Försvarsprioriteringar

Missade att lägga upp de två artiklar jag skrev i samband med förra veckans Folk och försvar. Först den artikel jag skrev tillsammans med förbundsstyrelseledamoten Emma Widman om försvaret och JAS:

I Liberala ungdomsförbundet är vi varma anhängare av ett stort och välfungerande försvar. Vi ställer oss kritiska till omfattande nedskärningar. Men sveriges militära kapacitet och utgifter måste prioriteras rätt. JAS är inte en god prioritering och ger lite för den svenska försvarskapaciteten eller möjligheten att skapa nya jobb. Det är hög tid att fler ifrågasätter den här typen av prestigeprojekt. Det är även upp till bevis för riksdag och regering att ta sitt förnuft till fånga. JAS-gripen har redan kraschat många gånger. Låt den inte krascha vår försvarsförmåga igen.

Läs gärna hela.

I Nerikes Allehanda skrev jag krönika om hemvärnet och dess framtida roll i ett Sverige utan värnplikten (ej på nätet så jag lägger ut hela här):

De senaste tjugo åren har försvarsmakten genomgått stora förändringar och i mångt och mycket fått en helt ny roll. Det gamla invasionsförsvaret har bytts ut mot ett insatsinriktat försvar, fokusområdet har blivit internationellt istället för nationellt. Det är helt riktigt att Sveriges trygghet inte enbart försvaras hemma längs våra gränser. Säkerhet är en regional och global fråga. Sveriges insatser på Balkan och i Libyen är bevis på detta.

Historien har emellertid lärt oss hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är att tro att alla framtida hot kan förutspås. Politiker sitter inte inne med en spåkula. Hur många kunde 1910 förutspå ett världskrig 1914? Hur många experter kunde i början år 2001 föreställa sig att USA skulle utsättas för ett terrordåd som skulle prägla hela världen i mer än ett decennium?

Försvarets förberedelser måste baserar på en insikt att läget kan förändras snabbt, inte bara internationellt utan även i vårt närområde. Att som vissa, utgå från en pacifistisk önsketanke, och inte en reell verklighet är farligt. Försvaret måste kunna vara förberett för snabba förändringar i vårt närområde.

En överväldigande andel av vårt nationella försvar som återstår består idag av hemvärnet. Av Sveriges 48 stridsdugliga bataljoner Är 40 bataljoner hemvärnets. De åtta bataljonerna ur den reguljära armén är dessutom främst inriktade på internationell tjänst och ofta upptagna bortom landets gränser.

Därför är det så viktigt att betona vikten av att ha tydliga riktlinjer för hur hemvärnet ska vara förberett. Hemvärnsförbanden håller i många fall god kvalité, men kraven på förbandens roll är idag alltför låga. Utbildningsnivån är ofta bristfällig och på flera områden använder man gammalt materiell. Hemvärnet måste kunna bli betydligt mer rörligt och med möjligheter till flyg. I en tid när den nationella försvaret är så reducerat måste troligtvis hemvärnet ta ansvar över en rad nya områden.

Om Sverige ska ha ett nationellt försvar mer än på pappret måste hemvärnet med rådande försvarsplanering utvecklas och bli livskraftigt. Dessutom har hemvärnet en roll i det civila. Oväntade katastrofer, både naturliga och skapade av människor kan komma att involvera hemvärnet.

För att säkra Sveriges nationella trygghet behöver vi därför noggrant fundera över hur vi på bästa sätt kan använda vårt hemvärn för att stärka försvarsmakten. I en tid när den aktiva försvarsmakten i stor utsträckning används för internationella insatser behövs det en parallell utveckling för det nationella hemvärnet.

Ett första steg i denna process skulle kunna vara att tillsätta en parlamentarisk utredning för att klargöra hemvärnets nya roll och syfte inom försvarsmakten. En sådan utredning kan ge en grund för ett modernt hemvärn. Förhoppningsvis hade en sådan utredning kunnat ge svar på hur Sverige kan försvaras med hjälp av hemvärnet. Det är uppenbart att det i framtiden inte kommer kunna vara kontraktsanställda som i huvudsak kommer stå för denna uppgift.

