Per Gudmundsson skriver idag på svenskans ledarsida om det kanadensiska migrations och integrationspolitiken. Hans huvudpoäng är att många är medvetna om skillnaderna mellan Sverige och Kanada i integrationspolitiken, gärna berömmer Kanada men är därefter inte villiga att komma med konkreta reformförslag i Sverige.
I den forskning som finns över det kanadensiska systemet och de jämförelser som finns med Sverige får man bilden av ett land som både tar emot oerhört många invandrare men som samtidigt har en (men inte radikalt) annorlunda migrationspolitik och integrationspolitik.
Ett par viktiga skillnader är:
I den forskning som finns över det kanadensiska systemet och de jämförelser som finns med Sverige får man bilden av ett land som både tar emot oerhört många invandrare men som samtidigt har en (men inte radikalt) annorlunda migrationspolitik och integrationspolitik.
Ett par viktiga skillnader är:
- En av staten fastställd kvot för arbetskraftsmigration, varför siffrorna är mycket stabila över lång tid. Dessa är politiskt beslutade. Detta kopplas till ett poängsystem där utbildning, språkkunskaper, anknytning till Kanada, arbetslivserfarenhet etc mäts i ett poängsystem. Detta kan kontrasteras till Sverige som under alliansregeringen haft en mycket ojämn och dramatiskt ökad asylinvandring.
- Den kanadensiska arbetsmarknaden påminner mer om de anglosaxiska systemet än den skandinaviska. Dvs en inte lika omfattande arbetsrätt och en större flexibilitet på arbetsmarknaden. Kostnaderna för anställningar är lägre och det är en inte lika sammanpressad lönestruktur varför även exempelvis anhöriginvandringen inte är belastad med någon dramatisk arbetslöshet.
- Ett striktare system för naturalisering, dvs processen för att få kanadensiskt medborgarskap. Där ingår såväl medborgarskapskurs som språktest mm. Ett system som i det multikulturella Kanada inte är kontroversiellt.
- En offentlig sektor som kombineras med ett betydligt mer aktivt civilsamhälle i integrationsprocessen. En slutsats kan vara att man lägger betydligt mer fokus på att koppla invandringen till arbetsmarknadspolitiken istället för att som i Sverige koppla den till socialtjänsten. En mindre omfattande välfärdsstat sätter även civilsamhället i en annan sits.
Gudmundsson har rätt i att en planering av migrationen kan skapa en mer sammanhängande bild av vilka integrationsinsatser som behövs. Vad gäller förhållandet arbetskraftsmigration jämfört med asylinvandring så hade Kanada 1.302 (2001) asylinvandrare per capita medan Sverige hade 2.611 (2001). Det är drygt dubbelt så mycket och det stämmer att en större proportion av den kanadensiska invandringen fortfarande är arbetskraftsmigration. Sedan 2001 är det troligt att Sveriges per capita siffra för asylinvandring har ökat markant.
Emellertid är anhöriginvandring till båda länder fortfarande en väldigt stor andel av invandringen. Skillnaden länderna emellan är dock att anhöriginvandrare till Kanada ofta har en högre utbildningsnivå än de till Sverige, av den enkla anledningen att arbetskraftsinvandringen dominerar i invandringsstatistiken.
Sammantaget så har Kanada en mer uppstyrd migrationspolitik och dessutom en integrationspolitik som är mer baserad på krav men även större arbetsmarknadsfokus. Att framställa Kanada som ett land med restriktiv migrationspolitik är helt felaktigt, däremot med betydligt mer statliga målsättningar och tak för invandringen.
Invandringen till Kanada är alltjämt enorm och kommer troligtvis fortsätta vara det. Om man letar efter alternativ till den så kallade svenska "massinvandringen" är troligtvis inte Kanada något alternativ, däremot ett klokt alternativ för den som vill se en annan arbetsmarknad, reformerad medborgarskapsidé och välfärd.
Vad Gudmundsson har helt rätt i är att majoriteten av det som skiljer länderna åt kommer ingen på lång tid våga införa i Sverige. Sverigedemokraterna är inte intresserade av integrationspolitik, de vill enbart stoppa invandringen så de räknas inte till gruppen som skulle kunna tänkas införa kanadensisk policy i Sverige. Vågar man hoppas på Erik Ullenhag?
Emellertid är anhöriginvandring till båda länder fortfarande en väldigt stor andel av invandringen. Skillnaden länderna emellan är dock att anhöriginvandrare till Kanada ofta har en högre utbildningsnivå än de till Sverige, av den enkla anledningen att arbetskraftsinvandringen dominerar i invandringsstatistiken.
Sammantaget så har Kanada en mer uppstyrd migrationspolitik och dessutom en integrationspolitik som är mer baserad på krav men även större arbetsmarknadsfokus. Att framställa Kanada som ett land med restriktiv migrationspolitik är helt felaktigt, däremot med betydligt mer statliga målsättningar och tak för invandringen.
Invandringen till Kanada är alltjämt enorm och kommer troligtvis fortsätta vara det. Om man letar efter alternativ till den så kallade svenska "massinvandringen" är troligtvis inte Kanada något alternativ, däremot ett klokt alternativ för den som vill se en annan arbetsmarknad, reformerad medborgarskapsidé och välfärd.
Vad Gudmundsson har helt rätt i är att majoriteten av det som skiljer länderna åt kommer ingen på lång tid våga införa i Sverige. Sverigedemokraterna är inte intresserade av integrationspolitik, de vill enbart stoppa invandringen så de räknas inte till gruppen som skulle kunna tänkas införa kanadensisk policy i Sverige. Vågar man hoppas på Erik Ullenhag?