När borgerliga skribenter prisar socialdemokrater brukar det ofta tolkas som en ganska elak dödskyss. Vilka motiv kan borgerligheten ha att understödja socialdemokrater egentligen? Stödet till Mikael Damberg från svenskans ledarsida fick nog fler än en vänstersosse att le nöjt.
Om man som jag är övertygad om att socialdemokratin behövs i någon form i ett modernt och demokratiskt samhälle är det inte konstigt att man kan ha åsikter och förhoppningar om vilken socialdemokrati det är man tänker sig ha som motståndare i framtiden. För egen del ser jag gärna att denna socialdemokrati helst inte gräver sig en djup grop för att därefter lägga sig i den.
Ett uttryck för vad jag tror är ett av den svenska socialdemokratins misstag är motståndet mot RUT-avdraget. Inte världens viktigaste fråga men ändå symboliskt viktig. För motståndet är nästan enbart byggt på en ideologisk ovilja mot subventionens karaktär: städning utförd av låg till medelinkomsttagare hos i regel höginkomsttagare. Det är denna typ av ideologiskt poserande jag inte tror att socialdemokratin mår bra av. Av den enkla anledningen att många väljare inte hyser samma maggropskänsla och indignation inför en reform som fungerar bra.
Sanna Rayman tar än en gång upp frågan i dagens SvD:
I många europeiska länder är idag socialdemokratin närapå kollaps eller totalt utraderad, se Frankrike för ett exempel på det första och Polen som exempel på det andra. Den enkla och mycket skrämmande konsekvensen (eller orsaken?) av detta är att populistiska, nationalistiska och främlingsfientliga partier plockar upp arbetarklassväljarna. En naturlig rörelse som nästan alltid varit regelbunden: konservativa och liberala partier har helt enkelt inte tillräcklig attraktionskraft för att dra denna typ av väljare.
En ny typ av partier ägnar sig åt klassretorik men av en typ som motståndet mot RUT-avdraget inte är. Att argumentera för att staten har svikit arbetaren till förmån för bidrag till den arbetslösa invandraren är en sällan skådad ny nivå av klassmotsättningar (givetvis falska enligt den renläriga marxisten) som får RUT-avdraget att blekna i jämförelse. Man har helt enkelt mött sin överman i grenen kollektiva motsättningar. Det är osäkert om en ny socialdemokrati som ligger närmare Hultsfreds arbetarkommun än Hornstull kan möta den här utmaningen. Det kan i alla fall inte bli värre.
Jag tänker ge den brittiske socialdemokraten David Milliband en liten dödskyss. Hans tal på LSE tåls att läsas i sin helhet. Istället för att diskutera Juholts mustasch skulle man kunna ställa sig frågan vad han tycker om Millbands slutsatser. Definitivt ger inte Milliband svar på hur socialdemokratin kan krossa populismen, däremot ger han en fingervisning om vilken typ av politik man bör satsa på. Jag är förvånad om det ser mycket ljusare ut för socialdemokratin om 10 år.
Om man som jag är övertygad om att socialdemokratin behövs i någon form i ett modernt och demokratiskt samhälle är det inte konstigt att man kan ha åsikter och förhoppningar om vilken socialdemokrati det är man tänker sig ha som motståndare i framtiden. För egen del ser jag gärna att denna socialdemokrati helst inte gräver sig en djup grop för att därefter lägga sig i den.
Ett uttryck för vad jag tror är ett av den svenska socialdemokratins misstag är motståndet mot RUT-avdraget. Inte världens viktigaste fråga men ändå symboliskt viktig. För motståndet är nästan enbart byggt på en ideologisk ovilja mot subventionens karaktär: städning utförd av låg till medelinkomsttagare hos i regel höginkomsttagare. Det är denna typ av ideologiskt poserande jag inte tror att socialdemokratin mår bra av. Av den enkla anledningen att många väljare inte hyser samma maggropskänsla och indignation inför en reform som fungerar bra.
Sanna Rayman tar än en gång upp frågan i dagens SvD:
Argumentet att rut-avdraget är dåligt eftersom ”fel folk” köper tjänsterna återkommer även Socialdemokraternas blivande partiledare Håkan Juholt till i en webintervju från valrörelsen, publicerad av nättidningen Emils tankar i Kalmar. Juholt upprepar där att intervjuaren, Per T Dahl, har högerregeringar och sänkta skatter som sin ”våta dröm” och förklarar att hushållstjänster har ”du och jag” råd med själva. Det vill säga, rut är fel eftersom det begagnas av ”fel” människor.Läs gärna hela, det är ännu ett i raden av rationella sågningar av motståndet mot avdraget som både visat sig bära ekonomiskt men även stimulera till nyföretagande. Många väljare undrar säkert varför man mot bättre vetande fortsätter att motsätta sig avdraget, annat än av klassretoriska anledningar. Uppenbarligen har man inget emot rot-avdrag eller andra typer av subventioner till företagare.
I många europeiska länder är idag socialdemokratin närapå kollaps eller totalt utraderad, se Frankrike för ett exempel på det första och Polen som exempel på det andra. Den enkla och mycket skrämmande konsekvensen (eller orsaken?) av detta är att populistiska, nationalistiska och främlingsfientliga partier plockar upp arbetarklassväljarna. En naturlig rörelse som nästan alltid varit regelbunden: konservativa och liberala partier har helt enkelt inte tillräcklig attraktionskraft för att dra denna typ av väljare.
En ny typ av partier ägnar sig åt klassretorik men av en typ som motståndet mot RUT-avdraget inte är. Att argumentera för att staten har svikit arbetaren till förmån för bidrag till den arbetslösa invandraren är en sällan skådad ny nivå av klassmotsättningar (givetvis falska enligt den renläriga marxisten) som får RUT-avdraget att blekna i jämförelse. Man har helt enkelt mött sin överman i grenen kollektiva motsättningar. Det är osäkert om en ny socialdemokrati som ligger närmare Hultsfreds arbetarkommun än Hornstull kan möta den här utmaningen. Det kan i alla fall inte bli värre.
Jag tänker ge den brittiske socialdemokraten David Milliband en liten dödskyss. Hans tal på LSE tåls att läsas i sin helhet. Istället för att diskutera Juholts mustasch skulle man kunna ställa sig frågan vad han tycker om Millbands slutsatser. Definitivt ger inte Milliband svar på hur socialdemokratin kan krossa populismen, däremot ger han en fingervisning om vilken typ av politik man bör satsa på. Jag är förvånad om det ser mycket ljusare ut för socialdemokratin om 10 år.