Klass har diskuterats flitigt i och med de resor som Allt åt alla arrangerar. Diskussionen har fått många svänga sig med klassbegreppet åt alla håll. Liberaler och konservativa hånas för de inget förstått. På twitter skrev jag kort något som fick Anders Lindberg på Aftonbladet att reagera:
Klassindelningen har något gemensamt med chauvinistisk nationalism. Du ska som medlem i en samhällsklass och kollektiv inse att ditt intresse står i skarp kontrast till ett annat kollektivs intresse. Svenskarna existerar i ett ekonomiskt nollsummespel mot invandrarna. Pensionärerna mot kvinnorna i burka. Men varför inte vara konsekvent? Det existerar en intressekonflikt mellan de fackanslutna i arbete och de arbetslösa. Mellan skattebetalare och bidragstagare. Mellan män och kvinnor, stockholmare och göteborgare, muslimer och judar. Om samhället är ett lapptäcke av motstridiga maktintressen som bör politiseras då är vi ju inte konsekventa om det börjar och slutar med klassmedvetenhet och klasshat.
När man nu åker på överklassafarin är det teoretiska modeller man åker runt och hatar. Pappfigurer med cylinderhattar. Man nöjer sig med att konstatera att ekonomin är ett nollsummespel och att välståndsökning alltid sker på någon annan människas bekostnad. De lyckligt omedvetna rikemansungarna man hatar är statister i den på förhand utklippta mallen som läggs på samhället.
Personer som Lindberg är tvungna att betrakta personer som mig som oförstående klassfiender. Hade jag bara haft arbetarerfarenheten hade min klassmedvetenhet naturligt uppstått. Om jag mot förmodan inte känt denna naturliga samhörighet hade jag varit omedveten. Falskt medvetande som Lenin hade uttryckt det. Likt arbetarungen Johan Ingerö som har mage att inte dra de nödvändiga slutsatserna av att ha jobbat med klassiska arbetaryrken. Eller kvinnorna som inte insett sin strukturella underordning. Eller invandrarna som inte erkänner den strukturella rasismen. Nyttiga, omedvetna idioter och medlöpare.
Klassförrädaren liknar snarast svensken som inte förstår sin objektiva tillhörighet och lojalitet till nationen och blir då landsförrädare i nationalistens ögon. Du uppmanas identifiera dig med en objektiv indelning av människor i kategorier. Lindberg erkänner arbetarens spontana erfarenhet som meningsbildande men inte nationalistens. Frågan är varför? Båda är ju naturliga och spontana. Visst kan man invända att nationen är en konstruktion. Instrumentellt framtagen för att ställa människor mot varandra. Medan klasstillhörighet är en objektiv sanning. Eller?
Min släkt har fått utstå tillräckligt många kollektivistiska vågspel under 1900-talet. Min farmor undkom den ukrainska svälten på 1930-talet (ofta kallad holodmor). En svält framtvingad som ett led i klasskriget mot de ukrainska kulakerna. Min farmors far som var ortodox präst, brändes till döds i ett sovjetiskt fängelse utpekad som arbetarklassens fiende. Om man har ett uns kunskap om 1900-talet är man försiktig med såväl klassretorik som nationalism. Lindberg är ju känd för att vara vaksam över det senare, varför inte dra slutsatsen fullt ut?
Ett spel med klassmotsättningar slutar aldrig bra. Nu menar jag inte att Lindberg förbereder en molotov cocktail, redo att sätta domkyrkan i brand. Men hans lite hånfulla pik att borgerliga som inget förstått faller platt. Många av oss har förstått alltför väl. Därför rycker det till av obehag när personer friskt koketterar med sitt klasshat på twitter och under turistresor till utsugarnas bostadsområden. Steget till klasskrig är enormt men den grundläggande och bakomliggande förståelsen av klassmotsättningarna är densamma.
Jag menar inte att man bör ignorera samhällsgrupper, socioekonomiska fakta som knyter samman och separerar människor. Inte heller nationstillhörigheter, lokala identiteter och religiösa tillhörigheter. Men som liberal är jag oerhört vaksam till vad vi gör med dessa tillhörigheter politiskt. Hur vi trakterar klass, kön, nation politiskt får långtgående konsekvenser. På ett är följer inte nödvändigtvis ett bör. Det är detta varken socialister eller nationalister begriper. Det är denna inkonsekventa vilja ställa påstått objektiva intressegemenskaper mot varandra samt agera på detta politiskt som förenar dem och skiljer dem från liberaler.
