Deltog som jag nämnt tidigare i panelsamtalet ordnat av Makthavare och Sektor3 om de medlemslösa partierna. Panelsamtalet kan ses i sin helhet här. Några av de saker jag sa under panelsamtalet var att:
Alla partier är i någon mån PR-byråer som måste tänka på hur de framstår offentligt i olika sammanhang. Många medlemmar kan vara ett plus men kan också vara en belastning om olika fraktioner får för mycket utrymme. Till sist beslutar ändå partiledningen om inriktningen och så kommer det fortsätta vara. Antal medlemmar är i det här avseendet inte avgörande. Partier lyssnar i olika utsträckning på det civila samhället och kan då få in många av de perspektiv som saknas i form av medlemmar.
Det är inte säkert att medlemstappet är något som alltid upplevs som hotfullt av de befintliga medlemmarna och de förtroendevalda. Ökat antal medlemmar är en garant för demokratisk legitimitet och nya idéer men det är i regel inte nödvändigt för partiets överlevnad, i synnerhet inte om medlemsnivåerna ligger relativt stabilt vilket de gör nu i fler partier.
Något jag inte hann ta upp men som jag tycker är viktigt i diskussionen är om medlemsantal egentligen säger något om partiernas överlevnadsförmåga. Stora antal medlemmar är inte nödvändigtvis ett tecken på ett stort och aktivt parti. Tidigare var man medlem för att man antingen var kollektivansluten eller för att alla i familjen tillhörde ett visst parti. Klass och näringstillhörighet manifesterades som partimedlemskap. Se bara på fackanslutna som var medlemmar i S eller missionsförbundare som var medlemmar i Folkpartiet. Dessa massiva medlemstal innebar inte alltid att alla var aktiva. Detta är tyvärr något som man inte diskuterar i Sektor3:s rapport. Där talar man enbart om medlemstalen i sig och utgår från att de är nödvändiga.
Däremot vill jag understryka att jag tycker det är tråkigt att inte partierna har fler medlemmar än vad de har idag. Utvecklingen ser olika ut i olika partier och det är både tecken på hur partierna agerar för att locka medlemmar men även vilken samhällsandan är. Det ena är enklare att påverka det andra betydligt svårare.
På samma tema: Peter Andersson, Hanna Wagenius, Per Ankarsjo, Johan Hedin, Anders Wallner.
Alla partier är i någon mån PR-byråer som måste tänka på hur de framstår offentligt i olika sammanhang. Många medlemmar kan vara ett plus men kan också vara en belastning om olika fraktioner får för mycket utrymme. Till sist beslutar ändå partiledningen om inriktningen och så kommer det fortsätta vara. Antal medlemmar är i det här avseendet inte avgörande. Partier lyssnar i olika utsträckning på det civila samhället och kan då få in många av de perspektiv som saknas i form av medlemmar.
Det är inte säkert att medlemstappet är något som alltid upplevs som hotfullt av de befintliga medlemmarna och de förtroendevalda. Ökat antal medlemmar är en garant för demokratisk legitimitet och nya idéer men det är i regel inte nödvändigt för partiets överlevnad, i synnerhet inte om medlemsnivåerna ligger relativt stabilt vilket de gör nu i fler partier.
Något jag inte hann ta upp men som jag tycker är viktigt i diskussionen är om medlemsantal egentligen säger något om partiernas överlevnadsförmåga. Stora antal medlemmar är inte nödvändigtvis ett tecken på ett stort och aktivt parti. Tidigare var man medlem för att man antingen var kollektivansluten eller för att alla i familjen tillhörde ett visst parti. Klass och näringstillhörighet manifesterades som partimedlemskap. Se bara på fackanslutna som var medlemmar i S eller missionsförbundare som var medlemmar i Folkpartiet. Dessa massiva medlemstal innebar inte alltid att alla var aktiva. Detta är tyvärr något som man inte diskuterar i Sektor3:s rapport. Där talar man enbart om medlemstalen i sig och utgår från att de är nödvändiga.
Däremot vill jag understryka att jag tycker det är tråkigt att inte partierna har fler medlemmar än vad de har idag. Utvecklingen ser olika ut i olika partier och det är både tecken på hur partierna agerar för att locka medlemmar men även vilken samhällsandan är. Det ena är enklare att påverka det andra betydligt svårare.
På samma tema: Peter Andersson, Hanna Wagenius, Per Ankarsjo, Johan Hedin, Anders Wallner.
Inlägg
