Varför kvoterar inte Feministiskt Initiativ sig själva?

I det senaste avsnittet av SvD:s och AB:s "Korseld" fick Gudrun Schyman, F!, frågan om varför man kräver kvotering till privata bolagsstyrelser men inte till politiska församlingar; F! har som bekant bara två män bland de tio första namnen på sin valsedel till riksdagen.

"Ja, fast. Feministiskt initiativ har ju som utgångspunkt då feminismen. Och alla är ju inte feminister. Alla kvinnor är ju inte feminister. Men alla feminister är heller inte kvinnor. Det finns en del män som är det. Men det är betydligt fler kvinnor som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter. /.../ Och att då kräva att vi ska tvångsansluta män som inte frivilligt har kommit till partiet, det går ju inte."

Ser man till hela F!:s riksdagslista så är det runt sex stycken män av totalt 37 namn. (Min osäkerhet kring den exakta siffran beror på att kandidaternas kön inte framgår - vilket kanske är något ironiskt för ett parti vars hela fundament bygger på att kategorisera människor utifrån om de är män eller kvinnor.) Så F! har alltså inte fler än sex medlemmar som är män? Det finns alltså inga fler män i de egna man kan kvotera in på listan?

Bildkälla.

Nu har visserligen inte jag koll på F!:s medlemsregister, men jag har ganska svårt att tänka mig att så är fallet. Ser man på kommun- och landstingskandidaterna från år 2006 hittar man flera män som inte återfinns på årets riksdagslista, och om alla dessa inte har lämnat partiet är de ju naturligtvis kvoteringsbart material.

Och kom inte och säg att dessa män inte har rätt kompetens eller passande egenskaper för att få stå på riksdagslistan, för då blir det väldigt svårt att försätta argumentera för könskvotering till privata bolagsstyrelser...

Kinesisk slavfabrik inget argument mot globaliseringen

Efter avslöjandet om de fasansfulla arbetsvillkoren på en fabrik som Microsoft driver i sydöstra Kina har det bloggats friskt om fattigdom och globalisering.

Astrid Boman, exempelvis, skriver på Kommunisternas blogg:

Vår förre statsminister G. Persson talade sig varm för globaliseringen och dess effekter på världsekonomin. Eftersom jag och många med mig som har betydligt lägre utbildningsnivå än herr Persson kunde förutse följderna av denna globalisering torde nog herr Persson även ha förstått följdverkningarna. /.../ Storföretagen exploaterar både människor och miljö. Det ger vinst till några få medan arbetaren inte är mer än slav.

Notera först och främst att jag aldrig kommer att försvara urusla förhållanden som många människor lever under. Mitt liberala engagemang grundar sig ju främst i att alla människor ska få det bättre, i synnerhet de som har det sämst ställt.

Med det sagt vill jag dock nyansera Boman och övrigas kritik mot globaliseringen och företags närvaro i den fattiga delen av världen. Att arbeta femton timmar per dag utan möjlighet att gå på toaletten är naturligtvis oacceptabelt. Men är det globaliseringen i sig det är fel på? Nej, det är villkoren på de arbetsplatserna som måste förändras.

Det finns många fabriker i låglöneländer som drivs av multinationella bolag där människor arbetar under anständiga förhållanden, och det är viktigt att komma ihåg. Att vara emot globaliseringen är också att vara emot alla miljoner människor som har fått jobb just på grund av att världen har öppnat upp sig.

Tar man specifikt Kina som exempel så minskade andelen fattiga från 633,7 miljoner till 128,4 miljoner mellan 1981 och 2004. Så på grund av globaliseringen har allt blivit bra? Nej, många som har lyfts ur fattigdom lever fortfarande på mindre resurser än vad vi i Sverige knappt kan förstå. Och nej, det är fortfarande hundra miljoner (extremt) fattiga kineser. Allt är långt ifrån bra.

Men frågan är: om Deng Xiaoping inte hade öppnat upp Kina mot omvärlden och inte hade genomfört marknadsekonomiska reformer, hade kineserna haft det bättre ställt idag då? Hade över 500 miljoner människor lyfts ur fattigdom på drygt tjugo år? Det tror inte jag.

Samma tema: Jönsson, MW, Vanligtvis, Akkomp, Bimbo, Söderberg, Dana, Laveryd, Karlsson, Aurora.

Flyget en del av det öppna samhället

Att många miljöaktivister ser såväl praktisk nytta som symbolik i vulkanutbrottet på Island är ingen nyhet. Maria Rankka, som i höst lämnar Timbro för Stockholms Handelskammare, har skrivit ett läsvärt inlägg på den föregåendes hemsida:

Redan har semestrar gått om intet, möten fått ställas in eller skjutas upp och handeln har påverkats negativt. Det är barnfamiljer, småföretagare, ja helt vanliga människor som drabbas hårdast. Idén att det är utrikesministrar och kungligheter som blir lidande är befängd, de har alltid kunnat resa fritt. Revolutionen som flyget, och lågprisflyget särskilt, inneburit, har varit för alla andra.

Rankka, som är aktuell med boken Far och flyg! Hur resor förändrar världen (skriven tillsammans med Anders Ydstedt och Fredrik Johansson) fortsätter:

Bara verksamheten som Arlanda flygplats genererade bidrog under 2008 med 18,6 miljarder kr till samhällsekonomin och 25 000 anställningar. Varje dag flyget ligger nere går därmed 50 miljoner kr förlorade direkt bara i Stockholmsregionen. Skulle värdet av alla de möten som inte blir av som en konsekvens av de inställda resorna tas med i beräkningarna skulle siffran vara dramatiskt högre. 80 procent av resenärerna till och från Arlanda reser 100 mil eller längre, vilket gör att resorna är svåra att ersätta med andra transportmedel. Flygfrakten i Sverige genererar exportintäkter på 500 miljoner kronor per dag. Men ännu viktigare, flyget är en central del av det öppna och fria samhället.

Och precis som jag har skrivit tidigare (bland annat här, här, här och här) är det inte transporterna det är fel på. Det är inte bilarna och flygplanen som är miljöhoten. Det är de fossila bränslena. Vad vi behöver är inte färre bilvägar eller lågprisflighter, utan nya, mindre miljöfarliga energikällor.

Samma tema: DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2.

Geologerna har inte lärt sig av historien!

Nationalekonomen Mats Persson har ett kul gästinlägg på Ekonomistas som är tänkvärt med anledning av debatten som följt den senaste finanskrisen:

Vulkanutbrottet på Island borde få alla geologer att skämmas. Ingen enda av dem lyckades förutsäga utbrottet. Det bevisar att geologin inte är någon riktig vetenskap.

Undervisningen i geologi på dagens universitet bygger helt på matematiska modeller, som visserligen är eleganta men som saknar all kontakt med verkligheten. Dessa modeller härstammar i regel från USA och saknar därför all relevans för vad som händer i berggrunden på exempelvis Island.

Hittat via Fredrik Segerfeldt.

Åsa Linderborg har fel om SD

Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur skrev för ett tag sedan att Sverigedemokraterna är på väg mot riksdagen tack vare regeringen och tidningen Dagens Nyheter.

Att DN skulle bära ett särskilt stort ansvar i frågan är ett löjligt påstående. Linderborg, liksom Helle Klein, har väl förmodligen bara upprörts över att DN kritiskt ifrågasatt Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons omtalade artikel om islam.

Vad gäller anklagelsen om regeringens ansvar i frågan är det ett fult partipolitiserande såhär inför valrörelsen. Det är varken specifikt det ena eller det andra blockets ansvar att SD går framåt. Det är alla sju riksdagspartiers gemensamma ansvar. SD lockar väljare som inte tror att den samhällsutveckling de vill se är möjlig med nuvarande etablerade partier.

