggsten i partiets historia och nutid. Men vi ska göra det med kloka medel. Inte med låga argument, misstänkliggöranden och opportun felanvändning av en av det moderna Sveriges främsta hjältar.

(Ping Carl B Hamilton, läs även Mathias Sundin som skriver bra på samma tema)

Om klasshat, klasskamp, klassfiender

Klass har diskuterats flitigt i och med de resor som Allt åt alla arrangerar. Diskussionen har fått många svänga sig med klassbegreppet åt alla håll. Liberaler och konservativa hånas för de inget förstått. På twitter skrev jag kort något som fick Anders Lindberg på Aftonbladet att reagera:

Det finns även andra källor till kunskap. Som erfarenhet. Exempelvis av klassamhället. Detta har borgerligheten aldrig förstått eftersom de tittar på det uppifrån. Då syns det inte så tydligt. Och framförallt känns det inte i magen, i ryggen eller händerna.

Från mitt uppifrånperspektiv har jag inget förstått av den spontana arbetarklasserfarenheten. Men jag har förstått. Alltför väl. Därför drar jag mig för att hurra när människor av slentrian kastar omkring sig klassretorik.

Klassindelningen har något gemensamt med chauvinistisk nationalism. Du ska som medlem i en samhällsklass och kollektiv inse att ditt intresse står i skarp kontrast till ett annat kollektivs intresse. Svenskarna existerar i ett ekonomiskt nollsummespel mot invandrarna. Pensionärerna mot kvinnorna i burka. Men varför inte vara konsekvent? Det existerar en intressekonflikt mellan de fackanslutna i arbete och de arbetslösa. Mellan skattebetalare och bidragstagare. Mellan män och kvinnor, stockholmare och göteborgare, muslimer och judar. Om samhället är ett lapptäcke av motstridiga maktintressen som bör politiseras då är vi ju inte konsekventa om det börjar och slutar med klassmedvetenhet och klasshat.

När man nu åker på överklassafarin är det teoretiska modeller man åker runt och hatar. Pappfigurer med cylinderhattar. Man nöjer sig med att konstatera att ekonomin är ett nollsummespel och att välståndsökning alltid sker på någon annan människas bekostnad. De lyckligt omedvetna rikemansungarna man hatar är statister i den på förhand utklippta mallen som läggs på samhället.

Personer som Lindberg är tvungna att betrakta personer som mig som oförstående klassfiender. Hade jag bara haft arbetarerfarenheten hade min klassmedvetenhet naturligt uppstått. Om jag mot förmodan inte känt denna naturliga samhörighet hade jag varit omedveten. Falskt medvetande som Lenin hade uttryckt det. Likt arbetarungen Johan Ingerö som har mage att inte dra de nödvändiga slutsatserna av att ha jobbat med klassiska arbetaryrken. Eller kvinnorna som inte insett sin strukturella underordning. Eller invandrarna som inte erkänner den strukturella rasismen. Nyttiga, omedvetna idioter och medlöpare.

Klassförrädaren liknar snarast svensken som inte förstår sin objektiva tillhörighet och lojalitet till nationen och blir då landsförrädare i nationalistens ögon. Du uppmanas identifiera dig med en objektiv indelning av människor i kategorier. Lindberg erkänner arbetarens spontana erfarenhet som meningsbildande men inte nationalistens. Frågan är varför? Båda är ju naturliga och spontana. Visst kan man invända att nationen är en konstruktion. Instrumentellt framtagen för att ställa människor mot varandra. Medan klasstillhörighet är en objektiv sanning. Eller?

Min släkt har fått utstå tillräckligt många kollektivistiska vågspel under 1900-talet. Min farmor undkom den ukrainska svälten på 1930-talet (ofta kallad holodmor). En svält framtvingad som ett led i klasskriget mot de ukrainska kulakerna. Min farmors far som var ortodox präst, brändes till döds i ett sovjetiskt fängelse utpekad som arbetarklassens fiende. Om man har ett uns kunskap om 1900-talet är man försiktig med såväl klassretorik som nationalism. Lindberg är ju känd för att vara vaksam över det senare, varför inte dra slutsatsen fullt ut?

Ett spel med klassmotsättningar slutar aldrig bra. Nu menar jag inte att Lindberg förbereder en molotov cocktail, redo att sätta domkyrkan i brand. Men hans lite hånfulla pik att borgerliga som inget förstått faller platt. Många av oss har förstått alltför väl. Därför rycker det till av obehag när personer friskt koketterar med sitt klasshat på twitter och under turistresor till utsugarnas bostadsområden. Steget till klasskrig är enormt men den grundläggande och bakomliggande förståelsen av klassmotsättningarna är densamma.

Jag menar inte att man bör ignorera samhällsgrupper, socioekonomiska fakta som knyter samman och separerar människor. Inte heller nationstillhörigheter, lokala identiteter och religiösa tillhörigheter. Men som liberal är jag oerhört vaksam till vad vi gör med dessa tillhörigheter politiskt. Hur vi trakterar klass, kön, nation politiskt får långtgående konsekvenser. På ett är följer inte nödvändigtvis ett bör. Det är detta varken socialister eller nationalister begriper. Det är denna inkonsekventa vilja ställa påstått objektiva intressegemenskaper mot varandra samt agera på detta politiskt som förenar dem och skiljer dem från liberaler.

