Vit och helt lost

"Jag får krupp av Johanna Langhorsts bok Förortshat" 

Så inleder Lidija Praizovic sin recension av Langhorts bok om Förortshatet. Den bok som skulle dra lans för den missförstådda förorten har alltså gjort sig skyldig till det värsta av brott: rasism. Rubriken på recensionen anspelar, helt omedvetet, på titeln till min bok, Välviljans rasism. Langhorst gör sig, enligt Praizovic, skyldig till välvillig vit rasism. 

Det är med en blandad känsla av skadeglädje och medlidande jag följer konvulsionerna på vänsterkanten. I tidningen Bang går striden mellan vita och icke-vita feminister. Den postkoloniala förståelsen i samhället har skapat en strid utan vinnare. Den vita huden gör vissa oförstående inför de icke-vitas problem. Lite som kritiken mot medelklassen som inte, på riktigt i varje fall, förstår djupet av arbetarerfarenheten.

Praizovic rasfixerade blick har blommat ut fullt. Hon går på en kurs om skrivande med "erfarenhet av rasifiering" men konstaterar uppgivet att: "Då var vi ett par som sa ifrån: att det finns ett avgrundsdjupt glapp mellan att enbart ha ideologiskt intresse för antirasism och ha livslång, kroppslig erfarenhet av rasism."

Vänstern är tillbaka i 70-talets ångestladdade motsättning mellan att uppleva klassamhället eller bara teoretisera kring det. Då premierades klasserfarenheten, nu är det den kroppsliga erfarenheten av rasism som skapar den genuina förståelsen för kampen. Men på 70-talet kunde man faktiskt skaffa sig ett arbetaryrke och bli en del av arbetarklassen, det är svårare att byta hudfärg.

Uppmaningen blir därför: Håll käft vita antirasister! Praizovic skriver: "Att det att göra gott som vit svensk just kan vara att låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla". Det är en stark uppmaning till alla de "vita" (definitionen hänger fortfarande oprecist i luften) antirasisterna. De måste kännas förvirrat att på grund av sin hudfärg uppmanas att abdikera deltagande i en strid där målet ändå är att göra hudfärgen till irrelevant.

Den här striden påminner mig om varför, en möjligen naiv, meritokratiskt orienterad borgerlighet är en så mycket mer harmonisk plats. Här lever vi förvisso med hierarkier och gamla maktkoncentrationer. Men vi har i varje fall en ideologisk övertygelse om att vi bör se bortom det medfödda och lägga vikt på handlingen, det meritokratiska. 

Inom vänstern borrar man idag ned sig i det nedärvda. Det är en sorts lidandets adelskap. Och det är bara vissa som är födda med rätt adelstitlar. Icke-vit, arbetarklass, kvinna etc. Ju fler adelstitlar ju mer rätt har man att tala och ju mer tyngd får orden.

Medan man länge får leta bland liberaler och konservativa efter adelstitlar, och längst efter de adelstitlar som faktiskt skänker fördelar, har man inom vänstern, tack vare intersektionaliteten, bara ökat antalet adelstitlar. Och längst ned i hierarkin står den vita medelklassen. Fel hudfärg, fel föräldrar, fel samhällsklass.

Och på Praizovic verkar det inte spela någon roll vilken avsikt man har. Vitheten gör Langhorst till en elefant i porslinsbutiken som snubblar, rasifierar och exotiserar den andre. "Om den vita medelklassen är de som ska formulera och föra förortskampen kommer den onekligen att hamna fel och vara irrelevant för de människor den säger sig gälla" skriver Praizovic. 

Det är slut nu vita twittrare, kulturskribent, ledarskribent, tyckare och politiker. Ni har fel entrébiljett till den här striden. Och om ni mot bättre vetande ger er in i de här frågorna i framtiden, var då inte förvånade när någon knackar er på axeln, pekar på er hudfärg och förklarar: "Du kan gå nu".