Dekonstruera mera!

Vill man komma levande ut ur en modern konstutställning är det bäst att man har en ideologisk handbok med sig verkar Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe argumentera för:

Att man har hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan är anmärkningsvärt. Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande.

Förmodar att denna ideologiska "förklaring" som artikelförfattarna menar man behöver även är utsatt för en analys där de "estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang sammanhang som förklaringen och analysen ingår i " förklaras...

Läs gärna hela artikeln. Trodde på fullaste allvar att det var ett aprilskämt. Så långt kan det gå när den akademiska dekonstruktionshetsen får fritt spelrum. En sluten verkstad där inget kan undgå politisering, ideologisering, kontextualisering och massa annat som gör vår värld lite tristare. Att kräva ideologisk renlärighet av en utställning är inget annat än pinsamt. Arma konstvetenskap.

Den som är satt i skuld...

De senaste veckorna har det varit ohyggligt mycket socialdemokrati överallt. Men det är sunt på något sätt, då kan idéerna granskas och synas i sömmarna. Om jag lämnar Juholt för en stund så vill jag gärna rikta ljuset mot en artikel på Politikerbloggen skriven av ett par unga socialdemokrater. Artikeln aktualiserar flera av de anledningar till att jag aldrig blev socialdemokrat:

”Reformutrymme” är ett begrepp som ofta förekommer tillsammans med fraserna ”Det kostar för mycket”, ”Det kommer aldrig gå att genomföra” och ”Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart”./../Vi som växt upp med nedskärningspolitik och nyliberal frammarsch är oändligt trötta på att hela tiden få höra att det inte finns pengar eller att saker är orealistiska.

Meningen ovan exemplifierar ett väldigt vanligt ämne i de flesta debatter mellan de politiska partierna, inte minst mellan ungdomsförbunden. Det är den materialistiskt baserade idén att bara man gödslar pengar på ett område så måste det av hävd bli bättre. Eller den socialdemokratiska idén att det mesta var bättre förr, kommuner hade mer pengar och alla var nöjda.

Idén genomsyrar exempelvis både biståndspolitiken, skolpolitiken men även generellt välfärdslösningarna. Aldrig ifrågasätter man det sunda i att mer offentliga pengar alltid är liktydigt med bättre resultat.

En av de mest omfattande metastudier som gjorts av skolan i västvärlden visar att det inte finns något som helst samband, över en viss nivå, med mer pengar och bättre resultat i skolan. En rad kritiker menar att bistånds effekt sällan kan mätas i mängd pengar och att det finns stora problem med pengar som fostrar passivitet eller gynnar statliga aktörer som är korrupta. Till slut kan man se att en alltför generös välfärdsstat skapar stora problem med marginaleffekter, dvs att det inte blir lönsamt att gå från bidrag till arbete eller skapar passivitet bland bidragstagare.

Sedan är det en överdrift att våra kommuner skulle vara torrlagda på pengar. Offentligheten har aldrig varit en så stor del av BNP som den är nu och kommuner och landsting har mer pengar nu än vad de haft på länge. Men när den dominerande idén är mer pengar då är den befintliga mängden pengar aldrig tillräcklig. Det handlar helt enkelt inte om att något ska fungera utan istället det Sheri Bermans bok om socialdemokrati heter "The Primacy of politics", att det är offentlighetens pengar som maximeras, politiken ska stå i centrum.

Till slut:

Arbetarrörelsen får aldrig vara budbärare av den borgerliga dogmen att en liberal ekonomisk politik är synonymt med att ta ansvar.

Det är ändå två tydliga alternativ som ställs mot varandra med formuleringen ovan. Vi har å ena sidan den slösaktiga politik som man fört i Grekland och Spanien, enorma utgifter som skapats genom lån och höjda skatter, allt för att kunna ha "reformutrymme", dvs driva det artikelförfattarna efterlyser i sin artikel. Målet har varit att aldrig behöva hållas ansvarig eller göra tuffa nedskärningar i den offentliga budgeten. Resultatet är massarbetslöshet, skyhöga räntor på lån, ännu värre nedskärningar och en kreditvärdighet vid nollstrecket. Det är länder som drivits med idéer om budgetansvar, inte sällan borgerliga regeringar, som kunnat ta ansvar.

Det är lätt att skryta med förändringslust men när det kommer till kritan är ändå ansvar ett oerhört viktigt värde, oavsett om den ansvariga budgetpolitiken utförs av en socialdemokrati liberal eller konservativ. Den unga socialdemokratin bevisar för mig varför jag aldrig blev en del av den. Ansvar är kanske inte världens sexigaste ord för en ideologiskt motiverad ungdom men även unga måste lära sig konsekvenserna av sitt handlande.

Den som är satt i skuld är aldrig fri lär Göran Persson ha sagt..

Vågar S dra slutsatser av sin problemformulering?

Mot bakgrund av förra inlägget kan det vara bra att belysa en fråga Juholt tog upp i sitt tal från i lördags, nämligen barnfattigdom. Danne Nordling skriver om frågan:

Barnfattigdomen idag kan därför inte förmodas bero på att barnbidragen utvecklats dåligt eller att socialbidragsnormen nu är otillräcklig jämfört med tidigare. Rimligtvis beror barnfattigdomen idag på en kombination av lågkonjunktur och integrationsproblem för invandrare. I huvudsak förefaller problemet ligga i svårigheter att få arbete i tillräcklig omfattning vilket särskilt gäller ensamstående föräldrar födda utomlands.

Läs gärna hela inlägget där Nordling går igenom bland vilka familjer barnfattigdom är vanligt och av vilka anledningar. Frågan om barnfattigdom kan alltså inte direkt kopplas till någon förändring i fördelningspolitiken, snarare är det en fråga om hushåll där en eller två föräldrar befinner sig permanent utanför arbetsmarknaden. Långtidsarbetslöshet som är vanlig hos invandrare. Nordling fortsätter:

Om Håkan Juholt vill lägga fram ett program mot barnfattigdomen måste han föreslå åtgärder som ger invandrarna arbete. Detta är inte något som tidigare socialdemokratiska regeringar lyckats med. Ett mera kosmetiskt program skulle vara att höja socialbidragen och släppa efter på villkoren där man måste sälja bilen och annan egendom. Det skulle minska andelen med låg inkomststandard men öka andelen med socialbidrag. Formellt skulle det redovisade fattigdomsindexet inte sjunka särskilt påtagligt.

Juholt har tagit första steget, att vara indignerad och väljare en fråga som är känslig och oerhört viktig. Jag antar att steg två, i linje med hans riksdagstid, kommer bestå av högre bidrag och annan fördelningspolitik. Med andra ord sådant som enbart kosmetiskt kommer förändra situationen och inte kommer år roten med barnfattigdomen, dvs en problematisk arbetsmarknad som håller invandrare i långtidsarbetslöshet. Det är sannerligen lätt att vara indignerad.