(Bild från SR)

Den socialdemokratiska såpan

Socialdemokratin i Sverige är just nu en bitvis sorgsen, delvis komisk och ibland helt förvirrad mörk komedi. Det börjar nå nivån att det känns skadligt för den svenska parlamentariska demokratin. Socialdemokraternas totala haveri får Sverigedemokraterna att verka trovärdiga.

Nästan omärkbart dyker dessutom SSU fram och ägnar sig åt lite unken kollektivism. Den, till synes i varje fall, vite förbundsordföranden Gabriel Wikström opponerar sig mot valet av Urban Ahlin till gruppsekreterare och vice partisekreterare. Ahlin är nämligen både man, vit och medelålders. Wikströms förklaring: "De unga finns ju liksom kvinnorna och dem som har invandrarbakgrund. Vi måste bli mycket bättre på att använda oss av deras kompetenser".

Vilket paradoxalt uttalande! Han börjar med att nämna deras icke påverkbara egenskaper, kön och härkomst, och avslutar med meriter. Varför inte bara lyfta fram en kandidat man hellre ser än Urban Ahlin? En mer meriterad eller kunnig kandidat. Om nu det är anledningen till utspelet. Varför börja i änden att det just behövs personer med invandrarbakgrund? Hur mycket invandrarbakgrund?

Om det inte är något i "vithet" som gör en bättre lämpad att vara gruppsekreterare är det väl knappast något i "ickevitheten" som gör det heller. Att önska det ena eller det andra som grundval för en position är båda utslag för kollektivistiskt och rasistisk tänkande. Att mena att partier är stängda organisationer är en sak. Men att mena att en kvot (vit) är uppfylld för en typ av position är att ägna sig åt den typ av kollektivism man förmodligen syftar till att motverka.

Jag undanber mig den typ av kollektivism som gör mina föräldrars födsloplats till det som avgör min roll i det här samhället. Fokusera istället på individuella meriter samtidigt som man har öppna och meritokratiska partiorganisationer - det är den enda riktigt antirasistiska vägen att gå. Att kräva kvoter av "icke-vita" är bara en lat, ideologiskt bankrutt och sensationell linje.

Säga vad man vill om Ahlin. Han verkar, som Ulf Bjereld här konstaterar, inte dömd för något. Han verkar dessutom vara en av få riktigt meriterade utrikespolitiker som socialdemokratin har kvar. Men det verkar höra till samtidens socialdemokrati att agera synnerligen självdestruktivt. Jag känner ingen skadeglädje alls. Det behövs en vettig opposition i Sverige.

Kärleken till det lokala och miljön

Skriver i söndagens SvD en Op-Ed krönika om miljöengagemang och det lokala:

Men om människor inte älskar sin närmiljö och engagerar sig i den kommer ingen annan att göra det åt dem. Det är närmiljön och det som utgör fonden för det vardagliga livet som främst berör människan. Ta förra årets kravaller i London som exempel. Boende med bakgrund i många olika länder tog tillsammans upp kampen på gatorna mot dem som skövlade allt i sin väg. Det var ingen politisk kollision. Det var en kamp mellan dem som inte kände någon samhörighet med gatorna, husen, företagen och de människor vars hem och butiker förstördes. Staten kan inte frambringa denna ansvarskänsla och miljöengagemang. Det går inte att uppfostra människor till oikofiler, det behövs miljöer i och utanför staden som man känner behov av att bry sig om. Endast underifrån och upp kan riktig omtanke om miljön och närområdet skapas.

Läs gärna hela.

Stoppa tvångssteriliseringar

Skrev i torsdag tillsammans med Hanna Wagenius, ordförande för CUF, i Svenska Dagbladet om tvångssteriliseringar av de som byter kön. Förhalandet av frågan, som sköts av KD borde helt enkelt ignoreras. Frågan är avgjord och de juridiska komplikationer som hänvisas till är inte av den sort att de motiverar en uppskjutning av frågans avgörande:

Det här är den sista resten av de vidriga tvångssteriliseringar som drabbade de som ansågs oönskade i samhället ända fram till mitten av sjuttiotalet. Vi uppmanar våra partier att ignorera Kristdemokraternas ställningstagande, istället följa sina egna och en gång för alla sätta punkt för den här typen av påtvingade kroppsliga ingrep.

