Liberal musik?

Fredrik Strage tar upp det intressanta ämnet om högern och musik. Landar i slutsatsen att det oftast handlar om ganska kass musiksmak bland borgerliga. Kan inget annat än att hålla med. Har skrivit en del om ämnet tidigare, här, här, här och här. Det är kanske inte alltid så enkelt att hitta "öppet" liberal eller libertariansk musik och musiker. Signalerna är dock subtila och inte lika gapiga som på vänsterkanten.

Den mångkulturella samhällets verklighet

Skriver på Newsmills "julkalender". Uppmaningen var att skriva om förväntningar inför 2010. Jag kombinerar med en väldigt kort tillbakablick på 2000-talet. Förhoppningen är en vettigare debatt om det multikulturella samhället:

Att referera till Samuel Huntingtons Clash of Civilizations är närmast obligatoriskt vid varje tillbakablick på 2000-talets första decennium. Inför detta decenniums sista år tänker jag själv göra mig skyldig till detta. Huntingtons dystra profetia om ett 2000-tal där kulturella och religiösa identiteter är den främsta orsaken till konflikter har under de senaste tio åren varit oerhört relevant, men kanske inte på det sätt han väntade sig.

Civilisationernas skyttegravar befinner sig inte alltid på nationalstaternas gränser. Inte heller är slagfältets kombattanter alltid representanter för de olika civilisationerna - muslimska, hinduiska, kristna eller liknande. Europa har blivit ett ideologiskt slagfält för idéer om samhällets grundvalar. Vilken roll (om någon) ska religionen spela i samhället? Hur ska det multikulturella samhället fungera (om det ens går)? Är pluralism alltid av godo?

Att som vissa nationalister utmåla muslimer som en huvudaktör är felaktigt. Europas muslimer är relativt maktlösa inför majoritetssamhällets diskussioner och förändring, omröstningen i Schweiz är ett exempel på detta – slöjförbudet i Frankrike ett annat. Det är i den etablerade politiska ordningen det råder krig om idéerna.

Det multikulturella samhället är inte problemfritt, lika lite som det etniskt homogena samhället är det. Båda utmanar idéer om minoriteters skydd, demokratins legitimitet och frågan om nationella identiteter. Jag tänker vara lite vågad och säga att vi fortfarande befinner oss lätt chockade i startgroparna. Länder som Holland, Frankrike och Storbritannien har på ett mer brutalt sätt konfronterats med problemen, och gått lika olika vägar för att lösa problemen.

Frågan om det demokratiska samhällets normer och positioner på 2000-talet kan inte ignoreras.

Vissa ropar efter svenska värderingar. Svenskheten i dess ”ursprungliga” form ska sättas i det främsta rummet. Alla ska förhålla sig till en norm utkristalliserad av bittra män från Sölvesborg. Oavsett vad frågan är kommer svaret lyda osvenska muslimska invandrare.

På Sveavägen menar man att det inte existerar svenska normer, i den postmoderna världen är Socialdemokraternas Sverige en normmässig tabula rasa. Alla perspektiv är giltiga, alla positioner skapar sina egna förutsättningar. Motståndaren är per definition essentialist och tvingar på oliktänkande den vita mannens normer. Miljöpartiets Yvonne Ruweida med sin normkritiska myndighet är ett talande exempel på detta.

Ingen av dessa två positioner verkar få något gehör från breda folklager. I någon mån är båda perspektiven politiska projekt där identitet och samhälle antingen ska stöpas i ett mytiskt nationell skimmer eller helt tillintetgöras. Ingen av vägarna leder till en ljus framtid.

En av mina förhoppningar inför 2010 är att vi i Sverige kommer inse följande:

Sverige, som alla andra länder, bygger på vissa samhällsnormer. Vi kan försöka blunda hårt och bortse från detta eller så kan vi ägna tid och fokus åt att nå klarhet i vad detta innebär för människor som bor i det här landet. Ju förr vi inser att vi är ett väldigt udda land sett ur ett internationellt perspektiv desto bättre. Sverige utmärker sig särskilt för sin syn på jämlikhet, jämställdhet och tilltro till individens förverkligande och frihet.

I detta mångfaldens Sverige uppstår tveklöst för en rad problem, och flera av dessa har vi redan bevittnat. Exempelvis när egalitära, liberala ideal om jämlikhet och jämställdhet möter djupt rotad konservatism uppstår konflikter. Det gör ont när normer och värderingar krockar - att tro något annat vore märkligt.

Sjukdomstillstånd måste erkännas innan tillfrisknandet kan påbörja, brukar man säga inom psykiatrin.

Dags för en ny kulturpolitik!

Har tidigare skrivit om problemen med dagens kulturpolitik, här och här. Nu är det inte realistiskt att som jag och LUF efterlyster att kulturpolitiken (i meningen statspolitiserad kultursektor med kulturstöd) försvinner över en natt.

Ett steg på vägen till en marknadsmässigt rättvis kultursektor är dock att momssatser görs lika för olika kulturformer. Denna negativa fördelningspolitiken bör ses i samma perspektiv som den positiva fördelningspolitiken (kultursubventioner) då den i grunden gör samma sak - prioriterar viss kultur framför annan.

