Bail-outs, så funkar det.

Uppsnappat av Memex 1.1 (ursprungligen i Financial Times):

The rain beats down on a small Irish town. The streets are deserted. Times are tough. Everyone is in debt and living on credit. A rich German arrives at the local hotel, asks to view its rooms, and puts on the desk a €100 note. The owner gives him a bunch of keys and he goes off for an inspection.

As soon as he has gone upstairs, the hotelier grabs the note and runs next door to pay his debt to the butcher. The butcher hurries down the street to pay what he owes to his feed merchant. The merchant heads for the pub and uses the note to pay his bar bill. The publican slips the note to the local hooker who’s been offering her services on credit. She rushes to the hotel to pay what she owes for room hire. As she puts the €100 note on the counter, the German appears, says the rooms are unsuitable, picks up his €100 note and leaves town.

No one did any work. No one earned anything. Everyone is out of debt. Everyone is feeling better. And that is how a bail-out works.

Tipstack till Jimmy

Hotet från extremismen

Skrev igår på SVT Debatt replik på Jimmie Åkessons DN Debatt artikel om hotet från islamismen:

Men det finns knappast någon som trivialiserar hotet från islamismen, än mindre den våldsbejakande organiserade delen. Tvärtom, vill vi i Alliansen bekämpa den, såväl som andra former av extremism. Vi vill stå upp för de demokratiska och öppna värderingar som hör hemma i Sverige och det är knappast någon nyhet. Åkessons sparkar upp en öppen dörr och borde inse att han är irrelevant.

Replik på Newsmillartikeln

Skrev tidigare idag på Newsmill om assimilation, integration och frågan om den borgerliga integrationsdebatten. Det har nu inkommit en form av replik på mitt inlägg. Istället för att försöka skriva på Newsmill igen är det klokare att svara här. Inlägget är skrivet av Charlie Levin, Folkpartist från Skåne. En rad påståenden i hans inlägg är värda att citera och bemöta i sak.

I början av inlägget skriver Levin:

För många svenska utgör Alliansen ett stabilt mittenalternativ mellan Sveriges två extrema parter i integration och invandring där miljö och vänsterpartiet står i ena ringhörnan och sverigedemokraterna i det andra. Ur ett realpolitiskt perspektiv blir alltså LUF:s krav på Folkpartiet att sätta sig i knäet på de rödgröna något av en dödskyss.

Här åsyftas med största säkerhet LUF:s flyktingpolitik, vilket med de flesta mått mätt (i synnerhet borgerliga) går ett par steg längre än snittet. Det kan man ha delade åsikter om, däremot betvivlar jag att det är en "dödskyss", även inom alliansen finns utrymme för flera sätt att se på migrationspolitikens mål och fundament.

Så långt enbart invändningar gällandes migrationspolitiken, rakt och tydligt. Därefter blir det tyvärr mindre tydligt:

Det som oroar mig i Cwejmans artikel är passagerna när han snuddar vid det centrala i en integrations eller assimilationsprocess, de normativa värdefrågorna. I sin iver att svära sig fri från fördomar och främlingsrädsla tillskriver Cwejman själv grupper kollektiva särdrag, han väljer bara att gömma dem bakom epitetet som kulturella eller religiösa. När det gäller harmlösa särdrag som vi alla på olika sätt är präglade av har jag aldrig hört någon i den svenska debatten gå till angrep om detta. Jag har aldrig heller noterat att någon driver kollektiva krav på att alla ska vara blåögda, dansa små grodorna eller äta julskinka.

Märk väl att jag ingenstans i min artikel tillskriver någon grupp "kollektiva särdrag". Jag menar att det är viktigt att skilja på samhällsnormer å ena sidan samt värderingar, kulturella praktiker, religiösa praktiker som inte inkräktar på det förstnämnda. Till skillnad från Levin är jag inte så säker på att alla gör den åtskillnaden, därför är det viktigt att påpeka. Enligt min mening gjorde utredaren Erik Amnå ett berömvärt jobb i sin utredning av vad som bör finnas i en medborgarskapskurs. Om detta har jag skrivit här och här.

Levin fortsätter:

Däremot pågår en debatt om att inte göra undantag för kvinnomisshandel, våld eller förtryck under kulturella och religiösa förtecken. Jag ber på förhand om ursäkt till Adam Cwejman om han noterat något jag under mina 3 år som aktiv i integrationsdebatten i svensk debatt missat - men i annat fall vill jag gärna att han konkretiserar vilka kollektiva religiösa och kulturella särdrag han avser att någon avkräver idag? Den abosluta huvuddelen i debatten handlar om hedersrelaterat våld och kvinnor och barns ställning i en socioreligiös miljö. Där har LUF varit allt annat än drivande i att stödja och opinionsbilda.

Vad Levin, något omständligt, verkar insinuera är att det inte är någon idé att från min sida att skilja på det som bör vara gemensamt från det självklara: att ingen avkrävs "dansa små grodorna". Så är det givetvis inte. Men min målsättning är att något ska uppvärderas, dvs medborgarskapet och svenskheten, då krävs att man är tydlig med sina avgränsningar. Att tala om gemenskap, svenskhet och medborgerlig patriotism kräver att man från liberalt håll är tydlig med vad man menar. Levin, som partikamrat, tar jag för givet ska förstå skillnaden mellan offentliga samhällsnormer och privata kulturella praktiker som ingen gör skada. Emellertid är detta ingen okomplicerad fråga och därför är det klokt att vara tydlig.

Att Levin anser att LUF inte har varit drivande i frågan om "hedersrelaterat våld och kvinnor och barns ställning i en socioreligiös miljö" får stå för honom. Vi är mer än tydliga med att vi aldrig accepterar någon form av frihetsinskränkningar med hänvisningar till kultur eller religion. Det finns en rad andra frågor där vi inte är "drivande", det gör oss inte medskyldiga till att motarbeta något. Tyvärr får man säga att LUF inte heller är drivande i klimatdebatten, det gör oss inte motståndare till strävan efter en bra miljöpolitik.

Levin fortsätter i frågan om välfärdsstaten kontra rörligheten:

Vidare konstaterar Cjewman att välfärdstaten är om inte död så kraftigt försvagad. Sverige är en av världens i särklass största, svällande och mest generösa välfärdsstater. Med med kraven på fri invandring är det visserligen både illusionsbefriat och ärligt av Cjewman att samtidigt slå fast att välfärden måste avvecklas för att visionen om en gränslös värld ska infinna sig.

Det är förvisso sant att den svenska offentliga sektorn idag är en rekordstor del av BNP, likaså att socialförsäkringar nått rekordhöjder som del av statsbudgeten. Vad som åsyftas här främst är att välfärdsstaten i praktiken inte står i proportion till dess mål och inte heller kommer kunna göra det. Att nå välfärd är inte förbehållet en stor välfärdsstat och därför menar jag att vi måste se bortom dess misslyckanden för att förbättra samhället och ekonomin. Sedan får man självklart ta konsekvenserna av en strävan efter fri rörlighet. En in och utförsäkring av migranter ur socialförsäkringssystemet måste anpassa sig efter verkligheten.

Att peka ut paradoxen som finns mellan att ha fri rörlighet och en välfärdsstat modell Ohly är givetvis bra, men något av en självklarhet. Men sedan snurrar Levin till det:

Det är en vacker tanke men LUF och Cjewmans position möter även här på verklighetspatrullen. Få svenskar är intresserade av att lägga ner välfärdssamhället och leva i ett nyliberalt önskesamhälle. I de fall de åtminstone snuddat vid att existera, som i Chile under Chicagoboys-eran har resultaten inte varit till sin fördel.

Chile befann sig aldrig i något "nyliberalt önskesamhälle", de snuddade inte ens vid det (om någon nu kan definiera detta samhälle?). Levin upprepar en gammal klyscha om att det skulle skett någon form av nyliberal era i Chile eller att Chicago Boys skulle varit avgörande. Oavsett så är det egentligen ett irrelevant påpekande, LUF förespråkar inte ett avskaffande av välfärdsstaten lika lite som vi förespråkar öppna gränser imorgon. Levin fäktar i luften i ytterligare ett långt stycke men det är i sak endast en upprepning av ovan citerade stycken.

Men Cwejman bör faktiskt ställas till svars för vilka särdrag han anser att man ska "få behålla" och vilka som ska avkrävas? Min erfarenhet är att det går helt utmärkt att ha en stenhård hållning gentemot våld och förtryck i invandrargrupper. Men det kräver att man är väldigt säker på vem man själv är.

Levin bör läsa noggrannare innan han kritiserar mig. Jag kan vara behjälplig genom att länka till något av de inlägg där jag tydligt definierar vad det är för "särdrag" (i form av kulturella, religiösa, nationella identiteter och praktiker) jag menar är förenliga (samt oförenliga) i ett fritt och öppet samhälle i kombination med en typ av medborgerlig gemenskap:

Här, här, här, här, här, här och här

I korthet: alla kulturella praktiker som förnekar individer deras autonomi i någon mån bör ej accepteras. I klartext innebär det att alla kulturella eller religiösa praktiker som inskränker människors möjligheter att förverkliga sig, skaffa en utbildning, fatta självständiga beslut om sitt kärleksliv och målsättningar inte bör accepteras i ett fritt och öppet samhälle. Kort och gott ska medborgerliga friheter omfatta alla, oavsett bakgrund. Hur Levin ens kan få för sig att jag skulle tro motsatsen eller kompromissa med denna position är för mig ett mysterium.

Levin avslutar:

Politiker ska förhålla sig neutralt till människors privatliv och istället fokusera sina ansträngningar på att konsekvent föra en agenda som gynnar de verkligt utsatta. Blir Adam Cwejman tydligare i de här frågorna och lyckas anknyta till bredare grupper har både han och organisationen han företräder mycket att vinna.

