Vantolkning av diskrimineringsdata

Skriver idag på Svt Debatt en replik på Tobias Hübinettes artikel om ett Sverige i "rasligt förfall":

Tobias Hübinette drar i en artikel på SVT Debatt slutsatsen att ”i siffrornas värld är Sverige ett land i rasligt fritt fall, en nation där icke-vita svenskar skrivs ut ur svenskheten och drabbas av en systematisk rasdiskriminering på samhällets samtliga områden”. Min mening är att Hübinette inte har särskilt stort stöd i ”siffrornas värld”. Inte heller är hans analys av sysselsättningsproblemen adekvat. Låt mig förklara varför.

Att det finns rasism i det svenska samhället gör inte samhället till rasistiskt. Det finns såväl rasism som diskriminering i det svenska samhället, såväl subtilt som i offentligheten, på arbetsmarknaden och i civilsamhället. Om detta råder ingen tvekan.Men bekämpningen av rasism får ingen hjälp av bristfälliga analyser och slutsatser om problemets omfattning.

Hübinette gör ett långt gånget antagande där sysselsättningsgapet mellan utrikes födda samt deras barn och inrikes födda samt deras barn är helt orsakat av rasism. Det är ett allvarligt misstag. Därmed inte sagt att diskriminering inte förekommer. Förvisso förekommer diskriminering både i Sverige och andra länder – det är inte acceptabelt och måste bekämpas. Det är också ont om debattörer som påstår något annat.

Läs gärna hela. 

Intervju med Oliver Kamm

Intervjuade under sommaren den brittiska kolumnisten och ledarskribenten Oliver Kamm:

Avsnitt 12 av 29 i programserie om Europa. Trots att finanskrisen avslöjade allvarliga brister i valutaunionens design finns det mycket i integrationsprocessen som har visat sig framgångsrikt. Det menar den brittiske skribenten Oliver Kamm, här i samtal med Adam Cwejman. Oliver Kamm är ledarskribent och krönikör för The Times, främst inom internationell politik, global ekonomi och kultur. Han har också medverkat i bland annat Guardian, Prospect och Foreign Policy.

Intervjun går nu att se på Axess TV, här kan man se vilka tider som programmet går.

Intervju med Svante Nordin om Descartes

Intervjuade ett par författare under Bokmässan i Göteborg under hösten. Dess intervjuer kommer under vintern och det kommande året att sändas på Axess TV under titeln "Nyfiken på". Den första intervjun jag gjorde, den med idéhistoriken Svante Nordin kan nu ses i kanelen men även på hemsidan:

René Descartes får ett erbjudande han inte kan motstå - att ge privatlektioner i filosofi till den unga kunskapstörstande drottning Christina i Stockholm. Några månader senare dör han. I sin nya bok har Svante Nordin, författare och professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, kartlagt ett mytomspunnet händelseförlopp i filosofins historia.

Svantes utmärkta bok om mötet mellan drottning Christina och filosofen René Descartes kan man nu köpa här.

Krönikor i Helsingborgs Dagblad

Under hösten började jag skriva krönikor for Helsingborgs Dagblad, de första två krönikorna är nu publicerade och en till kommer innan årets slut. Den första handlade om faderskap och att kunna ha empati för det liv som möter många kvinnor:

Min farfar såg i samhället omkring sig de villkor kvinnor har i livet. Han, likt jag idag, insåg att kvinnor oftare än män bedöms utifrån sin könstillhörighet, att de måste övervinna detta för att kunna bedömas som individer. Det är en värdefull insikt som förhoppningsvis många män får när de får döttrar. Faderskap är en genväg, men givetvis inte den enda vägen, till samma insikt

 Den andra handlade om politikerrollen och behovet av att ge politiker möjligheten till ett privatliv:

Om medier och politiska motståndare kräver fläckfria människor utan förflutet kommer man få politiker som är därefter: ansiktslösa och gråa politruker. Politiker som inte vågar visa upp sig som människor utan bara som försiktiga yrkespolitiker

Om Ryssland i senaste Axess

I senaste numret av Axess Magasin är jag gästredaktör för dossierbilagan vilket jag kommer vara i två nummer till. I numret som nu kommit ut är temat Ryssland:

Många försök som görs för att förstå samtidens Ryssland hamnar i en gråzon mellan förlöjligande och fördömanden. Nidbilden av landet fokuserar på starka ledare, giriga oligarker och grå huskroppar mot en mjölkvit himmel. Men beskrivningen av Ryssland som ett irrationellt och auktoritärt land är bara delvis sann.