Vad ville Juholt?

Vad har Håkan Juholt gjort som riksdagsman? Vilken är hans politiska inriktning? Helt enkelt: "Hwad vilja Socialdemokraterna" framöver om man ska se till Juholts tidigare arbete? En genomläsning av Juholts motioner från 1994 och framåt visar ett brinnande intresse för ett par frågor. Kalmar län sticker ut.

Håkan Juholt har inte legat på latsidan. Vad vet vi att Juholt gillar? Kalmar, försvarspolitik och jämlikhet. Motionerna håller bra kvalité men är ofta, frånsett de Kalmarrelaterade motionerna, lite vaga, i synnerhet de om jämlikhet. Juholt verkar vara något av en Pork Barrel-politiker. Inget fel i det, riksdagsledamöter ska företräda sina väljare men möjligen var det lite väl mycket fokus på just Kalmar län. Knappast är det något som ska främja Kalmar läns arbetsmarknad eller företagande, istället är det förflyttande av statliga verk och politiska åtgärder som varit på agendan.

En genomläsning visar att Juholt är fullkomligt (om han inte visar det på annat sätt) ointresserad av integration, företagspolitik, småföretagsvillkor, hur jobb skapas, industrin, utanförskap av alla sorter etc. Dvs bland annat sådant som skapar de skattekronor som sedermera ska fördelas. När det handlar om arbete handlar det främst om rent fördelningspolitiska åtgärder eller åtgärder som syftar till att flytta runt myndigheter, troligtvis inte en strategi som ger långsiktig tillväxt till Sverige.

Det finns inget i Juholts riksdagsmotioner som skiljer ut sig eller ger vid handen att den nya S-ledaren bär på några originella visioner eller policyförslag. Det är klassisk S-politik där allt börjar och slutar med staten. Ett intressant undantag var Konst-ROT, dvs ett avdrag för konstnärligt arbete. Innovativt och intressant men totalt hyckleri om man betänker att Juholt är motståndare till RUT-avdraget. Men intressant är att Juholt inte är främmande för att utöka ROT-avdraget till andra typer av tjänster, det visar ändå att han inte är främmande för idén om avdrag för tjänster.

I en chatt på Aftonbladet hintade Juholt om riktningen framöver på integrationsområdet:

[Kommentar från Lennart : ]
Vill S-partiet göra ändringar i gällande invandrarpolitik. I så fall vilka?

Håkan Juholt (S):
Vi behöver ett mycket bättre flyktingmottagande med fokus på jobb. Det är orimligt att några få kommuner bär hela ansvaret för flyktingmottagningen

Orden ovan är mig veterligen det enda Juholt sagt på integrationsområdet. Intensivt googlande på området gav inget, tar gärna emot tips, riksdagsmotionerna innehöll inget.

Ansvarsfördelning mellan kommuner för asylflyktingar är knappast något originellt och snart alla partier har förslag på hur systemet ska förändras. Men vem vet, Juholt kanske sitter inne med massor av förslag på hur fler jobb ska skapas, hur integrationsproblemen ska lösas och hur fler nya företag ska blomstra i Sverige. Säkert är i alla fall att hans 17 år i riksdagen inte avslöjar dessa förslag.

Kanada vs Sverige i invandring

Per Gudmundsson skriver idag på svenskans ledarsida om det kanadensiska migrations och integrationspolitiken. Hans huvudpoäng är att många är medvetna om skillnaderna mellan Sverige och Kanada i integrationspolitiken, gärna berömmer Kanada men är därefter inte villiga att komma med konkreta reformförslag i Sverige.

I den forskning som finns över det kanadensiska systemet och de jämförelser som finns med Sverige får man bilden av ett land som både tar emot oerhört många invandrare men som samtidigt har en (men inte radikalt) annorlunda migrationspolitik och integrationspolitik.

Ett par viktiga skillnader är:

• En av staten fastställd kvot för arbetskraftsmigration, varför siffrorna är mycket stabila över lång tid. Dessa är politiskt beslutade. Detta kopplas till ett poängsystem där utbildning, språkkunskaper, anknytning till Kanada, arbetslivserfarenhet etc mäts i ett poängsystem. Detta kan kontrasteras till Sverige som under alliansregeringen haft en mycket ojämn och dramatiskt ökad asylinvandring.
  
• Den kanadensiska arbetsmarknaden påminner mer om de anglosaxiska systemet än den skandinaviska. Dvs en inte lika omfattande arbetsrätt och en större flexibilitet på arbetsmarknaden. Kostnaderna för anställningar är lägre och det är en inte lika sammanpressad lönestruktur varför även exempelvis anhöriginvandringen inte är belastad med någon dramatisk arbetslöshet.
  
• Ett striktare system för naturalisering, dvs processen för att få kanadensiskt medborgarskap. Där ingår såväl medborgarskapskurs som språktest mm. Ett system som i det multikulturella Kanada inte är kontroversiellt.
• En offentlig sektor som kombineras med ett betydligt mer aktivt civilsamhälle i integrationsprocessen. En slutsats kan vara att man lägger betydligt mer fokus på att koppla invandringen till arbetsmarknadspolitiken istället för att som i Sverige koppla den till socialtjänsten. En mindre omfattande välfärdsstat sätter även civilsamhället i en annan sits.
  

Gudmundsson har rätt i att en planering av migrationen kan skapa en mer sammanhängande bild av vilka integrationsinsatser som behövs. Vad gäller förhållandet arbetskraftsmigration jämfört med asylinvandring så hade Kanada 1.302 (2001) asylinvandrare per capita medan Sverige hade 2.611 (2001). Det är drygt dubbelt så mycket och det stämmer att en större proportion av den kanadensiska invandringen fortfarande är arbetskraftsmigration. Sedan 2001 är det troligt att Sveriges per capita siffra för asylinvandring har ökat markant.

Emellertid är anhöriginvandring till båda länder fortfarande en väldigt stor andel av invandringen. Skillnaden länderna emellan är dock att anhöriginvandrare till Kanada ofta har en högre utbildningsnivå än de till Sverige, av den enkla anledningen att arbetskraftsinvandringen dominerar i invandringsstatistiken.

Sammantaget så har Kanada en mer uppstyrd migrationspolitik och dessutom en integrationspolitik som är mer baserad på krav men även större arbetsmarknadsfokus. Att framställa Kanada som ett land med restriktiv migrationspolitik är helt felaktigt, däremot med betydligt mer statliga målsättningar och tak för invandringen.

