Maria Eriksson på SvD skriver idag om mat och kvalitet. Hon konstaterar att det ligger en försiktig och kanske omedveten civilisationskritik bakom vår längtan efter dyrare och mer ekologisk, äkta mat.
Är det inte paradoxalt att ju mer vi längtar efter ursprunglig mat desto mer teknologiskt avancerade metoder måste vi använda för att få tillgång till den?
Hade vi konsekvent satsat på närodlad, ekologisk mat utan tekniska inslag hade medelhushållet inte haft mer än några säckar potatis från förra året, samt möjligtvis ett gäng ledsna rotfrukter. Vi har under en längre tid varit helt beroende av högteknologiska transporter, samt metoder för alltifrån konservering och förvaring till minskat resursslöseri och ökad produktivitet.
Jag kan någonstans uppskatta tanken om det hembakade brödet och bakgårdsodlade grönsakerna. Stormarknadsbekvämligheten tar bort många delar av det slit och möda som matproduktion innebar. Tyvärr kan jag för egen del bara stoltsera med egengjord äppelmos (den möglade emellertid brutalt snabbt) och polsk vitost.
Hur som helst, likt Eriksson tycker jag det är betydligt trevligare att göra annat än att spendera varje vaken timme med att producera, tillaga och förbereda mat. Detta är för övrigt inte minst en jämställdhetsfråga. I Sverige har vi kanske en del "surdegsmän", men det vanliga är, och har alltid varit, att kvinnor står för matlagningen.
Om kvinnorna på Sri Lanka hörde jag för ett par år sedan att ett viktigt steg i deras jämställdhetskamp var att de inte behövde laga mat i tolv timmar utan istället "bara" fyra timmar. Perspektiven är svindlande.
Nostalgi och längtan till en rustik tillvaro är romantiskt och fint. Men vi får inte glömma vad det är som vi har lämnat bakom oss. Allt var definitivt inte bättre förr.
Samma tema: Voter1, Voter2, Zac.