Keynes vs Hayek!

Varför sorteras Birgitta Ohlsson bort som ministerkandidat?

Skriver tillsammans med Linda Nordlund, andra vice ordf i LUF på Politikerbloggen om Birgitta Ohlsson och utnämningen av den nya EU-ministern.

Viktigt att Skånskans reportage uppmärksammas

Det är otroligt viktigt att reportaget gjort av Skånskan uppmärksammas. Än så länge verkar det inte som om någon rikstäckande mediakanal har uppmärksammat serien.

Här länkar till alla artiklarna i serien:

Klasskamrater skulle "halalslakta" Jacob
Judehatet får dem att lämna Malmö
"Davidsstjärnan är som ett rött skynke"
Temat upprör Skånskans läsare
"Det känns legitimt att ge sig på judar"
Reepalu: Israel har skapat en "varböld"

Liberal musik?

Fredrik Strage tar upp det intressanta ämnet om högern och musik. Landar i slutsatsen att det oftast handlar om ganska kass musiksmak bland borgerliga. Kan inget annat än att hålla med. Har skrivit en del om ämnet tidigare, här, här, här och här. Det är kanske inte alltid så enkelt att hitta "öppet" liberal eller libertariansk musik och musiker. Signalerna är dock subtila och inte lika gapiga som på vänsterkanten.

Står Sahlin bakom Reepalus uttalanden?

Ilmar Reepalu (S) tabbar sig något otroligt. Tyvärr verkar han mena allvar.

Reepalu menar att judarna måste ta avstånd från Israel. Att sionism är oacceptabelt. Att församlingen måste ta ansvar. "Malmö och Skåne har tyvärr haft bekymmer med grupper längst ute på högerkanten" säger han, pinsamt omedveten om den situation som faktiskt råder i Malmö. Han verkar förvånad över att hoten kommer från muslimer och vänsterextremister i Malmö.

Hans svar är rättframt och obehagligt på samma gång. Vad detta kallt avslöjar är att hatet och trakasserierna inte är det enda hotet. Likgiltigheten och flatheten från malmös mäktigaste politiker är kanske ännu värre. Det visar att malmös judar, och för den delen alla minoriteter inte kan räkna med offentlighetens stöd.

Att inte utsätta sig för fara är deras ansvar. Menar Reepalu i konsekvensens namn att kvinnor ska undvika utmanande klädsel sena kvällar också? Frågan är även om Reepalu anser att samma standard gäller för landets muslimer? Bör muslimer, oavsett hur de identifierar sig med islam ta avstånd, be om ursäkt och distansiera sig från islam så fort det begås terrordåd i religionens namn?

Reepalu blandar in Sionism i leken. Men problemet i Malmö är inte Israel eller sionism. Det är att medborgare tvingas flytta från sin hemstad efter att ha utstått hot för sin bakgrund eller åsikter. Han lastar judar kollektivt för vad en enskild stat gör. Judar i Sverige ska absolut under inga omständigheter behöva ta avstånd från Israel för att undgå trakasserier. Oavsett deras politiska åsikter och ståndpunkter bör de slippa våld och hot. Att sen Reepalu likställer Sionism med Antisemitism är häpnadsväckande men egentligen irrelevant för sammanhanget.

Reepalu ägnar sig åt att kollektivt hålla judar ansvariga för vad Israel gör eller inte gör. Att de på grund av sin judiska bakgrund ska behöva förhålla sig i mellanösternfrågan för att undvika problem. I sak gör han exakt samma sak som de som nu trakasserar judar i Malmö. Reepalu skänker legitimitet till idén om kollektivt skuldbelägande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet. Det är precis detta tankesätt som präglar antisemiterna.

Frågan är om detta är framtidens socialdemokrati vi skådar. En socialdemokrati som populistiskt i sin strävan efter att blidka israelkritiker offrar demokratiska principer. Fram till idag använde sig endast populister av kollektivt skuldbeläggande. Socialdemokratin i Malmö anmäler intresse. Vad säger Mona Sahlin om Reepalus uttalande, tar hon tydligt avstånd?

Publicerat på Newsmill. Se även Sjöstedt, UNT, Beijbom, Madon, Al-Hamatzav och hela artikelserien på Skånskan.

Den döda solidaritetsförklaringen på Folk och Försvar

Folk och Försvar lider mot sitt slut och jag deltog för ett par timmar sedan i ett segment som behandlade Lissabonfördraget och Europeisk säkerhetspolitik.

Mitt anförande, som följs av Charlie Weimers går att se på Bambuser (42 minuter in i klippet)

Mitt anförande behandlade främst kopplingen mellan solidaritetsförklaringen - både den svenska men även den i Lissabonfördraget - och hur det kan fungera (eller inte) i praktiken:

- Lissabonfördraget är ett steg framåt för Europeiskt säkerhetssamarbete. Det finns ökade möjligheter att samarbeta, koordinera och utveckla gemensamma insatser främst när det kommer till katastrofhjälp.