Invandringen till Kanada är alltjämt enorm och kommer troligtvis fortsätta vara det. Om man letar efter alternativ till den så kallade svenska "massinvandringen" är troligtvis inte Kanada något alternativ, däremot ett klokt alternativ för den som vill se en annan arbetsmarknad, reformerad medborgarskapsidé och välfärd.

Vad Gudmundsson har helt rätt i är att majoriteten av det som skiljer länderna åt kommer ingen på lång tid våga införa i Sverige. Sverigedemokraterna är inte intresserade av integrationspolitik, de vill enbart stoppa invandringen så de räknas inte till gruppen som skulle kunna tänkas införa kanadensisk policy i Sverige. Vågar man hoppas på Erik Ullenhag?

Narcissism som miljöengagemang

Bilden ovan hittad via Andreas Ekström. Det börjar bli en vanlig fråga, ska du/ni släcka på earth hour? Men vafalls? Ska ni inte sitta i mörkret och vara solidariska?

Earth hour är i bästa fall harmlöst och inspirerar ett par personer att engagera sig i miljöfrågor. I värsta fall är earth hour skadligt, tidsslöseri och förskjutning av fokus åt fel håll.

- Det är inte energi och elektricitet som behöver sparas eller manifesteras mot. Mörker är knappast något angenämt alternativ. Dessutom är det otänkbart att sparande av energi kommer ske i någon omfattande skala. Vi använder fler elektroniska produkter och framförallt: fler personer gör detta. Istället borde fokus ligga på hur vi producerar elektricitet. Detta är en ödesfråga av rang, inte patetaiska besparingar på marginalen. Här kan man invända att earth hour ska uppmärksamma klimatfrågan generellt. Men frågan är verkligen hur många av alla de miljoner som deltar i spektaklet som följer med på den logiska vandringen, istället är det mest troliga att man köper idén om att släckandet av lampor är något symboliskt bra då energi är skadligt.

- Engagemang är ett nollsummespel. Uppmärksamhet och tid är, tro det eller ej, ändliga resurser. I en artikel förra året efter earth hour hänvisade jag till en forskargrupp vid Torontos universitet som mätte människors engagemang som menade att vårt engagemang i sociala och samhälleliga frågor är begränsat. Lägger man således både tid och symbolisk vikt vid earth hour är konsekvensen att man inte lägger tiden på något som bevisligen gör skillnad. Om människor dessutom enas i stora manifestationer av symbolisk tyngd finns risken att makthavare och företag köper sig fria genom ögontjäneri till dessa när viktiga frågor förblir ignorerade.

Så sluta posera i mörkret och köp 1000 träd istället, betydligt vettigare.

Juholt inleder

Håkan Juholt projicerar socialdemokratisk ångest på regeringen:

Regeringen är tömd på idéer, den är en förvaltande statsapparat. Grå, trist och visionslös

Vem är det Juholt talar om? Lyssnar man på hans gyllene treenighet av ny politik lyder den avskaffande av RUT, återinförande av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten. Snacka om att kasta sten på ömtåliga glashus.

Jag lyssnar gärna på Juholts visionära förnyelse av socialdemokratin för det räcker verkligen inte med att peka finger utan att säga något av substans.

Mer floskler om rasism

Skrev igår ett svar till Anton Landehag från UMR som skrev om strukturell rasism. Idag läser jag att Amanda Björkman som gjort det föredömliga arbetet med att starta sidan Sverige Resurser skrivit en replik på Anton Landehags text om den strukturella rasismen:

Felet utgår från den ständigt återkommande begreppsförvirringen när integration debatteras. Det är fråga om en process där skilda enheter förenas – det vill säga att både det svenska samhället och invandrare måste förändras – det Landehag utgår från och hänvisar till är assimilering, där invandraren förväntas stå för hela arbetet.

Nu svarar Landehag i en slutreplik som i sak inte säger något nytt. Landehag backar lite, möjligtvis är det inte så drastiskt att integrationspolitiken måste ersättas enbart med kamp mot rasism.

Men kärnan i Landehags position är att alla områden i integrationspolitiken måste förstås genom ett prisma där strukturell rasism är den dominerande förklaringsmodellen. Ungdom mot rasism befinner sig alltså på ruta -1, dvs där Masoud Kamali fortfarande står. Han hänvisar till forskning utan att uppge några titlar samt till statliga utredningar, även där utan hänvisningar.

Men Landehag ställer ändå en intressant fråga:

Integration som begrepp innebär, precis som Amanda Björkman skriver, en ömsesidig process. Tyvärr kan den svenska integrationsprocessen inte sägas utgå från detta. Istället handlar det allt för ofta om att integrera ”invandrare” i ett redan existerande samhälle, både ekonomiskt (egen försörjning), socialt och värdemässigt – inte att processen handlar om ett samhälle i förändring. Varför?

Vilket vore intressant om det stämde, vilket det emellertid inte gör. Svensk integrationspolitik är både på pappret men även i praktiken en process med flera parter.

Det är väl klart att invandrare måste integreras i ett befintligt samhälle, vare sig detta samhälle rör sig mycket eller lite, någon utgångspunkt måste finnas. Att säga att svenska institutioner förändras (kulturen, skolan, synen på jämställdhet) innebär inte att de inte existerar. Det finns många sätt att se på jämställdhet i sverige men att en är dominerande, det är ett objektivt faktum. Sedan kan man förhålla sig hur man vill till detta.

Att invandrare vid ankomsten har noll eller få kontakter på arbetsmarknaden, få kontakter på bostadsmarknaden låg eller ingen anknytning till kultur, institutioner, byråkrati är även det ett faktum. Det är självklart att det från invandrarens sida är önskvärt att i någon nivå lära känna delar av samhället och bli en del av det, anpassning är naturligt och önskvärt till en viss grad. Det innebär också att samhället ska minska trösklarna för att lära känna samhället genom utbildning i språk, samhälle och enkla vägar till utbildning och arbete. Det är det som kallas integration och det kräver uppoffringar från båda parter.

Landehag levererar enbart en ny floskel: samhället rör sig, därför är det befängt att integrera någon till något. Jag menar att det är ett destruktivt förhållningssätt som många har lämnat under senare år, tyvärr inte UMR.

Än en gång är det värt att påpeka att jag inte förnekar att rasism existerar i sverige. Frågan är emellertid om alla problem som rör invandring och migration, etablering i samhället, etc ska förstås genom att se på den strukturella rasismen. Jag menar att bara genom att se på skillnader i sysselsättningsnivåer kan man se att det absolut inte är rasism som är avgörande. Den finns men är försumbar i jämförelse med alla andra faktorer.

På samma tema: Truth & Fiction, Angie Roger, Vi i Sverige.

Alla eniga?

