Hynek Pallas om strukturell rasism

Det bär emot att svara någon som anser det "sorgligt och bisarrt" att ta del av ens åsikter. Men är man ute efter samkväm är inte samhällsdebatten rätt plats. Svenska dagbladets Hynek Pallas skriver på sin blogg en text där han invänder mot min och Jasenkos repliker på Gellert Tamas inlägg på DN Kultur i debatten om rasism och diskriminering.

Pallas artikel är ett sammelsurium av åsikter som inte utan svårighet kan benas ut, en del är kritik mot min artikel (och sådant jag inte skriver om). För att undvika missförstånd av det slaget som är så vanligt på Twitter tänkte jag att det är bäst att citera det Pallas skriver för att sedan replikera på stycket. Pallas skriver  att det är sorgligt att läsa mina och Selimovic åsikter för att 

/../ vi knappast lever i ett samhälle där åsikterna i Tamas artikel är dogmen - snarare är det politiska och institutionella ledmotivet i Sverige det som Cwejman och Selimovic torgför: att så långt som möjligt blunda för att det finns eventuella övergripande rasistiska och diskriminerande faktorer.

Det är självklart svårt att sammanfatta "det politiska och institutionella ledmotivet" i Sverige gällande diskriminering och rasism. Att hävda att diskriminering inte uppmärksammas politiskt eller att det inte används, rätt ofta, som förklaring till en rad problem på arbetsmarknaden är en rätt stor överdrift. Under min tid som helhetspolitiker var det kanske det mest vanligt förekommande argumentet i debatter om integration: att sysselsättningsproblem (och problem generellt) för personer födda i utlandet, och deras barn, kunde härledas till diskriminerande strukturer. Bekämpning av rasism och diskriminering har varit uttalade (och aktiva mål) för både socialdemokratiska och borgerliga regeringar i två decennier. Pallas fortsätter:

För mig är det framförallt märkligt att varken Cwjman eller Selimovic ser att deras olika punkter inte behöver stå emot en politik som tydligt deklarerar att samhället präglas av en strukturell rasism

Nej, det kanske det inte behöver göra. Jag tror absolut att rasism och diskriminering existerar och påverkar människor, vissa betydligt mer än andra, men jag har problem med det teoretiska antagandet bakom just "strukturell rasism". Men det har jag utvecklat här och ska inte upprepa mig.

Däremot kan man dra feta strecka mellan de olika former av segregation som gör att man står utanför de punkter som krävs för att lyckas ta sig in i, och avancera, på arbetsmarknaden: tillgång till språk, tillgång till informella nätverk, tillgång till utbildningar. Man skulle kunna tillägga att det inte enbart handlar om sysselsättningssiffror, utan också frågan om hur pass lätt det är att som invandrare få mer kvalificerat arbete.

Här har Pallas helt rätt. Det finns en rad skäl till att personer med en viss bakgrund har svårare att ta sig in i samhället, generellt, oavsett om det rör sig bostadsmarknaden, utbildningsväsendet eller arbetsmarknaden. Så vad är vi oeniga om? Jag skulle gärna vilja höra vilka andra skäl Pallas tror det finns till att det finns segregation i samhället. Att utrikes födda och deras barn har sämre utgångsläge att ha tillgång till språk och informella nätverk betvivlar nog ingen. Men vad är poängen med att skriva det? Det finns knappast någon som ifrågasätter detta. Men nu är diskussion om vad orsakerna är och vilka lösningarna bör vara. Pallas fortsätter med ett annat tema:

Synen på islam och muslimer ändrades drastiskt efter den 11e september, bilden av svarta afrikaner styrs av andra historiska och mediala bilder, iranska tonårskillar ljög om att de var italienare för att överhuvudtaget kunna träffa västerländska tjejer efter framgångarna för boken »Inte utan min dotter« - och så vidare.

och:

Det senare är viktigt och en dimension som helt saknar i Cwejmans och Selimovic inlägg: strukturer hänger samman med mediabilder