Försvarsprioriteringar

Missade att lägga upp de två artiklar jag skrev i samband med förra veckans Folk och försvar. Först den artikel jag skrev tillsammans med förbundsstyrelseledamoten Emma Widman om försvaret och JAS:

I Liberala ungdomsförbundet är vi varma anhängare av ett stort och välfungerande försvar. Vi ställer oss kritiska till omfattande nedskärningar. Men sveriges militära kapacitet och utgifter måste prioriteras rätt. JAS är inte en god prioritering och ger lite för den svenska försvarskapaciteten eller möjligheten att skapa nya jobb. Det är hög tid att fler ifrågasätter den här typen av prestigeprojekt. Det är även upp till bevis för riksdag och regering att ta sitt förnuft till fånga. JAS-gripen har redan kraschat många gånger. Låt den inte krascha vår försvarsförmåga igen.

Läs gärna hela.

I Nerikes Allehanda skrev jag krönika om hemvärnet och dess framtida roll i ett Sverige utan värnplikten (ej på nätet så jag lägger ut hela här):

De senaste tjugo åren har försvarsmakten genomgått stora förändringar och i mångt och mycket fått en helt ny roll. Det gamla invasionsförsvaret har bytts ut mot ett insatsinriktat försvar, fokusområdet har blivit internationellt istället för nationellt. Det är helt riktigt att Sveriges trygghet inte enbart försvaras hemma längs våra gränser. Säkerhet är en regional och global fråga. Sveriges insatser på Balkan och i Libyen är bevis på detta.

Historien har emellertid lärt oss hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att tro att alla framtida hot kan förutspås. Politiker sitter inte inne med en spåkula. Hur många kunde 1910 förutspå ett världskrig 1914? Hur många experter kunde i början år 2001 föreställa sig att USA skulle utsättas för ett terrordåd som skulle prägla hela världen i mer än ett decennium?

Försvarets förberedelser måste baserar på en insikt att läget kan förändras snabbt, inte bara internationellt utan även i vårt närområde. Att som vissa, utgå från en pacifistisk önsketanke, och inte en reell verklighet är farligt. Försvaret måste kunna vara förberett för snabba förändringar i vårt närområde.

En överväldigande andel av vårt nationella försvar som återstår består idag av hemvärnet. Av Sveriges 48 stridsdugliga bataljoner Är 40 bataljoner hemvärnets. De åtta bataljonerna ur den reguljära armén är dessutom främst inriktade på internationell tjänst och ofta upptagna bortom landets gränser.

Därför är det så viktigt att betona vikten av att ha tydliga riktlinjer för hur hemvärnet ska vara förberett. Hemvärnsförbanden håller i många fall god kvalité, men kraven på förbandens roll är idag alltför låga. Utbildningsnivån är ofta bristfällig och på flera områden använder man gammalt materiell. Hemvärnet måste kunna bli betydligt mer rörligt och med möjligheter till flyg. I en tid när den nationella försvaret är så reducerat måste troligtvis hemvärnet ta ansvar över en rad nya områden.

Om Sverige ska ha ett nationellt försvar mer än på pappret måste hemvärnet med rådande försvarsplanering utvecklas och bli livskraftigt. Dessutom har hemvärnet en roll i det civila. Oväntade katastrofer, både naturliga och skapade av människor kan komma att involvera hemvärnet.

För att säkra Sveriges nationella trygghet behöver vi därför noggrant fundera över hur vi på bästa sätt kan använda vårt hemvärn för att stärka försvarsmakten. I en tid när den aktiva försvarsmakten i stor utsträckning används för internationella insatser behövs det en parallell utveckling för det nationella hemvärnet.

Ett första steg i denna process skulle kunna vara att tillsätta en parlamentarisk utredning för att klargöra hemvärnets nya roll och syfte inom försvarsmakten. En sådan utredning kan ge en grund för ett modernt hemvärn. Förhoppningsvis hade en sådan utredning kunnat ge svar på hur Sverige kan försvaras med hjälp av hemvärnet. Det är uppenbart att det i framtiden inte kommer kunna vara kontraktsanställda som i huvudsak kommer stå för denna uppgift.

(Bild från SR)

Den socialdemokratiska såpan

Socialdemokratin i Sverige är just nu en bitvis sorgsen, delvis komisk och ibland helt förvirrad mörk komedi. Det börjar nå nivån att det känns skadligt för den svenska parlamentariska demokratin. Socialdemokraternas totala haveri får Sverigedemokraterna att verka trovärdiga.

Nästan omärkbart dyker dessutom SSU fram och ägnar sig åt lite unken kollektivism. Den, till synes i varje fall, vite förbundsordföranden Gabriel Wikström opponerar sig mot valet av Urban Ahlin till gruppsekreterare och vice partisekreterare. Ahlin är nämligen både man, vit och medelålders. Wikströms förklaring: "De unga finns ju liksom kvinnorna och dem som har invandrarbakgrund. Vi måste bli mycket bättre på att använda oss av deras kompetenser".

