Lisa Bjurwald tillhör verkligen inte mina favoriter vad gäller ledarskribenter i Sverige. Hon har gjort det till en vana att slösa med illa genomtänkta omdömen, i regel anklagelser om rasism, främlingsfientlighet och gud vet vad. Oftast riktade mot liberaler och konservativa.
Sällan är kritiken genomtänkt eller särskilt stringent, det är tråkigt för det finns verkligen främlingsfientlighet att kämpa mot. Bjurwald vill säkert inte illa men gör så ofta fel.
Nu senast intervjuas hon i tidningen Flamman och vräker omkring sig kritik mot allt och alla. Johan Ingerö behöver egentligen skriva mycket för att göra processen kort med hennes kritik mot Timbro.
Som bekant för vissa skrev även Bjurwald en synnerligen förvirrad ledarartikel om den senaste timbrorapporten, författad av Andreas Johansson Heinö. Bjurwald ställde även upp i en radiodebatt med Johansson Heinö men kunde inte heller där precisera exakt vad det var hon tyckte illa om rapporten.
Jag kritiserade då Bjurwald för hennes oerhört lumpna taktik, den kritiken är lika aktuell i skenet av dagens intervju med henne. Tyvärr är det en kritik mot hennes sätt att kritisera, en metakritik således. Innan hon faktiskt preciserar exakt var hon ser främlingsfientlighet och rasism inom borgerligheten, på vilket sätt den tar sig uttryck, vilka det är som står för den så blir det tyvärr en metadiskussion och inget annat.
Sällan är kritiken genomtänkt eller särskilt stringent, det är tråkigt för det finns verkligen främlingsfientlighet att kämpa mot. Bjurwald vill säkert inte illa men gör så ofta fel.
Nu senast intervjuas hon i tidningen Flamman och vräker omkring sig kritik mot allt och alla. Johan Ingerö behöver egentligen skriva mycket för att göra processen kort med hennes kritik mot Timbro.
Som bekant för vissa skrev även Bjurwald en synnerligen förvirrad ledarartikel om den senaste timbrorapporten, författad av Andreas Johansson Heinö. Bjurwald ställde även upp i en radiodebatt med Johansson Heinö men kunde inte heller där precisera exakt vad det var hon tyckte illa om rapporten.
Jag kritiserade då Bjurwald för hennes oerhört lumpna taktik, den kritiken är lika aktuell i skenet av dagens intervju med henne. Tyvärr är det en kritik mot hennes sätt att kritisera, en metakritik således. Innan hon faktiskt preciserar exakt var hon ser främlingsfientlighet och rasism inom borgerligheten, på vilket sätt den tar sig uttryck, vilka det är som står för den så blir det tyvärr en metadiskussion och inget annat.
Inlägg