 Under temat Ryssland kan man läsa lysande artiklar av Agnes Arpi, Anna-Lena Laurén och Elena Namli. Väl värt ett köp!

Funderingar under kristallkronan

Det plågar mig djupt att behöva skriva det här inlägget. Mest för att jag tillsammans med mina arbetskamrater så raskt ryckts iväg ifrån vår långa sjurättersfrukost. Ni vet hur det är inom den svenska borgerligheten, när vi inte förtrycker arbetarklassen äter vi belugakaviar på Bath Oliverkex och badar i ljummen champagne.

Erik Bengtzboe, ordförande i MUF är förbannad på ett ord, "borgerlig". Som enligt honom signalerar några av de aktiviteter jag beskrev ovan. I Bengtzboes soppa kokar just nu två ingredienser: den marxistiska definitionen av "Bourgeoisie" samt nidbilden av denna samhällsklass. Men ord, likt politiska rörelser (vilket Bengtzboe säkert vet något om), förändras. Vad ordet idag betyder och hur det används borde inte undgå Bengtzboe, speciellt eftersom jag vet att han öppnar Svenska Dagbladet då och då.

Därför förvånas jag över att artikeln i DN Debatt är skriven som om han inte läst PJ Anders Linders långa serie om borgerligheten i Sverige. En serie artiklar som behandlade allt möjligt, men som framförallt visade på hur mycket som ryms inom det enorma paraply detta begrepp skapar. Men Bengtzboe befinner sig i en parallell politisk samhällsdebatt när han skriver: "Att vara borgerlig eller borgerlighet som koncept handlar om en identitet och har nödvändigtvis inte en politisk koppling". Vem eller vad är det han skriver om? Män med cylinderhattar som röker cigarr?

Bengtzboe fäktar i luften. Vad han egentligen verkar mena är att han inte gillar bilden av borgerliga partier som överklassens särintresse, en verklighetsuppfattning han köpt fullt ut eftersom han gör allt för att förflytta sig från riddarhuset till köksbordet. I detta ärende (om det verkligen är det) är han inte ensam. Även jag är övertygad om att partier inte bör vara särintresserepresentanter eller upplevas som sådana.  Men eftersom Bengtzboe (två gånger!) skriver: "Våra lösningar på samhällsproblemen ska hämtas ur de liberala och konservativa idétraditionerna" så undrar jag vad han egentligen kritiserar. Han skriver inte om ideologi och inte om politik utan - och det här börjar bli allt vanligare i samhällsdebatten - en känsla! Orden staplas på varandra men bildar inget konstruktivt, istället signalerar de en vag upplevelse av att det där ordet, borgerlig, inte är något att ha. 

Kort och konkret menar jag att "borgerligheten" beskriver den breda allians av liberaler och konservativa i Sverige vars minsta gemensamma nämnare är att de önskar förändra landet i en frihetlig inriktning. De kommer inte alltid överens men förenas i övertygelsen att politisk styrning inte är ett självändamål och att socialdemokratins långa maktinnehav inte varit av godo för Sverige. Ickesocialister med andra ord.

Jag påstår mig inte äga en exakt definition, säg vem som har de i dessa språkligt postmoderna tider. Men om man som jag tror att borgerlig i främsta hand handlar om politik, politiska allianser, partipolitiskt samarbete och inte pärlhalsband och parodiska nidbilder av högerpolitiker då blir Bengtzboes artikel i DN  förvirrande. Vem är det han diskuterar med eller mot?