Vilket paradoxalt uttalande! Han börjar med att nämna deras icke påverkbara egenskaper, kön och härkomst, och avslutar med meriter. Varför inte bara lyfta fram en kandidat man hellre ser än Urban Ahlin? En mer meriterad eller kunnig kandidat. Om nu det är anledningen till utspelet. Varför börja i änden att det just behövs personer med invandrarbakgrund? Hur mycket invandrarbakgrund?

Om det inte är något i "vithet" som gör en bättre lämpad att vara gruppsekreterare är det väl knappast något i "ickevitheten" som gör det heller. Att önska det ena eller det andra som grundval för en position är båda utslag för kollektivistiskt och rasistisk tänkande. Att mena att partier är stängda organisationer är en sak. Men att mena att en kvot (vit) är uppfylld för en typ av position är att ägna sig åt den typ av kollektivism man förmodligen syftar till att motverka.

Jag undanber mig den typ av kollektivism som gör mina föräldrars födsloplats till det som avgör min roll i det här samhället. Fokusera istället på individuella meriter samtidigt som man har öppna och meritokratiska partiorganisationer - det är den enda riktigt antirasistiska vägen att gå. Att kräva kvoter av "icke-vita" är bara en lat, ideologiskt bankrutt och sensationell linje.

Säga vad man vill om Ahlin. Han verkar, som Ulf Bjereld här konstaterar, inte dömd för något. Han verkar dessutom vara en av få riktigt meriterade utrikespolitiker som socialdemokratin har kvar. Men det verkar höra till samtidens socialdemokrati att agera synnerligen självdestruktivt. Jag känner ingen skadeglädje alls. Det behövs en vettig opposition i Sverige.

Kärleken till det lokala och miljön

Skriver i söndagens SvD en Op-Ed krönika om miljöengagemang och det lokala:

Men om människor inte älskar sin närmiljö och engagerar sig i den kommer ingen annan att göra det åt dem. Det är närmiljön och det som utgör fonden för det vardagliga livet som främst berör människan. Ta förra årets kravaller i London som exempel. Boende med bakgrund i många olika länder tog tillsammans upp kampen på gatorna mot dem som skövlade allt i sin väg. Det var ingen politisk kollision. Det var en kamp mellan dem som inte kände någon samhörighet med gatorna, husen, företagen och de människor vars hem och butiker förstördes. Staten kan inte frambringa denna ansvarskänsla och miljöengagemang. Det går inte att uppfostra människor till oikofiler, det behövs miljöer i och utanför staden som man känner behov av att bry sig om. Endast underifrån och upp kan riktig omtanke om miljön och närområdet skapas.

Läs gärna hela.

Stoppa tvångssteriliseringar

Skrev i torsdag tillsammans med Hanna Wagenius, ordförande för CUF, i Svenska Dagbladet om tvångssteriliseringar av de som byter kön. Förhalandet av frågan, som sköts av KD borde helt enkelt ignoreras. Frågan är avgjord och de juridiska komplikationer som hänvisas till är inte av den sort att de motiverar en uppskjutning av frågans avgörande:

Det här är den sista resten av de vidriga tvångssteriliseringar som drabbade de som ansågs oönskade i samhället ända fram till mitten av sjuttiotalet. Vi uppmanar våra partier att ignorera Kristdemokraternas ställningstagande, istället följa sina egna och en gång för alla sätta punkt för den här typen av påtvingade kroppsliga ingrep.

Läs gärna hela.

Krogarnas öppettider

Inte oväntat ångar socialdemokraterna tillsammans med KD, VP och MP på och vill med kassa argument sänka öppettiderna på krogar i Göteborg.

Men varför bör man inte sänka öppettiderna i Göteborg?

1. Stor koncentration av människor under en och samma tidpunkt. Om öppettiderna sänks till tre kommer alltfler krogar i Göteborg att ha stängningstider som ligger nära varandra (02:00 är idag det vanliga). Detta innebär fler personer som samtidigt a) äter nattmat b) trängs på hållplatser c) trängs framför taxibilar d) trängs på krogstråken. Det blir fler fulla personer på vissa kritiska platser där det i regel blir bråk. En mångfald av öppettider gör att folk droppar av under olika tidpunkter. Alla dricker inte, tro det eller ej, tills de slocknar vid fem.

2. Fler svartklubbar blir konsekvensen när fler personer vill fortsätta dansa och dricka efter klockan tre. Dessa klubbar kommer givetvis inte vara övervakade av legitimerade vakter eller polis. Alkoholen kommer troligtvis vara smugglad och ej skattad. Det blir noll insyn, sämre säkerhet, uteblivna skattekronor. Personalen på svartklubbarna är troligtvis inte utbildad och kommer inte ha regler på hur och till vem alkoholen ska serveras.

3. Ålderskontrollen blir sämre. På svartklubbar finns egentligen inget incitament att utesluta någon speciell ålderskategori. Det blir enklare för omyndiga att komma in på svartklubbarna. Dessutom är alkoholen betydligt billigare på svartklubbar.

4. Fem på morgonen börjar morgontrafiken gå. Vid tretiden är väntetiderna mycket längre för kollektivtrafiken och ofta trångt på vagnarna. Med morgontrafiken är chansen större att man väljer en vagn och inte en svarttaxi exempelvis.

