Situationen i Malmö för stadens judar känns alltjämt deppig och utan ljuspunkter. Senast i raden av hårresande skildringar är den välskrivna artikeln av Niklas Orrenius om rabbinen Shneur Kesselman:
Han är Malmöbo. Han är invandrare. Han utsätts ständigt för rasism på Malmös gator. Trots barnens frågor om vad judejävel-ropen egentligen betyder har den 31-årige rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru bestämt sig. De ska leva i Malmö i resten av sina liv.
Med anledning av att Björn Wiman från DN Kultur valde att ta bort en Rockystrip med hänvisning till att innehållet var antisemitiskt skrev jag igår på Newsmill:
Allt som är roligt är subversivt skrev en gång George Orwell. Det är givetvis sant. Men i det här fallet är det subversiva en snygg skildring av hur ett antisemitiskt resonemang faktiskt går till, inte något antisemitiskt i sig. Slutsatsen av den här situationen kan endast vara att Björn Wiman på DN skämtar med oss eller att han helt saknar humor. Jag hoppas innerligt på det första. Annars hoppas jag att han kommer med en oerhört klok förklaring över Kellermans (tydligen omedvetna) antisemitism. För en sådan förklaring har han inte kommit med än.
Vill bara påpeka att jag inte med ett ord nämner ordet "censur" i artikeln. Det är ett ord som inte är helt lämpligt att använda i detta fall.
...Men det är ändå värt att läsa Mikael Tossavainens "The Reepalu Affair as a Paradigm of Swedish Leftwing Antisemitism" som idag uppmärksammas av Per Gudmundsson på SVD:s ledarsida. Aktuellt i synnerhet med tanke på den sprängladdning som under juli månad briserade utanför synagogan i Malmö.
Det är viktigt att komma ihåg på vilken nivå Reepalu (S) opererade i våras och på vilket sätt hand agerande i kombination med ex Tännsjös (VP) utilitaristiska krav på judars avståndstagande skapar grogrunden för fortsatt antisemitism i Sverige.
Vänstern och Israel är en knepig fråga.
I sin bok om den judiska vänsterns antisionism citerar August Grabski den kanadensiska forskaren Todd M Endelmanns definitioner av när antisionism går över i (o)medveten antisemitism:
1) Förnekande av staten israels rätt att existera, men inget förnekande av någon annan stats existens. Förnekande av judisk nationalism, men ingen annan form av nationalism.
2) Förnekande av staten israels rätt att definiera sig som judisk stat, men inget förnekande av andra staters rättigheter att göra precis samma sak.
3) Demonisering av staten Israel genom att förbyta konflikten från en politisk konflikt till en moralisk konflikt där enkom den judiska staten är skyldig.
4) Ett nästintill maniskt påpekande av israels felsteg parallellt med palestiniernas totala oskuld - tills konflikten antar rent kosmiska proportioner där israel symboliserar ont och palestinierna gott.
Punkterna kan säkert utvecklas och fördjupas men grundstommen finns ändå där: Israel behandlas som inget annat land, det kan såväl dess belackare som supporters. Inte minst i Sverige är i/p-konflikten en inrikespolitisk fråga. Jag behandlade den här frågan i en artikel på Sourze nyligen.
Det är otroligt viktigt att reportaget gjort av Skånskan uppmärksammas. Än så länge verkar det inte som om någon rikstäckande mediakanal har uppmärksammat serien.
Ilmar Reepalu (S) tabbar sig något otroligt. Tyvärr verkar han mena allvar.
Reepalu menar att judarna måste ta avstånd från Israel. Att sionism är oacceptabelt. Att församlingen måste ta ansvar. "Malmö och Skåne har tyvärr haft bekymmer med grupper längst ute på högerkanten" säger han, pinsamt omedveten om den situation som faktiskt råder i Malmö. Han verkar förvånad över att hoten kommer från muslimer och vänsterextremister i Malmö.
Hans svar är rättframt och obehagligt på samma gång. Vad detta kallt avslöjar är att hatet och trakasserierna inte är det enda hotet. Likgiltigheten och flatheten från malmös mäktigaste politiker är kanske ännu värre. Det visar att malmös judar, och för den delen alla minoriteter inte kan räkna med offentlighetens stöd.
Att inte utsätta sig för fara är deras ansvar. Menar Reepalu i konsekvensens namn att kvinnor ska undvika utmanande klädsel sena kvällar också? Frågan är även om Reepalu anser att samma standard gäller för landets muslimer? Bör muslimer, oavsett hur de identifierar sig med islam ta avstånd, be om ursäkt och distansiera sig från islam så fort det begås terrordåd i religionens namn?
Reepalu blandar in Sionism i leken. Men problemet i Malmö är inte Israel eller sionism. Det är att medborgare tvingas flytta från sin hemstad efter att ha utstått hot för sin bakgrund eller åsikter. Han lastar judar kollektivt för vad en enskild stat gör. Judar i Sverige ska absolut under inga omständigheter behöva ta avstånd från Israel för att undgå trakasserier. Oavsett deras politiska åsikter och ståndpunkter bör de slippa våld och hot. Att sen Reepalu likställer Sionism med Antisemitism är häpnadsväckande men egentligen irrelevant för sammanhanget.
Reepalu ägnar sig åt att kollektivt hålla judar ansvariga för vad Israel gör eller inte gör. Att de på grund av sin judiska bakgrund ska behöva förhålla sig i mellanösternfrågan för att undvika problem. I sak gör han exakt samma sak som de som nu trakasserar judar i Malmö. Reepalu skänker legitimitet till idén om kollektivt skuldbelägande utifrån etnisk härkomst och religiös tillhörighet. Det är precis detta tankesätt som präglar antisemiterna.