Jag hade tyvärr inte förmånen att skriva mer än 2500 tecken inklusive blanksteg i DN. Det innebär att jag valde en väl avgränsad del av Tamas artikel att replikera på. Att det "saknas" en viktig "dimension" i min artikel faller sig därför helt naturligt. Det innebär inte att jag inte tycker att mediebilder kan skapa uppfattningar, ibland rasistiska, om människor. Men att ta allt som inte skrivs som en intäkt för att man tycker x eller y är vanskligt och gör Pallas inlägg förvirrande och fyllt med halmgubbar. Jag föredrar att man diskuterar det som skrivs av ens kontrahent, det gör diskussionen enklare. Pallas fortsätter med att kritisera mig för en retorisk fråga jag ställer:

Slutligen: att en person ansvarig för integrationsfrågor på en tankesmedja ens ger sig på att retoriskt fråga om »inrikes födda var utsatta för strukturell rasism av utrikes födda?« i början på 80-talet är antingen hånfullt eller okunnigt eller både och på samma gång. Det kanske plockar billiga poäng hos några Timbro-kompisar och Sverigedemokrater, men är snömos, idioti och skulle jag tro rätt sårande för många.

Det är en retoriskt ställd fråga som syftar till att ifrågasätta huruvida observerbar orättvisa (exempelvis sysselsättningsgap mellan två grupper) är ett tecken på strukturell rasism. Eftersom det finns en rad exempel på grupper som varit utsatta för rasism och diskriminering och som samtidigt haft en högre sysselsättningsgrad än majoritetsbefolkningen så bör det stämma till eftertanke om vad som påverkar sysselsättningen. 

Och nej, jag varken antyder eller hävdar att sysselsättningsgapet på 1980-talet var en konsekvens av att utrikes födda förtryckte inrikes födda, det är en direkt pik mot de som gör sig skyldiga till det strukturella felslutet: en ojämlikhet är en direkt konsekvens av en på förhand bestämt förtryck, i detta fallet diskriminering. Istället för att bli upprörd över frågan borde han tänka på vad frågan antyder: hur ska vi förklara sysselsättningsgap mellan grupper, kan ojämlikhet enkelt förklaras genom att härleda allt till strukturell rasism eller kan det finnas annat som är avgörande? Pallas fortsätter:

Om den ansvarige hade läst samma LU som Selimovic hänvisar till - eller bara bemödat sig om att slå upp en bok om den svenska invandringens historia - visste han att på den tiden präglades den svenska invandringen av arbetskraftsinvandring och att arbetslösheten gick upp i takt med en ökad flykting- och anhöriginvandring. Att ens behöva skriva sådana självklarheter som svar till en person som sysslar med integrationsfrågor säger något om nivån på den här debatten.

Låt oss då titta på svensk arbetskraftsinvandring jämfört med asylinvandring under nämnda period. Den svenska arbetskraftsinvandringen som Pallas menar präglade den svenska invandringens historia "under den tiden", dvs 1980-talet, den period jag beskriver, upphörde redan under tidigt 1970-tal. I Joacim Waaras avhandling Svenska Arbetsgivareföreningen och arbetskraftsinvandringen 1945-1972 kan man läsa:

När LO 1972 skickade ut ett cirkulär till förbunden med uppmaningen att avslå ansökningar om arbetstillstånd upphörde följaktligen den utomnordiska arbetskraftsinvandringen. Vid tidpunkten drev fackföreningsrörelsen också igenom kravet att företag endast fick rekrytera finsk arbetskraft genom arbetsförmedlingen, vilket hindrade privata värvningskampanjer (s. 38).

Faktum är att arbetskraftsinvandringen till Sverige i princip ströps 1972 på initiativ av LO. Den tid jag beskriver, 1980-talet, var alltså inte en tid präglad av arbetskraftsinvandring. Jag vet inte vilken bok om "svenska invandringens historia" som Pallas uppmanar mig att öppna men han får gärna namnge en.