5. Göteborg blir en sämre nöjesstad. Det finns många sätt att gå ut på. I Barcelona stänger vissa av klubbarna ganska sent på morgonen. I synnerhet dansklubbar. Där talar vi verkligen om åtskilda tider att gå ut på, vilket är bra då människor sprids ut. Men Göteborg som ofta berömmer sig med att vara en bra musik och nöjesstad går miste om något när man begränsar möjligheterna för krogarna att vara öppna de tider de önskar.

Det är varken säkert att man får ner alkoholkonsumtionen eller våldet. Tvärtom kan motsatsen bli en tråkig konsekvens. Att Polisen inte får ihop sin schemaläggning, att vänsterpartister och kristdemokrater inte tycker om att folk dansar och dricker, att miljöpartister inte vill att folk är ute och dricker efter läggdags känns sammantaget som de ärliga argumenten, varför skulle man annars fortsätta envisas med detta dumma förslag?

Rekrytering inom politiken

Kommenterar i SvD granskningen som samma tidning tidigare gjort av statsrådens arbetslivserfarenhet och utbildningsnivå:

Adam Cwejman, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, är också kritisk.

–Ministrarna måste vara sakkunniga i sina ämnen. Ett liv i ett parti, för att hamna i en position, behöver inte leda till sakkunskap i det ämnet, säger han.

Han tycker att partierna måste rekrytera bredare. I dag blir det de mest lojala som får uppdragen.

–Det är inte bra.

Min poäng tåls utvecklas lite. Vad jag efterlyser är inte ett teknokrat- eller expertstyre. Givetvis vill jag se en blandning av personer. Men i takt med att partierna blir mindre till antalet blir rekryteringsbasen inom partierna förminskad. Därför måste det till en bredare rekrytering till fler poster inom regering och riksdag.

Man ska inte behöva en enormt lång tid inom partiet för att kunna ta sig fram. Därför menar jag att man borde välkomna driftiga personer från frivilligorganisationer, akademin, näringslivet fackföreningarna etc. Personer med politiskt engagemang saknas inte i Sverige men de saknas inom partipolitiken. Den är helt enkelt inte tillräckligt attraherande. Det måste ändras då partipolitiken alltjämt har monopol på den formella partipolitiken.

Kulturskymning i MUF

Läser med förvåning, möjligen skräck och eventuellt en skvätt hopplöshet denna text författad av två förbundsstyrelseledamöter i MUF, moderata ungdomsförbundet. Vad lär jag då av texten. Jo, först och främst att floskelproduktion är en konstart vars nivåökning verkar löpa parallellt med partiets (ungdomsförbundets?) storlek.

Sedan läser jag en lustig kombination. Ena stunden ska MUF helt strunta i "över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte - oavsett om de var poeter, filosofer eller författare." och sedan ska de bli det nya bildningspartiet som tar över utbildningsdepartementet från FP. Ut med det gamla, in med det nya. Den kinesiska kulturrevolutionen har äntligen, efter ett par års vankade bland kommunistsekter, nått MUF.

Nu är det så att jag vet att man inte vinner val med poeter, filosofer och författare. Kanske inte ens med deras överklassidéer och galna hundraåriga litteratur. Men jag vet att de utgör grunden, självaste fundamentet för god politik och ett gott samhälle.

Framförallt utgör de grunden för goda politiker med en ideologisk ryggrad. Därför har LUF en gammal gumma, Mary Wollstoncraft, på våra tygpåsar och Milton Friedman på våra t-shirtar. Vi vet att de flesta skolungdomar inte vet vilka de är, men vi vill gärna berätta om deras idéer då vi tror på dem.

Vad vi även förstår, vilket totalt undgått dessa relevanta MUF:are är att dagens politik måste bottna i idéer om hur vi vill se världen. Detta är inget vi kommer uppfinna i varje generation, det är något vi bär med oss från det förflutnas människor, idéer och böcker som vi konstant omformar och tolkar.

Men nej. MUF vill vara en "relevant röst" och då kan man inte gräva ner sig i det förflutna. Intellektuell förkovran är tidskrävande och mossigt. Egentligen säger detta nyårslöfte från MUF exakt ingenting politiskt. Det är ett tidsdokument som vittnar om hur fattig en del av borgerligheten är på idéer och självinsikt. Vi ska vara "relevanta". Absolut. Det förnekar nog ingen. Men artikeln vittnar också om en borgerlighet som medvetet, utan några som helst tvivel, vill släppa alla förtöjningar med det ideologiska. De nya postpolitiska moderaterna.

En dag som denna är jag nöjd att jag en sommardag 2006 valde LUF och inte MUF.

Förbjud bemanningsföretag?

När den svenska modellen på allvar började efter Saltsjöbadsavtalen var det en hel del sektorer som inte hamnade inom ramen för fack och arbetsgivarorganisationer. Till dessa hörde en rad kvinnodominerade yrken som kontorister och sekreterare. Det var dessa som var de första i Sverige att jobba för olika typer av bemanningsföretag, en plats de annars inte haft på arbetsmarknaden. I en helt reglerad arbetsmarknad fanns få utrymmen för de som inte passade in i den befintliga arbetsmarknaden. Om detta och annat kan man läsa i Anders Johnsons utmärkta bok, Hyrt går hem om de svenska bemanningsföretagen och dess historia i Sverige.

