Det där med hyckleri

Det kan inte vara lätt att tillhöra den vänster som Åsa Linderborg tillhör. Sliten mellan väst som domineras av EU/NATO och Ryssland. Resultatet blir då ett mumlande om att alla är lika goda kålsupare och att det behövs en "tredje väg". 

Hennes artikel om Ukraina är upprörande av två skäl: dels är det ett uttryck för att problematiskt historierevisionism. Och i sin iver att anklaga andra för hyckleri gör hon precis detsamma, det är bara att läsa hennes artikel om den arabiska våren för att förstå varför. 

Jag måste erkänna att jag är part i målet. Min farmor föddes i östra Ukraina, utanför Sumy. Hennes bröder var ukrainska nationalister som spenderade flera år i Gulag. Den ena av dem bosatte sig senare på Krim. Min farfar föddes i västra Ukraina, i Rovno, och hans släkt mördades av den ukrainska extremhöger vars arvtagare vi idag ser i Svoboda och den "högra sektorn". Därför är jag om någon orolig för det utrymme Svoboda fått i den ukrainska oppositionen. De påminner - som Linderborg helt korrekt skriver - om Ukrainas absolut mörkaste förflutna.  

Vi tar artikeln bit för bit. För även om Linderborgs artikel är en lång ökenvandring i jakt på en meningsfull idé så blir det i själva verket en serie relativiseringar. Och den inleds med att plocka ut Sovjetunionen från ansvaret för andra världskriget:

"Snyder, som är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget"

Den tesen är i själva verket inte ens särskilt originell, eller ens Snyders. Låt oss rekapitulera högstadiehistoria: Tyskland annekterar 1939 Tjeckoslovakien, med förevändningen att de skyddar den tyska minoriteten i landet. Molotov-Ribbentrop pakten skrivs under med Sovjetunionen, delningen av Polen genomförs senare i september 1939 då både Tyskland (1 september) och Sovjetunionen (17 september) anfaller Polen. En pikant detalj i sammanhanget: den sovjetiska regimen motiverade i September 1939 sitt anfall mot östra Polen med att man var tvungen att skydda den ukrainska och vitryska minoriteten i landet.

Efter denna historierevisionistiska inledning går Linderborg vidare till lägesbeskrivningen av debatten i Sverige:

"I svensk debatt och nyhetsbevakning ter sig frågan om Ukraina rätt enkel. Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan."

Men i nuläget är nyhetsbevakningen begränsad till invasionen av Krim, en del av Ukraina. Det finns ingen förmildrande omständighet här. Det är därför Kreml gör allt för att konstruera sådana förmildrande omständigheter, varav flera förekommer direkt i Linderborgs artikel (Ryska är inte längre minoritetesspråk på Krim, vilket torde göra exakt noll skillnad eftersom en majoritet av befolkningen talar ryska). Det är inte "russofobi" att beskriva Ryssland som den aggressiva parten  som har ockuperat ett annat land. Dessutom har man blockerat gränsövergångar och krävt att ukrainska militära styrkor avväpnas.

Den bärande tesen i Linderborgs artikel är att vi i väst är hycklare eftersom vi bara "noterar" de högerextremas närvaro i den ukrainska oppositionen (numera styret). Men stämmer verkligen det? Det har varit tydligt och uppenbart från början vilka oppositionen består av. I stort sett varje artikel om oppositionen har innehållit påminnelsen att Svoboda är en del av denna. Vad mer ska man göra? Ska man ignorera varje demokratirörelse för att den innehåller (och de finns i varje rörelse) element som har helt andra syften?

Tack och lov är extremhögern i minoritet, och kommer så förbli även efter ett val. Det är skäl att utöva påtryckningar på den ukrainska politiken men det är inte skäl nog att förminska det som nu har hänt i landet.

Det är intressant att Linderborg tycker att inställningen i Sverige är ett  sådant "monstruöst hyckleri". Låt mig påminna om Linderborgs ord mitt under den arabiska våren:

"De folkliga resningarna i Mellanöstern borde framkalla samma ovillkorliga entusiasm som Berlinmurens fall eller den orangea revolutionen i Ukraina, men den västliga elitens reaktioner är minst sagt avvaktande. Man försöker hålla god min, men skräcken grinar igenom."