Frågan är om detta är framtidens socialdemokrati vi skådar. En socialdemokrati som populistiskt i sin strävan efter att blidka israelkritiker offrar demokratiska principer. Fram till idag använde sig endast populister av kollektivt skuldbeläggande. Socialdemokratin i Malmö anmäler intresse. Vad säger Mona Sahlin om Reepalus uttalande, tar hon tydligt avstånd?
Har börjar skriva krönikor i Nerikes Allehanda (ej på nätet). Först ut om demonstrationen arrangerad i Stockholm av Mohammed Omar et consortes:
Den 20 september samlades en märklig skara demonstranter på Sergels torg i Stockholm. Manifestationen verkade vid första anblicken vara en vanlig demonstration mot Israel och till stöd för palestinierna. Men om man skrapade lite på ytan insåg man att manifestationen var ett tecken på en radikal underström i det svenska samhället. Vad man inte kunde utläsa i tidningarna var nämligen vilka grupperingar som samsades i demonstrationen mot Israel. En kompott av nationalister och islamister hade gått ihop då de insett sina gemensamma målsättningar. På nationalistiska forum kunde man innan demonstrationen läsa inbjudningar till samarbete och gemenskap i hatet mot Israel.
Huvudtalaren, Mohammed Omar, manade bestämt i sitt tal till militant motstånd mot Israel och ett avslut på fredliga förhandlingar. Dessutom hotade han med att när den muslimska världen vaknar, då kommer man att göra slut på Israel illa kvickt. Irans diktaturregim hade inte kunnat få en bättre representant i Sverige. För den oheliga alliansen kräver hämnd, men inte bara mot Israel. Hand i hand med det besinningslösa hatet mot Israel vänder man även hatet mot liberaler och socialister. De som söker sig bortom nationalistiska och religiösa ödesgemenskaper. Alliansen är alltså inte temporär eller begränsad till hatet mot Israel. Lika lätt som de kan enas i kampen mot Israel kan de enas i sitt hat mot homosexualitet, sekulära värden och demokrati.
Omar har aktivt påbörjat en kamp för att ena islamister och högerradikala av olika kulörer. Underlaget för religiös och nationalistisk extremism är kanske begränsat i Sverige. Det finns likväl anledning att vara vaksam. Mönstret från länder som Nederländerna och Storbritannien är att en extrem och ideologiskt motiverad klick influerar muslimska församlingar där de rekryterar yngre till sin rörelse. Att även knyta nationalister och nazister till sig är ett nyare grepp men egentligen helt naturligt.
Glädjande i sammanhanget är dock att vänstern i form av ISM (International solidarity movement) och PSG (Palestinagrupperna) tog kraftigt avstånd från den islamistiska demonstrationen. Kanske en självklarhet men tveksamheter har tidigare funnits. Lars Willhelmsson, talare efter Omar, uttryckte sig efter manifestationen förvånat inför motdemonstranternas protester mot den islamistiska demonstrationen. Enligt honom försvagar protesterna kampen mot ”imperialismen”. Svar till Willhelmsson formulerades snabbt och kärnfullt på ett socialistforum av användaren Deutz: ” De har motstånd mot judar, vi har motstånd mot staten Israel. Det är en stor skillnad.” Bra så. Att Vänstern även bör ta avstånd mot öppet antisemitiska och ickedemokratiska grupperingar som Hamas, Hizbollah och den Iranska regimen borde vara en naturlig fortsättning på detta.
Men vad gäller samarbetet mellan Islamister, nationalister, nazister har vi bara sett början. För i grunden har dessa läror och åskådningar alla samma klangbotten - fientligheten mot upplysningens arv, den parlamentariska demokratin och ett samhälle präglat av idémässig mångfald och tolerans. Förhoppningen står till att demokrater i alla läger - såväl liberaler som socialister - står enade mot den religiösa och nationalistiska fanatismen.
Docent Anders Gerdmar svarar genomtänkt på min newsmillartikel om Boströmaffären,
"Vi får inte underskatta den antisemitiska potentialen som fortfarande finns och hur lätt det är att aktivera gamla stereotyper. Därför är den delning som Cwejman talar om önskvärd, som förhindrar att man blandar samman israelkritik och kritik av judar för att de är judar. Men så länge stereotyperna kring judar lever är Cwejmans önskan nog tyvärr utopisk. För inte minst media upprätthåller stereotyperna, även när man inte gör så grova kopplingar kopplingar som Aftonbladet."
Hans invändning mot min lätt idealistiska önskan om att frikoppla det judiska från Israeldebatten är helt korrekt. Kanske är det omöjligt och eventuellt är både västerlandets uråldriga antisemitism tillsammans med den muslimska världens nyvunna dito alltför starka.
Skriver på Newsmill om antisemitismfrågan i Boströmaffären och i Israeldebatten generellt:
I svallvågorna efter Donald Boströms artikel på Aftonbladet lyfter flera frågan om den påstådda antisemitismen i artikeln. Gunnar Hökmark på Newsmill (21/8) menar att Aftonbladet följer upp en antisemitisk tradition där judar sammankopplats med människooffer. Implicit i detta påstående finns misstanken att all märklig eller spekulativ kritik mot den israeliska armén (IDF) eller den israeliska regeringen innehåller en gnutta antisemitism, eller är en fortsättning på tidigare antisemitiska diskurser och traditioner.
Inlägg