Idag skriver Jytte Guteland en lite udda text, hon verkar be om ursäkt för att hon är för interventionistisk politik. Hon har helt rätt i det mesta hon skriver, det är vår skyldighet att inte stå vid sidan av kriget och se på medan Gadaffi slaktar sin befolkning.

En invändning kan man däremot ha, i slutet av artikeln tecknas en ny kurs för den socialdemokratiska utrikespolitiken, den lyder:

SSU vill se en ändrat kurs i utrikespolitiken där en rad frågor ses över. Som hur vapenexporten ändras så vi inte beväpnar diktaturer, hur vi ändrar kurs i Afghanistan till en mer civil strategi och hur vi stödjer utvecklingen till demokrati i diktaturer

Inget originellt där. Men varför inte ha en civil strategi i Libyen? Varför skulle en civil närvaro i Afghanistan vara mer lyckad än en kombinerad militär och civil? Varför inte applicera samma strategi på Libyen? Är talibaner och diverse islamister mer mottagliga för argument än Gaddafi?

LUF ser det som en självklarhet att vi inte ska vänta med någon frågor utan aktivt göra vårt flygvapen disponibelt.

Till sist. Möjligtvis är jag en besserwisser men i Gutelands artikel läser jag i inledningen att:

När Gaddafi tog makten i Libyen för över 40 år sedan efter de italienska kolonialherrarna hyllades han av det libyska folket och omvärlden som en befriare.

Möjligen bör man känna till landets historia innan man tänker sätta fingrarna i syltburken. Fascistitalien sparkades med besked ut ur landet februari 1943 och därefter hann man med ett interimsstyre till 1952 då Idris as-Senussi med FN-mandat tog över landet och styrde det tills militärkuppen 1969. Gaddafi tog alltså inte över efter några kolonialherrar.

Dessutom är det något av en överdrift att Gaddafi enigt hyllades som en befriare, varken av omvärlden eller av det Libyska folket. Detta sätts i perspektiv om man betänker att oppositionen idag ofta använder sig av kungahusets flaggor och även av bilder på Idris (se ovan). Men den här typen av information är möjligtvis detaljer i sammanhanget, vi ska ju bara bomba regimen..

Skrota nämndemannasystemet!

Om det är någon som fortfarande tycker att en "folkrepresentation" i domstolar är en bra idé kan väl läsa dagens DN Debatt:

Dömer våra domstolar på ett likformigt och förutsägbart sätt? Ett antal mål från senare tid får mig att tvivla. Målen visar nämligen att det ibland kan framstå som nära nog en sinkadus om en person döms till ett långvarigt fängelsestraff eller frias helt.

• Göteborgs tingsrätt frikände en man åtalad för skattebrott. Beslutet fattades av två nämndemän – den ende juristdomaren hade motsatt uppfattning – i uttrycklig strid med ett prejudikat av Högsta domstolen.

Annons:

• Högsta domstolen frikände en man som dömts av hovrätten i Jönköping för upprepade våldtäkter mot sin son och grovt sexuellt utnyttjande av honom under en treårsperiod. Hovrätten, i vars majoritet ingick två nämndemän, fick se sin bevisvärdering helt underkänd av HD. Tingsrätten hade friat mannen men två av de tre nämndemännen ville döma honom.

• Hovrätten i Jönköping dömde en kvinna till livstid för mord på sin mor och en väninna trots att hon friats helt av tingsrätten. Hovrätten, i vars majoritet ingick rättens bägge nämndemän, underkände i detta fall tingsrättens synnerligen omsorgsfulla bevisvärdering.

• Svea hovrätt frikände en man åtalad för våldtäkt med tre röster mot två. Rättens bägge nämndemän ingick i majoriteten. I tingsrätten friades mannen av de tre nämndemännen, medan juristdomaren ville döma honom.

Låt juridiskt utbildade personer fatta beslut i domstolar och låt politiker vara politiker, inte självutnämnda folkrepresentanter i domstolarna.

Demokratikrav för vapenexport

Ni har väl inte missat att Folkpartiet kräver införandet av ett demokratikriterium för vapenexport? Äntligen. Nu finns det en tydlig riksdagsmajoritet för den här frågan. Kravet kommer med en viss reservation, en klok sådan kan jag tycka:

Vi måste bli mer noggranna till vem vi säljer vapen. Sverige har under 2000-talet sålt krigsmateriel för strid till både Saudiarabien och Bahrain. Lagstiftningen kring försvarsmaterielexport måste skärpas. Demokratier ska få köpa, och länder som vill vara demokratier. Men inte diktaturer. Svenska försvarsmateriel ska få användas för att försvara frihet och demokrati, men inte till att hota frihet och demokrati.

Även länder som är på väg att bli demokratier eller har en tydlig positiv utveckling bör kunna bli länder dit vapen kan exporteras. Björklunds tal under helgen kommunala rikskonferens innehöll en annan intressant position, tyvärr är den lite luddigt formulerad på FP:s hemsida. Under talet var det betydligt tydligare att vi bör fokusera på diplomati direkt med oppositionsrörelser och i viss mån förbigå regimer. Björklund uttryckte det med orden att "eliternas tid är förbi". Det är mycket intressant och båda förslagen visar att vi vill lägga mer tyngd bakom intentionen att göra världen mer demokratisk.

Är rasismen allt?

Rasism är och fortsätter vara ett problem i stora delar av världen, inte minst i Sverige. Därför är det tråkigt att den organisation som säger sig organisera unga i kampen mot rasism, Ungdom mot rasism, emellanåt har så urbota korkade rekommendationer. Läs exempelvis dagens Svd där den nyvalde ordföranden Anton Landehag skriver.

Dagens debattinlägg är egentligen inte något nytt från Landehag, betydligt mer utförligt skrev Landehag tillsammans med den föregående ordföranden Ola Karlman om ämnet (även på Brännpunkt), då kunde man läsa att:

Ett grundläggande antagande i integrationspolitiken är att det finns skillnader i samhället som inte är önskvärda. Därför skapar dagens integrationspolitik ett vi och dom-tänkande

Jag kritiserade inlägget här (kortfattat: det finns skillnader i samhället, vissa är inte önskvärda. Olika sätt att se på könsstympning är inte önskvärt). I dagens artikel upprepas egentligen tesen att integrationspolitiken av idag är intolerant och bör ersättas av något annat:

Riktningen i svensk integrationspolitik förändras till att benämna rasismen som problemet och inte integrationen, för att på så sätt problematisera de rasistiska strukturerna och inte ”invandraren”.

Stycket tydliggör vad det är UMR menar. Deras antagande är att dagens integrationspolitik enbart utgår från att invandraren är ett problem som måste lösas (dvs integreras). De menar att bristen på integration (av invandrare) inte är ett problem utan rasismen. Problemet, oavsett hur man definierar det, löses alltså genom att sätta rasismen i centrum för att därefter motarbeta den.

