Den som är satt i skuld...

De senaste veckorna har det varit ohyggligt mycket socialdemokrati överallt. Men det är sunt på något sätt, då kan idéerna granskas och synas i sömmarna. Om jag lämnar Juholt för en stund så vill jag gärna rikta ljuset mot en artikel på Politikerbloggen skriven av ett par unga socialdemokrater. Artikeln aktualiserar flera av de anledningar till att jag aldrig blev socialdemokrat:

”Reformutrymme” är ett begrepp som ofta förekommer tillsammans med fraserna ”Det kostar för mycket”, ”Det kommer aldrig gå att genomföra” och ”Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart”./../Vi som växt upp med nedskärningspolitik och nyliberal frammarsch är oändligt trötta på att hela tiden få höra att det inte finns pengar eller att saker är orealistiska.

Meningen ovan exemplifierar ett väldigt vanligt ämne i de flesta debatter mellan de politiska partierna, inte minst mellan ungdomsförbunden. Det är den materialistiskt baserade idén att bara man gödslar pengar på ett område så måste det av hävd bli bättre. Eller den socialdemokratiska idén att det mesta var bättre förr, kommuner hade mer pengar och alla var nöjda.

Idén genomsyrar exempelvis både biståndspolitiken, skolpolitiken men även generellt välfärdslösningarna. Aldrig ifrågasätter man det sunda i att mer offentliga pengar alltid är liktydigt med bättre resultat.

En av de mest omfattande metastudier som gjorts av skolan i västvärlden visar att det inte finns något som helst samband, över en viss nivå, med mer pengar och bättre resultat i skolan. En rad kritiker menar att bistånds effekt sällan kan mätas i mängd pengar och att det finns stora problem med pengar som fostrar passivitet eller gynnar statliga aktörer som är korrupta. Till slut kan man se att en alltför generös välfärdsstat skapar stora problem med marginaleffekter, dvs att det inte blir lönsamt att gå från bidrag till arbete eller skapar passivitet bland bidragstagare.

Sedan är det en överdrift att våra kommuner skulle vara torrlagda på pengar. Offentligheten har aldrig varit en så stor del av BNP som den är nu och kommuner och landsting har mer pengar nu än vad de haft på länge. Men när den dominerande idén är mer pengar då är den befintliga mängden pengar aldrig tillräcklig. Det handlar helt enkelt inte om att något ska fungera utan istället det Sheri Bermans bok om socialdemokrati heter "The Primacy of politics", att det är offentlighetens pengar som maximeras, politiken ska stå i centrum.

Till slut:

Arbetarrörelsen får aldrig vara budbärare av den borgerliga dogmen att en liberal ekonomisk politik är synonymt med att ta ansvar.

Det är ändå två tydliga alternativ som ställs mot varandra med formuleringen ovan. Vi har å ena sidan den slösaktiga politik som man fört i Grekland och Spanien, enorma utgifter som skapats genom lån och höjda skatter, allt för att kunna ha "reformutrymme", dvs driva det artikelförfattarna efterlyser i sin artikel. Målet har varit att aldrig behöva hållas ansvarig eller göra tuffa nedskärningar i den offentliga budgeten. Resultatet är massarbetslöshet, skyhöga räntor på lån, ännu värre nedskärningar och en kreditvärdighet vid nollstrecket. Det är länder som drivits med idéer om budgetansvar, inte sällan borgerliga regeringar, som kunnat ta ansvar.

Det är lätt att skryta med förändringslust men när det kommer till kritan är ändå ansvar ett oerhört viktigt värde, oavsett om den ansvariga budgetpolitiken utförs av en socialdemokrati liberal eller konservativ. Den unga socialdemokratin bevisar för mig varför jag aldrig blev en del av den. Ansvar är kanske inte världens sexigaste ord för en ideologiskt motiverad ungdom men även unga måste lära sig konsekvenserna av sitt handlande.

Den som är satt i skuld är aldrig fri lär Göran Persson ha sagt..