Man undrar hur Linderborg tänker när hon säger att det är för att regeringen inte skött sig som Sverigedemokraterna växer. Det mest logiska om regeringen inte hade skött sig hade ju varit för väljarna att gå till oppositionen - inte till SD. Därför brister också hela hennes resonemang.

Så istället för att göra detta till en partipolitisk fråga borde Linderborg - förutsatt att hon inte vill se SD i riksdagen - komma med förslag på hur de etablerade partierna ska kunna ta upp och leverera lösningar på frågor som berör SD:s väljare.

Kuba är inget föredöme

Sovjetunionen var bland de första länderna i världen med gratis barnomsorg. Dessutom var landet tidigt med en stor andel kvinnor på högre utbildningar. Har jag sett ljuset och blivit frälst? Nej, som liberal bör man kunna göra objektiva konstateranden om ett land, utan att låta det påverka ens helhetsuppfattning.

Det går att erkänna att fri barnomsorg och jämställdhet på universiteten är positiva fenomen, utan att hylla det forna Sovjet. Och bara för att Sovjet var tidigt ute på båda punkterna betyder det inte att socialism och planekonomi är krav för att samhället ska hjälpa föräldrarna att ta hand om sina barn, eller för att kvinnor ska främjas till att utbilda sig efter motsvarande gymnasiet.

Martin Ezpeleta på Expressen framhäver Kuba som ett miljömedvetet föredöme; landet har både lyckats med lågt avtryck på ekosystemet och samtidigt lyckats med relativt sett hög medellivslängd. Men hur ser samhället ut i övrigt? Inte i en enda mening verkar Ezpeleta visa någon som helst kritik mot, eller ens uppfattning om, den rådande diktaturregimen. Kuba är inget föredöme för andra länder, oavsett avtryck i ekologin eller inte.

Vulkanutbrottet - skadeglädje över förstörelse

Bör målsättningen för vår planet vara att ingen flyger, reser och lyfter sig ur fattigdom?

Eller bör det vara att människor gör allt detta och samtidigt bygger ett samhälle som är ekologiskt hållbart?

När man hör miljöpartister och miljöaktivister får man ibland känslan av att det är det moderna samhället som är hotet, inte vilka bränslen vi använder och problemen med energitillgången.

På Newsmill kunde man igår läsa följande:

"För atmosfären innebär de inställda flygen en besparing på omkring en halv miljon ton växthusgaser. Dagligen. Det är betydligt bättre än vad politikerna hittills har lyckats med."

David Jonstad som skrev artikeln drar den självklara slutsatsen att ett rikare och modernare samhälle leder till mer utsläpp. Han har egentligen ingen poäng i artikeln, mer än att vi kanske borde tacka vulkanen.

Vulkanutbrottet är inget annat än en tragedi för alla de som nu är fast och inte kan komma hem. Istället för att i smyg glädjas åt att det moderna samhället får sig en törn ska man kanske komma med konkreta förslag på hur vi kan kombinera ett avancerat och rikt samhälle med ett tydligt hållbarhetsperspektiv.

Hur lyckas vi få ren energi och rena transport samtidigt som vi behåller vårat välstånd? Det bör vara den uppenbara frågan, inte en skadeglädjens manifestation.

Samma tema: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, AB4, EXP, Liberati.

Lyft kvinnligt entreprenörskap!

Företagaren och skribenten Thomas Gür lyfter idag ett viktigt perspektiv som ofta saknas i jämställdhetsdebatten:

De dåliga villkoren för kvinnligt företagande borde stå i centrum för debatten, allra helst som det är växande företag som står för merparten av jobbtillväxten i Sverige. Dagens stora underrepresentation av kvinnliga företagare, och framför allt av kvinnliga företagare med anställda, innebär att vi går miste om hundratusentals arbetstillfällen.

Varför kvinnligt företagande ofta hamnar i skuggan av andra frågor som könskvotering kan man fråga sig. Svaret finner man nog i alla fall delvis på ett annat ställe i Gürs artikel:

De enda branscher där fler kvinnor än män startar och driver företag är utbildning, hälso- och sjukvård och andra person- och samhällstjänster. Av företagen som startades inom dessa områden under 2008 drevs 58 procent av kvinnor. Samtidigt hade hälften av nyföretagarna inom branscherna fortfarande kvar sina anställningar och var deltidsföretagare.

Företagande inom skola, vård och omsorg är mer riskfyllt än företagande inom andra branscher, eftersom den politiska inblandningen är betydligt större och villkoren ofta ändras. Denna politisering har direkta, negativa konsekvenser för det kvinnliga företagandet och är en viktig förklaring till att kvinnor oftare är deltidsföretagare och oftare låter bli att ha anställda.

Eftersom kvinnor tenderar att starta företag främst inom branscher som rör vård, skola och omsorg är det förhållandevis enkelt att förstå varför villkoren för kvinnligt företagande har varit så dåliga under så lång tid. En politisk vänster som dominerat Sverige under en lång tid har helt enkelt värnat om den offentliga sektorn och ofta sett konkurrens från privata initiativ som skadligt. Tankesättet "staten vet bäst" har resulterat i att mångfald på aktörer aktivt har motverkats.

Maria Eriksson på Svenska Dagbladet har för övrigt skrivit en nyligen publicerad liten men insiktsfull skrift kallad Staten, kapitalet och moralen som handlar just om det faktum att staten (och därmed politiker) inte nödvändigtvis är bäst på att driva företag.

Den negativa inställning mot entreprenörskap som länge funnits inom den politiska sfären har tyvärr inte bara lett till uteblivna arbetstillfällen, minskad produktkvalitet och försämrad samhällsutveckling. Även jämställdheten har fått sig en törn, då man i praktiken missgynnat specifikt kvinnliga företagare.

Och nu vill vänstern alltså gå till val på lagstiftad könskvotering, som om könsfördelningen i bolagsstyrelser vore det stora jämställdhetsproblemet inom näringslivet...

Samma tema: Svensson, GN, Ankersjö, ARAR, Ekström, Olsson, Johansson, Ottosson, Andersson, Carlsson.

Stamceller och GMO botar blindhet

Försök med stamceller vid universitetet i Modena uppges ha räddat synen på ett flertal människor:

Enligt en ny ännu opublicerad studie har forskarna räddat synen på 84 av 112 personer.

– Vi tar ett millimeterstort vävnadsprov med stamceller i utkanten av den friska hornhinnan. Sedan odlar vi fram en ny yttre hinna som vi fäster ovanpå det skadade ögat, berättade Michele de Luca när han talade vid Nobelkonferensen om stamcellsforskning i Stockholm.

Fantastiskt tycker den teknik- och utvecklingsvänlige. Men vad säger egentligen miljörörelsen? Stamcellsforskning handlar om att odla nya celler, anser man att det är lika "onaturligt" som att modifiera celler? De flesta miljöaktivister verkar ju i alla fall överens om att en värld utan GMO är en bättre värld. Bara häromdagen skrev Greenpeace med flera i Göteborgs-Posten om att de "vill ha en framtid utan GMO".

Med anledning av inlägget i GP är det intressant att läsa en av artiklarna som publicerades i det första marsnumret av Science. Under rubriken "Safety and Efficacy of Subretinal Readministration of a Viral Vector in Large Animals to Treat Congenital Blindness" skriver ett dussintal forskare om hur de genom genterapi lyckats bota blindhet hos stora djur:

Sequential bilateral injection caused minimal inflammation and improved visual function in affected animals. Thus, subretinal readministration of rAAV2 in animals is safe and effective, even in the setting of preexisting immunity to the vector, a parameter that has been used to exclude patients from gene therapy trials.

Och det belyser ganska väl GMO-debatten från ett lite annorlunda perspektiv. Att modifiera organismers gener handlar ju i praktiken bara om att få de att fungera lite bättre, oavsett om det gäller att undvika blindhet hos ett djur, eller att undvika skadedjursutrotning och torka hos en gröda.