I regeringens definition av integrationspolitiken signaleras tydligt att integrationspolitik är en process som går åt två håll, dvs både att samhällets institutioner ska utgöra minimala hinder och att den nyanlända måste acceptera lagar, regler och förhålla sig till rådande samhällsnormer.

Anledningen till att ex utomeuropeiska invandrare idag har en betydligt större nivå av arbetslöshet skulle då UMR mena är ett problem med rasismen och inte något som kan lösas med någon typ av integrationspolitik. Det är här resonemanget totalt går under.

Även om diskriminering och rasism existerar, i synnerhet synligt på arbetsmarknaden kan inte skillnaden i sysselsättning mellan infödda svenskar och utomeuropeiska invandrare förklaras enbart med diskriminering. Den här typen av enkelspårighet påminner tyvärr om SD:s resonerande när det kommer till förklaringen av invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.

Det finns ingen forskning som visar att skillnader i sysselsättningsnivåer eller deltagande i samhället (benägenhet att rösta och politiskt deltagande etc) enbart eller ens till överväldigande del skulle handla om rasism om diskriminering. Däremot finns mycket mer forskning som visar att det är en fråga om arbetsmarknads utformning, hur offentligheten hanterar nyanlända, bostadsmarknadens utformning etc. Att reducera allt till rasism och diskriminering är att göra lösningen av många problem i samhället en otjänst.

Organisationer som Ungdom mot rasism, centrum mot rasism och Afrosvenskars riksförbund, Muslimska människorättskommittén arbetar egentligen utifrån en enkel logik: man låser sig vid en förklaringsmodell och blir därefter tvingad att enbart understödja den egna tesen. För UMR:s räkning är det tråkigt, de har ett viktigt uppdrag som grumlas av den här typen av resonemang.

Är det en slump att en organisation vars enda uppdrag är att motarbeta rasism har som huvudrekommendation i artikeln att regeringen bör satsa mer pengar på deras verksamhet och lägga ner integrationspolitiken?

(Hörde jag någon ropa rent-seeking?)

På samma tema: LO-bloggen, Immi, Klimatsmart, Angie Roger.

Dubbla standarder inom S

I Dagens juridik kan man läsa en något chockerande text om en socialdemokratisk vigselförrättare:

Imamen Ayoub Chibli, socialdemokrat och vigselförrättare vid Islamic Center i Malmö, tillträdde som nämndeman vid Malmö tingsrätt vid årsskiftet. Imamen har ifrågasatts för sina uttalanden om homosexuella i tidningsartiklar och i en nyutgiven bok. Han har bland annat kallat homosexualitet "onda begär" och homosexuella handlingar "ogärningar".

Kanske är det så att socialdemokraterna arbetar efter samma princip som socialdemokratiska broderskapsrörelsen, dvs en standard för ickemuslimer och en för muslimer:

Broderskapsrörelsens kongress fastslog i augusti 2009 ett ”Manifest för kristen vänster”. Häri återfinns en grundläggande paragraf om jämlikhet: ”Vi strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan etniskaoch religiösa klyftor, utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning, där allabehövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde.” Men i motsvarande ”Manifest för muslimska socialdemokrater”, som antogs av Broderskapsrörelsens förbundsstyrelse den 28 maj 2010, låter samma jämlikhetsparagraf annorlunda: ”Vi strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan klyftor, ojämlikhet och förtryck på grund av hudfärg, religion eller kön, där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde.” Notera frånvaron av strävan efter lika rättigheter oberoende av sexuell läggning i det senare manifestet.

Är det på detta sätt socialdemokraterna i Malmö och på andra ställen tänker arbeta i fortsättningen? Acceptera en typ av mänskliga rättigheter för vissa och en annan uppsättning för andra. Det är hög tid för socialdemokraterna att ställa sig frågan om de accepterar dubbla syner på exempelvis homosexuellas rätt i samhället. Kan förtryck och åsikter som kraftigt avviker från deras grundvärderingar accepteras med hänvisning till kultur eller religion?

Frågan kan väl inledningsvis kanske besvaras av Peter Weiderud, ordförande för broderskapsrörelsen?

Looptroop analyserar

Som ett brev på posten apropå graden av multikulturalism i politiken kommer denna artikel om Looptroop och deras senaste politiska analys:

Vi har en poäng i att klippa ihop Hitler och Jimmie Åkesson. Och inte bara Åkesson utan också Angela Merkel. Hela den europeiska världspolitiken har högervridits. När Merkel uttalar sig om att mångkulturen har misslyckats bidrar hon till de här negativa krafterna, säger Promoe, eller Mårten Edh som han egentligen heter.

Looptroop blir en bekräftelse på den förvirring om vad multikulturalism är och vad kritik mot den kan sägas vara. Att Looptroop sedan lägger Merkel på en glidande skala till Hitler är en annan fråga.

Att kritisera multikulturalism behöver alltså inte vara samma sak som att kritisera kulturell eller religiös pluralism i samhället. Snarare är det kritik mot idén om att alla kulturer och religioner bör och kan samexistera samt att det ska vara offentlighetens uppgift att understödja denna idé genom politiska eller rättsliga medel. Men som sagt, den distinktionen har förklarats utförligt av andra.

Nu tror säkert Looptroop att de uttrycker någon form av subtil politisk kritik här. Det är inte ovanligt att musiker lägger sin politiska kritik på den nivån som spontant uppstår efter ett par öl på en festivalcamping.

Med lite god vilja kan jag låtsas att Looptroop är superpostmoderna som Laibach och egentligen håller på med någon sorts trippelironi.

Spräck bubblorna

Apelsineld skriver bra om bubblor och tron att vi kan kontrollera priset på hus, valutor eller arbete:

Och för att förhindra bubblorna: slå inte sönder prismekanismerna. Låt räntorna bli vad de blir när bankerna själva tvingas bära risken för sin egen utlåning. Låt bostadskostnaderna bli vad de blir, Låt lönerna och andra priser landa där de landar, när köpare och säljare möts. Blir det olyckliga utfall där folk riskerar att fara illa, så låt oss lösa det. Med till exempel gemensam finansiering av trygghetssystem.

Läsa hela!

Ge socialdemokratin en hand?

När borgerliga skribenter prisar socialdemokrater brukar det ofta tolkas som en ganska elak dödskyss. Vilka motiv kan borgerligheten ha att understödja socialdemokrater egentligen? Stödet till Mikael Damberg från svenskans ledarsida fick nog fler än en vänstersosse att le nöjt.