Läs gärna hela.

Krogarnas öppettider

Inte oväntat ångar socialdemokraterna tillsammans med KD, VP och MP på och vill med kassa argument sänka öppettiderna på krogar i Göteborg.

Men varför bör man inte sänka öppettiderna i Göteborg?

1. Stor koncentration av människor under en och samma tidpunkt. Om öppettiderna sänks till tre kommer alltfler krogar i Göteborg att ha stängningstider som ligger nära varandra (02:00 är idag det vanliga). Detta innebär fler personer som samtidigt a) äter nattmat b) trängs på hållplatser c) trängs framför taxibilar d) trängs på krogstråken. Det blir fler fulla personer på vissa kritiska platser där det i regel blir bråk. En mångfald av öppettider gör att folk droppar av under olika tidpunkter. Alla dricker inte, tro det eller ej, tills de slocknar vid fem.

2. Fler svartklubbar blir konsekvensen när fler personer vill fortsätta dansa och dricka efter klockan tre. Dessa klubbar kommer givetvis inte vara övervakade av legitimerade vakter eller polis. Alkoholen kommer troligtvis vara smugglad och ej skattad. Det blir noll insyn, sämre säkerhet, uteblivna skattekronor. Personalen på svartklubbarna är troligtvis inte utbildad och kommer inte ha regler på hur och till vem alkoholen ska serveras.

3. Ålderskontrollen blir sämre. På svartklubbar finns egentligen inget incitament att utesluta någon speciell ålderskategori. Det blir enklare för omyndiga att komma in på svartklubbarna. Dessutom är alkoholen betydligt billigare på svartklubbar.

4. Fem på morgonen börjar morgontrafiken gå. Vid tretiden är väntetiderna mycket längre för kollektivtrafiken och ofta trångt på vagnarna. Med morgontrafiken är chansen större att man väljer en vagn och inte en svarttaxi exempelvis.

5. Göteborg blir en sämre nöjesstad. Det finns många sätt att gå ut på. I Barcelona stänger vissa av klubbarna ganska sent på morgonen. I synnerhet dansklubbar. Där talar vi verkligen om åtskilda tider att gå ut på, vilket är bra då människor sprids ut. Men Göteborg som ofta berömmer sig med att vara en bra musik och nöjesstad går miste om något när man begränsar möjligheterna för krogarna att vara öppna de tider de önskar.

Det är varken säkert att man får ner alkoholkonsumtionen eller våldet. Tvärtom kan motsatsen bli en tråkig konsekvens. Att Polisen inte får ihop sin schemaläggning, att vänsterpartister och kristdemokrater inte tycker om att folk dansar och dricker, att miljöpartister inte vill att folk är ute och dricker efter läggdags känns sammantaget som de ärliga argumenten, varför skulle man annars fortsätta envisas med detta dumma förslag?

Rekrytering inom politiken

Kommenterar i SvD granskningen som samma tidning tidigare gjort av statsrådens arbetslivserfarenhet och utbildningsnivå:

Adam Cwejman, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, är också kritisk.

–Ministrarna måste vara sakkunniga i sina ämnen. Ett liv i ett parti, för att hamna i en position, behöver inte leda till sakkunskap i det ämnet, säger han.

Han tycker att partierna måste rekrytera bredare. I dag blir det de mest lojala som får uppdragen.

–Det är inte bra.

Min poäng tåls utvecklas lite. Vad jag efterlyser är inte ett teknokrat- eller expertstyre. Givetvis vill jag se en blandning av personer. Men i takt med att partierna blir mindre till antalet blir rekryteringsbasen inom partierna förminskad. Därför måste det till en bredare rekrytering till fler poster inom regering och riksdag.