Åke Nilsson beskriver i SCB-rapporten Efterkrigstidens invandring och utvandring (Demografiska rapporter 2004:5) hur invandringen förändrades på 1970-talet:

Sedan 1970-talets början har invandringen ändrat karaktär. Flyktinginvandringen och den därtill hörande invandringen av nära anhöriga har sedan 1980-talets mitt blivit mer och mer dominerande. Samtidigt har arbetskraftsinvandringen blivit marginell (s 8).

Pallas har helt enkelt fel i sin kronologi. Den svenska asylinvandringen tog fart betydligt tidigare än vad han hävdar. Och sammanfaller med en period då utrikes föddas sysselsättningsrad är något större än inrikes föddas:

Under arbetskraftsinvandringens decennier rekryterades invandrarna från grannländerna. Sveriges attraktionskraft avtog markant under 1970-talet i de traditionella utflyttningsländerna. Migrationen ändrade karaktär och migrationsfältet vidgades. Invandrarna kom från Asien och Sydamerika. Antalet asiater var bara 10 000 år 1970 men ökade till 77 000 år 1985. Förtryck och inbördeskrig låg bakom migrationen från länder som Turkiet, Iran, Libanon och Syrien. Juntans maktövertagande i Chile år 1973 tvingade chilenare på flykt och 30 000 fick möjlighet att bosätta sig i Sverige varav 15 000 anlände under åren 1986-90. Även händelserna i Polen, där general Jaruzelski 1982 tog över makten, gjorde att personer lämnade sitt hemland för att bosätta sig i Sverige (s 24).

Det sker ett skifte efter 1972, asylinvandringen blir större. Pallas är alltså inte bara otrevlig i sitt inlägg, han har även fel. Vill man fördjupa sig i hur skiftet från arbetskraftsinvandring till asylinvandring går till rekommenderas Nilssons rapport men även ovan nämnda Waara för att fördjupa sig i arbetskraftsinvandringen.

Givetvis kan en grupps position i samhället förklaras utifrån rasistiska praktiker som både är formella och informella. Men det kan också vara enbart en delförklaring. Under mitten av 1980-talet ökade förvärvsfrekvensen bland inrikes födda kvinnor dramatiskt, detta kombinerat med lågkonjunkturen under början av 1990-talet gjorde att sysselsättningsnivån sjönk bland utrikes födda. Den kan förklaras av väldigt mycket, diskriminering finns otvivelaktigt med. Men jag vänder mig emot förenklingar.

Därför nämner jag exemplet Sverige på 1980-talet och USA på 1950-talet. Hade jag haft utrymme hade jag kanske även nämnt Kinesiska Malaysier som under flera hundra år utsatts för fruktansvärd rasism och diskriminering men trots detta haft en sysselsättningsgrad som varit högt och höga inkomster relativt majoritetsbefolkningen. Samma gäller för de tyska judarna under början av 1900-talet. Utsatta för rasism dagligen, kvoter inom arbetslivet och i utbildningsväsendet. Men trots detta hade högre utbildningsnivå än snittet och fanns på många höga positioner i samhället. Det innebär inte att rasismen inte existerade, men rasismen behöver inte vara den gyllene förklaringen som förklarar observerbara orättvisor (Om detta skriver jag bland annat i min bok Välviljans rasism). Pallas fortsätter:

Och, ja, rasismen i det svenska samhället har ökat, eller snarare förändrats rejält.Om vi nu ska använda det förhatliga ordet strukturell: strukturen handlar nämligen om hur inte minst den mediala jargongen kring invandrare började se ut (ta och läs böckerna jag nämner ovan) kring 1990. Sverige blev ett klart mer rasistiskt samhälle efter Expressens "Kör ut dem!"-löp: sedan öppnades dammluckorna. Ut kom ord som "massinvandring" och dess släktingar. Ut kom en kriminaljournalistik som började använda icke-svenskars härkomst i sin rapportering.