Om man som jag är övertygad om att socialdemokratin behövs i någon form i ett modernt och demokratiskt samhälle är det inte konstigt att man kan ha åsikter och förhoppningar om vilken socialdemokrati det är man tänker sig ha som motståndare i framtiden. För egen del ser jag gärna att denna socialdemokrati helst inte gräver sig en djup grop för att därefter lägga sig i den.

Ett uttryck för vad jag tror är ett av den svenska socialdemokratins misstag är motståndet mot RUT-avdraget. Inte världens viktigaste fråga men ändå symboliskt viktig. För motståndet är nästan enbart byggt på en ideologisk ovilja mot subventionens karaktär: städning utförd av låg till medelinkomsttagare hos i regel höginkomsttagare. Det är denna typ av ideologiskt poserande jag inte tror att socialdemokratin mår bra av. Av den enkla anledningen att många väljare inte hyser samma maggropskänsla och indignation inför en reform som fungerar bra.

Sanna Rayman tar än en gång upp frågan i dagens SvD:

Argumentet att rut-avdraget är dåligt eftersom ”fel folk” köper tjänsterna återkommer även Socialdemokraternas blivande partiledare Håkan Juholt till i en webintervju från valrörelsen, publicerad av nättidningen Emils tankar i Kalmar. Juholt upprepar där att intervjuaren, Per T Dahl, har högerregeringar och sänkta skatter som sin ”våta dröm” och förklarar att hushållstjänster har ”du och jag” råd med själva. Det vill säga, rut är fel eftersom det begagnas av ”fel” människor.

Läs gärna hela, det är ännu ett i raden av rationella sågningar av motståndet mot avdraget som både visat sig bära ekonomiskt men även stimulera till nyföretagande. Många väljare undrar säkert varför man mot bättre vetande fortsätter att motsätta sig avdraget, annat än av klassretoriska anledningar. Uppenbarligen har man inget emot rot-avdrag eller andra typer av subventioner till företagare.

I många europeiska länder är idag socialdemokratin närapå kollaps eller totalt utraderad, se Frankrike för ett exempel på det första och Polen som exempel på det andra. Den enkla och mycket skrämmande konsekvensen (eller orsaken?) av detta är att populistiska, nationalistiska och främlingsfientliga partier plockar upp arbetarklassväljarna. En naturlig rörelse som nästan alltid varit regelbunden: konservativa och liberala partier har helt enkelt inte tillräcklig attraktionskraft för att dra denna typ av väljare.

En ny typ av partier ägnar sig åt klassretorik men av en typ som motståndet mot RUT-avdraget inte är. Att argumentera för att staten har svikit arbetaren till förmån för bidrag till den arbetslösa invandraren är en sällan skådad ny nivå av klassmotsättningar (givetvis falska enligt den renläriga marxisten) som får RUT-avdraget att blekna i jämförelse. Man har helt enkelt mött sin överman i grenen kollektiva motsättningar. Det är osäkert om en ny socialdemokrati som ligger närmare Hultsfreds arbetarkommun än Hornstull kan möta den här utmaningen. Det kan i alla fall inte bli värre.

Jag tänker ge den brittiske socialdemokraten David Milliband en liten dödskyss. Hans tal på LSE tåls att läsas i sin helhet. Istället för att diskutera Juholts mustasch skulle man kunna ställa sig frågan vad han tycker om Millbands slutsatser. Definitivt ger inte Milliband svar på hur socialdemokratin kan krossa populismen, däremot ger han en fingervisning om vilken typ av politik man bör satsa på. Jag är förvånad om det ser mycket ljusare ut för socialdemokratin om 10 år.

Hur mycket multikulturalism finns det?

Artikeln som Per Wirten borde skrivit i Arena med aldrig skrev:

There are several problems with this framing but for now let us just deal with three. First, in most of Europe no such co-ordinated policies ever existed. In many places where "multiculturalism" is currently being read its last rites, it never actually lived in its professed form. "We never had a policy of multiculturalism," explains Mekonnen Mesghena, head of migration and intercultural management at the Heinrich Böll Foundation, responding to Angela Merkel's claim that the "multikulti" experiment had failed. "We had a policy of denial: denial of immigration and of diversity. Now it's like we are waking up from a long trance."

Det är en genomtänkt artikel Gary Younge skrivit som dels diskuterar huruvida vi haft en multikulturell politik i Europa om vad det faktiskt är man diskuterar när man är emot det. Få från vänster har, likt Per Wirtén har, gett sig in i debatten i Sverige på senare tid. När det väl sker får vi artiklar av typen som man kunde läsa i senaste Arena.

Younge är mer balanserad än Wirtén. En viktig poäng han har är att vi inte bör överdriva vilken typ av multikulturell politik som faktiskt existerat och existerar i Europa. Om man tittar närmare på grundlagar och policys så är det inte så illa som man leds att tro av många. Debatten i Sverige har stundtals varit mycket förvirrad, detta redogjorde Björn Johnson bra för.

Många kritiker av multikulturalismen tror att man från vänster försöker tysta kritiken genom att koppla samman den rasism. Detta stämmer och gör i sin tur att tonläget skruvas upp då kritiker av multikulturalismen tror sig se denna typ av politik överallt. För en kort sammanfattning av vad ordet faktiskt betyder, läs denna text.

Jag menar att det vore bättre att fokusera på vilken typ av politik som faktiskt skapar gemenskap, arbete, bostäder och ett fungerande samhälle istället för att stirra sig blind på de rester av multikulturalism som faktiskt finns inom svensk politik.

Nu är jag inte enig med Younge i särskilt mycket. Jag tror fortfarande att vänsterns fokus på etniska grupper, kulturer och religioner är ett historiskt misstag men man ska samtidigt inte tro att hela vårt samhälle är genomsyrat av normativ multikulturalism, det vore att fokusera alltför mycket på en typ av politik som sällan lämnat det teoretiska ritbordet.

En borgerlig linje i dessa frågor måste vara principiell och tydlig, inte förvirra som Hanif Bali gjorde i denna artikel. Motståndet mot den normativa multikulturalismen borde vara självklart för borgerligheten eftersom den bygger på idéer som är motsatta liberala idéer. En stor del av den befintliga integrationspolitiken bör skrotas till förmån för politik som faktiskt fungerar, vägen ditt är kan emellertid inte enbart byggas på motståndet mot multikulturalismen.

Ahlin & Schori

Tycka vad man vill om Urban Ahlins utrikespolitiska åsikter men hans ska ha respekt för sin skärpa när han fullständigt äter upp den självgode Pierre "balterna är nöjda med sovjet!" Schori:

I dag har Libyens Khaddafi bara vänner som Nicaraguas Ortega och Kubas Castro att luta sig mot. Det är naturligt för oss socialdemokrater att alltid stå på de förtrycktas sida och aldrig på förtryckarnas. I det avseendet finns naturligtvis ingen skillnad mellan dagens socialdemokrati och gårdagens. Eller hur Pierre Schori?