Med den avslutningen undrar jag på allvar till vem det är han replikerar. Jag har alltid varit tydlig med att jag är en motståndare till normativ multikulturalism. Jag har aldrig ursäktat religiöst eller kulturellt motiverat våld mot någon individ med hänvisning till kulturell autonomi. Jag gör det mer än uppenbart i alla inlägg om integration och gemenskap att jag ser en tydlig gräns mellan samhällsnormer som bör omfatta alla i samhället och som ska garantera varenda individs friheter och rättigheter, utan undantag. Samtidigt bör denna samhällsgemenskap inte utesluta en kulturell mångfald, så länge denna inte innebär någon typ av förtryck.

En sak är säker: Levin har läst min artikel. Däremot är jag osäker på att min poäng har uppfattats.

Assimilation, till vilken grad?

Skriver idag ett längre inlägg i debatten om assimilation kontra integration. Lite splittrade idéer om vart integrationspolitiken bör ta vägen och vart debatten om det gemensamma i Sverige:

Vad bör då målet för en liberal vara idag? Nationalstatens förestående död är kraftigt överdriven, likaså välfärdsstatens. Men båda är kraftigt förändrade och till viss del försvagade. Eftersom båda har tjänat syftet som enande och meningsbärande fundament för samhället infinner sig nu frågan om vad som skapar gemenskap och social tillit i samhället. För liberaler är inte den homogena nationen ett gångbart eller ens realistiskt alternativ, inte heller är en tvådimensionell klassanalys tillräcklig. I sökandet efter något som lämpar sig för den globala eran måste vi söka oss efter gemenskap på annat håll.

I samma debatt har Charlie Weimers, Ivar Arpi, Markus Uvell, Alice Teodorescu, och Andreas Johansson Heinö skrivit klokt och bra.

Noterar att även Erik Almqvist bidrar med ett inlägg. Inte oväntat stället han sig positiv till assimilation. Tyvärr problematiserar han inte faktumet att alla i denna diskussion är för någon form av assimilation, ingen är emot det.

Det är graden av assimilation och frågan om vad som bör vara gemensamt och vad som kan och bör rymmas inom ramen för det mångkulturella som är diskussionens kärna.

Det journalistiska filtret

Bra reflektion av Apelsineld över Tunisienrapporteringen och frågan om vad svenska journalister sätter fokus på:

För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.

Fridolin med snömos

Missa inte Dick Erixons sågning av Gustav Fridolins grovt pretentiösa DN-debatt artikel:

Karl Staaffs agenda rycks alltså helt ur sitt sammanhang och blir därför grovt förvrängt. Fridolin vill ha ännu mer av statliga trygghetssystem och därmed ännu mindre utrymme för människornas frihet. Den ska begränsas till möjlighet att med mössan i hand "ge" sina idéer till Fridolin .

Se även Johan Pehrsson och Nina Larsson som klokt replikerar Fridolin.

Om utvisningarna

Verkar finnas en uppfattning att avgångskravet på Billström enbart handlar om det som avslöjades i wikileaksläckan. Utvecklar på Newsmill varför det i själva verket är perifert i sammanhanget:

Senast valde Tobias Billström att stödja tvångsavvisning av kristna irakiska flyktingar trots att UNHCR, Europadomstolen, den irakiska regeringen och människorättsorganisationer som Amnesty menar att det inte går att garantera deras säkerhet i Irak. Våldet mot de kristna irakierna har trappats upp det senaste året. Den 31 oktober dödas över 40 kristna irakier i en terrorattack mot en kyrka i Bagdad. Kristna utsätts dagligen för hot och trakasserier.

Samtal med Kenan Malik

Ett artikeltips i lite märkligt format, nämligen ett samtal mellan författaren Kenan Malik och den slovenske konservativa politikern Fero Sebej om multikulturalism, väldigt bra läsning:

Western governments did not set out to create a segregated society. Most politicians set out with the best of intentions to combat racism. But at the same time, we have to say that the multicultural policies were flawed from the very beginning: it wasn't as if this was a good set of policies that somehow eroded over time. The fact is that it was a lot easier to combat racism by saying to people "go on, follow your own values, cultures, lifestyles, beliefs, we will fund your festival, your dance troupe, your cultural centre"... we used to call it the "saree, samosa and steel band brigade".

Klokt om både multikulturalismens politiska misslyckande men även samhällets förändring.

Dags att Billström avgår

Idag kräver vi i Liberala ungdomsförbundet att Tobias Billström avgår. Pressmeddelandet lyder:

De senaste dagarnas turbulens om vad Tobias Billström sa eller inte sa 2007 är talande i sig själv. Problemet är att detta är toppen på isberget. Tobias Billström har sedan han tillträdde 2006 konsekvent fortsatt den linje som grundlades av socialdemokraterna, med stöd av moderaterna. Flyktingpolitiken har präglats av en restriktiv och inhuman moderat linje.

• Tobias Billström väljer att stöda tvångsavvisning av kristna irakiska flyktingar trots att Amnesty, UNHCR, Europadomstolen och den irakiska regeringen alla menar att det inte går att garantera deras säkerhet i Irak. Våldet mot denna grupp har trappats upp. Att fortsätta med deporteringarna är inte värdigt Sverige. Förtroendet är förbrukat – Billström måste avgå! säger Adam Cwejman, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet.

Under en längre tid har man talat om förhållandena för asylsökande i Grekland, både vad gäller levnadsförhållanden och den totala avsaknaden av en rättssäker prövning av rätten till asyl. Efter lång tid enades EU-länderna om att inte tillämpa återsändande av asylsökande till Grekland på grund av detta. Under hela hanteringen av denna fråga var den svenska regeringen, företrädd av Tobias Billström, passiv. Nu riskerar samma sak att upprepas med Malta.

• Om Irak var Billströms enda snedtramp vore det illa nog, men exemplen är fler. Under hans ledning har Migrationsverket skickat tillbaka ensamkommande flyktingbarn till Malta som första asylland. Detta har skett trots att åtskilliga rapporter har visat att barnen som skickas tillbaka hålls i fängelseliknande läger. Billström har det yttersta ansvaret för detta och måste avgå, fortsätter Adam Cwejman.

Billström gömmer sig ofta bakom formuleringar om individuell prövning och rättssäkerhet, när det i själva verket handlar om ett utbrett godtycke. Trots att alla EU-medborgare har rätt att uppehålla sig i övriga länder i 90 dagar skickades romer förra året till Rumänien på lösa grunder.

• I den här frågan handlar det inte bara om politik. Tobias Billströms personliga uttalanden om romer i Sverige i juli 2010 var djupt fördomsfulla. Fri rörlighet blir en rättighet för vissa medborgare, medan den förvägras andra. Det är ett synsätt som strider mot själva Europatanken. Vi hoppas att Fredrik Reinfeldt tar tillfället i akt att inte bara byta minister, utan även förändra den moderata politiken i grunden, avslutar Cwejman.

Den framtida liberala idédebatten

Sanna Rayman sammanfattar i SVD bra huvudpoängerna från seminariet jag och Magnus Andersson deltog i förra veckan om sammanslagning mellan Centern och Folkpartiet:

Det är nog sant. Även jag har avfärdat frågan helt enkelt eftersom det inte är troligt att C och FP slår sina påsar ihop inom överskådlig tid. Ett tänkbart scenario är kanske att något av partierna åker ur riksdagen och uppgår i det andra, men utan sådan yttre påverkan ska vi nog räkna med en långsammare process.

För den som vill se hela seminariet så är det bara att gå vidare till denna länk.

Jag tänker fortsätta den debatten som har uppstått. Som jag ser det finns det från liberalt perspektiv ett par viktiga frågor att diskutera:

1) Finns det ett egenvärde av flera partier som identifierar sig som liberala?

2) Fungerar den nuvarande uppdelningen för att formulera liberala politiska förslag effektivt?

3) Vad bör framtida liberal politik inrikta sig på, både innanför och utanför de etablerade riksdagspartierna?

4) Vad saknas i den svenska liberalismen idag inom partiväsendet?

5) Saknas det något i den "borgerliga" idédebatt som Svenska Dagbladet initierat, behövs ett alternativ till denna, kanske även med andra svar?

6) Vilken framtida väg bör Folkpartiet ta givet att vi kan komma fram till några av svaren på frågorna ovan.

Återkommer med förslag på svar för dessa.

Visa ditt ansikte, borgerliga rasist!

Att insinuera skuld och koppling till suspekta element är troligtvis en av de fegaste formerna av debatteknik. I brist på konkreta argument och en stringent kritik finns för den desperata debattören en utväg: skrämma motståndaren, och alla som kan tänkas vara intresserade, genom att insinuera att det finns en koppling till aktörer som är skamfilade.

Senast ut med denna typ av teknik är Lisa Bjurwald som på DN:s ledarsida först sammanfattar Andreas Johansson Heinös timbrorapport om integrationsdebatten i Europa. Hennes kritik slutade med att hon störde sig på användningen av ordet "assimilation". Efter ett inlägg från Johansson Heinö (ej på nätet) verkar hon bemödat sig att läsa mer än titel och inledning, hon har även hittat ett citat. Vad hon helt vägrat göra är att förstå innehållet eller syftet med rapporten. Bjurwald skriver:

Hans rapport för Timbro är skriven med skygglappar, den rasistiskt utspårade franska diskussionen om nationella värderingar beskrivs i positiva ordalag.

Därefter ger hon ett exempel på ett citat som hon menar inte kommenteras av Johansson Heinö, detta menar hon är någon form av snedsteg. Man får förmoda att Johansson Heinö implicit måste sympatisera med alla citerade källor han inte explicit tar avstånd från. Med den logiken måste väldigt få texter enligt Bjurwald vara rumsrena. För den som faktiskt läser hela stycket på sidan 34 i rapporten förstår man att Johansson Heinö inte försöker smyga igenom Caldwells åsikter (som han citerar), han citerar dem helt enkelt.

Kritiken är tom, insinuant och bygger på guilt by association. Om Johansson Heinös studie kan kopplas samman med en rasistisk diskurs då blir automatiskt studiens slutsatser eller borgerliga och liberala idéer i integrationsfrågan ointressanta. Debattens gränser upprättas innan debatten ens har börjat. Bjurwald väljer istället för att diskutera frågan i sak att sätta upp (för att citera Gardell) kunskapsregimens gränser. Bjurwald avslutar:

Jag valde dock att lyfta fram något större: de strömningar som märks inte bara i denna rapport, utan i vissa borgerliga kretsar.