Om detta skriver jag och Camilla Lindberg (FP) samt Alexander Bard (FP/Liberati) om på brännpunkt:

"Jönköping har i dagarna föredömligt placerat sig på kartan genom Dreamhack Winter, numera ett av Sveriges största kulturevenemang. Tusentals unga träffas för att spela och umgås. Men trots att både spelkulturen och spelindustrin i Sverige är enorma och oerhört vitala behandlas datorspel nedlåtande i beskattningshänseende jämfört med traditionella kulturformer. FRA-protesterna uppenbarade att politikerklassen saknar förståelse för unga människors prioriteringar och engagemang. Men missbedömningen stannar inte vid en skriande brist på respekt för unga människors behov av personlig integritet; det är lika illa på kulturens område. Politikerna fortsätter att diskriminera den unga kulturen till förmån för ett traditionellt kulturutbud som är allt irrelevantare för unga väljare. Vad krävs det för att de ska vakna?

Vad som är bra respektive dålig kultur är en smaksak. Är film bättre än dataspel? Är en konsert med Malena Ernman finare än en helkväll med Lars Kristerz? Är det finare att gå och se Män som hatar kvinnor än att spela en omgång Counterstrike? I dagens kulturpolitik finns det en tydlig uppdelning vad gäller momssatser. Opera, konserter, film och böcker har en momssats på 6 procent medan dansband och dataspel har en momssats på 25 procent. Är detta en rimlig uppdelning? Vårt svar är nej! Vi anser att de olika momssatserna inom kulturområdet är orimliga, orättvisa, och bygger på förlegade och felaktiga premisser.

Som det ser ut i Sverige id ag har vi ett lapptäcke av olika momssatser. Momsen har blivit ännu ett instrument som politikerna förfogar över för att stimulera och styra konsumtionen. Det är lägre moms på mat, kultur, böcker, vissa delar av byggandet etc. Som liberaler tycker vi att det är bättre att man har en och samma skattesats, inklusive en lägre inkomstskatt, och att människor själva får bestämma vad de vill använda sina pengar till. Men så länge det finns tre olika momssatser, är det viktigt att de gränsdragningar som görs är rimliga och kan accepteras brett. Uppdelningen i finkultur – lägre momssats – och ”annan” kultur – högre momssats – är orättvis och väcker ständigt misstankar om godtycke och favorisering.

Ännu värre är att uppdelningen cementerar en ålderdomlig kultursyn och därför i förlängningen blir en belastning för hela kulturområdet. Att ha skilda momssatser kräver noggrann åtskillnad. Ve den som drabbas av ett prispåslag på nära 20 procent för att man hamnat i fel fack! De olika momssatserna skapar även praktiska problem vad gäller gränsdragningen mellan olika kulturella uttryck. Konserter beskattas med den låga kulturmomsen och musik som spelas till dans beskattas med en högre momssats. De skilda momssatserna skapar därför barriärer och hindrar en kreativ korsbefruktning mellan olika genrer.

Det är politikernas uppgift att se till att göra kultur tillgänglig för alla och att sätta mål för kulturpolitiken. Nya medier och ny teknik skapar nya möjligheter. Men dagens styrsystem låser fast kultursektorn i ett snävt och kontraproduktivt synsätt. Synen på kulturen som kostnad hör hemma i en annan tid. I dagens samhälle är kulturen en viktig del av ekonomi och tillväxt. I det perspektivet fungerar en enhetlig kulturmoms utmärkt både som ekonomisk stimulans och kulturpolitisk åtgärd.

Ett levande kulturliv förutsätter nytänkande. Om våra teatrar och operascener inte når nya målgrupper, tvingas inte bara de enskilda institutionerna utan hela konstarter att föra en tynande tillvaro i framtiden. I gengäld kan det stora dramatiska kulturarv som i dag förvaltas av scenkonsterna komma många fler till del genom att vi närmar oss nya generationer via nya plattformar. Detta är inget nytt – de olika scenkonsterna teater, opera, operett, musikal och balett har alltid bytt verk, och i modern tid filmats i nya skepnader. Steget över till t ex dataspel är därför betydligt mindre än det må upplevas av konservativa inspicienter och dramaturger.

Vi anser att kulturpolitiken ska vägledas av en stark tro på kulturens egenvärde. Vi har också en stark tilltro till människan och hennes fria val. Detta ska också gälla när det kommer till vilken kulturell yttring som hon vill ta del av. Låt detta därför återspeglas i regelverket kring momssättningen på kulturområdet genom att införa en enhetlig momssats på kultur. Annars kommer kulturpolitiken snart att bli nästa område där en ung generation vänder sig från, och mot, den i deras ögon oförstående politikerklassen."

