Skrev igår ett svar till Anton Landehag från UMR som skrev om strukturell rasism. Idag läser jag att Amanda Björkman som gjort det föredömliga arbetet med att starta sidan Sverige Resurser skrivit en replik på Anton Landehags text om den strukturella rasismen:
Men kärnan i Landehags position är att alla områden i integrationspolitiken måste förstås genom ett prisma där strukturell rasism är den dominerande förklaringsmodellen. Ungdom mot rasism befinner sig alltså på ruta -1, dvs där Masoud Kamali fortfarande står. Han hänvisar till forskning utan att uppge några titlar samt till statliga utredningar, även där utan hänvisningar.
Men Landehag ställer ändå en intressant fråga:
Det är väl klart att invandrare måste integreras i ett befintligt samhälle, vare sig detta samhälle rör sig mycket eller lite, någon utgångspunkt måste finnas. Att säga att svenska institutioner förändras (kulturen, skolan, synen på jämställdhet) innebär inte att de inte existerar. Det finns många sätt att se på jämställdhet i sverige men att en är dominerande, det är ett objektivt faktum. Sedan kan man förhålla sig hur man vill till detta.
Att invandrare vid ankomsten har noll eller få kontakter på arbetsmarknaden, få kontakter på bostadsmarknaden låg eller ingen anknytning till kultur, institutioner, byråkrati är även det ett faktum. Det är självklart att det från invandrarens sida är önskvärt att i någon nivå lära känna delar av samhället och bli en del av det, anpassning är naturligt och önskvärt till en viss grad. Det innebär också att samhället ska minska trösklarna för att lära känna samhället genom utbildning i språk, samhälle och enkla vägar till utbildning och arbete. Det är det som kallas integration och det kräver uppoffringar från båda parter.
Landehag levererar enbart en ny floskel: samhället rör sig, därför är det befängt att integrera någon till något. Jag menar att det är ett destruktivt förhållningssätt som många har lämnat under senare år, tyvärr inte UMR.
Än en gång är det värt att påpeka att jag inte förnekar att rasism existerar i sverige. Frågan är emellertid om alla problem som rör invandring och migration, etablering i samhället, etc ska förstås genom att se på den strukturella rasismen. Jag menar att bara genom att se på skillnader i sysselsättningsnivåer kan man se att det absolut inte är rasism som är avgörande. Den finns men är försumbar i jämförelse med alla andra faktorer.
På samma tema: Truth & Fiction, Angie Roger, Vi i Sverige.
Felet utgår från den ständigt återkommande begreppsförvirringen när integration debatteras. Det är fråga om en process där skilda enheter förenas – det vill säga att både det svenska samhället och invandrare måste förändras – det Landehag utgår från och hänvisar till är assimilering, där invandraren förväntas stå för hela arbetet.Nu svarar Landehag i en slutreplik som i sak inte säger något nytt. Landehag backar lite, möjligtvis är det inte så drastiskt att integrationspolitiken måste ersättas enbart med kamp mot rasism.
Men kärnan i Landehags position är att alla områden i integrationspolitiken måste förstås genom ett prisma där strukturell rasism är den dominerande förklaringsmodellen. Ungdom mot rasism befinner sig alltså på ruta -1, dvs där Masoud Kamali fortfarande står. Han hänvisar till forskning utan att uppge några titlar samt till statliga utredningar, även där utan hänvisningar.
Men Landehag ställer ändå en intressant fråga:
Integration som begrepp innebär, precis som Amanda Björkman skriver, en ömsesidig process. Tyvärr kan den svenska integrationsprocessen inte sägas utgå från detta. Istället handlar det allt för ofta om att integrera ”invandrare” i ett redan existerande samhälle, både ekonomiskt (egen försörjning), socialt och värdemässigt – inte att processen handlar om ett samhälle i förändring. Varför?Vilket vore intressant om det stämde, vilket det emellertid inte gör. Svensk integrationspolitik är både på pappret men även i praktiken en process med flera parter.
Det är väl klart att invandrare måste integreras i ett befintligt samhälle, vare sig detta samhälle rör sig mycket eller lite, någon utgångspunkt måste finnas. Att säga att svenska institutioner förändras (kulturen, skolan, synen på jämställdhet) innebär inte att de inte existerar. Det finns många sätt att se på jämställdhet i sverige men att en är dominerande, det är ett objektivt faktum. Sedan kan man förhålla sig hur man vill till detta.
Att invandrare vid ankomsten har noll eller få kontakter på arbetsmarknaden, få kontakter på bostadsmarknaden låg eller ingen anknytning till kultur, institutioner, byråkrati är även det ett faktum. Det är självklart att det från invandrarens sida är önskvärt att i någon nivå lära känna delar av samhället och bli en del av det, anpassning är naturligt och önskvärt till en viss grad. Det innebär också att samhället ska minska trösklarna för att lära känna samhället genom utbildning i språk, samhälle och enkla vägar till utbildning och arbete. Det är det som kallas integration och det kräver uppoffringar från båda parter.
Landehag levererar enbart en ny floskel: samhället rör sig, därför är det befängt att integrera någon till något. Jag menar att det är ett destruktivt förhållningssätt som många har lämnat under senare år, tyvärr inte UMR.
Än en gång är det värt att påpeka att jag inte förnekar att rasism existerar i sverige. Frågan är emellertid om alla problem som rör invandring och migration, etablering i samhället, etc ska förstås genom att se på den strukturella rasismen. Jag menar att bara genom att se på skillnader i sysselsättningsnivåer kan man se att det absolut inte är rasism som är avgörande. Den finns men är försumbar i jämförelse med alla andra faktorer.
På samma tema: Truth & Fiction, Angie Roger, Vi i Sverige.