Fienden är aldrig uttalad, den passerar bara likt ett spöke i ögonvrån och kan inte naglas ner. Problemet Bjurwald nu har är att hon faktiskt tillåtit sig att vara specifik och peka ut ett konkret exempel på dessa "strömningar".

Att felaktigt anklaga någon för rasism (eller legitimerande av rasism) bör man inte lättvindigt komma undan med. Att diskutera integrationspolitikens språk och målsättningar är inte att köpa rasistiska problemformuleringar. Genom att försöka kväva en viktig borgerlig idédebatt i sin linda visar tyvärr DN:s ledarsida att man inte är intresserad av att delta, endast köra på "shame and blame". Ohederligt och framförallt antiintellektuellt.

På samma tema: Apelsineld, Axessbloggen, Kamferdroppar, Johansson Heinö.

Utmanande dumt

Om någon, mot all förmodan, missat hovrättens dom mot fotbollspelarens Magnus Hedman så läs:

Hovrätten framhåller att det inte bevisats att Magnus Hedman betalat några pengar men anser ändå, till skillnad mot tingsrätten, att han måste ha förstått att de kvinnor som följde med till lägenheten var prostituerade. Kvinnorna hade utmanande klädsel, sminkning och talade engelska med kraftig brytning. Enligt domstolen borde Hedman ha insett att kvinnorna kunde vara betalda eskortflickor.

Kvinnor som har "utmanande", hur sådan nu definieras, klädsel och råkar vara sminkade samt bryta på ett främmande språk bör akta sig. De kan av det svenska rättsväsendet definieras som prostituerade. Män och kvinnor som skulle få för sig att spendera en natt med en av dessa utmanande klädda utrikiska damer bör också akta sig.

"Vägra kallas hora" får en ny innebörd när det svenska rättsväsendet ger sig in i leken.

Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt

Det viktigaste inlägget i den liberala och konservativa idédebatten det här året har troligtvis redan gjorts. Rapporten "Integration eller assimilation? En utvärdering av svensk integrationsdebatt" av Andreas Johansson Heinö är väl värd en genomläsning.

Rapporten är gjord på uppdrag av Timbro och visar att de på allvar vill ge sig in i debatten om det multikulturella samhället. Med tanke på Markus Uvells bakgrund (han skrev Folkhemspopulismen) så kan man vara säker på att det här inte är sista gången Timbro initierar och ger sig in i debatten om integrationspolitiken.

Förhoppningsvis kan rapporten öppna upp en dörr bortom dagens syn på integrationspolitiken som politiskt redskap och vad det är vi faktiskt förväntar oss av invandrare, invandring och våra politiska medel.

Kommer återkomma till det här temat ingående i ett senare inlägg. Så länge är de värt att ta en titt på det Timbroseminarium som ägde rum i samband med lanseringen av rapporten.

Muslimer som kollektiv i integrationsministerns ögon

Missförstå mig inte nu. Jag är mycket glad att Erik Ullenhag tar tydlig ställning i frågan om kollektivt skuldbeläggande. Gårdagens artikel är tydlig och lämnar inte så mycket tvivel till var integrationsministern står.

Men det finns ett par problem med artikeln.

Vilka är dessa "muslimska företrädare" han talar om? Vem företräder muslimer? Hur många av dem? Vilket är detta kollektiv inom vårat land som kan avgränsas och ges ett par företrädare - säkerligen i form av religiösa eller kulturella föreningar. Ingen talar med "Svenska företrädare" i Sverige när det sker en kris eller liknande.

Erik Ullenhag gör tyvärr samma sak som när han välvilligt åkte ner till Malmö efter mordförsöken och mordet utförda av galningen Mangs. Han ville så väl men genom sin välvillighet lyckades han stjälpa sitt syfte, jag utvecklade i en Expressenartikel varför.

Nu är Ullenhags syfte att muslimer inte kollektivt skuldbeläggs eller kollektiviseras ur ett negativt perspektiv. Han lyckas ändå genom att "bjuda in muslimska företrädare" bygga upp ett kollektiv, avgränsa det och tydligt förklara att muslimer är en grupp som man kommunicerar med genom vissa företrädare.

I förlängningen kommer vissa då att förstärka sin position som representanter och företrädare för kollektivet. Det finns uppenbarligen något att tjäna här, både i inflytande och makt. Dessa företrädare kommer givetvis att vilja betraktas som företrädare för så många som möjligt. Indirekt tar man ifrån rösten från alla de människor som har muslimsk bakgrund i någon form men som inte vill bli företrädda av någon annan än sig själva. Lika lite som muslimer kan bli kollektivt sårade (Se Broderskapsrörelsen) kan personer med muslimsk bakgrund bli kollektivt representerade.

Givetvis skapar det här en situation där vissa grupper då gärna säger sig tala för alla eller nästan alla muslimer. Problemet är att en organisation endast kan företräda de medlemmar som frivilligt gått med i organisationen. Det finns säkerligen en rad svenskar med muslimsk bakgrund som inte vill ha något att göra med dessa "muslimska företrädare", ändå görs dessa företrädare och språkrör till talespersoner för ett större kollektiv.

Man kanske kan tro att det är väl petigt av mig att invända mot Ullenhags uppenbarligen goda syfte. Det är emellertid ett allvarligt problem att Ullenhag med ett så tydligt syfte ändå fäller sig själv. Om man inte vill att muslimer ska behandlas som ett kollektiv då får man se till att man själv inte är medhjälpare till precis detta.

På samma tema: Judit Burda & Bengt Held

Att motarbeta hatet

Niklas Orrenius fortsätter att vara en av sveriges just nu viktigaste journalister. Hans senaste reportage är, tyvärr får man väl säga, lika deprimerande som det förra:

Vad ropar de? Jävla neger? Något med gardiner? Kanske ”Ta av dig din gardin!”? Varför kan de inte bara sluta? tänker Malyum Salah Hashi när hon på nytt flyr undan tonåringarnas trakasserier, småspringande nerför backen mot Tomelilla centrum. En gång vänder hon sig om: – Jag är precis som era mammor! ropar hon. Men de slutar inte.

Fördelen med hans två senaste reportage, det förra om rabbinen Kesselman i Malmö, är hur han tar enskilda människoöden och faktiskt sätter upp en spegel till landet Sverige. Det är det samhälle vi nu lever i där man som såväl jude eller muslim i vissa områden inte kan leva utan att trakasseras eller förföljas. Det är en verklighet som vi har kommit att bli alltmer vana vid, som kanske gjort oss mer avtrubbade.

Tyvärr får man säga att Sverige inte är isolerat från den utveckling andra delar har gått till mötes. Främlingsfientlighet och nationalism av den värsta sorten - om de legitimeras i det offentliga rummet - sipprar ner till skolor och arbetsplatser.

Men problemet finns på många platser i Sverige, det handlar inte enbart om sura rasister som sitter och häckar i kommentatorsfälten. Hatet mot judar finns i områden dominerade av personer med bakgrund i mellanöstern. Hatet mot muslimer i områden dominerade av kristna och i samhället generellt. I mångt och mycket har konflikter "importerats" till Sverige och blandats upp med rasism och främlingsfientlighet som redan existerar.

Samtidigt kan det vara svårt att mäta främlingsfientlighet och rasism, ibland finns en koppling till migration och invandring, ibland inte. I en artikel på Fores migrationsinfo kan man se att inställningen till invandring och mångfald är ganska stabil. Det handlar således inte alltid om invandringen i sig.

Till viss del handlar det säkert om att främlingsfientligheten alltid funnits där men inte alltid haft möjlighet att få utlopp. I klartext: det är först under de senaste decennierna som vi i Sverige haft stora synliga grupper av personer med annan religiös, kulturell och etnisk bakgrund. Kanske är det ett tragiskt normaltillstånd varje land blir vare när det blir multikulturellt.

Självfallet innebär inte det att man ska acceptera främlingsfientligheten. Genom utbildning, upplysning och en offentlighet som sakligt och tydligt tar ställning för mot hat och främlingsfientlighet kommer man en bit på vägen. Det räcker emellertid inte. Jag gillar det Malyum säger:

Jag har både en stark muslimsk identitet och en stark svensk identitet. Jag känner stor lojalitet med Sverige. Det här landet öppnade sina armar för oss.

Någonstans i de orden ligger mycket av svaret. Vi kan inte bestämma människors identitet och självuppfattning, det är inte heller önskvärt. Men vi måste ta fasta på det gemensamma, medborgarskapet - vad det innebär att bo i ett land tillsammans. Mångfald i sig är inte tillräckligt svar, idén om smältdegeln är förstås en del av identiteten (se på USA ex) men det kan inte vara allt.

Främlingsfientligheten måste byggas bort genom gemensamma institutioner: utbildningsväsendet, offentligheten, arbetsplatsen och de samhällsnormer som vi ser som goda och allmängiltiga för alla i Sverige. Sega, långsamma och tråkiga svar men det som oftast stämmer. Det är svårt att hata när man delar allt.

En liberal vision för C+Fp

Artikeln som publicerades i Liberal Debatt (ej på nätet) är nu utökad och publicerad på Newsmill. Jag och Magnus Andersson argumenterar för ett samgående mellan C och Fp, men framförallt efterlyfter vi liberala mål i politiken:

Det behövs en stark liberal röst som verkar för en förändring av arbetsmarknaden, större integritetsskydd, en kraftfull liberal miljöpolitik men kanske framförallt skapar visionen om ett liberalt samhälle. När man nu brett diskuterar borgerlighetens framtid så är det just "borgerlighet" man diskuterar, inte en liberal idé om samhället. Här menar vi att något saknas och att både C och FP bör ta sig en allvarlig tankeställare om hur de ser sig själva i svensk politik om 20 år, men framförallt, vilket samhälle de vill se om 20 år.