Som jag tidigare har påpekat ska man naturligtvis vara försiktig med GMO, precis som med mycket annat. Men att som Miljöpartiet och Greenpeace med flera säga definitivt nej till GMO är att neka mänskligheten en viktig metod i bekämpning av sjukdomar, fysiska men, svält och matbrist.

Politiska partiers närvaro i skolan

Henrik Bredberg slår ett välkommet slag för politiska partiers närvaro i skolan:

[N]yckelord från Skolverket är att skolorna bör arbeta ”aktivt och medvetet” med partiers medverkan.

Vart leder ett ensamt bokbord? Förbered noga, gör en riskbedömning – om nödvändigt med polisen, integrera gärna politikerbesöket i undervisningen, släpp fram diskussioner i ordnade former.

Svårt? Jobbigt?

Ja. Vem har sagt att demokrati är enkelt?

Den nya sortens kvotering

Mats Skogkär skriver klokt om Miljöpartiet Härnösands korkade kvotering av personer med utländsk bakgrund (vad nu det är kan man för övrigt alltid fråga sig):

För att åstadkomma den önskvärda balansen mellan ”svenska” och ”utlandsfödda” kandidater har ett annat, liknande mål, det om lika många män och kvinnor, övergetts. Listan domineras av kvinnliga kandidater. Å andra sidan, poängteras det, är åldersfördelningen bra.

Detta tänkande har en enorm potential: människor kan kvoteras på längden och tvären, endast fantasin sätter gränser.

Hemska tanke. Vågar man ens fundera på hur MP Härnösands lista kommer se ut om fyra år?

Katolska kyrkan syndar

Jag har aldrig varit någon vän av katolska kyrkan. Den har alltid symboliserat två synnerligen obehagliga positioner: anspråk på att sätta agendan för reproduktion, sexualitet och samliv i kombination med stora anspråk på värdslig makt.

I vissa fall får det komiska konsekvenser men ibland är det på blodigt allvar. Kyrkans kamp mot preventivmedel i södra Afrika är ett sådant exempel.

Nu kan man till vänster och höger höra Biskopar som upplever att de ertappats med byxorna nere, bokstavligt talat, och som försöker med allt möjligt för att förskjuta skulden,

"Giacomo Babini, the retired Bishop of Grosseto in Italy, was quoted by an Italian Catholic website as complaining about a Zionist attack on the Church."

Eller kardinal Bertone som menar att pedofili är kopplat till homosexualitet, inte celibat,

"Många psykologer och psykiatriker har visat att det inte finns någon länk mellan celibatet och pedofili medan åter många andra har visat, enligt vad jag har blivit underrättad, att det finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili"

Så Bertones slutsats är att den homofoba kyrkan lyckats synnerligen dåligt med sitt personalurval?

Efteråt gjorde Vatikanen en pudel och uttryckte att Bertones position inte var Vatikanens officiella. Men det är egentligen mindre intressant. Bertone och pudeln visar tydligt på en allt vanligare trend: religiösa extremister säger en sak utåt och har en helt annan position internt. Det var troligtvis ingen radikal åsikt Bertone uttryckte, misstaget insåg man först när reaktionerna kom.

Inte ens i det katolska samfundet i Sverige verkar man vilja ta tag i pedofilskandalen på allvar. Bitte Assarmo, katolsk skribent i Sverige skriver,

"Om debatten fortsätter att handla om det katolska präst- celibatet snarare än de reella faktorer som ligger bakom pedofili"

Jag kan hålla med. Även om jag tycker att celibat låter som en väldigt dålig idé. I synnerhet för en kyrka som tycker att preventivmedel och annat artificiellt endast står i vägen för sakernas naturliga tillstånd.

Men frågan kvarstår, något Assarmo helt ignorerar, varför är just pedofilin är så utspridd inom katolska kyrkan och varför har man så envetet tystat ner brotten, och varför försöker nu prominenta katoliker skylla på allt från sionister till ateistiska fanatiker?

Samma tema: Seved Monke, Humanistbloggen, Geobastard, Ekström, Motbilder, DN, SYD, SVD, EXP, GP1, SVD2.

Skolorna och valrörelsen

I DN kan man nu läsa om Skolverkets betänkande om skolor och politiska partiet. Det är glädjande att man så tydligt tar ställning för en öppen debatt, antingen är alla tillåtna att komma in eller ingen.

Ung Vänsters inställning har hittills varit att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt löser sig. Förhoppningsvis omprövar de sin position när de ser att resten av Sverige är redo att delta i den demokratiska processen.

Ida Gabrielsson som slår alla rekord i förvirrade resonemang kring öppna debatter resonerar,

"I andra länder kan man se att det sämsta är att debattera i skolor och annat. Det ger mer främlingsfientlighet."

Antingen har Gabrielsson väldigt dålig tilltro till sin egen förmåga att bemöta främlingsfientlighet eller så är hon helt enkelt övertygad om att hennes idéer inte håller. Varför skulle annars debatter i skolor och "annat" ge ökad främlingsfientlighet?

Själv har jag inget problem att debattera med någon, såväl kommunister som nationalister. Kontraster är bra och ger tydlighet inför elever som kanske har sin första kontakt med politik "live".

Skolverkets slutsats är en liten seger för det öppna samhället, låt oss sluta prata om partier och låt oss istället diskutera idéer och hur vi vill förändra. Det gjorde i alla fall LUF idag som hade en skolkampanj över hela landet!

Vad gör din riksdagsman?

Brukar folk gräva i högen av riksdagsmotioner som läggs? Nej, och tur är det för då skulle de upptäcka guldkorn som "2007/08:So470 Hälsotrappan", lagd av miljöpartisten Jan Lindholm,

"Kanske kan Folkhälsoinstitutet ragga sponsorer för tryckning av peppande material som kan sprids via kommunerna eller varför inte direkt till fastighetsbolag. Det bör dock inte vara något i stil med ”en läsk till så orkar du ännu en våning” utan snarare information som kan vara lika nyttig som själva trappgåendet. Exempelvis telefonnummer till Bris, Rädda Barnen, Räddningstjänsten, BO, DO, Kommunalrådet, Kvinnojouren, Giftinformationen, Friskis och Svettis, Anonyma alkoholister, SJ, Konsumentrådgivningen eller mail-adressen till dagens roliga historia."

"Varning kan leda till allvarligt politikerförakt" borde vara en obligatorisk varningsetikett från folkhälsoinstitutet på vissa motioner.

Sprututbytesprogam i Göteborg

Mycket välkommet att Folkpartiet i Göteborg tagit initiativ till ett sprututbytesprogram. Försiktigt och förstående närmande till personer med missbrukarproblem är betydligt klokare än den tvångspolitik som ibland kommer från borgerligt håll.

Det viktiga i missbrukarvård är framförallt att få kontakt med missbrukare, människor som befinner sig, frivilligt eller av händelse, långt bort från samhället. Att få förtroende för samhället och vården är första steget till att leva ett liv fritt från problematisk konsumtion av droger.

Hälsoaspekten kan inte heller underskattas. Att få tillgång till rena sprutor kan bespara människor mycket lidande som annars riskerar att smittas av både Hepatit och HIV.

Förslaget är ett tecken på att man på allvar sätter människors bästa i fokus, inte idéer om nolltolerans eller tom symbolpolitik i främsta rummet.

Förhoppningsvis tar alla delar av Folkpartiet lärdom av Göteborgarna.

Samma tema: Pär Gustafsson, Kristina Palmgren, Helene Odenjung.