Var är Linderborgs ovillkorliga entusiasm idag? Noterar jag månne ett stycke "monstruöst hyckleri" från Linderborgs sida? Låt oss komma ihåg att det finns en avgörande skillnad mellan protesterna i Ukraina och de i exempelvis Egypten: I det första fallet är de högerextrema i minoritet. Svoboda får ca 10% av rösterna och är i dagens regering en minoritet. I det senare fallet har islamisterna i muslimska brödraskapet och salafiterna enkel majoritet. Trots det gick entusiasmen i exempelvis svensk press inte att ta miste på under arabiska våren. Linderborg går så långt som att mena att det inte kommer gå att stävja de högerextrema i Ukraina:

"Den som tror att den andra delen av regeringen, Fäderneslandsförbundet, ska kunna tämja dessa ”radikaler”, ringa in dem, uppfostra dem att ta demokratiskt ansvar, är blåögd. Och principlös"

Exakt vad tyder på att de inte skulle gå att stävja, eller marginalisera dem? Det har hänt i flera andra östeuropeiska länder som befunnit sig i kaotiska perioder som Slovakien, Polen och Rumänien. Varför skulle det inte gå i Ukraina?

Tänk om Linderborg vore lika vaksam och orolig över de islamistiska elementen i den arabiska våren som hon är för de högerextrema under protesterna i Ukraina. Då hade man kunnat gå så långt som att anta att hon faktiskt är konsekvent.

Linderborg varnar vidare för historielösheten i att jämföra Putin med Hitler, och det är sant, det är en riktigt smaklös och meningslös jämförelse. Men på kuppen gör sig Linderborg till ett stycke historielöshet på egen hand. Hon påminner flera gånger i artikeln om den ukrainska extremhögerns roll under kriget, likaså Tysklands. Men Sovjetunionens blodiga historia i Ukraina. Som definitivt spelar in i den helt nödvändiga förståelse man behöver anlägga för att förstå Rysslands relation med ALLA dess grannländer, den är helt frånvarande.

Det var Sovjetunionen som ansvarade för den stora svälten (Holodmor) i Ukraina på 30-talet då miljoner människor dog som ett resultat av en medveten Sovjetisk politik. Hundratusentals som inte dog i svälten avrättades eller skickades till Gulag. Denna integrala del av den rysk/ukrainska historien passerar helt obemärkt i Linderborgs artikel. 

Lika obemärkt passerar Linderborg det faktum att det 1918 etablerades en självständig Ukrainsk folkrepublik som sedan prompt annekterades 1921 av Sovjetunionen. Att i en artikel där man anklagar andra för historielöshet, ställa sig så endimensionellt och oförstående inför Ukrainas historia, leder tankarna till att den där omtanken om det ukrainska folket och en "tredje väg" - egentligen bara är tomma ord.

Enligt Linderborg är alla lika goda kålsupare. Antingen är oligarkerna västvänliga eller ryssvänliga. Det är som om två decennier i Östeuropa helt passerat Linderborg förbi utan att hon tagit  någon notis om det som hänt. Under början av 90-talet var Ukrainas ekonomi större än Polens, idag är polens ekonomi dubbelt så stor som Ukraina. EU och närmandet till väst har, i alla avseenden, varit välgörande för många östeuropeiska länder. Korruptionen har minskat, välståndet ökat och man har fått stabila och välfungerande rättsstater. 

I Östeuropa finns inte utrymme för någon "tredje väg". Alla vet att var man befinner sig geografiskt, inklämda mellan två jättar. Och man vet vad dessa två jättar står för. Geopolitiken kan inte plockas ut ur ekvationen. Det finns ingen realistisk tredje väg där man inte kan förhålla sig helt oberoende till antingen Ryssland eller EU. 

Det är ett val mellan närhet till den ena eller andra. Att i sammanhanget då kalla EU:s inflytande på Östeuropa för "EU:s nykoloniala marknadslösningar" är inget annat än att spotta på den mödosamma marsch från kleptokrati och planekonomi som man gjort under två decennier. Det är en marsch som Ukraina av olika skäl förvägrats eller misslyckats med. 

Linderborg efterfrågade att man skulle kunna hålla flera tanker i huvudet samtidigt och jag undrar varför hon inte kan göra det själv? Det går att se problemen med den ukrainska oppositionen, vara kategorisk motståndare till Rysslands invasion och samtidigt inse att Ukrainas folk skulle tjäna på att närma sig ett Europa de varit förvägrade.