DN och SVT-text har uppmärksammat artikel. I SVT-artikeln finns även kommentarer från både Ulf Bjereld och Nina Larsson:

Det är ju alltid bra att reflektera över sitt parti och andra men jag ser inget behov av att slå ihop Centern och Folkpartiet. Trenden går väl snarare åt motsatt håll, att väljarna vill ha fler alternativ och fler nyanser i politiken

Längre kommentar från Nina Larsson finns här.

Vilket var ett ganska väntat (dvs diplomatiskt) svar från vår partisekreterare Nina Larsson. Jag förstår att hon måste ha den linjen. Samtidigt måste jag säga att jag är lite besviken att man inte vågar röra om i den partipolitiska grytan. Tryggheten sitter starkt.

På samma tema: Karl Malmqvist, Svensk historia, Tv4, SVD, Emil Källström, Johan Hedin, GP, Nyhetspressen (med märklig bild på mig och Magnus), Hela Gotland, Christian Ottosson, Nyheter24, Andreas Froby, Hanna Wagenius.

Apoteken och verkligheten

Det har gått ett år sedan avskaffandet av apoteksmonopolet och avregleringen av marknaden. Innan avskaffandet hörde man inte sällan diverse skrämselpropaganda om vad som skulle hända efter avregleringen. Apotekarna skulle bli dumma och okunniga, hälften av apoteken stänga och antibiotika säljas till reapriser.

Nu med ett år i backspegeln skulle man kanske kunna tro att den värsta skrämselpropagandan mött den där skoningslösa grindvakten för sanningen: verkligheten.

Men nej, för några dagar sedan blev jag via Twitter och Markus Bohlin, ledarskribent på Sundsvalls Tidning uppmärksammad på ett inlägg av vänsterpartisten Annika Burman som handlar om avregleringens konsekvenser. Jag skriver idag krönika i samma tidning och svarar där Burman:

Burman skriver genom ett ideologiskt filter, oförmögen att se verkligheten. Avregleringen av apoteksnäringen har inte öppnat helvetets portar, inte heller har antalet apotek blivit färre, öppettiderna sämre eller personalens kunskap mindre omfattande. De farhågor som fanns har kommit på skam.

På samma tema: DN & SVD

Libertarianism i USA

Intressant artikel i New York magazine om libertarianismen i USA idag:

Libertarianism is far from synonymous with the tea party, but the tea party is the closest thing to a mass libertarian movement in recent memory. Tea-partyers surveyed by Cato split down the middle between social conservatives and social liberals, making half of them traditional Republicans and half libertarians. But the fact that the tea party organizes around fiscal issues alone—smaller government, lower taxes—gives the movement libertarian cred. Its members speak the language, too, waving Gadsden flags, quoting Hayek, and carrying signs that say WHO IS JOHN GALT?—a reference to the hero of the Ayn Rand book Atlas Shrugged.

Om yttrandefriheten

Jonathan Rauch - FIRE's CFN 2010 from FIRE on Vimeo.

Jonathan Rauch talar fantastiskt väl om yttrandefriheten. Det är dock inte en repris på samma gamla argument. Rauch tar upp ett intressant fall om hat mot homosexuella på universitetet och på vilket sätt det inte kunde undantas från den akademiska friheten.

Föreläsningen är inte minst aktuell vad gäller kombinationen religion och yttrandefrihet, en fråga som inte direkt har slutat vara brännande het. I synnerhet inte sedan den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm tydligt deklarerade att ett land som tillåter Lars Vilks bör straffas.

Ännu mer om FP+C

Väldigt många har nu skrivit om möjligheterna med att C och FP ska gå ihop, en intressant fråga som engagerar många. Alla är inte positiva men det finns ett stort intresse. I stort sett varenda större ledarsida har berört frågan. Många påminner givetvis om att det inte är en ny fråga, mycket har inte heller tillkommit i debatten.

I VLT drar man lite om historien bakom tidigare försök till samgående, alla har stupat av olika anledningar. Partitraditioner verkar vara den bidragande orsaken. Frågan är om de är lika starka idag, i synnerhet bland ungdomsförbundens medlemmar. Norrtäljetidningen ser ingen poäng med samgåendet.

Mer om samma tema: Filip Wästberg, Trelleborgs Allehanda, Dalarnas Tidning, Sydsvenskan, Mikael Sundling, Norpan, Södermanlands Nyheter,

Mest ingående, och hittills också flest nya perspektiv bidrar Ola Nordebo, Västerbottenskuriren med (läs hela!):

För idépartier är folkrörelsemodellen, med dess nyfikenhet på nya människor och erfarenheter, särskilt viktig. Folkpartiet och centerpartiet kompletterar varandra geografiskt och socialt. Det skapar en misstro, men just kulturkrocken i sig skulle vara en stor vinst. Klarar inte partier att famna olika perspektiv, i respekt och tålamod, då är det illa ställt med folkrörelsemodellen som de ytterst vilar på. Folkpartiet och centerpartiet kan invänta nedgången tjurigt vid varsin kaffetermos, eller stirra statistiken i vitögat och ge folkrörelsetanken en gemensam liberal chans. De borde välja det senare.

Seminarium om sammanslagning

Bertil Ohlininstitutet, som var tidigt ute och redan i sin valanalys för FP föreslog en sammanslagning med C har nu tagit initiativ till ett seminarium om framtiden för den liberala rörelsen och C och FP:s eventuella samgående. Medverkande är jag och Magnus Andersson, ordförande för CUF, moderator är Sofia Nerbrand, ordförande i Ohlininstitutet:

Både Folkpartiets och Centerns företrädare kallar sig liberaler och talar på ungefär samma sätt om företagande, marknadsekonomi och individens roll i samhället. Samtidigt är det allt fler väljare som inte ser någon tydlig skiljelinje mellan de båda partierna. Dessutom hörs nu allt fler röster som vill slå ihop partierna. Är det dags att fundera på ett samarbete – eller rent av ett samgående – för att förstärka liberalismen i Sverige?

Ohlininstitutet och Liberal Debatt bjuder in till ett lunchseminarium med Magnus Andersson, ordförande i Centerns ungdomsförbund, och Adam Cwejman, ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Andersson och Cwejman skriver tillsammans i det nya numret av Liberal Debatt om att deras moderpartier bör omfamna varandra.

Tid: 12.00 - 13.00 den 13 januari

Från 11.30 serveras en lunchmacka till självkostnadspris. Uppge vid anmälan om du vill beställa en macka!

Plats: Ingenjörshuset Citykonferensen, Malmskillnadsgatan 46 (T-Hötorget)

Välkommen!

Anmälan: kansliet@ohlininstitutet.org

Svårt att komma ifrån en torsdag? Följ diskussionen på Ohlininstitutets sida på Bambuser

Mer om FP+C

Ett antal andra har skrivit om sammanslagning mellan C och FP, bland annat GP:s ledarredaktion:

Svårigheten att slå samman två sedan länge etablerade partier skall dock inte underskattas. Det som i förstone kan tyckas som självklara effektivitets- och resursvinster kan efterhand gå förlorat i revirstrider och kulturkrockar. Frågan är väl också om det är den rätta tidpunkten just nu för de båda partierna att lägga resurser på ett så kraftkrävande projekt som en sammanslagning. Snarare är både Centern och Folkpartiet i behov av ett inre idéarbete de närmaste åren. För FP:s del har klokt nog beslut fattas om att arbeta fram ett helt nytt partiprogram och Centern har en del att fundera över efter höstens val.

Även Joakim Holmertz (FP) skriver om frågan, här och här, intressant är att han diskuterar de tekniska frågorna kring valsamverkan.

Sebastian Hallén (FP) skriver även om frågan:

Ska man slå samman Centerpartiet och Folkpartiet så får det inte vara i avsikt att driva mittenpolitik, utan för att driva en spetsig liberal politik. Moderaterna och Socialdemokraterna kan idag båda klassas som mittenpartier, och utrymmet för ytterligare ett parti där är starkt begränsat. Jag har för avsikt att påverka Folkpartiet i en liberalare ekonomisk och social riktning de kommande åren, och om jag ser att Centerpartiet fortsätter på sin inslagna väg ökar givetvis möjligheten för ett samgående på sikt.

Och Niklas Frykman (FP) verkar försiktigt positiv:

Det finns självklart praktiska problem som ältats in absurdum, men jag bedömer dem inte som oöverstigliga. Organisationer har slagits ihop tidigare och det finns specialisthjälp att tillgå. Det lär heller inte ske över en natt utan vara en process som tar ett antal år att genomföra. För övrigt så bildades Folkpartiet en gång 1934 genom en sammanslagning.

Tyvärr ingen från Centern som skrivit om frågan, om jag inte missat någon? Kanske en slump eller så är intresset större från FP-håll att diskutera frågan.

Se även SVD:s ledarsida som skrivit om sammanslagningsidéerna.

Demokratin i Ungern

När Jörg Haider för en massa år sedan fick stora valframgångar i Österrike lät inte reaktionerna vänta. Flera EU-länder reagerade skarpt och man fick på allvar se att unionen har en form av informell disciplinering av medlemmar. Bra så länge det är demokrati, öppenhet och frihet man värnar.

Den senaste tiden har man kunnat läsa (se ex här och här) att man i Ungern genomfört en rad lagar som kraftigt begränsar yttrandefriheten. Rasmus Fleischer har i en serie blogginlägg (här, här, och här) uppmärksammat förändringen av Ungern som pågått ett bra tag. Det är oroväckande att ett så stabilt land i Europas mitten är på väg att kraftigt försämra sitt demokratiska system.

Mönstret är likartat i flera länder: socialistpartierna har efter att ha reformerats under 90-talet och tidigt 00-talet till socialdemokratier fallit eller försvagats kraftigt. Korruptionsskandaler och avslöjanden om partitoppars förflutna i kommunistregimerna sänker helt partierna. Misstron mot politiker är såpass stor att det inte finns någon tolerans för politiker med ett nedsolkat förflutet. Nya partier skapas titt som tätt men de som främst växer till sig är populistiska nationalistpartier. Det finns få mittenpartier samt gröna eller liberaler som organiserar sig i framgångsrika partier.