Jag kan köpa Pallas analys om att det fanns mer explicit rasism under 1990-talet än innan. Men jag tycker inte att empirin håller eller enkelt kan appliceras för att förstå sysselsättningsproblem på arbetsmarknaden. Nu uttalar jag mig inte lika tvärsäkert som Pallas om hur rasistiskt samhället var, 1980 jämfört med 1990, det är nog svårt att jämföra om man inte har omfattande attitydundersökningar. Poängen jag försöker illustrera med mitt exempel med sysselsättningsnivån på 1980-talet jämfört med 1990-talet är att en relativt svårmätbar variabel (diskriminering och rasism) för att förklara arbetslöshet måste ställas mot andra förklaringar.

Pallas avslutar med en uppmaning till liberaler att: "/../ se hela bilden, strukturen och inte bara prickarna - att våga dra de röda streck ni liberaler tycks vara så förtvivlat rädda för - det är att sluta sjunga och förenkla". Vem är det egentligen som förenklar och är så upptagen av att driva igenom en catch-all förklaring för så många samhällsfenomen att allt annat bleknar? 

Man måste kunna synliggöra och motarbeta rasism samtidigt som man begriper att den inte kan förklara allt. Om man i samhällsdebatten och politiken fäster sig vid en typ av förtryck finns risken att man missar en rad andra saker som kan  vara viktiga skäl till ojämlikheter som vi tillskriver rasismen. Det får konsekvensen att åtgärder i själva verket inte löser de problem som de syftar till att lösa. Inget i varken Tamas eller Pallas inlägg har övertygat mig om att man ägnar sig åt något annat än förenklingar. Ivern och enögdheten riskerar att fördumma och reducera en rad allvarliga samhällsproblem till att enbart handla om strukturell rasism och diskriminering.

Strukturell rasism: en teoretisk återvändsgränd

Det upprepas ofta i det offentliga samtalet att vi måste se rasismen som struktur och bli medvetna om hur den genomsyrar det svenska samhället som beskrivs som ett ett "rasistiskt samhälle". Dessutom uppmanas man betrakta rasismen som ett fenomen som inte kan avgränsas till de som ger uttryck för rasistiskt språkbruk eller handlingar utan till alla, även de som är uttalade antirasister. Rasismen sitter i vår sociala varelse och även den mest engagerade antirasisten är, omedvetet och subtilt, en del av rasismen påstås det.

Jag har ett problem med den här linjen. Av flera skäl. Det innebär inte att jag tror att rasism inte är ett problem eller att rasism inte är en en del av vardagen, inbäddad i samhället och våra sociala relationer och praktiker, tvärtom.

Vad jag vänder mig emot är att man genom att använda ordet "strukturell" faktiskt köper en rad föreställningar både om hur fenomen och sociala praktiker ska beskrivas men även om hur de ska åtgärdas. Det är inget neutralt ord och inkluderar en rad teoretiska antaganden som jag inte skriver under på.

Efter att ha beskrivit en del av kritiken mot Jasenko Selimovic artikel fick jag två repliker som försvarar beskrivningen av rasismen som strukturell. Jag tänkte med utgångspunkt i dessa förklara varför jag anser att teorin om strukturell rasism är problematisk. I den ena artikeln, av Karim Jebari, filosofidoktorand på KTH  kunde man läsa:

Att vi alla är rasister innebär bara att vi alla bär på en mängd negativa stereotyper och fördomar mot personer som vi anser tillhör vissa raser – för förklaring av begreppet ”ras”

Jebari gör begreppet strukturell rasism till ett catch-all begrepp som beskriver all form av medveten eller omedveten sortering, värdering, preferensdiskriminering av människor, kategorier, sociala funktioner och utseenden. Det är säkert bekvämt att ha en så heltäckande definition av rasism och ett antagande att människor i allmänhet sorterar andra utifrån "raser" som vi "anser" att människor tillhör. 