- Även om Lissabonfördraget skapar en solidaritetsklausul för medlemsstaterna finns det en tydlig reservation. Länder med "särskilda" omständigheter som medlemskap i NATO eller alliansfrihet kan undantas från reglerna.

- Med detta i bakhuvudet blir det tydligt att exempelvis en rödgrön regering troligtvis inte skulle bistå en baltstat som blir anfallen. Urban Ahlin (S) var under söndagen på FoF tydlig med att Sverige inte på något sätt kommer hjälpa till. Inte ens mellanlandningar för NATO-flyg skulle vara välkommet.

- Det handlar alltså mycket om solidaritet i teorin men knappast i praktiken. Detta är säkert med de rödgröna vid makten, med alliansen kan det vara på annat sätt (Folkpartiet kan förhoppningsvis vara en garant). Diskussionen som Ahlin deltog i kändes mest som Frankrike och Storbrittanien som 1939 diskuterade hur stödet till Polen skulle se ut. Vi vet mycket väl om resultatet.

- Detta återaktualiserar Folkpartiets krav på ett NATO-inträde. Genom att se Europas misslyckanden på Balkan och i Kosovo på 90-talet kan vi förstå vidden av den handlingsförlamning som Europa drabbas av. Förvisso har Europa skärpt sig, fredsbevarade uppdrag i Kosovo och Tchad är bra exempel. Bättre sent än aldrig kanske.

Se även Mark Klamberg, Charlie Weimers, Wisemans Wisdom, Försvarsbloggen

I media, DN, SVD, UNT, Expressen

Svenska försvaret ftw!

Läste med stolthet Björklund, Ohlsson och Widman på brännpunkt häromdagen,

"De svenska försvarsbesluten sedan Berlinmurens fall har alla utgått från att utvecklingen i Ryssland är på väg åt rätt håll. Styrkan och beredskapsnivån på vårt försvar måste kunna variera över tid med hänsyn till utvecklingen i vår omvärld. Att sänka garden i det svenska invasionsförsvaret under 90- talet var rätt tänkt utifrån den utveckling som då kunde ses. Men den analys vi gör av utvecklingen i Ryssland leder oss till slutsatsen att vi befinner oss vid en vändpunkt. Under den kommande mandatperioden skall riksdagen fatta ett nytt försvarsbeslut. Vår bedömning är att den svenska nationella försvarsförmågan återigen måste stärkas. Sverige kommer att behöva rusta upp sitt försvar."

Vad Sverige behöver är en tydligare idé om hur man tänkt sig den kollektiva säkerheten i Östersjöområdet.

Det är tydligt att nedmonteringen av försvaret har fått destruktiva effekter för Sveriges möjligheter att möta framtida hot och utmaningar. Det minskar dessutom det underlag och möjligheter som finns för internationella insatser.

Från Urban Ahlin (S) kunde på Folk och Försvar höras att talet om Ryssland bara retar upp Ryssland ännu mer. Med den inställningen borde vi givetvis lägga ner försvaret och låtsas om som om det inte kan hända saker i Ryssland oerhört snabbt. Att ha ett starkt och välfungerande försvar som inte faller snabbare än jag skrivit denna text är inte en provokation, det är statsmaktens självklara ansvar.

Idag kommer Vänstern att presentera sin vision för försvaret. Låt oss kontrastera den mot regeringens politik och Folkpartiets långsiktiga vision.

Vad står på spel?

Arbetslösheten är ett av årets absolut viktigaste ämnen. I valet blir det centralt att alla politiska partier presenterar lösningar och idéer för framtiden. Sverige konkurrensfördelar på en global marknad är inte lika stora som under efterkrigstiden. Därför är det centralt att vi förändrar vår ekonomi och arbetsmarknad i grunden.

Gör vi inte det riskerar vi att förlora kvalificerad arbetskraft, bli ignorerade av utländsk arbetskraft och hämma utvecklingen i Sverige.

På "Vad står på spel" diskuterar jag och Maria Ferm några av de möjliga lösningar för den svenska arbetsmarknaden. Även om arbetsmarknadens avtal sköts av arbetsgivare och fackförbund finns det en viktig roll för politiken.

Polen klarar sig bra ur krisen

Keynsianismen lägger sig som en våt filt över debatten kring finanskrisen. Sällan ser man dock till vad som faktiskt fungerat under finanskrisen. Peter Schiff, en av de ekonomer som mycket tidigt förutsåg krisen har med rätta noterat att Polens ekonomi klarat sig väldigt bra ur krisen,

"In 2007, the center-libertarian Civic Platform party was put in power, with Rostowski as Finance Minister. Along with Prime Minister Donald Tusk, he has continued the process of transforming Poland into a laissez-faire paradise. Not accidentally, Poland is the only EU member state that showed positive GDP growth in 2009, at 1.9%. Also its public debt, at roughly 55% of GDP, compares favorably with its neighbors - and with the United States."

Privatiseringar, sparsamma offentliga utgifter och en avsaknad av Keynsianska idéer har varit Polens recept för att klara krisen. När ska resten av Europa lära sig av exemplet Polen?