SD:s väljare som folk är mest

Markus Uvell, opinionsanalyschef Svenskt Näringsliv, har ett för debatten ovanligt nyanserad och välformulerat inlägg i Dagens Nyheter. På DN Debatt skriver han ingående om Sverigedemokraterna och deras väljare:

De personer som överväger att rösta på SD i valet i höst är inte rasistiska extremister, tvärtom är de i allt väsentligt som folk är mest. De frågor de i undersökningar (Novus Opinion) anger som viktigast i politiken är desamma som för andra väljare: jobben, välfärden, brottsligheten, ekonomin. Naturligtvis är de starkt invandringskritiska – kraftigt minskad invandring är den gemensamma nämnaren. Men inte heller av SD-sympatisörerna upplevs invandringen som viktigare än de stora frågor som dominerar den politiska debatten.

Uvell beskriver också hur de som röstar på SD och de som röstar på andra partier har mycket likartade syn på vad som är svenskt och inte. Ren natur, jämställdhet mellan kvinnor och män, hälsa, rättvisa och hederlighet har SD-sympatisörer uppgett i undersökningar som de fem termer som de upplevt som mest svenska, precis som många av de som röstar på andra partier.

Skillnaden mellan SD:s väljare och de som röstar på något av riksdagspartierna är förhållandevis små. Följer man den internationella forskningen kring denna typ av etnopluralistiskt präglade partier kommer det knappast som en nyhet, men lyssnar man enbart på debatten i de svenska medierna kan man lätt få för sig att Sverigedemokraterna främst lockar rasister och högerextremister. Så är definitivt inte fallet.

Extrema? Det vet vi i alla fall att deras väljare inte är. (Bildkälla.)

Trots slående likheter finns det också stora skillnader. Något som typiskt kännetecknar SD-sympatisörer är synen på samhällsutvecklingen. Uvell skriver:

/.../ 38 procent av SD-sympatisörerna [instämde] i påståendet ”det mesta som förändrats i Sverige de senaste 30 åren har varit negativt”. Motsvarande stöd bland allians- och oppositionsväljare var 11 respektive 18 procent.

Etnopluralismen är naturligtvis en annan skillnad som syns ganska tydligt gällande frågan om "öppenhet för andra kulturer” är typiskt svenskt. Bara 28 procent av SD:s väljare svarar ja på den frågan, medan motsvarande inom alliansen är 42 procent.

Uvell drar följande slutsats, som jag i mångt och mycket delar:

Detta är talande. De personer som överväger att rösta på Sverigedemokraterna är frustrerade mittenväljare som upplever att det mesta – för dem personligen, för deras familj, för deras hemort och för Sverige – har försämrats de senaste decennierna. De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.

Som Uvell påpekar är detta ingen ursäkt för eller välkomnande av Sverigedemokraternas politik. Tvärtom, de som vill förhindra att SD kommer in i riksdagen gör bäst genom att förstå och analysera vilken typ av åsikter och värderingar som styr partiet och dess sympatisörer.

För oss som tillhör de etablerade partierna är det därför tre saker vi bör göra:

1) Sluta särbehandla Sverigedemokraterna och kalla dem för extremister och deras väljare för rasister. Detta späder bara på missnöje med och konspirationsteorier om etablissemanget.

2) Adressera de problem som SD:s väljare upplever. Att många exempelvis upplever frustration över en under lång tid misslyckad integration är naturligt och det är ett problem som borde ha åtgärdats även om Sverigedemokraterna inte hade existerat.

3) Tala mindre om SD:s politik och mer om vår egen politik. Vi ska presentera sakliga och praktiskt genomförbara alternativ till SD:s politik - på alla punkter. Istället för att demonisera meningsmotståndare är detta vad debattutrymmet borde ägnas åt.

Samma tema: DN, SvD, EXP, AB, Friskyttekompaniet, CO, Robsten, SW, Voter, Jordfly, ViV, Inspirone, Spikharry, KLARTEXTEN!, Kunskapsbloggen, UVL, bloggo, CD, Almqvist, ad, LS, MSV, Vf, Nilsson, Demokratbloggen, lindahl, Aggerstam, Hayek, antiism, politikken, NMPK,

Socialdemokraternas "nya politik"

Igår skrev Mona Sahlin på DN Debatt om att Socialdemokraterna har "omprövat politiken", vilket lett till att de nu kan presentera "nya vägledande mål". För ett parti som förlorade det senaste valet mycket på grund av att man hade svårt att leverera något nytt är nog kraven på förnyelse stora inom de egna leden. När man dessutom tillhör en rörelse vars inflytande i Europa varit på tillbakagång under den senaste tiden lär det vara många som hoppas på förändring.

Men hur mycket nytt har dagens Socialdemokraterna att komma med? Mona Sahlin vill satsa på jobb, utbildning och minskad fattigdom, och som Kennet Andreasson på Aftonbladet kommenterar Sahlins brist på besked om politiken:

Det kommer i skuggbudgeten i maj, heter det. Till dess vore det också bra om Sahlin kunde klargöra vad hon menar med att hon ”omprövat” partiets politik. När var Socialdemokraterna emot fler jobb och mer utbildning, eller för fattigdom?

Om detta ger en fingervisning på Socialdemokraternas så kallade förnyelse under Mona Sahlin vet vi vad ungefär vi har att vänta ifall de rödgröna skulle vinna valet. Högre skatt på arbete, högre skatt på företagande, högre transfereringar, och så vidare.

Samma tema: Bjernegård, Brihed, Fagerberg, Filppu, Froby, Pettersson, Tokmoderaten, Monke, Byström,

Vänsterpartiet förespråkar ojämn könsbalans

Vänsterpartiet presenterade idag i ett pressmeddelande valberedningens förslag till ny partistyrelse inför kongressen i maj. I pressmeddelandet skriver man:

Förslaget till ny partistyrelse har också en stark kvinnodominans. Nästan två tredjedelar av de föreslagna, 18 personer, är kvinnor.

Valberedningens sammankallande Veronica Ekström välkomnar detta:

"Jag är särskilt glad över att vi har kunnat föreslå så många kvinnor till partistyrelsen. Vänsterpartiet ska vara en stark feministisk kraft, och det känns ännu viktigare i dessa tider när frågorna om kvinnors villkor trängts tillbaka i debatten."

Om Ekström med feminism menar uppnå jämställdhet mellan könen rimmar strävan efter att vara en feministisk kraft ganska illa med valberedningens förslag. Åtminstone om man representerar ett parti som tycker styrelseledamöters kön är så viktigt att man stödjer lagstiftad könskvotering.

Under avsnittet "Kvinnopolitik och feminism" på Vänsterpartiets hemsida skriver man:

Könsfördelningen ska vara jämn i hela den politiska processen. Vänsterpartiet är för kvotering för att uppnå jämn könsrepresentation.

Antingen menar man att Vänsterpartiet inte ingår i den politiska processen, eller så lever man inte riktigt som man lär.

Det är för övrigt intressant att närmare studera Vänsterpartiets åsikter om kvotering i ett stycke längre ner i samma avsnitt:

Vi anser att kvotering är ett verktyg bland andra som kan användas för att komma tillrätta med problemen med att män är överrepresenterade på makt- och inflytandepositioner. Kvotering kan bryta könsmaktordningen och mansdominansen, den onda cirkel där män väljer män.

Kvotering, verkar Vänsterpartiet hävda, ska bara nyttjas för att "bryta mansdominansen" som är en "ond cirkel" och innebär överrepresentation av män på "makt- och inflytandepositioner". Att valberedningens förslag på partistyrelse där kvinnor blir överrepresenterade inte ses som något problem kanske därför bör tolkas som att Vänsterpartiet anser att de själva saknar makt och inflytande?

Och även om man kanske inte skulle ha något emot det är knappast så fallet i dagsläget. Därför bör nog Vänsterpartiet snarast rannsaka sig själva innan de överväger att tvinga andra att kvotera sina styrelser.

Eftersom jag är starkt emot kvotering tycker jag personligen att Vänsterpartiet - om man bortser från hyckleriet när de säger att de eftersträvar en könsbalans - får ha hur många män eller kvinnor som helst i sin partistyrelse. Till skillnad från Vänsterpartiet tycker jag nämligen att det enda som är viktigt är att ledamöter till beslutsfattande organ väljs på basis av individuella egenskaper och kompetens - inte på någon form av kollektivistisk grupptillhörighet.

