Det rödgröna valmanifestet, del 1

Knappt tre veckor före valet presenterar den rödgröna oppositionen sitt valmanifest. Mona Sahlin inleder presskonferensen med att gång på gång betona vikten av jämlikhet i samhället. Enligt henne är det just jämlikheten som gjort Sverige så rikt och framgångsrikt under 1900-talet. Det är det som ”byggt välfärdslandet Sverige”. Hon berättar också om de tre frågor som de rödgröna prioriterar särskilt: jobben, välfärden och klimatet. Varje parti får med sin hjärtefråga i manifestet.

Vad är det då oppositionen har att erbjuda väljarna? (Mona Sahlin kallar faktiskt manifestet ”ett rödgrönt erbjudande”). Det är mycket floskler och saker som låter fint, men det riktigt intressanta är vilka skarpa krav trion har. Om vi tar den första prioriterade frågan, jobben, vill man som mest omfattande förslag skapa 100 000 nya jobb och utbildnings- och praktikplatser. Man kunde tro att AMS-politik av gammalt snitt var daterad, men tydligen inte. I stället för en politik för fler nya och växande företag, och därmed fler riktiga jobb, tar man till den stora planekonomiska släggan. Ett bekvämt sätt att dölja arbetslösheten, men något som tar resurser från det som borde prioriteras.

De rödgröna (eller snarare Miljöpartiet) ska ha beröm för att de vill halvera restaurangmomsen, vilket skulle skapa jobb i en bransch där särskilt många invandrare och ungdomar arbetar. Berömvärt är också förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag. Samtidigt rimmar det mycket illa med att man vill avskaffa Rut-avdraget av rent ideologiska skäl, trots att det ger liknande positiva effekter. Uppenbart är att de rödgröna vägrar inse att stelheten på svensk arbetsmarknad missgynnar vissa grupper starkt. Lars Ohly vill ytterligare stärka det redan mycket starka anställningsskyddet med dess utträngningseffekter.

Bland de mer kostsamma förslagen finns en 100-miljarderssatsning på järnvägsnätet samt satsningar på höghastighetsbanor. Peter Eriksson säger att ”det finns inget egenvärde med att vi ska köra med långsamma tåg”. Inte heller finns det något egenvärde med snabbtåg, om det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Sådana investeringar ryms knappast inom budgetramarna.

Förmögenhetsskatten, eller ”skatt på förmögna” ska återinföras, av ren och skär populism får man anta. Forskningen var enig om att skatten var skadlig för svensk ekonomi, och därför avskaffades den. Den drog in små summor till statskassan, samtidigt som många gånger fler investeringsvilligt kapital drevs ur landet. Det vill de rödgröna tillbaka till.

På samma tema: SvD, DN, Aftonbladet, Expressen, Pophöger, Magnus Andersson, Annie Johansson, Den hälsosamme ekomisten, Makthavare, Pär Gustafsson, Christer Nylander.

Den kroniskt sjuka arbetsmarknaden

Socialstyrelsen har idag presenterat en ny rapport, Social rapport 2010. Många av resultaten är intressanta. Bland annat kan vi glädjas åt att fattigdomen på tio år har mer än halverats. Men allt är emellertid inte positivt i dagens Sverige. Bland det mest slående i rapporten är att inom gruppen nyanlända i åldern 22-30 år är det bara hälften som har någon form av arbete (inklusive deltid, projektanställning, osv) efter att de har varit här i 15 år.

Problemet kan inte vara tydligare. Frågan som måste ställas är: vad är felet med den svenska arbetsmarknaden?

Två avgörande anledningar är 1) de strikta kollektivavtalen, och 2) den stela arbetsrätten - som båda är föremål för debatten kring den pågående avtalsrörelsen. Kollektivavtalen i dess nuvarande form hindrar arbetsgivare och arbetare från att komma överens om lämpliga villkor på lokal nivå, som man gör i exempelvis Storbritannien och Nederländerna. Mycket tyder på att detta leder till högre arbetslöshet, som naturligtvis inte gynnar någon, allra minst nyanlända.

Dagens arbetsrätt är lika oflexibel som kollektivavtalen, och hämmandet av individuella lösningar gör att arbetsgivare blir mindre benägna att anställa. I synnerhet arbetsskyddet vållar svårigheter för utlandsfödda. Elisabeth Lundström skriver på Generationen.se:

"[I] Söderköping konstaterade man på [företaget] Moderna Verktyg: 'Eftersom det är de nyanställda och ofta unga som måste gå först (i svårare tider) är det svårt att forma framtidens medarbetare. Vi blir bara de äldre kvar.'"

Det är däremot inte bara Socialdemokraternas och LO:s skyddslingar, centralstyrda kollektivavtal och stel arbetsrätt, som sätter käppar i hjulen för utlandsfödda. Även en alltför stor välfärdsstat - inriktad på bidrag istället för arbete - försätter människor i isolation.

Jag har tidigare skrivit om professor Ruud Koopmans forskning på integrationsområdet. Han konstaterar bland annat:

"Sweden, Belgium and the Netherlands, which have combined multicultural policies with a strong welfare state, display relatively poor integration outcomes. Countries that either had more restrictive or assimilationist integration policies (Germany, Austria, Switzerland, France) or a relatively lean welfare state (the United Kingdom) have achieved better integration results" (2010, Journal of Ethnic and Migration Studies, 36 (1)).

Att en för stor välfärdsstat riskerar att stjälpa snarare än hjälpa nyanlända bekräftas även i Tyskland. The Economist skriver:

"Heinz Buschkowsky, the mayor of the Berlin district of Neukölln, is famous for being blunt. He is in charge of an ethnic goulash: 140,000 of his 305,000 constituents are Turks, Arabs, Yugoslavs or other migrants. The local unemployment rate is 26%, and probably twice that among the immigrants. Work disappeared when subsidies to industry were withdrawn after the fall of the Berlin Wall. But Neuköllners are all too willing to live off Hartz IV social-security benefits, which provide a family with children with enough to get by. 'Long-term welfare paralyses people,' Mr Buschkowsky observes, sounding more like an American Republican of the 1980s than a leading member of Berlin’s Social Democratic Party. Children grow up thinking 'money comes from the state,' drop out of school and then raise children who repeat the cycle."

Koopmans menar att man i Sverige inte har vågat ställa krav på utlandsfödda som kommer hit. Man har inte skapat incitament för att lära sig svenska, eller ha mer kontakt med andra än de som kommer från hemlandet.

Och detta, mer än något annat, illustrerar behovet av ett nytt svenskt tankesätt kring integrationsfrågor, och hur dessa påverkas av välfärdsinsatser samt arbetsmarknadsregleringar.

Det är inte farligt att ställa krav. Det är kravlösheten som bidragit till att stjälpa integrationen såväl som skolundervisningen. Det viktiga är att kraven är sakliga, och att alla som behöver stöd för att uppnå dem ska få det anpassat efter individuella behov.

För att klara jobben och integrationen behöver morgondagens Sverige decentraliserad lönebildning, flexiblare arbetsrätt, mindre välfärdsstat, samt högre krav på och effektivare hjälpinsatser för utlandsfödda.

Dagens system har redan fått fruktansvärda konsekvenser. Det är hög tid att något händer med integrationspolitiken, välfärdssystemet och arbetsmarknaden.

Mer om Socialstyrelsens rapport, avtalsrörelse och arbetsmarknad: DN, SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, FP-Sollentuna, Katarina Nyberg Finn, Högberg, Claes Krantz, Thomas Böhlmark, Magnus, IYF.