All rasism bygger på "artikulation av skillnad mellan människor, men alla artikulationer av skillnader mellan människor är inte rasistiska" (Ola Fransson). Det är denna åtskillnad som måste upprättas. Att jag uppfattar människors utseendemässiga olikhet, tyr mig till personer av ett visst utseende, attraheras av vissa utseenden och sorterar människor är inte uttryck för en rasistisk praktik. Skulle det vara det så har vi hastigt relativiserat vad rasism är.

Det är denna totala sammanblandning av alla våra handlingar och val in i en strukturell rasism som gör att vi blir oförmögna att både förstå rasismen, urskilja dess konsekvenser samt i slutändan på politisk väg omöjliggöra den i samhället.

Idéhistorikern Ola Fransson beskrev i en artikel i Sociologisk tidskrift med titeln "Så blev vi alla rasister: Om forskning som bländar och förblindar" det som han kallade för det "isomorfa misstaget" med strukturell diskriminering (kritiken lämpar sig även för begreppet strukturell rasism):

Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Därmed sker en sammansmältning av de tre dimensionerna; språket, bäraren och verkligheten kollapsar in i varandra. Jag kallar detta det isomorfa misstaget. Denna sammansmältning av vad som borde vara åtskilt har stora konsekvenser förbedömningen av andras beskrivning av verkligheten, det vill säga att det finns en tendens att koppla samman andras beskrivningar av verkligheten med dem som beskriver.

Den strukturella rasismen blir i Jebaris värld en a priori förståelse av världen, det vill säga att de är en förförståelse som appliceras på verkligheten. Du behöver inte mäta eller undersöka världen för att dra slutsatsen att alla samhällen i hela världen, inte minst det svenska, är helt genomsyrade av rasistiskt tankegods och praktiker. Jag har problem med den typen av grandios förförståelse av världen. Den kan nämligen läsa in rasism i nästan allt.

Så långt har vi en förståelig oenighet, det vill säga jag inte köper förklaringsvärdet av den strukturella rasismen. Men sedan tror jag att Jebari missförstår mig (Och uppenbarligen Selimovic) när han skriver:

Det Jasenko Selimovic och Adam Cwejman gör är att återetablera vad vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic och Cwejman säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker de den där sagan som vi fick höra, den där den onda är någon annan. Därför har de fel.

Här verkar Jebari har missförstått något. Jag tror inte att "vi är goda". Det är ett meningslöst uttryck och jag skulle aldrig använda det. Däremot menar jag att vi är autonoma individer med möjlighet att självständigt förhålla oss moraliskt till våra och andras handlingar. Att dessutom karakterisera Sverige som "rasistiskt" är en konstig form av reduktionism som jag skulle tro att en doktorand i filosofi skulle akta sig för. Att det finns rasism i Sverige gör inte Sverige till rasistiskt, det är att besjäla landet (nationen?) med en essens.

Frågan är ens hur Jebari, som ju erkänt att han är en del av en strukturell rasism kan ställa sig utanför den och beskriva dess mekanismer. Fransson beskriver dilemmat som Jebari måste stå inför:

Hur kan någon hävda att det finns en struktur som genomsyrar hela samhället, inklusive det akademiska systemet och alla dess medlemmar? Den som hävdar detta är med nödvändighet en del av samma struktur, men hur kan det då vara möjligt att se på strukturen utifrån, det vill säga hävda strukturens existens samtidigt som den är omöjlig att träda ut ur för dem är en del av den? Var finns det strukturalistiska perspektivets företrädare i förhållande till den struktur de menar genomsyrar hela samhällskroppen? Det är bara ett allsmäktigt väsen som kan klara av att på en gång formulera sig i ett språk och vara oberoende av samma språks förutsättningar

Så nej, jag tror inte att vi kan göra en uppdelning mellan "goda" och "onda". Men jag är övertygad om att vi kan göra en uppdelning mellan rasister och icke-rasister. Att visserligen båda kategorier befinner sig i samma samhälle gör dem inte båda till rasister lika lite som förekomsten av rasister i ett samhälle gör samhället/landet till rasistiskt. 

