Legitimerandet av islamismen

I Tidningen Dagen kan man läsa att Jan Hjärpe jämför muslimska brödraskapet i Egypten med Kristdemokraterna. Vad Hjärpe nu uttrycker skiljer sig inte mycket från exempelvis vad Mattias Gardell, Andreas Malm eller Peter Weiderud uttrycker: muslimska brödraskapet (MB) är harmlösa och står för en positiv utveckling i regionen. Hjärpe menar väl att vi ska tro att MB närmast kan jämföras med Kristdemokraterna i Sverige:

Hur lika är Muslimska brödraskapet och KD?

- Brödraskapets har rört sig mot mitten och blir allt mer uppfattat som ett politiskt parti. De har också ett stort engagemang i sociala frågor och en familjepolitik som liknar KD:s.

Vad tror du att kristdemokrater tycker om kopplingen?

- Jämförelsen är ganska given, så de har de inget för att bli upprörda (skratt). Men orsaken till irritationen är att man identifierar brödraskapet med de extrema islamisterna och för att det finns en islamofobi i Sverige.

Muslimska brödraskapet är centralt för protesterna i Egypten. Avgörande blir när/om Mubarak avgår om MB får den makt de länge tagit för given de skulle få i frånvaro av en den rådande regimen.

Men muslimska brödraskapet är en problematisk organisation med problematiska rötter (mer om detta i Paul Bermans "Flight of the intelectuals"). Men alla organisationer och rörelser har väl förmågan att reformeras? Frågan är om så har hänt. Den avgående ordföranden för rörelsen, Mohammed Mahdi Akef som satt åren 2004-2010 har vid flera tillfällen visat att han inget har emot att delta i Ahmadinejads förintelseförnekande:

The leader of Egypt's opposition Muslim Brotherhood has joined Iranian President Mahmoud Ahmadinejad in calling the Nazi Holocaust a "myth". Mohammed Mahdi Akef accused the West of attacking anyone who questioned that the Nazis killed some six million Jews.

Mer om förintelseförnekelse från Mahdi Akef:

Last week the grotesque sentiment was seconded by Mohammed Mehdi Akef, head of the influential Muslim Brotherhood in Egypt, who said that “the most serious lie is the Jews’ Holocaust, which they have exploited in order to extort global solidarity.”

(Uppdatering: Två citat av Mahdi Akef vars ursprungskälla var nedtagen från nätet har jag även tagit bort från inlägget, som kompensation kan man se denna norska dokumentär om brödraskapet.

Sällan ställer sig de som legitimerar eller ursäktar rörelsen frågan vilka fundament organisationen vilar på, vilka mål man har och framförallt: vilken typ av samhälle man strävar efter?

Andreas Malm skriver om situationen i Egypten, inte med ett ord nämner han problemen med att muslimska brödraskapet får en framträdande roll. Jag hoppas verkligen att det är så som Malm skriver, att det är fackföreningar, vanligt folk, NGO:s och sekulära som är drivande i protesterna som nu kommer förändra arabvärlden för alltid. Det hoppas jag verkligen. Men man måste förhålla sig kritiskt till den roll MB har och kan komma att få. Den typen av uttalanden som Hjärpe gör visar tydligt på det Lars Åberg beskrev i en artikel i Sydsvenskan nyligen:

Det kan ta sig sådana uttryck som när religionshistorikern Mattias Gardell beskrev Hamas som en oförarglig ABF-cirkel eller när Broderskapsrörelsens Peter Weiderud motiverade varför hbt-frågorna strukits i ett försök att värva muslimska medlemmar: ”Olika kulturer har hunnit olika långt med dessa frågor ... resan från det kulturella sammanhang där de flesta har sina rötter har gått för snabbt.

Man etablerar en typ av demokratibegrepp för väst och ett för den muslimska världen. Ord som frihet, feminism, jämlikhet antar helt andra skepnader för en annan kontext, en kulturspecifik sådan. En demokrati för oss och en för dem. Bara för att muslimska brödraskapet och hamas är ett alternativ till tidigare auktoritära regimer gör dem inte till bra alternativ, helt oavsett deras sociala arbete.

Peter Weiderud, ordförande för socialdemokratiska broderskapsrörelsen förtydligar den här linjen:

Västvärldens kritik av islamismen kan därför inte vara generell, svepande och styrd av sin egen historias relation mellan kristendom och politik. I diskussionen om islam och politik måste vi kunna vår egen historia, inklusive Europas koloniala arv i Mellanöstern. Vi får inte blunda för maktfrågan och det faktum att religion har en roll i samhället.

Det finns en fara i att den typ av legitimitet som Hjärpe, Gardell och Weiderud skänker den här typen av rörelser omintetgör den huvudsakliga målsättningen: demokrati i praktiken och inte en förvriden islamistisk version. Vi kan heller inte kompromissa och relativisera vår demokratisyn med hänvisning till exempelvis Storbritanniens koloniala historia i Mellanöstern som Weiderud verkar antyda.

Till skillnad från Weiderud menar jag att vi visst kan vara avfärdande av all typ av sammanblandning mellan religion och politik, kanske just på grund av den europeiska historien. Med den europeiska historia vi lämnat bakom oss är det än mer viktigt att vi stöttar utveckling som inte blandar in religiös dogmatism i politiken. Weideruds linje ignorerar helt att stora delar av den muslimska världen redan tidigare passerat den religiösa fundamentalism som samhällsbärande. Islamismen är en modern konservativ extremism och inte ett nödvändigt steg i utvecklingen.

Weiderud mf.l begår samma misstag som USA och stora delar av västvärlden tidigare gjort. De sistnämndas misstag har alltid varit att föredra stabilitet och en djävul man känner framför det okända. Denna hållning har lett till en radikalisering av vissa grupper och stärkt legitimitet för islamisterna.

Weiderud nöjer sig med islamisterna som ett acceptabelt alternativ, så länge de på pappret uttrycker sig demokratiskt. Man får nöja sig med en "islamistisk demokrati". Att föredra ett samhällssystem som faktiskt accepterar jämställdhet mellan könen, samvetsfrihet och homosexualitet verkar inte finnas på karten. Att "påtvinga" de muslimska länderna "vår " syn på dessa värden betraktas närmast som neokolonialt. Kanske är det så att Weiderud, Gardell och Hjärpe föredrar denna "demokratiska" islamism, som ett uttryck för arabiskt självbestämmande. En demokrati för oss, en för dem.

Brian Barry citerade i sin bok "Culture & Equality" Walt Whitman som sammanfattade problemet kärnfullt:

Of equality - as if it harm´d me, giving others the same chances and rights as myself - as if it were not indispensable to my own rights that others possess the same.

Dilsa Demirbag-Sten skriver bra på temat, jag har redan länkat till Kenan Maliks utmärkta essä om ämnet.