Frihandelszoner rätt väg?

Idag skriver Maud Olofsson, Erik Ullenhag och Anders Borg om regeringens föreslagna "nystartszoner". Ekonomiska frizoner är egentligen inget nytt, det har funnits i många hundra år, bland annat på västkusten där den numera idylliska marsstrandsön tjänade som ekonomisk frizon under en lång period.

Nu säger artikeln inte så mycket förutom att en utredning ska tillsättas. Då bör man istället tolka artikeln som en avsikt. Man är inte främmande för att inrätta någon typ av speciella ekonomiska zoner. Emellertid kallar man det hela för "nystartszoner" vilket är något illavarslande.

Om det enbart handlar om att personer i dessa zoner får enklare att starta företag eller motsvarande kan förslaget redan skrotas nu. Ekonomiska frizoner fungerar oftast när det handlar om ganska djupgående undantag i form av lägre skatter etc.

Förhoppningsvis får utredaren ett brett mandat att förutsättningslöst undersöka vilka typer av speciella ekonomiska zoner som finns och vilka som fungerar. Utredningar där beställaren redan på förhand bestämt slutsats är aldrig bra utredningar (se utredningen om sexköpslagen)

Invändningar kommer givetvis komma från vänster om att man vill skapa otrygga och från lagen undantagna nyliberala områden där nyanlända invandrare exploateras. Vad man ska komma ihåg är att denna typ av särskilda ekonomiska zoner främst gör undantag från skatter och avgifter. Exempel I Indien har exempelvis följande undantag gjorts:

• Duty free import/domestic procurement of goods for development, operation and maintenance of SEZ (special economic zones, min anm) units
• 100% Income Tax exemption on export income for SEZ units under Section 10AA of the Income Tax Act for first 5 years, 50% for next 5 years thereafter and 50% of the ploughed back export profit for next 5 years.
• Exemption from minimum alternate tax under section 115JB of the Income Tax Act.
• External Commercial Borrowing by SEZ units up to US $ 12500 billion in a year without any maturity restriction through recognized banking channels.
• Exemption from Central Sales Tax.
• Exemption from Service Tax.
• Single window clearance for Central and State level approvals.
• Exemption from State sales tax and other levies as extended by the respective State Governments.

Egentligen är det tråkigt att man ska behöva undersöka hur man kan göra specifika undantag från avgifter och skatter istället för att göra en generell förändring. Risken finns att man då tror att man löst något av problemen.

Dessutom kan det finns problem med marginaleffekter, att företag och individer väljer att stanna i området eller låses fast i undantagsreglerna. Det viktiga är att man försöker komma åt problemen med arbetslöshet och företag som fastnar i alltför liten skala, det är inget problem man löser med undantagsområden utan generella förändringar.

Nyliberalt paradis?

Man undrar ibland om auktoritära ledares längtan efter makt över samhället står i proportion till storleken på statsmakten. Putin (och Medvedev?) vet i alla fall hur man nyanställer i offentlig sektor:

Over the past ten years the number of bureaucrats has gone up by 66%, from 527,000 to 878,000, and the cost of maintaining such a state machine has risen from 15% to 20% of GDP. At the same time, Russia’s standing in indices of corruption, property rights and business freedom has deteriorated. When its leaders talk up the state as the solution to all problems, the government’s failure to satisfy people’s basic needs, such as security and policing, becomes all the more striking.

Politikens gränser

När det går dåligt för partier i val brukar man beklaga sig över bristen på visioner och en "berättelse", jag vet för jag har själv gjort mig skyldig till det. Med breda handrörelser och penseldrag ska politikerna peka ut vägen till det goda samhället. Det är lockande att tro att visionen om ett drömsamhälle skapat av politiker är det som krävs för att få väljarnas förtroende.

Det finns ibland en avundsjuka från borgerligt håll. Man vill på samma sätt som vänstern låta politiken driva samhällsberättelsen, visionen för den gemensamma framtiden. Oavsett så vill man låta politiker formulera berättelsen.

När den politiska världen blir ett eget hermetiskt tillslutet rum då skapas den här atmosfären av total självupptagenhet. I brist på bättre ord att beskriva detta tillstånd lånar jag titeln på Sheri Bermans bok om socialdemokratins historia "The primacy of politics". Övertygelsen att det är politiken, folkviljan manifesterad, som är samhällets motor är inte en liberal övertygelse.

Borgerliga politikers främsta uppgift är inte att skapa en inverterad variant av vänsterpolitiken. I slutändan bör uppgiften vara att minska politikens roll i människors liv och öka den individuella friheten. Men här måste ändå rymmas en vision om ett samhälle som inte domineras av staten och dess utlöpare. Det är som Simon Hedlin Larsson påpekar inte visioner i sig som är problematiska utan övertygelsen att staten alltid är svaret.

PJ Linder skriver på svenskans ledarsida om detta ämne:

Den enda framtid som räknas är uppenbarligen den som det fattas beslut om i riksdagen. Andra statsministrar hade Stora Berättelser. Per Albin hade folkhemmet, Erlander det starka samhället och Palme jämlikheten.

Kom ihåg att det svenska samhällsbygget under en stor del av 1900-talet byggde på övertygelsen att staten var manifestationen av samhällsbygget. Det är inte konstigt att alla svenska politiker, oavsett partifärg har fastnat i den här diskursen.

Det är en lockande tanke att tävla med vänstern om vem som har den mest trovärdiga samhällsberättelsen och visionen. Problemet med den här striden är att vänstern alltid kommer vinna den. Av den enkla anledningen att vänstern inte saknar några spärrar för vad politiken ska besluta, ansvara och reglera. När ens löften är gränslösa och hela samhället ett laboratorium då är en vision om politikens gränser ganska tam i jämförelse.

Den liberala samhällsvisionen är mer modest, den lämnar mer åt människan och åt slumpen. Det är inte lika glamoröst att lova människor friheten att själva förverkliga sig själva och samhällets framtid. Det kanske inte är lika storslaget att driva liberal politik av den enkla anledningen att liberalismen inte sätter tilltro till "the primacy of politics".

Hands of Venezuela?

På Hands of Venezuela, propagandaorganet internationellt för Chavezregimen kan man idag läsa:

So, not only is there no censorship in Venezuela, there is an excess of "free" expression.

HoV som bland annat stöds okritiskt av Ung Vänster i Sverige verkar inte ha läst Reporters without border rapportering från Sydamerika:

Although accompanied by varying degrees of tension between government and leading privately-owned media, a democratic and pluralistic debate is under way almost everywhere. But not in Venezuela, where a series of gag laws are helping to establish a presidential monopoly of public communication.