Att fäkta mot ett begrepp vars innebörd man inte ens förmår förklara på en helsida i DN Debatt ger ingenting. Det förvirrar och undergräver sitt syfte: att utveckla våra "liberala och konservativa idéer". Och det smärtar mig dubbelt att behöva säga det, för jag vet att jag och Bengtzboe är på samma sida i den svenska politiken. Istället för att ägna sig åt menlöst positionerande borde Bengtzboe, som ju är en klok och bra politiker, att konkret  uppmana sitt moderparti att genomföra de reformer han tycker utvecklar landet i en god riktning. Det finns betydligt mer ambulerande ärenden att hantera än att bikta sig på DN Debatt: sysselsättningsproblemen bland unga, regeringens passiva reformpolitik, företagens villkor och integrationspolitiska utmaningar.

Lögnaren Martin Aagård

Att bli orättvist behandlad i en debatt, i synnerhet om det är av en person med en position, någon sorts plattform för åsikter, kan vara frustrerande. Det är vad som har hänt Per Brinkemo som gav sig in i en diskussion med Aftonbladets Martin Aagård. Sättet Brinkemo blir behandlad på är själva skolboksdefinitionen av ett karaktärsmord.

Det började med att Martin Aagård skrev en artikel där han, bland annat, ifrågasatte Jimmie Åkessons påstående om att somalier var analfabeter. På den artikeln svarade Per Brinkemo där han nyanserade frågan om somaliska migranters utbildningsnivå, utan att försvara Åkesson.

Nu har han fått svar av Aagård. Som, märk väl, inte ifrågasätter Brinkemos invändningar. Det är uppenbart att just Brinkemo kan den här frågan betydligt bättre än Aagård. Men istället, och det är anledningen att jag skriver detta, gör Aagård något helt annat. Han försöker karaktärsmörda Brinkemo:

Men en sak har Brinkemo verkligen rätt i: Ibland vill man så väl, men det blir ändå fel. Brinkemo säger sig kämpa för att utbilda de allt fler somalier som vi bör ta emot i Sverige – varför försvarar han då SD som vill det motsatta?

Men Brinkemo försvarar inte SD, han invände med sakupplysningar i en fråga där Aagård hade fel. Och nyanserade frågan om somaliska migranters utbildningsnivå. Enklare uttryckt: han försökte höja nivån i en diskussion där såväl Aagård som Åkesson överdriver. Aagård fortsätter:

Är det för att Brinkemo älskar ”fosterlandet” som han förklarat för läsarna på Avpixlat?

Det är här Aagård byter spår. Han diskuterar inte i sak, något som kunde bli en bra diskussion om hur man tolkar utbildningsstatistik. Istället kastar han skit med förhoppningen att något fastnar, och det gör det. Läsare undrar nu istället om Brinkemo är någon nationalistisk dåre som skriver på Avpixlat? 

Vad är det Aagård syftar på?

I ett inlägg på Avpixlat som är kritiskt mot Brinkemo, som de menar jobbar för

att skapa acceptans för den väntade somaliska anstormningen och att framställa somaliernas kultur och sedvänjor som något spännande, positivt och berikande

Har Brinkemo svarat i en svavelosande kommentar att:

För att hitta en lösning på integrationsproblemen som jag ser som stora. Om du som skickade denna info inte fattade detta borde du söka hjälp. Vi lever i ett samhälle som inte ser ut som för 30 år sen. Jag förstår chocken. Jag gör verkligen det. Men om man värnar välfärdssamhället, om man värnar fosterlandet Sverige, är då lösningen att man illvilligt misstolkar information från människor som försöker förstå vad som händer i landet? Jag önskade att ett parti som Sverigedemokraterna och dess anhang pratade om hur vi löser de integrationsproblem som de facto finns i Sverige. Även om all invandring stoppades i kväll, hur löser vi situationen idag? Kom igen, kom med ett förslag bättre än att kasta skit på alla som är här från en mängd länder och på oss som försöker bidraga till bättre integration. Det är ju detta nyanslösa skitsnack som än mer orsaker spänningar i samhället. Jag vill inte spänningar. Jag vill inte oro. Jag försöker göra något för integrationen

