Det rödgröna valmanifestet, del 2

På välfärdsområdet blandas flosklerna med rent korkade och skadliga förslag. Man vill ”föra en kamp mot klyftorna” i ett land med en av världens mest sammanpressade inkomststrukturer. Sjukförsäkringen ska vara ”anständig” (140 förtidspensionerade om dagen, som under regeringen Persson, i världens friskaste land – är det vad man menar är anständigt?).

Ett tydligt besked under presskonferensen är att gräddfilerna i vården ska tas bort, och man ska inte längre kunna köpa sig förbi köerna i vården med en privat sjukförsäkring. Detta trots att förekomsten av privata försäkringar snarare är ett tecken på att vården inte fungerar som den ska. De gör att vårdens resurser utnyttjas effektivare. I de rödgrönas värld är det viktigare att alla står i samma kö, än att köerna kortas. Antalet närakuter ska ökas, meddelar man. Samtidigt motsätter sig Socialdemokraterna i Stockholm vårdvalet, som just har ökat antalet vårdinrättningar kraftigt. Man vill också riva upp lagen om etablering för vårdbolag. Alltså: Valfrihet är bra - så länge det är staten som väljer åt dig.

I skolan vill man öka lärartätheten. Samtidigt kritiserar man regeringen för dess förslag på skolreformer och förändringen av lärarutbildningen. Om det idag är ungefär en sökande per plats, och intagningspoängen är så låga, hur klokt är det då att vilja anställa 6 000 nya lärare? Det ser fint ut på papperet, men vad svenska skolan behöver är kvalitet. Det är uppenbart att väljarna, med rätta, har betydligt större förtroende för Alliansen än de rödgröna i denna avgörande fråga.

40 000 nya bostäder om året ska byggas om de rödgröna vinner valet. Det verkar som att de hämtar sin inspiration från något som börjar på ”miljon” och slutar på ”programmet”. Återigen hemfaller man åt planekonomiskt tänkande. Men vad bostadsmarknaden behöver är färre regleringar, inte fler. Den måste bli friare, inte mer kontrollerad. Lindrigare byggkrav och mer marknadsmässiga hyror är vägen att gå, vilket Oslo är ett bra exempel på.

Trots att klimatområdet lyfts fram som ett av de tre viktigaste är det inte mycket till förslag som Maria Wetterstrand redovisar. Sverige bör förespråka att EU:s utsläpp av växthusgaser sänks med 30 procent till 2020, oavsett vad övriga länder gör. Lite märkligt är att kravet kommer från ett parti som vill gå ur EU och ett annat som knappast uppskattar att vara med. Hon klagar på regeringen för att Sverige riskerar att halka efter i klimatarbetet. Här är det tydligt vilket block som för en realistisk politik, både vad gäller energi och klimat. Kärnkraften står för nästan hälften av elproduktionen och dess klimatpåverkande utsläpp är försumbara. Med de rödgrönas politik kommer vi om några år vara tvungna att importera rysk gas eller tyskt brunkol.

Statsvetaren Jenny Madestam beskrev inför presskonferensen de rödgrönas läge som att ”vinna eller försvinna”. Det märktes att partiledarna och språkrören var mycket pressade. Stämningen var inte särskilt god, och irritationen var märkbar när det var dags för frågor. För de som hade hoppats på något kraftfullt som hade kunnat vända de rödgrönas nedåtgående trend blev det en besvikelse.

De rödgrönas valmanifest känns lika häftigt som Marx uttryck ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” - vilket Mona Sahlin reciterade i början av presentationen. Det vill säga inte särskilt häftigt alls.

På samma tema: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Annie Johansson, Makthavare, Den hälsosamme ekomisten, Magnus Andersson, Pophöger, Pär Gustafsson, Christer Nylander.

Det rödgröna valmanifestet, del 1

Knappt tre veckor före valet presenterar den rödgröna oppositionen sitt valmanifest. Mona Sahlin inleder presskonferensen med att gång på gång betona vikten av jämlikhet i samhället. Enligt henne är det just jämlikheten som gjort Sverige så rikt och framgångsrikt under 1900-talet. Det är det som ”byggt välfärdslandet Sverige”. Hon berättar också om de tre frågor som de rödgröna prioriterar särskilt: jobben, välfärden och klimatet. Varje parti får med sin hjärtefråga i manifestet.