Chavezregimen har infört en rad medielagar som skapar enorma möjligheter för regimen att censurera medier, i namnet av stabilitet givetvis. Regimen håller även på att införa lagar som minskar möjligheterna för NGO:s att verka i landet. Steg för steg stärker regimen greppet om alla delar av samhället. Vänstern i sverige fortsätter i vanlig ordning att stämpla kritiken mot Chavezregimen som lögner.

Venezuela befinner sig i en långsam process där den redan svaga demokratin dag för dag urholkas av Chavezregimen.

Liberalismens kris enligt Roya

Roya buntar ihop mig med Lisa Bjurwald och menar att jag är ett bevis på liberaler som kritiserar andra liberaler:

På senaste tiden har flera liberaler kommit med kritik mot just liberalismen. Stöd till diktaturer, finanskris, uppblåsandet av islamofobiska vindar, ja det måste vara svårt att stödja en ideologi som så tydligt här och nu, och inte för hundra år sedan, eller någon annanstans, försvarar förtryck, klyftor, hat och blod.

Väst och liberalismen genomgår utan tvekan en svår identitetskris just nu, men det är banne mig en rättvis identitetskris

I artikeln som Roya citerar skriver jag om att det begås misstag från både vänster och höger i behandlingen av konflikter utanför Europa. Västs misstag är ofta att man stödjer diktatorer så länge dessa håller sig inom rimlighetens ramar.

Däremot menar jag, vilket nog artikeln mer än tydligt signalerar, att vänsterns främsta skuld är inte att man är lam mot diktatorer. Det är att man inte har något emot att ursäkta eller rentav skänka dem stöd om målen sammanfaller med ens egna.

Royas kritik är litet märklig. Man undrar var hon hittar dessa liberaler (eller liberala idéer) som stödjer "diktaturer, finanskris, uppblåsandet av islamofobiska vindar". Vad är liberalism enligt henne? Vem är liberal? Var finns liberalerna som "försvarar förtryck, klyftor, hat och blod"? Sedan får någon hjälpa mig att förstå hur en liberal gör när denne försvarar "blod".

Jag antar att liberalismen än en gång får symbolisera ondskan med stort O. Om hennes stora exempel på en liberal kris är en förvirrad Lisa Bjurwald och en artikel av mig som hon övertolkar så vet jag inte om det är mycket till kris. Vad vet jag, det kanske är enklare att undvika se socialismens sammanbrott i Europa om man pekar finger på andra?

Ryssen kommer

Från FMSF:s krypta. Vill minnas att affischen hänger hos högerteknologierna (handelshögern?) i Stockholm. Klassisk affisch!

Kanadensiskt poängsystem?

Intressant om poängsystem för invandrare i den nya Foresboken om Kanada:

Till skillnad från den nya arbetskraftsinvandringen i Sverige bygger inte Kanadas poängsystem på att arbetsgivarna väljer ut invandrarna, även om ett sådant system finns parallellt med det allmänna systemet. Där är det istället invandrarna som driver processen genom att söka sig till landet utan att vara knutna till en viss arbetsplats. De olika forskningsbidragen pekar gemensamt på att poängsystemet varit en framgång för både Kanada och de sökande arbetskraftsinvandrarna har lätt att få jobb och präglar bilden av invandringen som en vinst för landet.

Hela boken är väl värd att läsa (Går likt den utmärkta "Lyckad invandring" att beställa helt gratis). Det vore mycket intressant med en diskussion i Sverige om poängsystem för migration, vilka fördelar och nackdelar finns?

Ta inte demokratin för given

Andre Glucksmann påminner om att demokrati inte är något som magiskt uppstår över en natt:

From the revolution and its repetitions to democracy and a secular republic, France needed two hundred years. In Russia and in China the interval will not be less, if indeed the journey ever reaches an end at all. Even the United States, which believed that the kingdom of heaven could be reached within ten years, was mistaken. First came a horrific civil war, a class war and a battle for civil rights - a long two hundred years of rage.

Detta i ljuset av protesterna i Nordafrika. Det är en oerhört lång som och mödosam väg Tunisien och Egypten har framför sig. Under den tiden kommer sådant som stabila institutioner, företagarkultur, utbildning och korruption att avgöra möjligheterna till etablerandet av en reellt existerande demokrati.

I det här sammanhanget är det egentligen fascinerande hur snabbt stora delar av central och Östeuropa har rört sig mot stabila demokratiska system. Samtidigt verkar fältet helt öppet i Ukraina, om det inte har blivit sämre under senare år.

Att planera eller inte planera

Min vän Johannes är inte bara klok som en bok han är även snart färdigutbildad samhällsplanerare. I en konversation på Facebook uppmärksammar han mig på ett ordentligt fel jag begår i min Yimbykrönika. Detta fel uppmärksammas även i flera av kommentarerna till inlägget.

En av teserna jag idealistiskt driver är att det existerar ett motsatsförhållande mellan att planera och inte planera stadsbyggnad. Implicit i detta motsatsförhållandet är att det antingen är kommunen som planerar eller civilsamhället, representerat av marknad, enskilda aktörer, föreningar. Johannes skriver:

Det jag menar är att de områden du lyfter fram som goda exempel är lika strikt planerade som de du lyfter fram som dåliga exempel, om inte mer till och med. Typ hela Majorna till exempel är mer eller mindre en och samma persons verk, Liljenberg eller nåt sånt, som var stadsbyggnadsingenjör då det begav sig. Idag outsourcas oftast skapandet av detaljplanen från stadsbyggnadskontoret till privata aktörer, de ritar vad de vill bygga och sen får politikerna sätta sin stämpel på det och vi får lindholmen eller nya stora torp som ett brev på posten. Som vissa av kommentarerna tog upp på yimby så är enskilda ekonomiska intressen inte alltid förenliga med stadsmiljön vi vill ha, vilket i sin tur försämrar den totala ekonomiska dynamiken.

Merparten av idéerna i krönikan står jag fast vid: jag vill se att människor i boendemiljöerna får stora möjligheter att påverka sin närmiljö. Vad gäller motsatsen mellan planering eller frånvaron därav får jag revidera mitt perspektiv. Det är uppenbart att det oavsett kommer planeras ordentligt, frågan är bara vem som står bakom planeringen.

I min önskan efter att förändra mycket av det som jag menar gått snett med byggandet i Sverige under senare tid har jag kommit att luta mig på slutsatsen att det är en ohelig allians av politiker och byggherrar som står bakom debaclet. Det är mer än naivt att tro att om politiker togs bort från den ekvationen så skulle allt omedelbart bli peachy. Alla aktörer, vare sig de är privata byggherrar eller politiker har potential att komma med korkade eller goda planer.