Säg det bara rakt ut

De rödgröna partiledarna gapar i kvällens debatt i TV4 om att regeringen "sänker kunskapskraven i gymnasiet". Vad som åsyftas är den reform av gymnasieskolan som Alliansen är överens om att genomföra efter valet. Det innebär att de elever som vill läsa på de praktiska programmen inte ska tvingas läsa lika mycket teoretiska ämnen som idag. Idag har de praktiska programmen mycket stora avhopp, till stor del på grund av just kraven på att alla som går ut ska ha högskolebehörighet.

Vad som är anmärkningsvärt är att de som säger sig vara arbetarpartier, och som ska företräda arbetarklassen, så uppenbart nedvärderar praktiska yrkeskunskaper. Gång efter gång heter det att kunskapsmålen sänks med reformen. Vad det egentligen innebär är att tyngdpunkten förskjuts mer mot de praktiska ämnen som eleverna faktiskt har valt att läsa. När det ska bli mer av praktiska ämnen är det med vänsterpartiernas logik en sänkning av kunskapsmålen. Mer svart på vitt än så blir det inte: i de rödgrönas värld värderas teoretiska kunskaper högre än praktiska. Sedan kan de alltid försöka hävda något annat.

Jag har tidigare kommenterat detta faktum här.

Kunskapsvärdering

När de rödgröna kritiserar regeringens reformering av gymnasieskolan återkommer de ständigt till att kunskapskraven har sänkts. Så även i debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i svt igår. Kritiken grundas i att det i den nya gymnasieskolan inte kommer vara tvunget - däremot alltid möjligt - för alla att läsa in högskolebehörighet, utan att man kommer kunna satsa mer på praktiska ämnen om man vill. Den rödgröna kritiken utgår således från att en satsning på praktiska kunskaper innebär en sänkning av kunskapsnivån. Det får anses vara en märklig inställning från de som säger sig vara Sveriges arbetarparti.

Sverige behöver teoretiskt såväl som praktiskt kunnande. Politiker ska inte lägga någon värdering i vilken inrikting en ung människa väljer att ta. Däremot är en skola där samtliga elever förväntas gå vidare till akademiska studier ett stort problem. Det gör att elever som är skoltrötta hoppar av för att de tvingas läsa så mycket teori att de blir högskolebehöriga, och de praktiska utbildningarna håller inte tillräckligt hög kvalitet för att de som går dem ska vara attraktiva på arbetsmarknaden.

Det tycks heller inte kunna sägas nog många gånger att möjligheten att läsa in högskolebehörighet alltid kommer finnas - antingen under gymnasietiden, eller genom komplettering efteråt. Och det är oändligt mycket bättre att några elever tvingas komplettera sina betyg efter gymnasiet, än att en fjärdedel av eleverna hoppar av från ett gymnasium där alla förväntas vara likadana.

På samma tema: Lotta Olsson, Mikael Abrahamsson, Kalle Sandström,

Teori och praktik

Det är något med praktiska kunskaper som Socialdemokraterna har svårt för. I det gamla arbetarpartiets Sverige ska alla bli högskolebehöriga - att i stället välja att satsa på praktiska ämnen duger inte. Och att döma av de rödgrönas valmanifest, som presenteras idag, är det en inställning som inte har ändrats. Om de rödgröna vinner valet ska högskolebehörighet även i fortsättningen vara obligatoriskt att läsa in för alla gymnasieelever.

Alla elever ska ha chans att bli högskolebehöriga, oavsett vilket gymnasieprogram de går. Men de bör inte vara tvingade till det. I oppositionens värld är högskolebehörighet det enda som räknas, med resultatet att skoltrötta elever hoppar av gymnasiet för att de tvingas läsa så mycket teori. Om det är valfritt att läsa in högskolebehörighet kommer det säkert finnas elever som väljer att inte göra det och som sedan ångrar att de inte gjorde det. Men i sådana fall kan de göra det i efterhand. Och att en del elever får lägga något extra år på att läsa in högskolebehörighet är väldigt mycket bättre än att stora grupper unga människor hoppar av gymnasiet för att de inte vill läsa så mycket teori så att de kan bli akademiker.

De rödgrönas inställning tycks till stor del bottna i en svag tilltro till unga människors förmåga att fatta bra beslut. Om en elev väljer att satsa på en yrkesutbildning som inte ger högskolebehörighet, anser de rödgröna att valet troligen beror på att denne vill ta den enkla vägen och slippa undan teoretiska studier. Om man litar på att även unga människor har förmåga att göra kloka och självständiga val, är nog en mer trolig förklaring att valet grundar sig på intresse för yrket ifråga och är tämligen väl avvägt.

På samma tema: SvD, Allehanda, Ravenna, Gerdaus.

Borgerlig rättvisa

PJ Anders Linder skrev i söndags i Svenska Dagbladet om rättvisa. Linder listar fem förslag till vad som skulle kunna vara ett principprogram för rättvisa:

Prioritera de verkligt utsatta. Fördelningsdebatten handlar i väldigt hög grad om nivåer och regler i socialförsäkringssystemet. Hemlösa, narkomaner och svårt psykiskt sjuka är inga stora väljargrupper och får inte alls samma uppmärksamhet.

Gör det lätt att få arbete. Egen försörjning är nyckeln till självständighet och delaktighet. Ompröva den arbetsrätt som gynnar insiders och ta debatten om de höga ingångslönerna som gör nybörjare för dyra för att få jobb.

Bekämpa fattigdom i stället för rikedom. Flit, företagsamhet och förkovran är värden som bygger samhällen och skapar resurser till enskilt och allmänt ansvarstagande. Det är rimligt att den som tjänar mer också betalar mer till det gemensamma, men det kan aldrig vara rättvist att staten får mer än individen när hon får en löneförhöjning.

Glöm inte förmögenheterna. Ägandet är mycket mer ojämnt fördelat än inkomsterna. Ge många fler chansen att bygga upp ett kapital. Det ger handlingsfrihet och gör att man tål tillfälliga svackor. Låt människor sätta av oskattade pengar. Skifta ut offentlig egendom. Sluta gynna det ansiktslösa ägandet.

Försvara kunskapsskolan kompromisslöst. Skolan ska ha höga förväntningar på alla barn och ge vad stöd som krävs för att infria dem. Att elever lämnar skolan utan att vara förberedda för högre studier eller yrkesliv är den största orättvisan av dem alla.

Första och tredje punkten bör vara de viktigaste ledstjärnorna, men dit når man bara främst genom att prioritera punkt två och fem. Det bästa sättet att arbeta för de utsatta och de fattiga är, tråkigt nog för den som ogillar tjat, att verka för god tillgång till jobb och utbildning av hög kvalitet.

När det gäller jobben handlar mycket om en ny inriktning för arbetsmarknadspolitiken där vi går mot högre flexibilitet. Entreprenörskap och företagande - det vill säga sunt risktagande - bör uppmuntras mer, och nu måste Sverige arbeta mer för att öka viljan att anställa.

På utbildningsområdet har en del gjorts, och mycket är på gång, även om det tyvärr kommer dröja innan politiken ger riktig effekt. Det viktiga tankesätt som bör prägla svenskt utbildningsväsende framöver är att våga ställa mycket högre krav på elever, samtidigt som man erbjuder långt bättre hjälpinsatser så att så många som möjligt klarar av att uppfylla dessa krav.