För att uppnå jämställdhet krävs inte mer utan mindre fokus på kön. Detta verkar tyvärr kvoteringsförespråkarna i vänsterblocket missa helt och hållet.

Samma tema: SvD:s ledarblogg.

Om lärarlegitimationer

Det har varit många reaktioner sedan alliansens partiledare igår skrev på DN Debatt om att införa yrkeslegitimationer för lärare.

Göteborgs-Posten skriver:

Alla har att vinna på att det införs en yrkeslegitimation för lärare. Det är positivt för lärarna själva, för eleverna och för samhället i stort.

Sydsvenskan konstaterar:

Vänsterpartiets Rossana Dinamarca sade att ”vi kommer inte att säga att vi är emot det”. Det är nog så nära någon borgerlig proposition någonsin kan komma ett erkännande från det hållet.

Dagens Nyheters ledarsida är försiktigt positiv, och passar samtidigt på att nämna:

Det finns goda argument mot att införa lärarlegitimationer. Certifikat och intyg är ett tämligen klumpigt system för kvalitetskontroll, som framför allt används för att upprätthålla minimal teknisk kompetens. Att vi accepterar ett yrkesmonopol bland läkare beror inte på att det ger oss allmänt god vård, utan på att konsekvenserna av ett enskilt felaktigt ingrepp kan bli direkt dödliga.

PJ Anders Linder är skeptisk i en ledarkolumn på Svenska Dagbladet och tycker att:

Man borde ha börjat med annat: Att se den nya lärarutbildningen i mål. Att ge kommunerna ekonomiska incitament att satsa på kvalitet. Att kräva rekrytering av lektorer. Och varför inte sända tydliga signaler om att man välkomnar dem som med allvar och engagemang vill dra i gång fristående lärarutbildning i enskild regi. Det pedagogiska etablissemanget behöver utmanas.

Expressens ledarredaktion är starkt kritisk och citerar en tidigare utredning:

Förslaget om lärarlegitimation bygger i stort på den utredning Jörgen Ullenhag gjorde för ett par år sedan. Högskoleverket - som måste anses ha en viss kompetens på området - var starkt kritiskt: "Att försöka skapa nya skrån rimmar illa med dagens moderna och föränderliga samhälle."

LUF ute på skolorna

Läs Bawar Ismails utmärkta inlägg om skolorna och valrörelsen. På torsdag ger sig hela LUF ut på skolor över hela landet för att tala politik och om framtiden för Sverige.

Vi vill ha en levande och öppen samhällsdebatt och vi inser att den debatten även måste äga rum ute på skolorna.

Kampanjen kommer lägligt, samma dag presenterar Skolverket sina riktlinjer för hur skolor ska agera när det kommer till inbjudningar av partiet. Vi hoppas givetvis på att skolorna ska vara öppna för politiska samtal och kampanjande.

Högre krav leder till högre kvalitet

Den borgerliga alliansen vill införa lärarlegitimation från och med år 2012. På DN Debatt skriver de fyra partiledarna att de vill se "högre krav för att komma in och högre krav för att ta examen". Överlag är regeringens förslag goda nyheter. Arbetet för att förbättra undervisningen genom att förbättra lärarutbildningen och säkra kvaliteten i skolorna är särskilt viktigt då den svenska skolan halkat efter under en lång tid.

Det är också mycket positivt att regeringen ser helheten och vikten av att högre krav på elever kombineras med högre kvalitet på lärare. Även Socialdemokraterna välkomnar regeringens förslag. Marie Granlund, utbildningspolitisk talesperson (S), säger till TT om att införa yrkeslegitimationer för lärare:

Det är jättebra. Undervisningen kvalitetssäkras för varje elev.

Dock bör man vara försiktig med att lägga alltför stor vikt vid just yrkeslegitimationer. Ett införande av dessa förväntas visserligen leda till högre lärarlöner - vilket är mycket positivt - men utbildningssystemet är mycket komplext, och resultaten av olika reformer är både svåra och tar lång tid innan man kan mäta. Lärarkvaliteten påverkas av fler faktorer än yrkets status, och yrkets status påverkas av fler faktorer än lärarlegitimationen.

Dessutom finns det ett par risker med yrkeslegitimationen som man inte bör glömma bort. Ett problem som bland andra PJ Anders Linder på SvD tar upp är att alla som blir godkända på lärarutbildningen får legitimation. För att yrkeslegitimationer ska fungera förutsätter det att utbildningen ställer tillräckligt höga krav på blivande lärare, vilket man inte alltid har gjort hittills. Det är därför av yttersta vikt att den kvalitetssäkring av lärarutbildningen som påbörjats av den borgerliga regeringen fortsätter. Mer dramatiska åtgärder behövs för att öka statusen och lönenivåerna på läraryrket.

Samma tema: AB, EXP, DN1, SvD, Andersson, Froby, Pettersson, Fredriksson, Darell, Klamberg, CL, Scaber, Edholm, Fagerberg, Gustafsson, Olsson, Engström, Persson, Yngman, Haddad, Jönsson.

Vänsterskribenter försöker försvara ekonomisk jämlikhet

"Det stora gensvar som bestsellern 'Jämlikhetsanden' fått överallt lämnar inte de värsta svenska högerekonomerna någon ro," skriver Jan G Andersson i Östran.

Andersson verkar uppenbarligen ha dåligt med inspiration. För ungefär en månad sedan skrev han nämligen:

"'Jämlikhetsanden' har inte lämnat någon ro i högerlägret."

Och detta illustrerar mycket väl, ironiskt nog, de värsta svenska vänsterskribenterna i debatten om ekonomisk jämlikhet. Anderssons enkelspårighet dyker inte bara upp i hans stilistiska figurer, utan även i hans naiva försvar av Jämlikhetsanden. För på hur många källor grundar egentligen Andersson sitt påstående om att inkomstskillnader är dåligt? En (!).

Detta är ganska typiskt de värsta svenska vänsterskribenterna. De hittar stöd för sina åsikter i en bok, en artikel eller ett tal. Sedan kör de rakt på med skygglapparna i högsta hugg och struntar fullkomligt i alla källor som bevisar något annat än deras egna teser.

Bildkälla.

Andersson gör ett tafatt försök att kritisera Stefan Fölster, chefekonom Svenskt Näringsliv, och ett debattinlägg Fölster skrev i Expressen förra veckan:

Huvuddelen av sitt inlägg ägnar Fölster åt att tala om att välståndet ökat i hela världen, men det är inte något som bokens författare Richard Wilkinson och Kate Pickett har bestridit.

Men det är inte vad boken handlar om utan den skenbara motsägelsen mellan världens väldiga rikedom och den orättvisa fördelningen och att jämlikare samhällen drabbas av långt färre sociala bekymmer och folkhälsoproblem. De har t ex bättre psykisk hälsa, färre drogproblem och högre välbefinnande bland barn.

Först och främst kan man konstatera att Andersson ägnar huvuddelen av sitt inlägg åt tramsiga liknelser, men det är inte något som överhuvudtaget bevisar Wilkinsons och Picketts tes om att Bill Gates framgångar leder till att spädbarn dör.

För det andra bör Andersson reda ut vad det är för motsägelse mellan rikedom och orättvis (vilket översatt från jantelagen till svenska brukar betyda ojämn) fördelning. Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att räkna ut att mer resurser per capita i ett land riskerar att leda till större absoluta inkomstklyftor. Delar befolkningen i ett land på en krona kan den maximala skillnaden mellan landets fattigaste och rikaste person vara just en krona. Delar ett lands befolkning, å andra sidan, på fem biljoner kronor kan den maximala skillnaden mellan landets fattigaste och rikaste person vara - helt oväntat - fem biljoner kronor. Var är motsägelsen, Andersson?