Vad är det då oppositionen har att erbjuda väljarna? (Mona Sahlin kallar faktiskt manifestet ”ett rödgrönt erbjudande”). Det är mycket floskler och saker som låter fint, men det riktigt intressanta är vilka skarpa krav trion har. Om vi tar den första prioriterade frågan, jobben, vill man som mest omfattande förslag skapa 100 000 nya jobb och utbildnings- och praktikplatser. Man kunde tro att AMS-politik av gammalt snitt var daterad, men tydligen inte. I stället för en politik för fler nya och växande företag, och därmed fler riktiga jobb, tar man till den stora planekonomiska släggan. Ett bekvämt sätt att dölja arbetslösheten, men något som tar resurser från det som borde prioriteras.

De rödgröna (eller snarare Miljöpartiet) ska ha beröm för att de vill halvera restaurangmomsen, vilket skulle skapa jobb i en bransch där särskilt många invandrare och ungdomar arbetar. Berömvärt är också förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag. Samtidigt rimmar det mycket illa med att man vill avskaffa Rut-avdraget av rent ideologiska skäl, trots att det ger liknande positiva effekter. Uppenbart är att de rödgröna vägrar inse att stelheten på svensk arbetsmarknad missgynnar vissa grupper starkt. Lars Ohly vill ytterligare stärka det redan mycket starka anställningsskyddet med dess utträngningseffekter.

Bland de mer kostsamma förslagen finns en 100-miljarderssatsning på järnvägsnätet samt satsningar på höghastighetsbanor. Peter Eriksson säger att ”det finns inget egenvärde med att vi ska köra med långsamma tåg”. Inte heller finns det något egenvärde med snabbtåg, om det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Sådana investeringar ryms knappast inom budgetramarna.

Förmögenhetsskatten, eller ”skatt på förmögna” ska återinföras, av ren och skär populism får man anta. Forskningen var enig om att skatten var skadlig för svensk ekonomi, och därför avskaffades den. Den drog in små summor till statskassan, samtidigt som många gånger fler investeringsvilligt kapital drevs ur landet. Det vill de rödgröna tillbaka till.

På samma tema: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Pophöger, Magnus Andersson, Annie Johansson, Den hälsosamme ekomisten, Makthavare, Pär Gustafsson, Christer Nylander.

Mer är inte alltid bättre

People do not want to know how welfare money has actually been spent. Nobody asks the priest what happen to the ritual offering after the ceremony.

Svenska Dagbladet påpekar något klokt: mer pengar är inte alltid likvärdigt med högre kvalitet i offentlig sektor.

Samtidigt går valrörelsen går upp i tempo och de rödgrönas huvudnummer blir tydligt: löften om pengar. För skattebetalarna är det ett löfte om mindre pengar och för den planerade offentliga sektorn är det ett generellt löfte om mer pengar.

Mycket av detta löftet bygger på en villfarelse om kommunal ekonomi. Det är viktigt att komma ihåg att mycket av de rödgrönas prat om att allt var bättre förr med kommunernas ekonomi inte stämde,

Kommunpolitikerna kräver ökade statsbidrag och folk i allmänhet lever i föreställningen att det var bättre förr, före alla nedskärningar, rationaliseringar, nedlagda skolor och sjukhus. Men det var inte bättre på 1960-, 1970- eller 1980-talet. Det framgår tydligt av rapporten »Välfärdsmysteriet?«, som utarbetats på Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) ekonomiska avdelning.

Sensationellt egentligen med tanke på att hela vänsterns världsbild kretsat kring en nästintill religiöst färgad undergångsprofetia som gjorde gällande att allt gått utför sedan giriga nyliberaler tog över världen under 80-talet.

Nu har ganska många kommuner underskott efter finanskrisen och allt är inte så rosaskimrande i nuläget. Däremot menar SKL att man går mot överskott så tidigt som 2011. Så vad är grejen med överbudspolitiken?

Givetvis är det en övertro på att mer pengar per automatik leder till bättre offentlig välfärd. Man ser ett rent resursproblem istället för ett systemproblem. Mindre pengar kan användas mer effektivt i ett smartare system.

Samma tema: AB, SVD