Man ska inte behöva en enormt lång tid inom partiet för att kunna ta sig fram. Därför menar jag att man borde välkomna driftiga personer från frivilligorganisationer, akademin, näringslivet fackföreningarna etc. Personer med politiskt engagemang saknas inte i Sverige men de saknas inom partipolitiken. Den är helt enkelt inte tillräckligt attraherande. Det måste ändras då partipolitiken alltjämt har monopol på den formella partipolitiken.

Kulturskymning i MUF

Läser med förvåning, möjligen skräck och eventuellt en skvätt hopplöshet denna text författad av två förbundsstyrelseledamöter i MUF, moderata ungdomsförbundet. Vad lär jag då av texten. Jo, först och främst att floskelproduktion är en konstart vars nivåökning verkar löpa parallellt med partiets (ungdomsförbundets?) storlek.

Sedan läser jag en lustig kombination. Ena stunden ska MUF helt strunta i "över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte - oavsett om de var poeter, filosofer eller författare." och sedan ska de bli det nya bildningspartiet som tar över utbildningsdepartementet från FP. Ut med det gamla, in med det nya. Den kinesiska kulturrevolutionen har äntligen, efter ett par års vankade bland kommunistsekter, nått MUF.

Nu är det så att jag vet att man inte vinner val med poeter, filosofer och författare. Kanske inte ens med deras överklassidéer och galna hundraåriga litteratur. Men jag vet att de utgör grunden, självaste fundamentet för god politik och ett gott samhälle.

Framförallt utgör de grunden för goda politiker med en ideologisk ryggrad. Därför har LUF en gammal gumma, Mary Wollstoncraft, på våra tygpåsar och Milton Friedman på våra t-shirtar. Vi vet att de flesta skolungdomar inte vet vilka de är, men vi vill gärna berätta om deras idéer då vi tror på dem.

Vad vi även förstår, vilket totalt undgått dessa relevanta MUF:are är att dagens politik måste bottna i idéer om hur vi vill se världen. Detta är inget vi kommer uppfinna i varje generation, det är något vi bär med oss från det förflutnas människor, idéer och böcker som vi konstant omformar och tolkar.

Men nej. MUF vill vara en "relevant röst" och då kan man inte gräva ner sig i det förflutna. Intellektuell förkovran är tidskrävande och mossigt. Egentligen säger detta nyårslöfte från MUF exakt ingenting politiskt. Det är ett tidsdokument som vittnar om hur fattig en del av borgerligheten är på idéer och självinsikt. Vi ska vara "relevanta". Absolut. Det förnekar nog ingen. Men artikeln vittnar också om en borgerlighet som medvetet, utan några som helst tvivel, vill släppa alla förtöjningar med det ideologiska. De nya postpolitiska moderaterna.

En dag som denna är jag nöjd att jag en sommardag 2006 valde LUF och inte MUF.

Förbjud bemanningsföretag?

När den svenska modellen på allvar började efter Saltsjöbadsavtalen var det en hel del sektorer som inte hamnade inom ramen för fack och arbetsgivarorganisationer. Till dessa hörde en rad kvinnodominerade yrken som kontorister och sekreterare. Det var dessa som var de första i Sverige att jobba för olika typer av bemanningsföretag, en plats de annars inte haft på arbetsmarknaden. I en helt reglerad arbetsmarknad fanns få utrymmen för de som inte passade in i den befintliga arbetsmarknaden. Om detta och annat kan man läsa i Anders Johnsons utmärkta bok, Hyrt går hem om de svenska bemanningsföretagen och dess historia i Sverige.

Vänsterpartiet står efter sin kongress fast vid sitt beslut att helt förbjuda bemanningsföretag. Jonas Sjöstedt som lanserats som en verklighetsanknuten och pragmatisk partiledare går starkt ur sin kongress med ett verklighetsfrånvänt förslag. Vänsterpartisterna antar väl, något självsäkert, att om inte bemanningsföretagen fanns skulle arbetsgivare per gudomlig automatik anställa folk på heltid. Det finns ingen säkerhet för. Många av de som är anställda via bemanningsföretag är de som inte alls hade haft arbete annars. Grafen ovan, som kommer från SCB:s statistik för unga gränspendlare visar att många unga är beroende av bemanningsföretagen i Norge för att få ett arbete. Det är även den sektor som expanderat snabbast.