Ungerska regeringspartiet Fidesz hade sin början som ett liberalt parti. Marknadsliberalt och relativt socialliberalt i en rad frågor. Samma är det med Platforma Obywatelska, det polska liberalkonservativa regeringspartiet. För att bli regeringsdugliga släpper de många liberala positioner och försöker istället bli statsbärande allmänpartier med en lätt nationalistisk touch. I samband med denna utveckling lämnar oftast många tongivande liberaler, främst journalister, och akademiker partierna. Dessa brukar i regel skapa nya partier (exempelvis PD i Polen) . De slipade taktikerna stannar i de reformerade konservativa nationalistpartierna och ideologerna lämnar partierna.

Konsekvensen i både Polen och Ungern har varit likartad. Det finns knappt någon vänsteropposition att tala om i endera land. Mittenpartierna har smält bort eller gått åt höger. Liberalerna har helt försvunnit eller uppgått i vänsterallianser. Så är fallet med polska Partia Demokratyczna samt ungerska SZDSZ (som nyligen tappade representation i parlamentet). Det liberala avantgardet samlar sällan några röster utanför storstäderna.

Idag är Ungern de facto är en enpartistat. I Polen har det gått betydligt bättre. Där kämpar två högerpartier om regeringsmakten där det som nu sitter i regeringsställning (Medborgarplattformen) är betydligt mer sympatiskt än oppositionspartiet Lag och rättvisa, ett katolskt populistparti. PO visar inga tendenser till nationalistisk ickedemokratisk lagstiftning. Men det är ändå på lång sikt oroväckande att det inte finns någon stark opposition. I Ungern finns få tecken på att en levande opposition ska kunna skapas.

Tyvärr tror jag inte att man kan hysa någon tilltro till att man i EU har tillräckligt mycket intresse och möjlighet att påverka. Kommissionen har tagit en försiktigt skeptisk inställning till medialagarna. Det krävs att man i ministerrådet på allvar lyfter fråga. Likaså kan jag instämma i att den konservativa gruppen, där både moderaterna och kristdemokraterna är representerade, på allvar behöver påverka sina partikamrater.

På samma tema: DN, DN2, Leffe45

C+FP=Sant?

Missa inte senaste numret av Liberal Debatt, där skriver jag och Magnus Andersson, ordförande för CUF om sammanslagningen (ej på nätet) av Centerpartiet och Folkpartiet. En fråga som känns aktuell, inte minst sedan man läst att opinionssiffrorna för Centerpartiet är allt annat än positiva.

Carl Lagerqvist, chefsredaktör skriver:

Ibland påstås det att Moderaterna mer liknar ett företag än ett politiskt parti. VD:n pekar ut färdriktningen och medarbetarna rättar in sig i ledet. Samma liknelse kan inte göras om Centerpartiet och Folkpartiet. Båda är sprungna ur Folkrörelsesverige. Det är också det främsta argumentet för att inte skapa ett allomfattande alliansparti. Det behövs en rörelse som står upp för liberalismen alldeles oavsett vad som för tillfället rör sig i huvudet på den sittande partiledaren. Sverige behöver Centerliberalerna.

Min mening är att det behövs ett starkt liberalt parti som kan utmana alla oliberala politiska inriktningar i landet, må det komma från vänster eller höger. Det finns verkligen inget egenvärde att hålla ihop alliansen i vått och torrt.

Det centrala är att en liberal politik förs, inte nödvändigtvis allianspolitik. Om sveriges liberaler, oavsett om de befinner sig i C,FP,M,MP,KD,S inser detta då förstår de att partikonstellationer inte är det viktiga utan idéerna. Det finns en rad argument för att slå ihop C och FP, läs LD för att hitta några av dessa.

Klokt vore att vi påbörjar den här debatten nu och inte om tre år. Därför välkomnar jag alla inlägg på det här temat. Bör vi slå samman partierna? Varför? Varför inte? Vilka problem har liberala partier i alliansen? Gemensamma listor? Valsamverkan? Hur skulle ett gemensamt parti se ut?

Ping: Johan Hedin, Ankarsjö, Magnus Andersson, Broman, Hanna Wagenius, Pär Gustafsson, Erik Svansbo, Andreas Froby, Mark Klamberg, Martina Lind, Karl Malmqvist, Annie Johansson, Rasmus Jonlund, Sebastian Hallén, Niklas Frykman, Mattias Sundin, Lakes Lakonismer, Elias Giertz.

Både Bawar Ismail och S-bloggen Röda Berget skriver bra om frågan, Även GP:s ledarsida uppmärksammar Liberal debatts temanummer. På samma tema: Anders G. Johansson & Every kinda people. Se även Ohlininstitutets eftervalsanalys för FP, där argumenterar de för samgående mellan partierna.

"Det är inte stenarna som gör ont"

Missa Lars Åbergs recension i Göteborgsposten av boken "Det är inte stenarna som gör ont":

Det finns starka skäl att vara kritisk mot integrationspolitikens olika nivåer och uttryck, men om det verkligen är så att alla samhällets företrädare uppträder destruktivt bör man ju undersöka möjligheterna att stänga Malmö högskola. Med 40 års erfarenhet av miljonprogramsområdena kan vi kanske i stället formulera frågorna annorlunda. Finns det ett ömsesidigt, passiviserande beroende mellan de omhändertagna och dem som omhändertar? Intar man inte en nedlåtande uppifrånattityd om man satsar på gruppspecifika insatser – brobyggare, friskolor, etnolokaler, dialogpoliser – i stället för att bemöta alla människor på samma sätt?

Frågan är befogad. Är det kanske dags att helt ställa om integrationspolitiken - mer generella lösningar? Kanske är integrationspolitikens akilleshäl att den genom sin välmenande hand i själva verkar förstärker den isolation som vi söker bryta? Ska bli spännande att läsa boken.

Lästips

Karl Malmqvist skriver lysande (och väldigt roligt) om gårdsförsäljning av vin.

Skribenten och författaren Torbjörn Elensky har en slow blog. Jag gillar konceptet. Vänta er inga hypersnabba dialoger och liknande.

Replik från broderskapsrörelsen

Simon Wessbo sekreterare i Ung Kristen Vänster, broderskapsrörelsens ungdomsnätverk skriver replik på min artikel på Newsmill där jag kritiserade Peter Weiderud, ordförande för broderskapsrörelsen.

Wessbos huvudkritik mot mig är riktad mot rubriken på min text, "Broderskaparna större hot mot demokratin än självmordsbombarna". Det är inte en rubrik som jag själv har satt.

Däremot står jag självklart för dess innebörd: Att som Peter Weiderud, börja diskutera Lars Vilks direkt efter ett terrorattentat är att börja diskutera på fundamentalisternas villkor. Det är att erkänna att det i själva verket är provokationen (Vilks i detta fall) som är roten till den religiösa fundamentalismen. Varför annars ta upp frågan om Vilks i samband med attentatet? Detta är direkt att ge efter och visa att villkoren för det offentliga samtalet, oavsett hur samtalet ter sig, är förhandlingsbara och att vi förhåller oss till vad extremister kräver (att fähunden Vilks tystas).

Värre hot mot demokratin är detta definitivt. Varför? Det är inte broderskapsrörelsen i sig som är hotet (känn er inte smickrade i onödan) utan själva idén om att ge efter för krav som terrorister ställer. Som sagt: det är inte terrorismen i sig som är hotet utan den myriad av svar vi har på terrorismen.

Men frågan om att ge efter för terrorism är inte det enda jag skriver. Resten av anklagelserna mot Weiderud verkar Wessbo inte ta på allvar. Inte med ett ord bemöter han min kritik om att Weideruds position, och får man anta, även broderskapsrörelsens position, är neonationalistiskt samt kollektiviserar och är snudd på rasistisk i sitt sätt att avgränsa och tillskriva kollektiv känslor och egenskaper.

Wessbo menar att det blir en "dualistisk stämning i debatten", antingen "stödjer man Lars Vilks eller så är du emot yttrandefriheten; antingen är du en vän av västerländsk liberalism eller så är du en vän av Islam." Ingen av dessa påstådda motsatspar figurerar i min artikel. Tvärtom menar jag menar att man kan tycka illa om Vilks konstprojekt men ändå försvara friheten (både den formella och informella) att uttrycka sig. Vad gäller islam är jag alltid tydlig med att religionen i sig är ointressant, det är en fråga om att urskilja och motarbeta extrema element, oavsett hemvist som är målsättningen. Broderskapsrörelsen har istället en obehaglig vana att tala om alla muslimers känslor, vad de kränks av samt vad de kan och inte kan hantera.

Sedan skriver Wessbo en del "klargöranden" om sin organisation. Hur det nu är relevant. Wessbo betygar att "Vi är en liten sidoorganisation till Socialdemokraterna som bedriver klassiskt folkrörelsearbete. Så nej, vi är inget större hot mot demokratin. Cwejman kan sova tryggt."

Nej, broderskapsrörelsen är inget större hot mot någon. Men denna lilla organisation symboliserar en serie idéer som mycket väl kan vara ett hot mot demokratin.

Muslimers kollektiva skuld

Peter Kadhammar skriver utmärkt om kollektiv skuld och attentatet i Stockholm:

Känner du att ni har något ansvar för att det finns 200 extrema islamister som är beredda att ta till våld? Den frågan ställde program-ledaren Lennart Persson till en för aftonen inkallad skäggig muslim. Namnet var Omar Mustafa och titeln ordförande för Islamiska förbundet. Tittarna fick ingen förklaring till vad Islamiska förbundet är. Hur många medlemmar har det? Hur blir man medlem? Varför? Är Islamiska förbundet som Jehovas Vittnen i förhållande till kristendomen eller är det som Svenska kyrkan? Ingen förklaring.