Det finns även andra källor till kunskap. Som erfarenhet. Exempelvis av klassamhället. Detta har borgerligheten aldrig förstått eftersom de tittar på det uppifrån. Då syns det inte så tydligt. Och framförallt känns det inte i magen, i ryggen eller händerna.Från mitt uppifrånperspektiv har jag inget förstått av den spontana arbetarklasserfarenheten. Men jag har förstått. Alltför väl. Därför drar jag mig för att hurra när människor av slentrian kastar omkring sig klassretorik.
Klassindelningen har något gemensamt med chauvinistisk nationalism. Du ska som medlem i en samhällsklass och kollektiv inse att ditt intresse står i skarp kontrast till ett annat kollektivs intresse. Svenskarna existerar i ett ekonomiskt nollsummespel mot invandrarna. Pensionärerna mot kvinnorna i burka. Men varför inte vara konsekvent? Det existerar en intressekonflikt mellan de fackanslutna i arbete och de arbetslösa. Mellan skattebetalare och bidragstagare. Mellan män och kvinnor, stockholmare och göteborgare, muslimer och judar. Om samhället är ett lapptäcke av motstridiga maktintressen som bör politiseras då är vi ju inte konsekventa om det börjar och slutar med klassmedvetenhet och klasshat.
När man nu åker på överklassafarin är det teoretiska modeller man åker runt och hatar. Pappfigurer med cylinderhattar. Man nöjer sig med att konstatera att ekonomin är ett nollsummespel och att välståndsökning alltid sker på någon annan människas bekostnad. De lyckligt omedvetna rikemansungarna man hatar är statister i den på förhand utklippta mallen som läggs på samhället.
Personer som Lindberg är tvungna att betrakta personer som mig som oförstående klassfiender. Hade jag bara haft arbetarerfarenheten hade min klassmedvetenhet naturligt uppstått. Om jag mot förmodan inte känt denna naturliga samhörighet hade jag varit omedveten. Falskt medvetande som Lenin hade uttryckt det. Likt arbetarungen Johan Ingerö som har mage att inte dra de nödvändiga slutsatserna av att ha jobbat med klassiska arbetaryrken. Eller kvinnorna som inte insett sin strukturella underordning. Eller invandrarna som inte erkänner den strukturella rasismen. Nyttiga, omedvetna idioter och medlöpare.
Klassförrädaren liknar snarast svensken som inte förstår sin objektiva tillhörighet och lojalitet till nationen och blir då landsförrädare i nationalistens ögon. Du uppmanas identifiera dig med en objektiv indelning av människor i kategorier. Lindberg erkänner arbetarens spontana erfarenhet som meningsbildande men inte nationalistens. Frågan är varför? Båda är ju naturliga och spontana. Visst kan man invända att nationen är en konstruktion. Instrumentellt framtagen för att ställa människor mot varandra. Medan klasstillhörighet är en objektiv sanning. Eller?
Min släkt har fått utstå tillräckligt många kollektivistiska vågspel under 1900-talet. Min farmor undkom den ukrainska svälten på 1930-talet (ofta kallad holodmor). En svält framtvingad som ett led i klasskriget mot de ukrainska kulakerna. Min farmors far som var ortodox präst, brändes till döds i ett sovjetiskt fängelse utpekad som arbetarklassens fiende. Om man har ett uns kunskap om 1900-talet är man försiktig med såväl klassretorik som nationalism. Lindberg är ju känd för att vara vaksam över det senare, varför inte dra slutsatsen fullt ut?
Ett spel med klassmotsättningar slutar aldrig bra. Nu menar jag inte att Lindberg förbereder en molotov cocktail, redo att sätta domkyrkan i brand. Men hans lite hånfulla pik att borgerliga som inget förstått faller platt. Många av oss har förstått alltför väl. Därför rycker det till av obehag när personer friskt koketterar med sitt klasshat på twitter och under turistresor till utsugarnas bostadsområden. Steget till klasskrig är enormt men den grundläggande och bakomliggande förståelsen av klassmotsättningarna är densamma.
Jag menar inte att man bör ignorera samhällsgrupper, socioekonomiska fakta som knyter samman och separerar människor. Inte heller nationstillhörigheter, lokala identiteter och religiösa tillhörigheter. Men som liberal är jag oerhört vaksam till vad vi gör med dessa tillhörigheter politiskt. Hur vi trakterar klass, kön, nation politiskt får långtgående konsekvenser. På ett är följer inte nödvändigtvis ett bör. Det är detta varken socialister eller nationalister begriper. Det är denna inkonsekventa vilja ställa påstått objektiva intressegemenskaper mot varandra samt agera på detta politiskt som förenar dem och skiljer dem från liberaler.
Inlägg