Bemanningsföretagens framväxt kan ses som en reaktion på den reglerade arbetsmarknadens situation. Den stabila industrialiserade eran när man med förhållandevis stor säkerhet kunde planera för flera år framöver är över. Delar av produktionerna av varor och tjänster måste ha en viss flexibilitet, annars vågar inte företagen ta risker.

Det är självklart inte önskvärt att hela arbetsmarknaden domineras av bemanningsföretag, det behövs en blandning. Vissa önskar inte jobba på tillfälliga kontrakt under längre perioder. Men valmöjligheterna, både för arbetsgivare och arbetstagare behövs. Alla verksamheter och alla arbetstagare är inte lika och har inte lika behov.

Självklart använder företagen bemanningsföretagen på olika sätt. Vissa överutnyttjar dem när de eventuellt hade kunnat anställa personal, samtidigt är det en fråga om risk och kostnad. När det är såpass svårt att vara flexibel med fast personal då föredrar man den tillfälliga personalen. Kanske möjliggör det även en tillväxt som på sikt kan leda till en totalt större mängd anställda.

Min förhållandevis korta tid som anställd på bemanningsföretag visade att det i huvudsak var unga och personer med invandrarbakgrund som anställdes, det var de som hade minst antal kontakter och i störst behov av jobb. Undersökningar som gjorts visar att bemanningsföretag är en väg in på arbetsmarknaden för många som har utomeuropeisk bakgrund, det är där man får sin första kontakt med arbetsmarknaden och bygger upp sin erfarenhet.

Visst vore det önskvärt att alla som ville ha arbete fick det omedelbart. Men det det går inte att förekomma verkligheten och lova att det löser sig. Anledningarna att det råder hög arbetslöshet, främst bland unga och personer med invandrarbakgrund, är många. Att skapa ännu ett problem och ett enormt sådant känns inte som en bra början på Sjöstedts tid som partiledare.

På samma tema: Göran Johansson

Vänsterns dominans i kulturen

Erik Helmersson, ledarskribent på Dagens Nyheter lyfter med anledning av dagens omtalade artikel av Bengt Ohlsson en intressant fråga på Twitter. Den lyder: "Varför ÄR egentligen så många kulturmänniskor vänster? Undrar inte retoriskt, har grubblat sen evighet. Vad är det direkta sambandet?"

På Twitter går att svara fragmentariskt men jag utvecklar gärna mitt svar till Helmersson. Jag tar mig friheten att spekulera vilt och med ganska stora penseldrag, kanske träffar jag rätt med något.

Svaret kan nog härledas till den förändring som skedde under början av 1800-talet och som pågick fram till 1968. Sedan dess lever vi i svallvågorna av denna epok. När allt kommer omkring lever vi fortfarande i konsekvenserna av Franska revolutionen. När den mångåriga kinesiska premiärministern och militärhjälten Zhou Enlai fick frågan om konsekvenserna av revolutionen 1789 lär han ha sagt "För tidigt att säga". Det är mycket vi inte förstått än, allra minst hur omfattande revolutionen förändrade världen.

Under stora delar av 1800-talet kopplades politiken och kulturen i regel samman med nationalismen och liberalismen, i en ofta bekväm parrelation. Samhällsengagemang, radikalism och förändring av samhället i revolutionens spår gjordes med liberal och nationalistisk retorik. Ta exempelvis revolutionsåret 1848, där enades liberaler och nationalister tillsammans med både författare och poeter för det nationella självbestämmande. Tidigare hade exempelvis Byron och Shelley engagerat sig för Greklands självständighet. Man kan dra paralleller till 1950-1960-talets avkolonisering som även rönte stort stöd i just kulturkretsar och bland intellektuella.