Vänsterpartiet står efter sin kongress fast vid sitt beslut att helt förbjuda bemanningsföretag. Jonas Sjöstedt som lanserats som en verklighetsanknuten och pragmatisk partiledare går starkt ur sin kongress med ett verklighetsfrånvänt förslag. Vänsterpartisterna antar väl, något självsäkert, att om inte bemanningsföretagen fanns skulle arbetsgivare per gudomlig automatik anställa folk på heltid. Det finns ingen säkerhet för. Många av de som är anställda via bemanningsföretag är de som inte alls hade haft arbete annars. Grafen ovan, som kommer från SCB:s statistik för unga gränspendlare visar att många unga är beroende av bemanningsföretagen i Norge för att få ett arbete. Det är även den sektor som expanderat snabbast.

Bemanningsföretagens framväxt kan ses som en reaktion på den reglerade arbetsmarknadens situation. Den stabila industrialiserade eran när man med förhållandevis stor säkerhet kunde planera för flera år framöver är över. Delar av produktionerna av varor och tjänster måste ha en viss flexibilitet, annars vågar inte företagen ta risker.

Det är självklart inte önskvärt att hela arbetsmarknaden domineras av bemanningsföretag, det behövs en blandning. Vissa önskar inte jobba på tillfälliga kontrakt under längre perioder. Men valmöjligheterna, både för arbetsgivare och arbetstagare behövs. Alla verksamheter och alla arbetstagare är inte lika och har inte lika behov.

Självklart använder företagen bemanningsföretagen på olika sätt. Vissa överutnyttjar dem när de eventuellt hade kunnat anställa personal, samtidigt är det en fråga om risk och kostnad. När det är såpass svårt att vara flexibel med fast personal då föredrar man den tillfälliga personalen. Kanske möjliggör det även en tillväxt som på sikt kan leda till en totalt större mängd anställda.

Min förhållandevis korta tid som anställd på bemanningsföretag visade att det i huvudsak var unga och personer med invandrarbakgrund som anställdes, det var de som hade minst antal kontakter och i störst behov av jobb. Undersökningar som gjorts visar att bemanningsföretag är en väg in på arbetsmarknaden för många som har utomeuropeisk bakgrund, det är där man får sin första kontakt med arbetsmarknaden och bygger upp sin erfarenhet.

Visst vore det önskvärt att alla som ville ha arbete fick det omedelbart. Men det det går inte att förekomma verkligheten och lova att det löser sig. Anledningarna att det råder hög arbetslöshet, främst bland unga och personer med invandrarbakgrund, är många. Att skapa ännu ett problem och ett enormt sådant känns inte som en bra början på Sjöstedts tid som partiledare.

På samma tema: Göran Johansson

Vänsterns dominans i kulturen

Erik Helmersson, ledarskribent på Dagens Nyheter lyfter med anledning av dagens omtalade artikel av Bengt Ohlsson en intressant fråga på Twitter. Den lyder: "Varför ÄR egentligen så många kulturmänniskor vänster? Undrar inte retoriskt, har grubblat sen evighet. Vad är det direkta sambandet?"

På Twitter går att svara fragmentariskt men jag utvecklar gärna mitt svar till Helmersson. Jag tar mig friheten att spekulera vilt och med ganska stora penseldrag, kanske träffar jag rätt med något.

Svaret kan nog härledas till den förändring som skedde under början av 1800-talet och som pågick fram till 1968. Sedan dess lever vi i svallvågorna av denna epok. När allt kommer omkring lever vi fortfarande i konsekvenserna av Franska revolutionen. När den mångåriga kinesiska premiärministern och militärhjälten Zhou Enlai fick frågan om konsekvenserna av revolutionen 1789 lär han ha sagt "För tidigt att säga". Det är mycket vi inte förstått än, allra minst hur omfattande revolutionen förändrade världen.

Under stora delar av 1800-talet kopplades politiken och kulturen i regel samman med nationalismen och liberalismen, i en ofta bekväm parrelation. Samhällsengagemang, radikalism och förändring av samhället i revolutionens spår gjordes med liberal och nationalistisk retorik. Ta exempelvis revolutionsåret 1848, där enades liberaler och nationalister tillsammans med både författare och poeter för det nationella självbestämmande. Tidigare hade exempelvis Byron och Shelley engagerat sig för Greklands självständighet. Man kan dra paralleller till 1950-1960-talets avkolonisering som även rönte stort stöd i just kulturkretsar och bland intellektuella.

När den europeiska liberalismen totalt imploderade i samband med första världskriget ersattes dess radikala och omstörtande funktion med något annat. Detta annat var ett sammelsurium av olika typer av socialism och fascism. 20-talets kulturella och politiska avantgarde var inte liberaler, de representerade ju sin tids ancien régime, en ironi som inte undgick någon. Som en reaktion på socialismens framväxande självförtroende kom givetvis en motreaktion. Spanska inbördeskriget är ett exempel på en konflikt där dess två rörelser störtade mot varandra. Kriget engagerade idealister från hela världen (på båda sidor bör man komma ihåg). Den republikanska sidan fick ett enormt stöd från kulturarbetare och intellektuella världen över. Kulturen hade i och med socialismen politiserats och mobiliserats för den stora sakens skull.