Det relevanta i sammanhanget är istället det som Fölster är inne på, nämligen det faktum att i många länder har både klyftor och välstånd ökat. Ett hundratal miljoner kineser har enligt FN lyfts ur fattigdom de senaste trettio åren. Menar Andersson att vi bör ta avstånd från denna fattigdomsbekämpning eftersom att Gini har stigit och inkomstklyftor ökat? Ekonomisk ojämlikhet var ju dåligt, eller hur var det?

Samma tema: Westerholm, HBT-sossen, Alun, Motvall, Storstad, Stardust, EHR, S-buzz, Alexand'rism, Moberg, Högberg, Esbati, Andersson, Eva-Lena, Morén, SKP, Kvalitet, Nemokrati, Åberg, Svensson, Andersson.

Ung Vänster valarbetar åt Sverigedemokraterna

I ett debattinlägg på Politikerbloggen skriver Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster, att hon tycker att sossar, moderater, folkpartister och kristdemokrater ger Sverigedemokraterna för stort utrymme och låter dem sätta agendan i debatten. På Gabrielsson låter det som att hon inte tycker att man bör diskutera frågor som rör religion, värderingar och normer - något som jag anser skulle vara mycket kontraproduktivt.

Idag skriver jag därför följande i en replik:

Ida Gabrielsson har i en handvändning lyckats med konststycket att utse sina politiska motståndare till rasister och samtidigt bortförklara debatten om religion och normer i samhället som att ge Sverigedemokraterna oproportionerligt stort utrymme i debatten. Ung Vänsters taktik är att misstänkliggöra, klumpa ihop och förvirra begrepp.

Eftersom alla från socialdemokrater och moderater till folkpartister och kristdemokrater diskuterar frågor som rör religiös extremism, värderingar och kultur i samhället är de medskyldiga till att upprätthålla en rasistisk problemformulering, menar Gabrielsson. Enligt Gabrielsson sitter det fullt med ”väletablerade högerextremister” i våra debattsoffor. Detta bidrar direkt till den ökade rasismen i samhället.

Nu har jag, till skillnad från Gabrielsson, högre tankar om både svenska folket såväl som våra sju riksdagspartier. Jag tror, till skillnad från Gabrielsson, att demokrater kan diskutera frågor som rör normer och religioner utan att hänfalla åt rasistiska idéer. Jag tror dessutom att vi kan hålla skilja på äpplen och päron och ta ställning mot religiös fundamentalism och rasism samtidigt som vi står upp för religionsfriheten och den internationella rörligheten.

Det är intressant att notera att Gabrielsson tycker att denna debatt om religion och normer ”inte är proportionerlig”. Hon hänvisar till att ”det enbart [är] ett fåtal kvinnor som bär niqab eller burka”. När riksdagsledamöter lägger motioner om att utreda ett förbud mot burka eller niqab tycker jag det är en självklarhet att stå upp för alla människors lika rätt att själva få välja hur de ska klä sig. Är Gabrielsson inte beredd att strida för andras rättigheter bara för att de drabbade råkar vara i minoritet? Vore det att ge en fråga ”oproportionerligt” utrymme?

Att just Ung Vänsters ordförande inte verkar bry sig särskilt mycket om enskilda individer eller minoriteter är dock föga förvånande. Få har visat så litet intresse att anpassa politiken efter människors individuella behov och kapacitet som just Ung Vänster. Problemet är att denna kollektivistiska hållning, även i frågan om normer och värderingar, riskerar att leda helt fel. Lämnar de etablerade partierna walk-over i debatten för att inte göra den ”oproportionerlig” blir det fritt fram för sverigedemokrater och andra att sätta agendan utifrån deras verklighetsbeskrivning – precis det som Gabrielsson är rädd för.

"Vi tar kampen mot borgarna!" Men tydligen inte mot radikala högerpopulister som Sverigedemokraterna... (Bildkälla.)

Ung Vänsters ordförande verkar mena att det är fel att debattera mångkultur och integration eftersom att man gör det på Sverigedemokraternas villkor. Det är helt fel. I själva verket är det just att våga debattera denna typ av frågor som ger Sverigedemokraterna minst inflytande. Genom att adressera de frågor som väljarna intresserar sig för, och presentera en egen politik som står i skarp kontrast till SD:s politik ger vi så lite gratis till SD som möjligt.

Ida Gabrielsson anklagar oss som debatterar frågor som rör religion, normer och värderingar för att springa Sverigedemokraternas ärenden. Men just nu framstår hon själv som en av Sverigedemokraternas främsta valarbetare.

Samma tema: AB, DN, SvD, Expressen, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Neuding, Spikharry, Röda Malmö, Demokratibloggen, Liz, Kulturkrig, Piprök, Moberg, Fria Tider, bloggo, Varjager, PI, Snaphanen, Moradi, Leffe45, Elert, Vardagssnack, Nyheter Sweden, Nilsson, Frida M, Nyhetsskribent, Snabba Nyheter, Fredrik, NMPK, Yami, Dixon.

Små män, stora statyer

Om ordet "demokrati" och "folk" missbrukas i ett lands namn då brukar det oftast handla om ett land där demokrati saknas och där folket styrs med järnhand. Se exempelvis "Democratic People's Republic of Korea". Varken folkligt eller vidare demokratiskt.

Om landet dessutom är fyllt med bombastiska statyer då kan man dessutom med säkerhet säga att landet styrs av en uniformerad herre med revolutionära eller nationalistiska ideal.

Kolla in den sevärda bildserien på Foreign Policy med fula statyer. Inte alla är politiska men alla ger uttryck för samma bombastiska och självupptagna symbolism. Stora projekt, små män.

Ekologiskt snömos

Förhoppningsvis är detta ingen nyhet: köper man ekologiskt odlad mat främjar man odling som tar större arealer i anspråk, kräver mer arbete och ger lägre avkastning. Detta, bland annat, menar finska forskare som omnämns i en artikel:

Enligt forskarna blir skillnaden än mindre om veganen valde ekologiskt odlade frukter och grönsaker. Ekologisk odling ger lägre skördar och kräver därför större arealer. Och det är, skriver de i artikeln, själva brukandet av jorden som ger de allra största utsläppen av växthusgaser när maten produceras.

Ska man vara klimatsmart är det troligtvis sparsam och effektiv användning av odlingsbar mark som ska ligga i fokus, inte "närodlade" eller så kallade "naturliga" jordbruk. Dessutom är det annat som är viktigt också, exempelvis vilket gödsel som används samt hur smutsigt vatten som rinner av från odlingen.

Det konstateras att "[v]eganen, som lever på frukt och grönt, hamnar på sju procents minskning." - inte en dramatisk minskning. De bekräftar tesen att det viktiga är inte vad vi konsumerar utan hur det är framställt. Köttätande är i sig inte hemskt, varken för miljön eller människan.

Istället för att lura oss att ett par släckta lampor och veganbiffar gör så mycket skillnad bör vi fokusera på verklig förändring: ett högeffektivt jordbruk och miljövänliga energikällor. Bara då klarar vi att föda världen samtidigt vi ser till att vårda om vår planet.

Se även: Cederlund, Pettersson, Röda Malmö, Geobastard, Dahlqvist, SvD, Neo.

Varför förvåning?

"Inget lyft för SD"! Det skrivs ut som en stor nyhet, både i SvD och Aftonbladet. Har vi sjunkit så lågt att vi förväntar oss pöbelreflexer från människor?

Finns det någon okänd naturlag som automatiskt genererar SD-segrar när främlingsfientliga drev sätts igång på nätet?

Anders Flanking, partisekreterare för Centern uttrycker förvåning över att bloggdrevet inte (!) gynnat SD. Förvånande vore snarare motsatsen.