När den europeiska liberalismen totalt imploderade i samband med första världskriget ersattes dess radikala och omstörtande funktion med något annat. Detta annat var ett sammelsurium av olika typer av socialism och fascism. 20-talets kulturella och politiska avantgarde var inte liberaler, de representerade ju sin tids ancien régime, en ironi som inte undgick någon. Som en reaktion på socialismens framväxande självförtroende kom givetvis en motreaktion. Spanska inbördeskriget är ett exempel på en konflikt där dess två rörelser störtade mot varandra. Kriget engagerade idealister från hela världen (på båda sidor bör man komma ihåg). Den republikanska sidan fick ett enormt stöd från kulturarbetare och intellektuella världen över. Kulturen hade i och med socialismen politiserats och mobiliserats för den stora sakens skull.

Kultursektorn som under sekelskiftet inte sällan var liberal, eller i varje fall liberalt präglad, började sakteliga ersättas med modernismens diverse uttryck. Den ryska och italienska futurismen var tätt sammanknutna med den politiska förändringen. Borgerlig dekadens, reaktionärer och trötta förvaltande liberala statsmän ersattes med den nya tidens vitalitet. Italien är ett bra exempel på detta. Sällan har liberaler ansetts så passé och handlingsförlamade som under det italienska 20-talet då kulturen och politiken fick en nytändning genom teknologisk utveckling, idéer om massamhället och nationalismens vitalitet. Än så länge handlade det inte bara om en vänsterdominans av kulturen, även den nyväckta nationalismen spelade en stor roll.

Kriget utraderade givetvis nästan alla spår av fascistisk eller nationalsocialistisk kultursyn. Men den sovjetiska drömmen fanns kvar och mängden intellektuella, konstnärer och tidningsmän som tydde sig till Sovjet falnade knappast efter kriget. Snarare tvärtom. Därtill fick socialismen nya dimensioner när non aligned states (neutrala stater) skapade en socialistisk tredje väg med länder som Jugoslavien i spetsen. Avkoloniseringen gjorde sitt. Man vände taggarna mot det imperiella förflutna och valde olika versioner av nationalism kombinerat med socialism. Indiens Jawaharlal Nehru och Baathpartiet i den arabiska delen av världen sågs som progressiva, självständiga rörelser. Ofta påhejade av sin tids vänsterintellektuella. Kulturen skulle lyftas från sin västerländska och kristna homogenitet till något bredare.

Kulturarbetarna var ju tvungna att tillhöra avantgardet, den sköna nya värld som skulle byggas i ruinerna av nazismen. Olika röda ideologiska inriktningar var de egentliga enda svaren, den tidigare borgerligheten hade ju enbart skapat förutsättningarna för fascismen och nazismen menade man. Eftersom anledningarna till båda krigen sågs i 10-talets imperialism och i 30-talets enorma ekonomiska kriser, som båda skylldes på de tidigare liberalerna, kunde premiärministrar som Attle i Storbritannien och Erlander i Sverige bygga varianter på planhushållningssamhällen utan någon egentlig motkraft. I en sådan anda skapades självklart en röd dominans. Frågan var inte om man var för eller emot någon form av rättvisa utan vilken typ av röd rättvisa: marxist-leninistisk, socialdemokratisk eller maoistisk. I dessa samhällen skapade även socialdemokratin förutsättningar för en kultur finansierad av det offentliga, borta var sekelskiftets mecenater och ofta ickepolitiska inställning till kulturen. Politiken politiserade kulturen och konsekvensen blev därefter. Denna utveckling av kulturen löpte parallellt med förändringen av utbildningsväsendet, den s.k "långa marschen genom institutionerna" som den tyska studentledaren Dutschke talade om.

Där det i Sovjetunionen utgick dekret om att kulturen skulle vara socialrealistisk och innehålla en självklar klassdimension existerade det i västs kulturkretsar ett mode om att den nya, samhällsengagerade konsten och kulturen naturligtvis måste innehålla sociala rättviseaspekter. I Sovjet gick formandet av kulturen för det politiska syftet så långt att man avrättade ett stort antal namnkunniga kulturarbetare under "De mördade poeternas natt".