Kultursektorn som under sekelskiftet inte sällan var liberal, eller i varje fall liberalt präglad, började sakteliga ersättas med modernismens diverse uttryck. Den ryska och italienska futurismen var tätt sammanknutna med den politiska förändringen. Borgerlig dekadens, reaktionärer och trötta förvaltande liberala statsmän ersattes med den nya tidens vitalitet. Italien är ett bra exempel på detta. Sällan har liberaler ansetts så passé och handlingsförlamade som under det italienska 20-talet då kulturen och politiken fick en nytändning genom teknologisk utveckling, idéer om massamhället och nationalismens vitalitet. Än så länge handlade det inte bara om en vänsterdominans av kulturen, även den nyväckta nationalismen spelade en stor roll.

Kriget utraderade givetvis nästan alla spår av fascistisk eller nationalsocialistisk kultursyn. Men den sovjetiska drömmen fanns kvar och mängden intellektuella, konstnärer och tidningsmän som tydde sig till Sovjet falnade knappast efter kriget. Snarare tvärtom. Därtill fick socialismen nya dimensioner när non aligned states (neutrala stater) skapade en socialistisk tredje väg med länder som Jugoslavien i spetsen. Avkoloniseringen gjorde sitt. Man vände taggarna mot det imperiella förflutna och valde olika versioner av nationalism kombinerat med socialism. Indiens Jawaharlal Nehru och Baathpartiet i den arabiska delen av världen sågs som progressiva, självständiga rörelser. Ofta påhejade av sin tids vänsterintellektuella. Kulturen skulle lyftas från sin västerländska och kristna homogenitet till något bredare.

Kulturarbetarna var ju tvungna att tillhöra avantgardet, den sköna nya värld som skulle byggas i ruinerna av nazismen. Olika röda ideologiska inriktningar var de egentliga enda svaren, den tidigare borgerligheten hade ju enbart skapat förutsättningarna för fascismen och nazismen menade man. Eftersom anledningarna till båda krigen sågs i 10-talets imperialism och i 30-talets enorma ekonomiska kriser, som båda skylldes på de tidigare liberalerna, kunde premiärministrar som Attle i Storbritannien och Erlander i Sverige bygga varianter på planhushållningssamhällen utan någon egentlig motkraft. I en sådan anda skapades självklart en röd dominans. Frågan var inte om man var för eller emot någon form av rättvisa utan vilken typ av röd rättvisa: marxist-leninistisk, socialdemokratisk eller maoistisk. I dessa samhällen skapade även socialdemokratin förutsättningar för en kultur finansierad av det offentliga, borta var sekelskiftets mecenater och ofta ickepolitiska inställning till kulturen. Politiken politiserade kulturen och konsekvensen blev därefter. Denna utveckling av kulturen löpte parallellt med förändringen av utbildningsväsendet, den s.k "långa marschen genom institutionerna" som den tyska studentledaren Dutschke talade om.

Där det i Sovjetunionen utgick dekret om att kulturen skulle vara socialrealistisk och innehålla en självklar klassdimension existerade det i västs kulturkretsar ett mode om att den nya, samhällsengagerade konsten och kulturen naturligtvis måste innehålla sociala rättviseaspekter. I Sovjet gick formandet av kulturen för det politiska syftet så långt att man avrättade ett stort antal namnkunniga kulturarbetare under "De mördade poeternas natt".

Man kontrasterade sig inom socialismens olika grupperingar mot den småborgerliga, repressiva borgerliga kulturen som både stod bakom imperialism, kapitalism och stagnation. Den politiska gjordes vänster a priori. Vi glömmer lätt att den i huvudsak bipolära världsordningen delade upp allt, inklusive kulturen - att inte ta ställning i en så viktig samhällsförändring var märkligt. Ett intressant inlägg i den frågan var Eyvind Johnsons Vårtal till studenterna. Även Leonard Cohen uttryckte syrligt men träffsäkert det val som vänsterns intellektuella gjorde på 60-talet.

Mycket har självklart hänt sedan 60-talet och början av 70-talet, tack och lov. Jag menar inte att det handlar om någon total vänsterdominans. Helmerssons fråga bär ändå på en stor del sanning. Men främst är det sanning för Västeuropa och den anglosaxiska världen, den del av världen där man vänt sig emot sitt eget förflutna och alla de orätter som man säger sig ansvara för. Annorlunda är det med kultursektorn och de intellektuella i många prokommunistiska länder. Det var 1900-talets första hälft som på ojämförbart sätt politiserade kulturen. Spåren av dessa är många och tar sig än idag uttryck i delar av kultursektorn politiska färg. Det är kanske med detta i bakhuvudet inte konstigt att det som associeras med "samhällsengagerad" och "politisk" konst per definition är vänster. Andra ideologier och idéströmningar finns självklart även inom kulturen men för en mer subtil och svårdefinierad existens. Min mening är inte att de inte existerar men att de inte på samma sätt är politiska som vänsterns dito.

(Jag har tidigare skrivit om ämnet kultur och politik, då främst i samband med musik och kultur: här, här, här, här och här.)