Menar Flanking att normen har blivit sådan att svenska folket är främlingsfientligt och endast ruvar på ett hat som väntar på att kanaliseras?

Men som tur är inser de flesta att det är individer - om än i sociala och samhälleliga strukturer - som begår brott, och inte kulturer eller eller samhällsgrupper. I Landskrona har en tragedi skett. Det finns ingen, vare sig grupp eller individ, som ursäktar, slätar över eller förminskar dådets allvar.

Istället för att uttrycka förvåning över att det inte råder lynchstämning kanske man borde göra allt för att inte agera medhjälpare till politiseringen av en fruktansvärd tragedi.

Se även: AB, Seved Monke, SD-Fakta, Zac, Jönsson, Kjellberg, Carina & Stefan

Kravliberalism

I tid och otid får jag frågan hur jag står ut med en pseudofascistisk partiledare som vevar med batongen och bara ställer krav hela tiden. Oftast suckar jag bara och gör en pacepalm.

Men ibland, bara ibland, får jag för mig att streta emot. Då brukar jag, fast betydligt mindre elegant, och utan att påstå att Ingmar Bergman är min polare säga något av följande:

Från mycket unga år begrep jag att allt av värde som skapats i västerlandet har tillkommit inte genom sänkningar, utan höjningar av kraven på en själv. Nu heter det att ungdomarna skall undvika att kräva så mycket av sig själva, de skall acceptera sig som de är, med alla sina brister - även min vän Ingmar Bergman har nog den åsikten. Jag tror att raka motsatsen är det riktiga. Människan skall anstränga sig: överanstränga sig, ställa till synes orimliga krav på sig själv, ty först då lär hon känna sina egna finaste och starkaste resurser. Ingen känner rätt sina resurser som lever i evig kompromiss, som aldrig - svindlande och rädd - ställer sig inför en uppgift som omöjlig, övermänsklig. Leonardo da Vinci, Michelangelo, Beethoven - skulle de ha kunnat åstadkomma de ringaste av intresse, om de lytt en modern tids vulgära slogan om att undvika krav och ansträngning? Om de sedan blev neurotiska på kuppen - så vad? Verket står där.

Orden är Sven Stolpes. Man bör fundera på hur radikalt det är att ställa krav på människor i dagens Sverige. Egentligen handlar det ju inte om tvång, utan bara om att ha höga förväntningar på människan.

Har det något att göra med liberalism då? Absolut. När ett samhälle tappar hoppet om att enskilda individer kan förverkliga sina drömmar och förändra sina liv blir kravställandet ondskefullt.

Men just för att liberalismen sätter stor tilltro till den enskilda människan blir det så viktigt att ställa krav. Inte på staten, inte på samhället, utan på individen. För liberalismen är utveckling viktigt, och man tenderar att nå längst och lyckas bäst när man kombinerar piska och morot. Människor behöver inte bara stöd och hjälp - vi behöver även krav.

Endast i Sverige

I landet där ingen svälter, saknar tillgång till trygghet, fritid och kultur anordnar man ett seminarium med landets mest kända vänsterdebattörer med temat huruvida tillväxt är önskvärt. Seminariet äger rum på Orionteatern och är ett samarbete med Ordfront och Tvärdrag (S):

Idag motiveras kultursatningar i regionerna med att det kommer att bidra till en ökad tillväxt. Man argumenterar för fler kvinnor i bolagsstyrelserna med motivet att tillväxten kommer att öka. Och man säger att klimatfrågan bara kan lösas med mer tillväxt Men vi är många som tvivlar på tillväxten som ledstjärna för vårt samhälle. Som tror att det leder oss mot en icke hållbar utveckling på alla plan. Efter en viss välfärdsnivå får vi det helt enkelt inte bättre med ökad tillväxt. Kanske till och med sämre.

Det ska bli intressant att se vad paneldeltagarna - bland andra Gudrun Schyman, Göran Greider, America Vera Zavala, Stefan Jonsson - kommer fram till.

Den svenska vänstern har mer och mer gått från att vara världsförbättrande och tillväxtorienterad, marxistisk kort och gott, till att befatta sig med någon form av reaktionär lokalsamhällsvurm. Det moderna (post)industriella samhället, det som lyfte arbetarna ur deras vedermödor har snarare blivit ett hinder i vägen.

Men jag ska inte förekomma debatten alltför mycket. Slutsatsen från deltagarna kan mycket väl bli att tillväxt är önskat, om inte alltid ett självändamål, på de flesta områden här i världen. Hoppas jag i alla fall.

Mindre mögel, mer jämställdhet

Maria Eriksson på SvD skriver idag om mat och kvalitet. Hon konstaterar att det ligger en försiktig och kanske omedveten civilisationskritik bakom vår längtan efter dyrare och mer ekologisk, äkta mat.

Är det inte paradoxalt att ju mer vi längtar efter ursprunglig mat desto mer teknologiskt avancerade metoder måste vi använda för att få tillgång till den?

Hade vi konsekvent satsat på närodlad, ekologisk mat utan tekniska inslag hade medelhushållet inte haft mer än några säckar potatis från förra året, samt möjligtvis ett gäng ledsna rotfrukter. Vi har under en längre tid varit helt beroende av högteknologiska transporter, samt metoder för alltifrån konservering och förvaring till minskat resursslöseri och ökad produktivitet.

Jag kan någonstans uppskatta tanken om det hembakade brödet och bakgårdsodlade grönsakerna. Stormarknadsbekvämligheten tar bort många delar av det slit och möda som matproduktion innebar. Tyvärr kan jag för egen del bara stoltsera med egengjord äppelmos (den möglade emellertid brutalt snabbt) och polsk vitost.

Hur som helst, likt Eriksson tycker jag det är betydligt trevligare att göra annat än att spendera varje vaken timme med att producera, tillaga och förbereda mat. Detta är för övrigt inte minst en jämställdhetsfråga. I Sverige har vi kanske en del "surdegsmän", men det vanliga är, och har alltid varit, att kvinnor står för matlagningen.

Om kvinnorna på Sri Lanka hörde jag för ett par år sedan att ett viktigt steg i deras jämställdhetskamp var att de inte behövde laga mat i tolv timmar utan istället "bara" fyra timmar. Perspektiven är svindlande.

Nostalgi och längtan till en rustik tillvaro är romantiskt och fint. Men vi får inte glömma vad det är som vi har lämnat bakom oss. Allt var definitivt inte bättre förr.

Samma tema: Voter1, Voter2, Zac.

Miljöpartiets kvotering

Ofrivillig (?) kollektivisering står Miljöpartiet i Härnösand för när man gör en lista där invandrare är inkvoterade:

Listan är ett sätt att markera att integrationsfrågorna hamnar i centrum, menar Amanda Lind, språkrör för Miljöpartiet i Härnösand.

Hur blir närvaron av personer med utländsk bakgrund på en lista automatiskt en fråga om integration?!

Hur kan personer med utländsk bakgrund ha samma intressen? Innebär det att alla med helsvensk bakgrund representerar något homogent på samma sätt som personer med utländsk bakgrund?

Den binära uppdelningen mellan svensk / invandrare får sin absolut största supporter i form av Härnösands miljöpartister.

Listan exemplifierar väl problemet med all form av kvotering. Det går helt enkelt inte att bryta ner en struktur genom att bygga en egen.

Personer i Sverige har olika förmågor, representerar olika idéer, besitter olika färdigheter osv. Såväl personer med utländska bakgrund som kvinnor eller män från Kiruna har intressen som skiljer sig åt.

Gudmundsson och Hedlin Larsson uppmärksammar också MP:s lista.

Se även: Busch, Jadarian, Assarsson, GenusNytt, Thalén Finné.

Vikten av Wikileaks, bevisad

Skrev nyligen om vikten av medborgarjournalistik med wikileaks som en oerhört viktig sida.