Mål för forskningen

Jan Björklund skriver bra (men kanske inte så mycket nytt?) om forskningspolitiken på DN Debatt:

Tack vare regeringens höjningar och ett forskningsintensivt näringsliv ligger Sverige i världstoppen i fråga om totala satsningar på forskning. Inget annat EU-land satsar en större andel av BNP på forskning och utveckling än Sverige. Till EU har regeringen redovisat att vårt mål för 2020 är att Sverige ska satsa ungefär fyra procent av BNP. Även om vi satsar stora resurser borde det gå att utnyttja dem bättre. Dels kan vi nå en mer kvalificerad akademisk nivå. Vetenskaplig kvalitet mäts ofta genom att räkna publikationer och citeringar, och där är flera länder på väg att passera oss. Dels handlar det om hur kunskap omvandlas till innovationer, till exempel hur många patent som forskningen leder till. Sverige borde kunna få ut mer av forskningen än i dag.

Bra så, men glöm för all del nu inte grundutbildningen. Där behöver vi mer kvalité och mindre kvantitet. Vi behöver även samhällsvetenskapliga utbildningar som har fler än två lärarledda lektioner i veckan. Det är en fråga som måste adresseras samtidigt som frågan om forskning uppmärksammas.

Anledningar att gå upp på morgonen

Det är dåligt att dra sin energi och livsglädje ur negativa handlingar och ord. Men sällan får man så mycket energi som när man blir provocerad. Ett bra sätt för mig att komma upp på morgonen är vanligtvis är att höra något på radio eller läsa en provocerande dum artikel. Då vet man direkt att mycket finns kvar att göra.

En person som den här veckan lyckats göra sig sedd i den politiska debatten är Ulf Nilson, krönikör på Expressen. Nilson har orolig och alldeles berusad av sanningen kommit fram till att vi lever mitt i ett raskrig mot muslimerna. Argumentationen är sjukt obehaglig, utöver det faktum att nästintill inget i texten stämmer.

Sedan har vi Torbjörn Tännsjö som gör en "favorit i repris" på Newsmill. Tännsjö hanterar sin älskade utilitarism med lika graciösa rörelser som en isbjörn på skridskor som utför piruetter. I vanligt ordning rekommenderar han grupper att på godtyckligt sätt ta avstånd från händelser som inte berör dem på något sätt. Allt blir givetvis bättre då, resonerar Tännsjö. Vi andra undrar hur kollektivt skuldbeläggande, eller kollektivt skuldåtagande, gör något bättre här i världen. Har vi inte tillräckligt av den sorten?

Roande är att han inte ens anstränger sig denna gång: judiska församlingar i Sverige ska ta avstånd från "pirater". Har Tännsjö missat att "jews cant be pirates". Uppenbarligen hänger inte Tännsjö med.

Ingen av dessa herrar förtjänar egentligen så mycket bemötande. Nilson verkar, på fullt allvar, mest vara förvirrad och kolerisk. På samma sätt som Birro när han feberyrade i Dalarnas tidning. Tännsjö är lite av en repad skiva, man vet när hacket kommer och man vet hur det låter.

Tyvärr tjänar båda ett viktigt syfte: de håller oss vakna och alerta, de lär oss att man inte kan släppa garden och tro att det offentliga rummet är besparat dumheter så extrema att vi tvingas till handling. Det, vill jag definitivt tro, är något riktigt bra. Tack Ulf och Torbjörn.

Nyanserat om attentatet

Andreas Johansson Heinö skriver väldigt balanserat och klokt och lördagens attentat:

Mindre anmärkningsvärt är att debatten om det som har hänt lever sitt eget liv, ganska oberoende av fakta i målet. Det är samma skiljelinjer och argument som vi redan har läst många gånger tidigare, om exempelvis hedersmord och Lars Vilks. Ytterst få (någon?) säger något annat än det förväntade. I centrum står de egna världsbilderna och enskilda händelser uppförstoras eller nedvärderas främst beroende på om de bekräftar eller utmanar den egna teorin. Facts are stupid things, som Reagan sa.

Se även: Johan Hakelius & Johan Lundberg (Axess)

Lika barn leka bäst?

Missa inte Michael Moynihans text på Reason Magazine om Wikileaks svenska samarbetspartners: kända antisemiter och förintelseförnekare. Det börjar nästan bli tid att instämma med Johanna Nylander i den här frågan.

Vilket är tråkigt. Wikileaks kan och bör spela en viktig roll. Cirkusen och personfixeringen kring Assange, den usla selektionen av material och det förlorade ryktet riskerar att omintetgöra wikileaks i grunden goda syfte.

Weiderud, socialdemokratins dolde ideolog?

Peter Weiderud, ordförande för socialdemokratiska broderskapsrörelsen, som jag snabbt kommenterade i ett inlägg igår kritiserar jag nu i ett mer ingående inlägg på Newsmill:

Det största hotet mot demokratin i Sverige är rädslan, inskränkthet, kringskurna friheter, övervakning, repression och kollektivt skuldbeläggande - listan kan göras lång. Broderskaparna och Peter Weiderud utgör bara toppen på den våg av ofrihet och självcensur som riskerar att skölja över Sverige i spåren efter attentatet.

Det är inte första gången jag kritiserar Weiderud (även här,här, och här) . Ett tag sedan anklagade Weiderud Nyamko Sabuni för rasismen då hon menade att man bör kartlägga religiösa extremister. I själva verket är det om någon Weiderud som gör sig skyldig till rasism. Broderskapsrörelsen har genom sin ordförande gång på gång gett uttryck för en multikulturalism som bara förstärker olikheter, segregation och känslor av nationalism. De vill givetvis väl men det blir ofta fel.

Skolinspektionen ftw!

Har inte skolinspektionens anställda bättre saker för sig? Läst i Skånskan:

Genus och etnicitet är kanske inte det första man tänker på när man öppnar en kemibok för mellanstadiet. Men skolinspektionen har granskat kemiböckerna på Ludvigsborgs friskola och kommit fram till att det brister i jämställdhetstänkandet. Ur kemisynpunkt är det inget fel på böckerna, men eftersom de är från sent 1990-tal anser de inte belysa etnicitet och genus på ett modernt sätt. Bland annat är namnen på personer som förekommer i böckerna nästan uteslutande västerländska, andra kulturer nämns över huvud taget inte. Böckerna speglar med andra ord inte det mångkulturella samhället.

Den här typen av maktkritiska resonemang om genus och mångfald kan gå lite väl långt ibland. Finns det någon som känner sig diskriminerad, antingen öppet eller indirekt av kemibokens val av personnamn? Finns det någon påverkan på någon verklighet som någon kemielev i gymnasiet kan relatera till? Slöseri med tid och resurser, samt ett exempel på när makt och diskurskritiska idéer går väl långt.

Johan Norberg i Free & Equal

Missa inte klippet från "Free & Equal" med Johan Norberg, till våren kommer hela sändas. Läs mer på Norbergs blogg.

Weideruds feghet

Ett terrordåd misslyckas i Stockholm, självmordsbombaren nämner konstnären Lars Vilks som en anledning att utföra dådet.

Hur reagerar då Peter Weiderud, socialdemokrat och ordförande i Broderskapsrörelsen?

Jo han menar att vi ska ge efter:

Ett skäl självmordsbombaren hänvisat till är frustration över det sätt vi i Sverige har handskats med Lars Vilks hån av profeten Muhammed. Det är många troende muslimer - förmodligen en stor majoritet - som upplevt sig, och det de håller heligt, kränkta av Lars Vilks skildring av profeten Muhammed. Också här i Irak har sekulära muslimer frågat mig hur Sverige kan tillåta att en konstnär kan tillåtas häda och kränka människor på ett sätt som kan bidra till stämningar som ytterst kan leda till ett oförsonligt våld.

Vilken signal skulle detta skicka?

Nämligen att hot och terrorism är en verkningsfull metod och att frihetens principer är lättköpta för att få en chimär av lugn och ro.

Kom ihåg: det är inte terrorism eller totalitarism som fäller samhällets fundament utan de svar, likt välvilliga antikroppar, som förstör individens integritet och struntar i frihetliga principer.

Kasta överbord det som utgör fundamentet i vårat samhälle och kraven på eftergifter kommer aldrig sluta. "Svensk självreflektion" menar Weiderud bör utmynna i att vi av rädsla för fanatism ska undvika att skildra religiösa symboler.

Om terrorattentatet

Märkligt är när något allvarligt händer i Sverige så uppstår en rad skumma debatter om debatten direkt. Sanna Rayman skriver bra om detta.

Vissa försöker förneka att något egentligen hänt, detta gör Herman Geijer på dagens konflikt. I sin avslutning drar han upp de ofta använda Europolsiffrorna om terrorattentat begångna i Europa. Siffror som inte säger ett smack om antal dödsoffer eller effekt av terrorhandlingen. Hans poäng är egentligen att vi talar om händelsen på fel sätt. Enligt Geijer är det ointressant hur en galning motiverar sitt dåd, att förövaren "råkar" vara islamist spelar ingen roll. Geijer är rädd att muslimer ska skuldbeläggas.

Vilket är absurd, ingen muslim, så länge personen inte är uttalad islamist och fundamentalist bör angripas. Det flesta lär se skillnad på religiösa fundamentalister och normala människor.

Per Wirtén är mer nyanserad, även om han i sak faktiskt har samma poäng: att många särskiljer på olika sorters terrorism och "etnifierar" terrorism och tillskriver själva handlingen en muslimsk identitet. Det är absolut farligt men kanske inte helt konstigt givet att de terrorattentat i Europa som krävt flest dödsoffer de senaste tio åren har varit utförda av islamister med likartade motiv och tillvägagångssätt.

Alla människor agerar i någon mån inom ramen för strukturer eller biologiska faktorer. Må de vara socioekonomiska, klassrelaterade, religiösa eller rentav hormonella eller psykiska. Det är alltid en kamp mellan individens valmöjligheter och allt annat som påverkar.

Självmordsbombaren i Stockholm eller lasermannen i Malmö är inga undantag.

Självklart ska inga muslimer lastas, eller avkrävas svar och avståndstaganden för vad en enskild person gjort i muslimers namn. Att anse att avståndstaganden gör saker bättre är att gå exakt den väg Torbjörn Tännsjö och Ilmar Reepalu gjorde i januari månad med Malmös judar.