Kampen mot fundamentalismen

Den religiösa fundamentalismen är inte uråldrig, utan en högst modern företeelse. Denna slutsats drar Karen Armstrong i sin välskrivna bok The Battle for God.

Fundamentalism inom kristendom, islam och judendom är alla reaktioner på moderniteten. Dagens fundamentalistiska islamism är således en reaktion mot det upplysta samhället, menar Armstrong. Inte bara dess goda sidor men även de negativa, som kolonialpolitik, nationalism och ekonomisk utsugning.

Men även om fundamentalistisk islam frodas i kontakten med det moderna samhället som anklagas för lösaktighet och gudlöshet är det samtidigt denna upplysta kraft som kommer vara grogrunden för ett avpolitiserad islam. Både kristendomen och judendomen har i stor utsträckning vandrat denna väg. Bokstavstroende extremister kommer alltid att finnas, frågan är i vilken utsträckning de ska tillåtas diktera agendan för såväl troende som icke-troende.

Upplysningen radikaliserade vissa judar och kristna medan andra såg chansen att kombinera religiös tro och kultur med det moderna samhället. Vissa menar att det finns ett inbyggt skydd mot detta inom Islam, att det endast kan existera ett islam. Fundamentalismen är ofrånkomlig, och islam skiljer sig därför från andra religioner som saknar denna spärr, menar de. Detta är naturligtvis nonsens.

De som ofrivilligt strider tillsammans för denna linje är fundamentalisterna själva och de högerextrema krafter i Europa som vill utmåla alla muslimer antingen som extremister eller som tillhörande en farlig kraft som är oförenlig med ett öppet och demokratiskt samhälle. En artikel av Abdussalam Nordenhök och Maha Saleh publicerad på Mohamed Omars blogg avslutas med orden ”En opolitisk islam är modernitetens bastard”. Citatet är ett eko från de fundamentalistiska kristna och judar som såg farorna med modernitetens framväxt.

Det är ett gammalt grepp från fundamentalister. Genom att tilldela sig själva privilegiet att definiera religionens sanna väsen ogiltigförklarar man alla andra tolkningar och trosuppfattningar. Samma metod har vid otaliga tillfällen använts av ultraortodoxa judar samt extrema kristna kyrkor. Konflikten är på intet sätt ny.

Jag vågar dra slutsatsen att det västerländska samhället under 2000-talet närmast är immunt mot den form av stark religiös påverkan som sker i många andra länder där religion inte bara är tro, utan även lag. Upplysta demokratiers pluralism och sekularismen sätter den gränsen. På samma sätt som kristendomen och judendomen har utvecklats i mötet med moderniteten kommer islam också att vandra den vägen.

De muslimska grupperna i Europa är en minoritet av världens muslimer. Men när en sekulariserad form av islam får tillräckligt stort genomslag här kommer också en liknande utveckling att äga rum i övriga delar av världen. Jag är övertygad om att tiden kommer ge mig rätt. För Europa handlar det om att tydligt signalera vilken form av religiös närvaro man vill ha i samhället. Reformisterna behöver vår hjälp och det är vårt ansvar att visa att islam kan finna en plats i ett sekulärt och modernt samhälle.

Publicerad på Sourze.se

DN kultur haverar, igen

Om man vill ha vänsterns världssyn nedkokad till ett inlägg är Dan Jönsson på DN Kultur en god kandidat. Jönsson menar att man bör göra följande om man i en handvändning vill stoppa islamistisk fundamentalism:

"lägga ner krigen i Irak och Afghanistan, och montera ner det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastisk rik på den fattiga majoritetens bekostnad."

Jönsson verkar underförstått insinuera att hans och islamisternas bevekelsegrunder egentligen är samma. Det är indignationen inför det världskapitalistiska systemet som gör att välbeställda, välutbildade fundamentalister spränger bomber och flyger in i skyskrapor samt försöker hugga ihjäl karikatyrtecknare. Pragmatiska marxister med andra ord. Ta bort sjukdomen och de kommer nöjt sluta med sina dumheter.

Med denna logik menar Jönsson att 9/11 inte heller var en attack mot det öppna demokratiska samhället utan endast en avancerad protest mot ekonomisk orättvisa och krig. Vill man undvika händelser som 9/11 ska man helt enkelt undvika krig som det i Afghanistan. Men vänta, hände inte Afghanistan efter 9/11?! Jo, men varför vara noga med kronologin när man driver en så viktig tes som Jönsson gör!

"Men" - var icke rädda verkar Jönsson mena! - "terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst". Med andra ord, understöd nu inte det världskapitalistiska systemet och gör inte "dumma tekningar" som "utmanat miljontals troende muslimer". Klarar ni det kan ni vara trygga. Det är inte det öppna och fria demokratiska samhället som utmanas utan bara den hemska kapitalismen!

Fundamentalismen har sin enkla marxistiska förklaring, strunta i det där om religiös fundamentalism. Allt kan lösas så enkelt. Allt det där tjatat om angrepp på det öppna demokratiska samhällets principer kan ni bara glömma menar Jönsson. Intellektuellt haveri är den enda passande etiketten på denna man.