Per Brinkemo jobbar med integration, dagligen. På hans blogg kan man läsa om hans arbete med svensk-somalier i Skåne. Han har heller inga problem med att säga att han gillar Sverige. Men Aagård skriver mer:

Eller för att han tycker att alla som har en annan åsikt än han själv är ”halalhippies”, som han skriver på sin blogg

 Jag citerar här stora delar av inlägget där Brinkemo använder detta ord:

Nästan lika illa är alla de halalhippies som inte ens vill diskutera de problem och nya situationer som faktiskt uppstått i och med invandringen, alla dessa ”fina” människor som stämplar dem som är oroade över utvecklingen som rasister. Att bli bekymrad och känna osäkerhet inför ”det nya Sverige”… det är väl inget annat än ytterst mänskligt. Jag vägrar blunda för problemen lika mycket som jag vägrar generalisera som många bloggare och andra tyckare långt ute på högerkanten gör när man drar alla invandrare över en kam. Jag brukar säga: Det är en demokratisk rättighet att vara emot invandring. Och det måste väl anses vara fullt normalt att, som det brukar heta, vilja värna fosterlandet.

Men om man värnar Sverige om än man är emot invandring kan man inte göra något mer improduktivt än att gräva ner sig i en skyttegrav, kasta skit och gnälla över bristande integration. Vilket man möter när man surfar runt på vissa bloggsidor. Vad leder det till annat än spänningar och konflikter som riskerar att få förödrande konsekvenser för ”fosterlandet”.

Syftet med att starta Brinkemobloggen var att belysa olika sidor av integrationsproblematiken: att lyfta fram individer ur ett folk – somalierna – som flytt helvetet men som är så märkligt anonyma i Sverige. Det enda som rapporteras är just bara elände. Jag ville visa andra aspekter, humanisera somalierna. Pretentiöst, kanske, men åtminstone väl menat.

Syftet var också att visa att man kan vara, och jag hatar ordet, men i brist på annat – invandrarvänlig – utan att förneka kulturella skillnader och problem och utmaningar som stor invandring för med sig. Man kan vara humanist och ändå realist.

Begreppet som Brinkemo använder, "Halalhippies" är taget från den danske liberalen Naser Khader som var del av Radikale Venstre och grundade Liberal Alliance.  Döm själva om Brinkemo är intolerant mot alla som inte håller med honom.

Jag får be om ursäkt för de långa citaten. De är nödvändiga för att visa hur Aagård arbetar. Med lösryckta ord målar han hastigt Brinkemo till en ful figur. Man får inget sammanhang, inget tydligt, bara en vag känsla att här har vi någon som skriver på Avpixlat om fosterlandet och kallar folk för "halalhippies".

Det finns bara två skäl till att Aagård gör på detta vis. Det ena är att Aagård är medveten om att han vilseleder, citerar selektivt och målmedvetet försöker göra ned Brinkemo. Det andra är att han omedvetet har citerat, kanske i all hast, för att bemöta det han tror är någon som försvarar SD. 

Om det är det första då är Aagård inget annat än en fullblodslögnare av ett slag som knappast kan vara värdigt en dagstidning, i det andra fallet är han bara slarvig. I båda fall bör han be Brinkemo om ursäkt.

Från samma texter som Aagård citerar enstaka ord inskärper Brinkemo att han är positiv till invandring, jobbar för bättre integration men också menar att man ska vara tydlig med vilka problem som finns för att kunna komma med rätt lösningar. Här har vi en person som ägnar sitt liv åt integrationsarbete med svensk-somalier, både genom praktiskt arbete med också genom upplysning om svensk-somaliers situation i Sverige.

Aagård då? Han sänker nivån i samhällsdebatten, ljuger och karaktärsmördar någon som gjort det stora misstaget att både jobba med integrationsfrågor men också ge sig ut i samhällsdebatten. Det är så lågt att jag knappt finner ord för det.