Kanske klokast i sammanhanget är Jan Hjärpe som sakligt förklarar på vilket sätt självmordsbombaren var religiöst isolerad från sin omgivning. Det är den typen av resonemang som behövs.

Den position som Maria Ferm, och många med henne, har är att ingen ska lastas för vad en enskild person gör. Helt plötsligt existerar inga strukturer, bara individer. Det är nästan så att man hör Thatchers ord eka i öronen "det finns inget som heter samhället, bara individer" (löst citerat). Målsättningen är att inte muslimer ska skuldbeläggas. Det är ett gott syfte som jag sympatiserar med.

Men i försvaret missar man att det faktiskt finns en högst verklig ideologi och samling människor som agerar och har agerat precis som självmordsbombaren. Genom att påstå att händelsen är en isolerad företeelse utförd av en galen individ missar man att en rad liknande fall existerar, ibland utförda av en, ibland av flera islamister. Självmordsbombaren agerade tydligt som en islamist med en islamists övertygelse, hämndbegär och anklagelser. Att påstå att detta var någon engångsföreteelse är historielöst och nästintill världsfrånvänt.

Lika lite agerade lasermannen i Malmö, Mangs som en isolerad individ. Givetvis har han blivit inspirerad och påverkad av sin omgivning och samhället han lever i. Galenskap eller instabilitet är alltid de som underlättar sjuka handlingar att omsättas i praktiken. Sedan kan finnas grupper, system, ideologier som är mer eller mindre effektiva på att uppmana till handling.

Givetvis ska inte blind rädsla råda i den här situationen. Det är självklart. Våra rättsprinciper ska alltid stå starka. Det är, som jag ofta upprepar, oftast svaret på terrorism och påtryckningar som i själva verket kan försvaga demokratin, inte terrorismen eller de extrema ideologierna.

Däremot måste vi förmå peka på det som är hotet utan att censurera oss till blindhet. Ingen muslim bör eller ska känna skuld, ingen behöver skuldbelägga islam. Men kampen mot extrema ideologier som skrämmer och terroriserar det öppna samhället, må de vara kommunistiska, fascistiska, islamistiska måste fortsätta med alla medel som står till buds.

På samma tema: SVD, SVD2, Tianmi, Westerholm, Prärietankar, GP, AB, SVD3, Kulturbloggen, Opassande.

Om segregation

Lisbeth Lindeborg, som vissa kanske minns skrev en skarp artikel om "Den tredje totalitarismen", i Axess, skrev nyligen i Göteborgsposten om multikulturalismens problem. Notera att hon inte skriver om normativ multikulturalism (särlagar, kollektiva rättigheter, identitetspolitik, politik som syftar till att främja olikhet) utan snarare deskriptiv multikulturalism (samhällen med flera kulturer, antingen integrerade eller helt parallella). Detta menar jag är något nytt i kritiken från konservativt och liberalt håll.

Lindeborg menar att multikulturalismen nått vägs ände:

I stället för multikultur som blandning har vi fått konformistiska monokulturer som lever bredvid varandra, till exempel Kreuzberg i Berlin, Rosengård i Malmö och enklaverna i Södertälje. I Sverige, där vi alla tidigt fick lära oss att segregation och apartheid är något oönskat, firar segregationen i dag triumfer. Det är dags att ta farväl av multikulturen

Jag är beredd att hålla med Lindeborg till viss del. Enligt min mening är inte problemet att människor lever med "de egna", det är inget konstigt. Problem uppstår först när parallella samhällen inte har någon tilltro till majoritetssamhället eller inte fungerar. Frivillig segregation är inget problem i sig, det kan rentav leda till högre social tillit och lägre brottsstatistisk (se fallet El Paso). Multikulturalism (i den deskriptiva bemärkelsen) behöver inte vara ett problem med är det nästan alltid i Europa, men sällan i USA.

Varför är det så?

Om gemenskapen med majoritetssamhället är låg och klyftan till resten av samhället förstärks genom fattigdom och arbetslöshet då är den kulturella åtskillnaden genast förstärkt och görs central. Om man har arbete, företagandet blomstrar och inkomstnivåerna är på nivå eller strax under snittet då finns få anledningar att göra den kulturella åtskillnaden relevant eller problematisk. Med andra ord menar jag att frivillig segregation kan vara ett problem men behöver inte nödvändigtvis vara det.

Lindeborg målar en alltför mörk bild och letar bara lösningar i upplösningen av multikulturalismen, inte i vad (enligt amerikansk förlaga kanske) som skulle kunna göra det till ett fungerande projekt. Oavsett så är det bra att hon lyfter in tyska exempel i debatten.

Marocko och Västsahara

Har under föregående vecka befunnit mig utomlands utan möjlighet att blogga eller skriva något. Däremot publicerades en artikel som jag signeras tillsammans med en blocköverskridande samling förbund. Temat är Västsahara och Marockos fortsatta övergrepp:

Västsahariernas brott är att de protesterat för att deras mänskliga rättigheter ska erkännas, att Marockos illegala ockupation av deras land ska hävas och att en folkomröstning ska hållas där västsaharierna får besluta om deras land ska vara en del av Marocko eller bli självständigt. De har med andra ord bara krävt det FN sedan decennier tillbaka fastslagit att de har rätt till.

"The coming insurrection"

Idén att det moderna demokratiska samhället egentligen rymmer totalitarism och alla möjliga sorters ofrihet är en ganska vanlig idé spridd i båda vänster och högerkretsar.

I Tyskland och Frankrike diskuteras nu friskt pamfletten "The coming insurrection". En spännande debatt som troligtvis snart hamnar i Sverige. Texten har beskrivits som "the most important left-wing theory book of the age". Troligtvis kommer ett par kulturredaktioner hemmavid att börja ropa ut ekon av detta budskap.

Läs Johannes Thumfarts välskrivna genomgång i Sign & Sight av de obehagliga idéer som börjar paketeras som edgy och banbrytande i vänsterkretsar:

The pamphlet contains an explicit call for political acts of violence to 'liberate territory from police occupation'. Democracy is the declared enemy. The post-war era is tersely summed up as 'sixty years of pacification, sixty years of democratic anaesthesia' and anyone who insists on 'the democratic character of decision making' is a 'fanatic of process'. The bit about 'bourgeois parliaments' engaging in nothing but pointless 'palaver' immediately calls to mind the Weimar Republic when extremists on the left and right described the Reichstag as a 'schwatzbude' or chattering-shop.

Frågor på Flashback

Har missat att länka till den frågetråd som skapades förra lördagen på Flashback. I den tråden besvarar jag alla frågor som ställs. Det blev en del frågor, vilket är väldigt kul.

Tematiskt är det verkligen allt möjligt, från nationalism till skattefrågor, som avhandlas. När jag återvänder från utlandet nästa vecka kommer jag att fortsätta besvara frågor i mån av tid.

Hedersvåldsdebatten

Åker bort en vecka för att träffa liberaler i Sydamerika. Ska bli oerhört spännande. Kommer därför endast sporadiskt ha möjlighet att blogga.

Lämnar er tills vidare med Nima Dervish bitska men mycket träffande kritik mot Masoud Kamali:

Masoud Kamali hävdar i Newsmill (1/12) att ordet hedersmord är rasistiskt och att Nyamko Sabuni "har fått sin ministerpost som tack för sitt fjäsk för vita". Man häpnar över att en "antirasist" kan vara så flagrant rasistisk. Där andra ser en svensk politiker ser Kamali blott en svart person: maktlös och beroende av De Vita som bestämmer över henne som vore hon en slav i den amerikanska södern.

Läs hela! Kamalis text är även den lärorik samt resten av den debatt som pågått på Newsmill under veckan.

Missa inte heller att gå in på Liberala Flyktingfondens hemsida för att donera en slant, varje krona räknas.

Liberalen i skåpet

Aron Lund är obarmhärtigt hård, men tyvärr får man väl säga, rättvis i sin bedömning av Folkpartiets ideologiska irrfärder:

Det har funnits metod i galenskapen. När FP började göra politik av pressmeddelanden, i stället för tvärtom, var planen att bli en magnet för alla irrande allmänborgerliga mittenväljare. Det fungerade 2002, och ett tag till. Sedan kom Nya Moderaterna med den lika substanslösa som töjbara varumärkesstrategi som SvD:s ledarsida dubbat till "den borgerliga idén", och så var Nya Folkpartiets saga all. Man kan inte tävla om sossehatande villa-volvo-vovve-väljare med Fredrik Reinfeldt, mer än man kan tävla om katolikernas gunst med Påven. Så nu traskar FP återigen trumpet runt på sex-sju procent, och drömmer om åtta, efter att ha sålt sin själ för en nitlott. Och så är det dags att skriva nytt program.

Klimatångesten

Jag fick panik, men kunde inte sluta läsa. Efteråt kände jag en hemsk ångest. Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen. Det kändes som om de inte hade någon framtid, säger Jonas och suckar tungt.

Var kommer orden ifrån? En nyfrälst som precis läst bibeln? Någon som fått en apokalyptisk vision? En sektmedlem rentav?

Nej. Det är från en artikel om Jonas som blev klimatfrälst. Ångest och oro samt ånger (ja, ni läste rätt) över att han satt en människa till världen sköljde över honom, sedan blev han miljöpartist.

Artikeln är både bland det mest sjuka men även mest underhållande jag läst på länge. En kort stund trodde jag att det rörde sig om ett aprilskämt, den ologiskt bitande kylan (oroa er inte, den där SVT-meteorologen Holmgren har sagt att det är den sista vintern) fick mig att inse att det inte var april.

På sätt och vis är artikeln ett tidsdokument av värde som kommer användas om fyrtio år för att beskriva vår tidsanda. En hel generation av välbärgade människor med tid att skaffa sig ångest över klimatet sedan lever efter McDonaldssloganen "Ingen kan göra allt, men alla kan göra något". Närodlat, närproducerat, naturligt, ekologiskt odlat, rättvisemärkt blir därefter sakrament och klimatsyndare i den klimatfrälstas omgivning får känna på helig vrede om de inte känner en likvärdig mängd skam och skuld för sitt högteknologiska, slösaktiga och miljöfarliga leverne.