Den andra repliken, skriven av Nedim Kirlic har samma tema som Jebari, jag och Jasenko Selimovic förnekar rasism:

Varken statssekreteraren eller Cwejman själv vill nyansera debatten, utan verkar bara vilja bevisa tveklöst att den strukturella rasismen inte finns

Det är uppenbart att det råder en teoretisk arrogans här som både Kirlic och Jaberi ger uttryck för. Låt mig förtydliga: rasism existerar. Jag ifrågasätter sättet den beskrivs och förstås och följaktligen metoden för hur den ska bekämpas. Att man inte skriver under på en typ av teoretisk förförståelse (strukturell rasism/diskriminering) är inte liktydigt med att man förnekar rasism, eller ens att det finns rasism i vardagen i ett land som Sverige. 

Försvararna av teorin om den strukturella rasismen låter påfallande mycket som marxist-leninister. De har i sann Hegeliansk anda hittat ett system som förklarar allt och alla, historiska fenomen, mänskliga beteendemönster och motiv. Allt kan praktiskt inordnas i teorin och undantag existerar inte. Rasismen är allena rådande och objektiv, bortanför den enskilde individens valmöjligheter och motiv. Kirlic mening nedan är ett exempel på detta:

"Rasismen har alltid varit strukturell" och: "Att som Cwejman /../kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation.

Det är underligt hur strukturell rasism, ett inte oomstritt perspektiv, så snabbt blivit absolut sanning hos så många i offentligheten. Framförallt är det märkligt att personer som Kirlic och Jebari som förefaller så väl förtrogna med teorin om strukturell rasism inte verkar medvetna om de diskussioner som förekommit kring teorin inom filosofin, sociologin och statsvetenskapen.

På Kirlic låter det som att strukturell rasism inte har något med epistemologi att göra utan snarast kan betraktas som en naturvetenskaplig metod ("De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen."). 

Att exempelvis peka på diskriminering inom arbetslivet är inte liktydigt med att ge teorin om strukturell rasism allmängiltig förklaringsvärde. Jag tror på att man kan mäta och ge exempel på attityder, diskriminerande fenomen och rasism i samhället utan att för den sakens skulle inlemma alla sociala fenomen i en universell rasistisk struktur. Kirlic verkar orolig att någon ifrågasätter självklara sanningar:

i slutändan, om vi väljer att ”inte köpa den strukturella analysen av rasism”, vad har vi då kvar? Vi har en statssekreterare, en regering och ett flertal liberala debattörer och ledarredaktioner som väljer att ta på sig tolkningsföreträdet, medan befolkningen är endast en mängd individer, där vissa ”väljer” att ta på sig ”offerkoftan”.

Vem är det som tar på sig tolkningsföreträdet? Är det en grupp människor som säger sig kunna förklara all typ av underordning och makt i samhället med hänvisning till strukturell rasism eller de personer som ser rasismen men ställer sig ödmjuka inför om den kan förstås utifrån en monopoliserande teori med anspråk på att förstå makt, människors handlingar och samhällen i stort? Jag tror inte på teoretiska förförståelser utan ser hellre att man samlar empiri och är försiktig med att självsäkert kunna dekonstruera allt mänskligt handlande.

Åter till Ola Fransson som väl sammanfattar problemet med ett strukturell förhållningssätt till diskriminering:

Problemet kan lokaliseras till teorins grundläggande förutsättningar, som resulterar i att den strukturalistiska förklaringsmodellen i detta fall inte ger utrymme till alternativa förklaringar eftersom alla fenomen reduceras och anpassas till strukturens premisser. Väl att märka inte på grund av moraliska eller ideologiska skäl, utan på grund av de stora anspråk begreppsparet strukturell diskriminering reser. Strukturen förklarar alla fenomen, i detta fall diskriminering. Den är därför radikalt reduktionistisk och som alla reduktionistiska teorier är den rigid.