Man kontrasterade sig inom socialismens olika grupperingar mot den småborgerliga, repressiva borgerliga kulturen som både stod bakom imperialism, kapitalism och stagnation. Den politiska gjordes vänster a priori. Vi glömmer lätt att den i huvudsak bipolära världsordningen delade upp allt, inklusive kulturen - att inte ta ställning i en så viktig samhällsförändring var märkligt. Ett intressant inlägg i den frågan var Eyvind Johnsons Vårtal till studenterna. Även Leonard Cohen uttryckte syrligt men träffsäkert det val som vänsterns intellektuella gjorde på 60-talet.

Mycket har självklart hänt sedan 60-talet och början av 70-talet, tack och lov. Jag menar inte att det handlar om någon total vänsterdominans. Helmerssons fråga bär ändå på en stor del sanning. Men främst är det sanning för Västeuropa och den anglosaxiska världen, den del av världen där man vänt sig emot sitt eget förflutna och alla de orätter som man säger sig ansvara för. Annorlunda är det med kultursektorn och de intellektuella i många prokommunistiska länder. Det var 1900-talets första hälft som på ojämförbart sätt politiserade kulturen. Spåren av dessa är många och tar sig än idag uttryck i delar av kultursektorn politiska färg. Det är kanske med detta i bakhuvudet inte konstigt att det som associeras med "samhällsengagerad" och "politisk" konst per definition är vänster. Andra ideologier och idéströmningar finns självklart även inom kulturen men för en mer subtil och svårdefinierad existens. Min mening är inte att de inte existerar men att de inte på samma sätt är politiska som vänsterns dito.

(Jag har tidigare skrivit om ämnet kultur och politik, då främst i samband med musik och kultur: här, här, här, här och här.)

Holmberg om liberalism

En anonym kommentar till förra inlägget påminner mig om en artikel jag läst, uppskattade mycket, men av någon anledning inte tipsat om. Det är Håkan Holmberg som skriver alldeles lysande i förra numret av Liberal Debatt om liberalismen och dess historia. Han berör flera trådar om borgerlighet, socialliberalism, liberalismens egenskaper. Jag håller inte med om allt men det är genomtänkta och kloka tankar han har:

”Nej vi bryr oss inte om politik. Vi röstar borgerligt.”

Repliken ur en av Kent Anderssons pjäser rev naturligtvis ned skrattsalvor på Folkteatern i Göteborg. Den sammanfattade också några av de vanligaste föreställningarna om politik i svenskt kulturliv under 1970-talet: politiskt engagemang var liktydigt med socialism. Att ”ta ställning” betydde att ta ställning för socialismen. Var man inte socialist så var man ”borgerlig”, pinsamt aningslös inför världens orättvisor, eller aktivt engagerad på fel sida, en arvtagare till dem som motarbetat allmän rösträtt, fackliga rättigheter och sociala reformer.

Läsa gärna hela. Och teckna en prenumeration på Liberal Debatt, mycket bra läsning.

Att bekänna färg

När Bengt Ohlsson med den eviga Slussendebatten som exempel beskriver sin relation till vänstern, och i synnerhet inom kultursektorn känns mycket igen. Vänstern ska ha stor heder i att den lyckats göra medlidande, solidaritet, godhet och den enda vägens politik till det som utgör grundfärgen inom bland annat kultursektorn.

Men det betyder inte att hela samhället är genomrött. Det har heller inte varit Ohlssons poäng. Samhället är många överlappande hegemonier, makter och idéer som kämpar med varandra. Vissa mer liberala, andra mer konservativa, vissa nationalistiska och flera grönt hållbara eller solidariskt röda. Men denna mångfald gör inte just Ohlssons analys av kultursektorn mindre riktigt. Det är en observation. En som jag kan hålla med om.

Jag är inte kulturarbetare (i alla fall inte i den professionella bemärkelsen) och lämnade vänstern ett tag innan jag blev politiskt aktiv på "riktigt". Men jag minns processen "att komma ut" som liberal. Bland politiskt intresserade ungdomar var det en skymf att föreslå en annan maktkritik än den självklara vänsteranalysen. Det tog flera år av jobbiga och påfrestande diskussioner med mina vänner.