Holmberg om liberalism

En anonym kommentar till förra inlägget påminner mig om en artikel jag läst, uppskattade mycket, men av någon anledning inte tipsat om. Det är Håkan Holmberg som skriver alldeles lysande i förra numret av Liberal Debatt om liberalismen och dess historia. Han berör flera trådar om borgerlighet, socialliberalism, liberalismens egenskaper. Jag håller inte med om allt men det är genomtänkta och kloka tankar han har:

”Nej vi bryr oss inte om politik. Vi röstar borgerligt.”

Repliken ur en av Kent Anderssons pjäser rev naturligtvis ned skrattsalvor på Folkteatern i Göteborg. Den sammanfattade också några av de vanligaste föreställningarna om politik i svenskt kulturliv under 1970-talet: politiskt engagemang var liktydigt med socialism. Att ”ta ställning” betydde att ta ställning för socialismen. Var man inte socialist så var man ”borgerlig”, pinsamt aningslös inför världens orättvisor, eller aktivt engagerad på fel sida, en arvtagare till dem som motarbetat allmän rösträtt, fackliga rättigheter och sociala reformer.

Läsa gärna hela. Och teckna en prenumeration på Liberal Debatt, mycket bra läsning.

Att bekänna färg

När Bengt Ohlsson med den eviga Slussendebatten som exempel beskriver sin relation till vänstern, och i synnerhet inom kultursektorn känns mycket igen. Vänstern ska ha stor heder i att den lyckats göra medlidande, solidaritet, godhet och den enda vägens politik till det som utgör grundfärgen inom bland annat kultursektorn.

Men det betyder inte att hela samhället är genomrött. Det har heller inte varit Ohlssons poäng. Samhället är många överlappande hegemonier, makter och idéer som kämpar med varandra. Vissa mer liberala, andra mer konservativa, vissa nationalistiska och flera grönt hållbara eller solidariskt röda. Men denna mångfald gör inte just Ohlssons analys av kultursektorn mindre riktigt. Det är en observation. En som jag kan hålla med om.

Jag är inte kulturarbetare (i alla fall inte i den professionella bemärkelsen) och lämnade vänstern ett tag innan jag blev politiskt aktiv på "riktigt". Men jag minns processen "att komma ut" som liberal. Bland politiskt intresserade ungdomar var det en skymf att föreslå en annan maktkritik än den självklara vänsteranalysen. Det tog flera år av jobbiga och påfrestande diskussioner med mina vänner.

Nu invänder många att självklart är människor mogna, visst kan de förstå att även en liberal vill människor väl. Men många är de gånger då min sambo Emma efter långa och mödosamma diskussioner på någon fest efter lite för mycket vin och öl var tvungen att förklara för mina vänner att jag "vill verkligen väl, han har bara kommit fram till en annan slutsats än du, han är inte ond". En annan vän menade att jag bara blev liberal p.g.a mina polska rötter, annars vore det självklart att jag hade valt den rätta läran.

Det låter komiskt nu, flera år senare, men det hände ofta. Det självklart goda är den självklara vänstern, i någon kulör och nyans. Som tur var bröts ingen vänskap efter att jag blivit politiskt aktiv liberal. Men min känsla var alltid att det var en samhällsanda som talade, inte nödvändigtvis mina vänner som nästan alla tillhör en klok och eftertänksam vänster.

Min erfarenhet skiljer sig inte från de många berättelser jag hört från LUF-medlemmar. Hur de behövt inskärpa att de också vill förbättra världen, att de inte är maktlakejer etc. Sverige är ett litet land och det finns inte ett överdrivet stort utrymme av grupperingar och politiska diskurser om vad som är bra, tillåtet, önskvärt och på modet just nu.

Att vara liberal eller konservativ är något man har varit för att man har hög lön eller har ett objektivt intresse att vara. Att vara vänster eller grön är man för att man bryr sig om sakernas tillstånd. För egen del var jag vänster för att alla andra i min politiskt intresserade generation var det. Liberal blev jag efter en lång resa när jag tog ställning för något, eller för att jag ofta ville jävlas med min vänsterdominerade vänkrets.

När det i en krets, grupp, klass blir en alltför enfärgad dominans då är det självklart att avvikare straffas, det gäller även i liberalt dominerade grupper. Men frågan är vilken grad av tolerans vi har inför det avvikande. Här är det inte en fråga om liberaler och socialister som kärvänligt diskuterar på Twitter. Det handlar även om kulturkonservativa, nationalister, syndikalister och andra som bestämt föses ut ur allmänt accepterade mittfåror.

Att bryta med det objektiva, sanna och goda är inte alltid lätt. Maria-Pia Boëthius i ETC jämför de som "byter sida" politiskt med kollaboratörerna under nazisttiden. Hon låter lite som de nationalister som kallar folk för landsförrädare och kollaboratörer med den mångkulturella agendan. När kampen totalt genomsyrar varje fiber i samhället då är det naturligt att fel åsikt är liktydigt med fiende. Det finns ingen plats för halvmesyrer i klass eller nationskampen. Kanske en av de främsta anledningarna att jag alltid vänt mig mot kollektivismen och dess tillhörighetsfixerade axiom.