00-talet - del 1, Im losing my edge

Den generation av musikintresserade som vuxit upp under 2000-talet har haft en fördel över föregående generationer. När man fortfarande under 1990-talet var tvungen att gräva i vinylbackar för att hitta obskyra sjutummare eller beställa böcker från skumma postorderbutiker för att läsa om punkens historia är hela musikvärlden numera ett par klickningar bort. 80/90-talisterna kan vara minst lika inlästa på märkliga dubstilar som en gammal skivnördslegend.

Kanske har just detta inneburit att så många musikgenrer har smällts ihop och förnyats. Alltifrån postpunk, disco, detroithouse, krautrock, country och synthpop har manglats och kombinerats i märkliga konstellationer. En anledning kan vara att dagens musikkonsumenter och producenter har nästintill obegränsad tillgång till musikhistorian. Kanske är detta något som har kännetecknat vårat 00-tal: total tillgång, transparens och nedbrytandet av alla musikaliska barriärer. Även musikens kulturella subkulturer blandas ihop mer även om det är en mer tveksam slutats.

Varför inte börja en serie om 00-talet zeitgeist med en låt som faktiskt handlar om just 00-talet. LCD Soundsystem som började spela 2002 har med låten Losing my edge på ett smart sätt fångat känslan av den nya generationen av musikkännare:



"But I'm losing my edge to better-looking people with better ideas and more talent. And they're actually really, really nice /I'm losing my edge to the Internet seekers who can tell me every member of every good group from 1962 to 1978. I'm losing my edge."

Häng med i min lista över 00-talets absoluta guldstunder på Spotify och YouTube

Ännu en lista: Zeitgeist för 00-talet

Det är inte långt kvar innan 00-talet är över och ersätts med 01-talet, på något sätt känns inte de här binära talen så tillfredsställande att uttala som 80-talet eller 90-talet. Varje årtionde brukar i efterhand analyseras sönder och samman och ges någon form av sammanhängande beskrivning.

70-talet var fyllt av glitter och fula skor, Thatcher, oljekriser och Punk. Allt var frid och fröjd och sen kom nyliberalism och karg musik som speglade tidsandan. Under 80-talet hade vi yuppies och yta, allt genuint byts bort mot billiga digitalsyntar och till slut föll alla världens planekonomier samman. Det här var alltså oerhört korta beskrivningar, men till slut har vi inte mycket mer än vissa namn, adjektiv och korta nyckelord för att beskriva ett årtioende, om ens det. Hur många kan beskriva 1830-talets tidsanda?

Jag ska här på bloggen göra ett litet försök att en gång om veckan lägga upp en låt som på något sätt kanske har speglat eller speglar vårat 00-tal, det årtionde som har varit och alltjämt är min generations ungdomstid (jag är 80-talist, född i mitten av årtiondet). Det kommer spreta som bara den i vissa fall helt personliga upplevelser av årtiondet (det privata är politiskt!). I vissa fall blir det mer politiskt, i andra fall mindre. Förhoppningsvis kommer de flesta inläggen att bli multimediala genom de tidtypiska verktygen Spotify och Youtube. Vi får se hur det går. Tips är givetvis välkomna.

Domen mot Anna Odell

Maria Schottenius och Åsa Linbeborg kommenterar domen mot Anna Odell. Från många håll har man förstått att rättegången i själva verket symboliserade ett slag mot konsten och kulturen. Det här är en ganska märklig slutsats. Rättegången visar med all önskvärd tydlighet att alla är lika inför lagen och oavsett ett brotts bevekelsegrunder (konst eller journalistik) är det handlingen som är det centrala. Undantag kan inte göras för några grupper i samhället.

Civil olydnad och att medvetet bryta mot lagar för att kämpa för något man anser rättfärdigt eller viktigt är en oerhört komplicerad fråga. Fallet Odell är kanske inte det bästa sättet att initiera en sådan diskussion. En viktig princip är att man måste vara beredd att möta konsekvenserna av sitt handlande, oavsett hur fel man anser rättsväsendets perspektiv vara. Att vara konstnär, aktivist eller journalist innebär att man tar risker för att avslöja och synliggöra sådant som inte alltid är helt uppenbart eller salongsfähigt att protestera mot.

Konsten och konstnärerna är en integral del av samhället och just av den anledningen måste deras handlingar bedömas enligt samma måttstockar som alla andra människor. När nu kulturskribenter efterlyser något annat är det inget att annat än pläderingar för att göra konstnärer till något speciellt kast av människor, en lätt vindpust av snobberi sveper in över kulturredaktionerna anar man. Lindeborg drar dock en halvordentlig slutsats:

"Bemötandet av Okänd kvinna visar att dialektiken mellan konst och samhälle är bortvittrad. "

Delvis korrekt men det är inte bemötandet som är misslyckat i den eftersökta dialektiken mellan samhälle som konst som är skyldig utan främst Odells misslyckadande med att belysa något av värde. I våras gjorde jag en jämförelse mellan Anna Odell och en liknande händelse för över hundra år sedan när journalisten Nelly Bly fejkade depression för att göra ett reportage inifrån ett mentalsjukhus för kvinnor. Ett reportage som i sig var ett brott men som skapade en oerhört viktig debatt som resulterade i positiva förändringar för patienter i psykvården.