Nu invänder många att självklart är människor mogna, visst kan de förstå att även en liberal vill människor väl. Men många är de gånger då min sambo Emma efter långa och mödosamma diskussioner på någon fest efter lite för mycket vin och öl var tvungen att förklara för mina vänner att jag "vill verkligen väl, han har bara kommit fram till en annan slutsats än du, han är inte ond". En annan vän menade att jag bara blev liberal p.g.a mina polska rötter, annars vore det självklart att jag hade valt den rätta läran.

Det låter komiskt nu, flera år senare, men det hände ofta. Det självklart goda är den självklara vänstern, i någon kulör och nyans. Som tur var bröts ingen vänskap efter att jag blivit politiskt aktiv liberal. Men min känsla var alltid att det var en samhällsanda som talade, inte nödvändigtvis mina vänner som nästan alla tillhör en klok och eftertänksam vänster.

Min erfarenhet skiljer sig inte från de många berättelser jag hört från LUF-medlemmar. Hur de behövt inskärpa att de också vill förbättra världen, att de inte är maktlakejer etc. Sverige är ett litet land och det finns inte ett överdrivet stort utrymme av grupperingar och politiska diskurser om vad som är bra, tillåtet, önskvärt och på modet just nu.

Att vara liberal eller konservativ är något man har varit för att man har hög lön eller har ett objektivt intresse att vara. Att vara vänster eller grön är man för att man bryr sig om sakernas tillstånd. För egen del var jag vänster för att alla andra i min politiskt intresserade generation var det. Liberal blev jag efter en lång resa när jag tog ställning för något, eller för att jag ofta ville jävlas med min vänsterdominerade vänkrets.

När det i en krets, grupp, klass blir en alltför enfärgad dominans då är det självklart att avvikare straffas, det gäller även i liberalt dominerade grupper. Men frågan är vilken grad av tolerans vi har inför det avvikande. Här är det inte en fråga om liberaler och socialister som kärvänligt diskuterar på Twitter. Det handlar även om kulturkonservativa, nationalister, syndikalister och andra som bestämt föses ut ur allmänt accepterade mittfåror.

Att bryta med det objektiva, sanna och goda är inte alltid lätt. Maria-Pia Boëthius i ETC jämför de som "byter sida" politiskt med kollaboratörerna under nazisttiden. Hon låter lite som de nationalister som kallar folk för landsförrädare och kollaboratörer med den mångkulturella agendan. När kampen totalt genomsyrar varje fiber i samhället då är det naturligt att fel åsikt är liktydigt med fiende. Det finns ingen plats för halvmesyrer i klass eller nationskampen. Kanske en av de främsta anledningarna att jag alltid vänt mig mot kollektivismen och dess tillhörighetsfixerade axiom.

Bengt Ohlsson sätter fingret på något som många med väldigt olika bakgrund känt i Sverige, att det existerar ett pre-ideologiskt tillstånd där man inte behöver diskutera vad som är det självklart goda, ståndaktiga och solidariska att tycka eller tänka. Det är denna makt, för makt är det, som dömer ut de som inte har gjort den självklara analysen eller tagit ställning för den rätta åsikten eller läran.

(På ett närliggande tema vill jag tipsa om den essä jag skrev i Axessantologin "Den nya borgerligheten". Där beskriver jag det det liberaler och konservativa bör göra för att kunna ifrågasätta och utmana de problemformuleringar som sätts inom kultur och utbildningsväsendet)

FRA och ökade befogenheter

Skrev innan årsskiftet om FRA och utökningen av befogenheter som nu ägt rum:

En viktig begränsning som Folkpartiet då lyckades få igenom var just vilka som skulle få beställa signalspaning av FRA. För att understryka att lagen var till för att skydda Sverige mot yttre hot begränsades kretsen till försvarsmakten, regeringskansliet och regeringen. Polisen, som har som uppgift att bekämpa inhemsk kriminalitet, hamnade mycket medvetet utanför. Det som något vanvördigt kallades ”FRA-shoppen” var stängd. Så sade i alla fall försvarsministern.

Läs gärna hela.