Bengt Ohlsson sätter fingret på något som många med väldigt olika bakgrund känt i Sverige, att det existerar ett pre-ideologiskt tillstånd där man inte behöver diskutera vad som är det självklart goda, ståndaktiga och solidariska att tycka eller tänka. Det är denna makt, för makt är det, som dömer ut de som inte har gjort den självklara analysen eller tagit ställning för den rätta åsikten eller läran.

(På ett närliggande tema vill jag tipsa om den essä jag skrev i Axessantologin "Den nya borgerligheten". Där beskriver jag det det liberaler och konservativa bör göra för att kunna ifrågasätta och utmana de problemformuleringar som sätts inom kultur och utbildningsväsendet)

FRA och ökade befogenheter

Skrev innan årsskiftet om FRA och utökningen av befogenheter som nu ägt rum:

En viktig begränsning som Folkpartiet då lyckades få igenom var just vilka som skulle få beställa signalspaning av FRA. För att understryka att lagen var till för att skydda Sverige mot yttre hot begränsades kretsen till försvarsmakten, regeringskansliet och regeringen. Polisen, som har som uppgift att bekämpa inhemsk kriminalitet, hamnade mycket medvetet utanför. Det som något vanvördigt kallades ”FRA-shoppen” var stängd. Så sade i alla fall försvarsministern.

Läs gärna hela.

Om traditioner i skolan

Skriver på utmärkta Sverige Resurser om Lucia och julfirande:

Att reflektera över olika kulturer och religioner är inget skadligt, inte ens för barn. Att skolan inte är explicit religiös eller indoktrinerar barn i en eller annan trosuppfattning är självklart. Men det är inte det ett julfirande i världens mest sekulära land behöver handla om. Traditionerna är vad vi gör dem till gemensamt. Människor befinner sig inte i ett sedernas nollsummespel. Uppfattningen att barn med rötter i utlandet måste skyddas från ”typiskt” svenska kulturuttryck är en obehagligt separatistisk idé som enbart förvärrar ett kollektivistiskt skyttegravskrig.

Läs gärna hela.

Kampen för demokrati fortsätter

Skriver för SNB (Svenska nyhetsbyrån) om situationen i Nordafrika:

Den arabiska våren riskerar, liksom alla frihetsrörelser och uppror, att förenklas och idealiseras till vad betraktaren önskar. Under våren var många, från vänster till höger övertygade om att en bred demokratisk revolution stod för dörren. Men den arabiska våren kan inte förstås enbart som en demokratirörelse, utan inrymmer också en mängd andra dimensioner. Olika intressen, såväl religiösa som stambaserade spelar sina roller. Alla dessa strävar åt olika håll och de är inte alltid nödvändigtvis demokratiska.

Därför är det så oerhört viktigt att Europa och västvärlden visar på en förändrad inställning till sina forna diktaturpolare. Istället för att sälja vapen och understödja den minst dåliga partnern (oftast korrupta militärer) bör stöd skänkas direkt till moderata demokrater med tydliga målsättningar för fri och rättigheter. Genom att visa vilka partners man främst tänker sig samarbeta med skickar man en signal att man inte har glömt visa att man värderar demokratin.

Men demokrati är inte bara en valteknisk procedur, d.v.s. att gå till valurnorna och rösta. Demokrati är även respekt för oliktänkande, kvinnors, minoriteters och homosexuellas friheter och rättigheter. Det existerar inte en arabisk och en europeisk demokrati – den är en, odelbar och bör vara likvärdig världen över. Tyvärr finns det en fara att de som nu utvecklas blir stympade demokratier.

Det är oroväckande att det nu bara är männen som syns på gatorna i Kairo. Även de våldsamma och ofta dödliga attackerna mot landets kristna koptiska befolkning är ett tecken på att Egypten håller på att gå helt fel öde till mötes. Som kontrast kan vi se på Tunisien. Nyligen genomfördes det första parlamentsvalet sedan diktatorn Ben Alis avgång. Valet beskrivs överlag som en framgång för demokratiska principer – även om såväl fuskanklagelser såväl som protester förekommit. Utvecklingen är skakig.

Något som den arabiska våren visat oss är att väl avgränsade militära aktioner har varit helt avgörande för att störta Ghadaffi. Där har den internationella närvaron varit helt nödvändig. Medan arabförbundet stumt tittat på var det NATO som grep in och säkrade störtandet av Ghadaffi. Detta ska vi inte glömma. Det finns inget egenvärde med militära interventioner. Men när diktatorer inte går av egen fri vilja och hotar sina befolkningar med vapen då är det världssamfundets ansvar att ingripa. Därför måste vi komma ihåg att den arabiska våren inte är över på långa vägar.

Nordafrikas och mellanösterns sak är även vår. Det kan ingen förneka i den globala tidsålder där länders säkerhet, ekonomi och folk är sammanlänkade. Om vi verkligen vill ha stabila, demokratiska länder som grannar måste Sverige spela en än mer aktiv roll. Påtryckningar, hjälp till frihetsrörelser och en vilja att visa att vi ser vad som händer måste nu fortsätta. Det viktigaste stegen mot demokrati ligger fortfarande framför människorna i Nordafrika och mellanöstern.

Samtidigt släpper LUF en rapport som används i vår helårskampanj om demokrati och diktatur. I kampanjen uppmärksammar vi strävan efter demokrati och kampen mot diktatur. Läs gärna hela här.