Nu i dagarna bekräftas vikten av sidan genom den video de läkte från Irak. Se ovan, känsliga varnas. Weekly Standard menar att det var ett rutinuppdrag och att inget fel begicks. Vissa menar att soldaterna bara gjorde sitt jobb, andra att det tveklöst handlar om urskiljningslös massaker.

Jag har svårt att ha någon förståelse för den första positionen. Utförligare redovisningar av vad som faktiskt hände är välkomna.

Glenn Greenwald, som nyligen skrev lysande om vikten av Wikileaks, frågar sig varför folk är så förvånade:

The more I think about it, the more astounding I find it that there could even be a debate over the fact that incidents like the one depicted on this video are exceedingly common, and not at all rare

Incidenten är inte ovanlig, vad som är ovanligt är att vi i vår visuellt centrerade världsbild först förstår allvaret i det som händer i Irak när vi ser det i rörlig bild. Det är både tragiskt och oerhört farligt.

Samma tema: Svensson, Klamberg, Scaber, Jinge, Esbati, Fagerlund, UV.

Ayaan Hirsi Ali och väst

Debattören Ayaan Hirsi Ali behandlas väldigt sparsamt i den svenska debatten. Antingen är det tystnad eller sammanblandning med främlingsfientlighet som är på tapeten.

Hirsi Ali gjorde sig känd som väldigt frispråkig kritiker av islam, islamism och den djuprotade konservatism hon menade att den muslimska världen alltjämt står för.

Det händer sällan att vi i Sverige deltar i internationellt viktiga debatter, eller ens försöker få en insyn i dessa. Ett undantag är Axess TV (och magasin) som exempelvis sände en debatt mellan Ayaan Hirsi Ali och Timothy Garton Ash.

I dagarna släpps en bok, "The flight of intelectuals" där frågan ställs om varför Salman Rushdie försvarades så envist i väst medan Hirsi Ali får kalla handen. Ron Rosenbaum på Slate skriver:

By the "flight of the intellectuals," Berman means their flight from the values they espoused when defending Salman Rushdie in 1989, and their sniping, snarking, and subverting Ayaan Hirsi Ali this century. Is it just that she's not one of the boys? Berman suggests that a combination of colonial guilt and colonial superiority is at work here, that Western intellectuals fear the direct criticism of other cultures, which Hirsi does in a more direct and literal way than Rushdie's literary excursions.

Rushdies kritik var helt klart mer subtil, reaktionen det motsatta. Frågan är om försvaret av Rushdie säger mer om attitydförändringen i väst än om själva innehållet i kritiken mot religion?

Hirsi Ali är inte ensam. Även Wafa Sultan har gjort sig till en väldigt öppen kritiker av Islam i en rad olika sammanhang.

I Sverige har tongångarna emellanåt varit hårda. När en invandrare uttalar sig negativt om hemlandets kultur och religion kommer direkt anklagelser om att vara "husneger" eller "nyttig idiot" för främlingsfientliga vita nationalister. En mogen diskussion kring det Hirsi Ali säger är vi kanske inte redo för än. Men när det sker är det viktigt att tänka på att man givetvis inte behöver acceptera allt hon säger. Själv tycker jag en rad idéer hon har är auktoritära, illiberala och motverkar sitt egentliga syfte.

Miljöpartiets bristande ansvar

Erik Scheller, ekonomisk-politisk talesperson för LUF, sågar Miljöpartiets ekonomiska kalkyl:

För det femte vill ni [Miljöpartiet] hetsaveckla kärnkraften och chansa på småskalig energiproduktion. Att ersätta kärnkraftselen med hälften vind- och hälften vågkraft skulle enligt siffror från Elforsk kunna kosta uppemot 50 miljarder per år. Antingen tas dessa pengar från välfärden eller så slår ni ut svensk basindustri och alla hushåll norr om ert partikansli i centrala Stockholm.

Det är med denna önsketänkandets och flosklernas politik MP går till val på. Tyvärr verkar såväl partiets företrädare som väljare helt lugna med det.

Önskvärda beteendemönster

Månadens obehagligaste citat kan man läsa i en artikel skriven av ett par forskare i medicin. Artikelns tema är den ökade fetman hos barn som härleds till ökad konsumtion av godis och läsk. Forskarna konstaterar helt oblygt att:

"Staten har flera instrument att arbeta med när det gäller att få fram önskvärda beteendeförändringar."

Vad hände med det individuella ansvaret? Lördagsgodis någon? En övertro på att statliga styrmedel kan få fram "önskvärda beteendemönster" devalverar helt den förhoppning som finns till att det faktiskt är föräldrar som uppfostrar barn, inte punktskatter eller pekpinnar.

Det är föräldrars förbannade ansvar att hålla koll på sina ungars matintag, läggtider och hälsa. Barn kan eller bör inte ha oreglerad tillgång till varken godis eller läsk. Det är föräldraskapets A och O.

Jag förnekar inte att man kan driva ett välfungerande folkhälsoarbete utan att peta i människors liv alltför mycket. Bra skolhälsa, fungerande idrottsverksamheter och liknande är viktigtför att hålla ungas hälsa i trim.

Men inte med ett ord berörs föräldraskapet eller det individuella ansvaret i artikeln. Bara för att all världens lockelser finns framför mig ska jag inte frossa som om det vore Roms sista dagar. Det är oansvarigt. Och det är främst föräldrarnas ansvar och skyldighet att premiera "önskvärda beteendemönster" hos sina barn, inte statens.

Fokus borde ligga på individuellt ansvar. Bara för att det finns ett uppenbart problem är inte nödvändigtvis lösningen mer statlig kontroll och insyn.

Givetvis är det viktigt att man belyser problem i samhället, vare sig det handlar om hälsa eller ekonomi. Däremot är det tragiskt när man får en så kantig inställning till människan, att det handlar om att staten ska ta ansvar för beteendemönster, inte enskilda människor.

Se även: SvD, Assarsson, Välfärdsbloggen, Mittenradikalen, Ankersjö, Iniskogen, Fagerlund, Wahlström, Ingerstam, Gammelsvensk.

Frihet och sparpengar

Erik Ullenhag (fp) står upp för Anne Wibbles ord om att varje svensk bör ha ordentligt med sparkapital på bankkontot.

Det är dags att man lyfter frågan ordentligt: När ska det på allvar bli dags att låta människor förfoga över sparkapital istället för att ha allt inlåst i offentlig verksamhet? Det är en frihetsfråga. Att ha "fuck off money" när det oförutsedda händer bör vara en målsättning i Sverige.

Men i samma tidning fast på ledarsidan ansvarar Lennart Andersson för följande korkade stycke:

"Men tvivelaktig är också DN:s beskrivning av Sverigedemokraterna. Partiet har, heter det, ”slagit in på en annan väg … den ohöljda rasismen är borttvättad ur partiets program”. Det låter närmast hoppfullt och kan tolkas som en uppmuntran till en omprövning av Sverige­demokraterna. En kursändring av DN:s tidigare hållning."

Är det svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt? SD kan både vara ett parti med obehagliga åsikter samtidigt som de inte är rasister i varje stavelse. Att tycka att partiet ska behandlas sakligt och korrekt är inte detsamma som att bjuda in partiet på te och kakor (som vänsterbloggare verkar insinuera). Metadebatten om SD börjar bli tröttsam.

Expressen påminner även om nyvalet i Storbritannien. Hög tid, Socialdemokraterna i Labour har länge misskött landets budget och sett till att landets underskott är enormt. Tories går till val på friskolereform och en generellt liberal politik. Det gillas av väljarna.

Samtidigt hoppas jag att Europas absolut mest spännande politiker, Boris Johnson, borgmästare i London får ta över Toryledarskapet. Han är den typ av politiker som både kan hantera nationalister sakligt samt hårt och samtidigt förklara varför en årslön på banken är en frihetsfråga. Med andra ord inte en typiskt svensk politiker.