Missförstå mig inte nu. Jag är övertygad om att mänskligheten bidrar till förändringar av klimatet. Jag är för globala skatter på utsläpp och att såväl enskilda stater som regionala samarbeten har miljöstrategier. Dessutom tror jag på teknologi och utveckling som motorer i utvecklingen av samhällen som har tid, pengar och möjlighet att kombinera tillväxt med utsläppsneutrala energikällor och ekologiskt hållbara samhällen.

Men den rent religiösa hysterin som drabbar vissa människor för att därefter fokusera på sådant som antingen inte fungerar eller är orimligt höga krav är inte konstruktivt. Vi behöver inte ursäkta vår existens som människor. Vi behöver inte skämmas för civilisationen och vi bör sannerligen inte förneka någon annan de förmåner i form av tillväxt, transport och boende som vi själva tar för givna. Vi måste kunna leva i moderna samhällen och kombinera det med verkningsfull miljöpolitik istället för poserande symbolpolitik och kvasireligiösa apokalyptiska profetior. Ingen kommer ställa bilen eller släcka lampan för evigt, vänj er vid den tanken och jobba med de förutsättningar som finns.

Läs meningen igen:

Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen.

Är det sådana insikter som ska driva miljöpolitiken?

Antisemitismen i Malmö fortsätter

Situationen i Malmö för stadens judar känns alltjämt deppig och utan ljuspunkter. Senast i raden av hårresande skildringar är den välskrivna artikeln av Niklas Orrenius om rabbinen Shneur Kesselman:

Han är Malmöbo. Han är invandrare. Han utsätts ständigt för rasism på Malmös gator. Trots barnens frågor om vad judejävel-ropen egentligen betyder har den 31-årige rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru bestämt sig. De ska leva i Malmö i resten av sina liv.

Munkhammar om invandringen

Johnny Munkhammar, troligtvis en av riksdagens mest liberala ledamöter argumenterar sakligt och välunderbyggt mot Åkessons "damned if you do, damned if you don´t" linje när det kommer till invandring:

Åkesson kan inte bestämma sig för om problemet är att invandrare inte får jobb eller om det är att de får jobb. Antagligen är invandring alltid fel, enligt honom. Men när invandrare får jobb har det i alla fall en positiv effekt på lönerna, så mycket vet vi. Det är avgörande att hålla isär två saker: Å ena sidan att invandring kan vara en stark välståndskraft, å andra sidan att en misslyckad politik länge har gjort den mindre positiv än den kan vara. Att stänga gränsen för arbetskraftsinvandring och förbjuda asylsökande att arbeta skapade problem.

Ljusning inom S?

Klok artikel signerad S-Studenten Dany Kessel som menar att:

/../tjänster är för dyrt relativt varor. Konsumtion av tjänster sätter fler personer i arbete och är miljövänligare än konsumtionen av varor vilket innebär att ett skifte i konsumtion till förmån för tjänster skulle minska vår miljöpåverkan och driva ner arbetslösheten.

Jag är med vad gäller hans problemformulering. Kostnaden för tjänstesektorn skapar en svart och grå marknad samt minskar chanserna för svaga grupper i samhället att få ett fotfäste på arbetsmarknaden som även inkluderar ett vitt cv samt tillgång till a-kassa. Hans lösningar känns däremot inte som de stora lösningar som behövs för att på allvar få igång den svenska tjänstesektorn, eller i varje fall göra dess omfattning större.

Curlingvänstern har talat

Som trogen läsare av Nöjesguiden väntar jag mig inte några tunga politiska analyser. Det händer att det kläms in politiska samtidsobservationer. Inget konstigt med det och ganska naturligt.

Belfrages krönikor är underhållande. Nästan alltid påminner han om en mätt och belåten Spectatorskribent (kolla in Highlife/Lowlife krönikorna i slutet av Spectator). Men att han skulle driva någon tydlig politisk linje är svårt att säga.

Men efter att ha läst senaste Nöjesguiden är jag faktiskt lite förvånad över en uttalat polemisk text. Krönikören Tone Schunnesson skriver, förmodligen på fullaste allvar:

Mina fiender, i ännu högre grad än de ignoranta, är alla ni som har fel åsikter. Varenda offentligt sammanhang jag numera vistas i är en plåga. Inte för att jag eventuellt skulle råka komma i kontakt med någon som röstade på SD. Utan för att jag med största sannolikhet måste röra mig bland människor som inte är vänster. Mitt tänk är enkelt. Det är alla ni som röstade på Alliansen, i det här valet och i förra, som är ett hot mot vårt land. För det är ni, högerväljare, som har varit med och öppnat upp för det här. Ni, barnbarn av arbetarklassen, som inte förstår vad välfärd betyder. Som tror att det är något som bara dök upp och skiter i var det kom ifrån och hur det gick till. Ni som tror att man kan rucka på så grundläggande rättigheter som arbete åt alla utan att det får konsekvenser. Det är du, allianskramare, som bit för bit plockar ner vårt land genom att rösta höger och på så sätt vara en del av strukturell rasism som nu har tagit mardrömslika former.

På sätt och vis göre Schunnesson oss alla en tjänst. Hon kokar effektivt och skoningslöst ner alla de "stora" idéer bokstavsvänstern har om liberaler och alliansen generellt till ett stycke.

De överlevnadsmekanismer vänstern behöver för att legitimera, bevisa och förstärka sin godhet och utmåla fienden som absolut och totalt ondskefull blommar här ut. Det är förstås lika pubertalt som det alltid har varit. Men det är talande för den vänster som inte förmår formulera en egen vision om samhället utan behöver påpeka att folk inte vet sitt eget bästa. "Ni, barnbarn av arbetarklassen" - förstår inte ert eget bästa.

Den upplysta förtruppen är här och den är arg. Förmodligen mest arg över sitt eget misslyckande att tala till och för de personer man alltid har sagt sig företräda men som nu vänt en ryggen.

När den absoluta godheten som vänstern symboliserar förkastas då kan inga tvivel höjas mot godheten och vänsterns idéer. Nej, då är det fel på folket. Lösningen? Byt aldrig ut dina åsikter, byt ut folket! Eller gör som Schunnesson och kalla dem dumma och bortskämda. Det är så dumt att det nästan är Freudianskt.

Facken, SD och arbetskraftsmigrationen

Vad är egentligen fackföreningarnas inställning till de ickesvenska medborgare som kommer till sverige för att jobba?

Man har inget emot flyktingar som hamnar i utanförskap och hjälps av det offentliga, men om människor ska ut på arbetsmarknaden då är det en annan femma. Fackföreningarnas roll i debatten om migration och integration är det ofta tyst om. Trist.

För fackföreningarnas inställning till människor som reser för att arbeta och göra rätt för sig är allt annat än trevlig. Börjar man tala om arbetskraftsmigration som styrs av marknadens efterfrågan, eller blott människors dröm om ett arbete då säger det stopp.

Det var obehaglig läsning i DN ekonomi nyligen:

Man kan ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av arbetskraftsinvandring när man har en massa ledig arbetskraft utanför dörren

Orden är Anders Bergsten, ombudsman för fackligt-politiska frågor på Fastighets.

Ella Niia, förbundsorsförande för HRF (Hotell och restaurangfacket) säger:

Det är befängt. Han har visat att han lever i en värld där lagen är en tanke som kanske kan fungera på skrivbordsnivå. Verkligheten ser inte ut så. Arbetsmarknaden är tuff redan för svenskar, hur ska då de som kommer från andra länder våga protestera

Resonemanget kanske inte är så konstigt: det existerar redan en arbetslöshet i Sverige och därför bör svenska medborgare få företräde till alla arbeten innan ickesvenskar får arbeten. Enligt principen svenska jobb åt svenskarna.

Men är arbetsmarknaden så stel att den funderar över den presumtiva anställdes medborgarskap? Är kompetens, arbetsvillighet, intresse kopplat till medborgarskapet? Är arbetsmarknaden ett nollsummespel, utan förmåga att växa? Kan inte nya anställda i sin tur skapa arbetstillfällen och dynamiska effekter? Är det bättre att neka människor arbete i Sverige för att de "inte vågar" protestera och hänvisa dem till arbetslöshet i hemlandet, eller en betydligt sämre län och arbetsvillkor.

Är vissa arbeten rentav mer lockande under vissa tidsperioder för arbetskraftsmigranter? En stor mängd västsvenska ungdomar åker exempelvis till Oslo för att jobba, ofta för att lägga undan pengar. Dessutom är det ett väletablerat faktum att utträngningseffekter inte är bevisade som arbetsmarknadsfenomen.

Kort och gott: utlänningarna är inte här för att sno ditt jobb, ta det lugnt.

I ett pressmeddelande från Sverigedemokraterna uttalade sig Sven-Erik Sällström:

Min fråga till migrationsminister Tobias Billström är om Sveriges regering överhuvudtaget tänkt igenom den nuvarande lagstiftningen med hänsyn till de svenska löntagarna och vilket ansvar man tar för att följa upp och kontrollera resultatet.

Kan den som har listat ut skillnaden mellan fackföreningarna och sverigedemokraternas inställning till arbetskraftsmigration höra av sig och förklara skillnaden?

Arbetare i alla länder förenen eder my ass. Arbetarsolidariteten inom vänstern verkar vara av en strikt nationell karaktär.

Björklund ändrar sig

Goda nyheter för de som läser teknisk utbildning. Samt ett bevis på att Björklund kan ändra sig när det är uppenbart att något har blivit riktigt snett.

Nu fattas även att de regler som gäller för lärarlegitimationen inte får helt absurda utfall, mycket finns att göra på det området. Tyvärr är en skrålegitimation inte den bästa lösningen på de problem som finns med läraryrket idag. Avsikten är god men tyvärr kan det få oönskade konsekvenser. Exempel på dessa beskrevs i en välskriven DN-debattare.