För den som orkat hänga med så här långt inser nog att huvudproblemet som jag ser det med att kunna förklara att ett samhälle är rasistiskt eller att strukturell rasism genomsyrar alla inte är en fråga om att förneka rasism, trivialisera den eller att bortförklara människors upplevelser. Det handlar istället om kritik mot ett perspektiv som, vågar jag påstå, i längden är ett fruktlöst sätt att bekämpa rasismen på. Kritiken mot detta sätt att förstå och bekämpa rasismen skulle kunna sammanfattas i ett par punkter:

1) Vi är inte slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur.  I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande. Det är dessa medvetna och aktiva handlingar som både är uttryck för våra bästa och sämsta sidor. Såväl den värsta rasismen som den bästa frihetskampen är inte uttryck för omedvetna handlingar utan för aktiva och genomtänkta val. Alltså: vi är sociala varelser och präglade av en rad omständigheter, men vi är är medvetna och kan fatta fria beslut, även i strid med vår bakgrund. Kan vi annars överhuvudtaget belägga någon med skuld om handlanden enbart är omedvetna och delar av en svårgreppbar struktur?

2) En teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras.  En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet ("Han försvarar sitt vita privilegium"). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen.

3) Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas.  Om alla är rasister då saknar vi förmåga att urskilja, stämpla och åtgärda den rasism som skapar verkliga orättvisor och diskriminerar människor. Hur ser den politik ut som bekämpar en rasism som omfattar alla, inklusive de som ska bekämpa den, de som utsätts för den och alla mittemellan? Idag har vi en antirasistisk politik som (förhoppningsvis) bygger på lika villkor, meritokrati, lika förutsättningar och likhet inför lagen. Vad tillförs med ett allena rådande strukturellt perspektiv som konstaterar att alla ingår i den rasistiska strukturen? Hur konstruktivt är det att påtala för alla med invandrarbakgrund att de är utsatta för rasism ens innan de faktiskt stött på den? 

4) De strukturalistiska felslutet. Beskrivs väl av av Per Bauhn i en kritik av Iris Marion Young (en person som lagt mycket av grunden till förståelsen av strukturellt förtryck):

Att som Young oförmedlat gå från en deskriptivt strukturell utsaga (”Vissa grupper har mindre framgång än andra”) till en normativt strukturell utsaga (”Vissa grupper är förtryckta”) är att begå vad vi kan kalla det strukturalistiska felslutet. Detta felslut kan ses som en särskild tillämpning av det felslut som brukar förknippas med David Hume och som innebär en otillåten övergång från ett är till ett bör.

Det strukturalistiska felslutet riskerar att att blanda ihop negativ särbehandling med grund i rasismen och ojämlikheter som har andra skäl (politiska misslyckanden, ofrihet, klassfrågor, socialt kapital etc). Förtryck eller maktlöshet är inte ekvivalent med rasism, förtryck kan härledas ur rasism men det är inte det enda svaret. Ta exemplet i ojämlikhet mellan en svensk förort och innerstaden. Det är uppenbart en fråga om ojämlikhet, den kan beskrivas. Men att därefter ta steget till att detta är ett uttryck för strukturellt förtryck som äger rum då vita förtrycker icke-vita är uttryck för det strukturella felslutet. Det kan givetvis vara så att ojämlikheten är en konsekvens av en viss typ av förtryck, men att på förhand ansluta sig till att det måste handla om strukturell rasism är problematiskt. Den blir en hypotesernas enögdhet. Man är fixerad vid en teori som förklarar utfall i samhället och avskriver andra förklaringar. Istället för att leta efter empiri som både kan bekräfta eller motsäga hypotesen så bestämmer man sig på förhand för ett strukturellt perspektiv som inte kräver falsifiering eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, det är med andra ord ett självspelande piano.