Bland kristdemokrater och statliga bordeller

Valrörelsens hittills mest oväntade utspel kommer från KD-politikern Sofie Jakobsson. Enligt sajten Valpejl är statliga bordeller hennes näst viktigaste fråga (!). Så här förklarar hon sin ståndpunkt:

Statliga bordeller skulle framförallt skapa en trygg arbetsmiljö för de som jobbar med prostitution. En lösning där säkerhet, försäkringar, löneavtal och pension är självklart. Med dessa förutsättningar skulle samhället på ett smart sätt ta andelar från en marknad där kriminella styr och på så vis minska deras makt.

Att en politiker från något av de etbalerade partierna alls ifrågasätter den heliga sexköpslagen är anmärkningsvärt. Att det sker i valrörelsen, och inte under stiltjen under mandatperioden, gör det hela än mer spännande. Men mest uppseendeväckande är nog att förslaget kommer från en kristdemokrat. En företrädare för riksdagens mest moralkonservativa parti, som rymmer dinosaurier som Lennart Sacrédeus, är inte den första man väntar sig ett sådant här förslag från. Ibland överraskar politiken lite mer än vanligt.

Redan samma dag som förslaget uppmärksammades var pariet ute och fördömde det. Kvinnoförbundets ordförande säger att sexköp aldrig ska vara lagligt och att Jakobssons förslag "strider mot partilinjen". Det gör det garanterat, men än sen? Det är bra att det finns politiker som vågar tänka fritt och utamana gamla sanningar. Det kan man verkligen säga att hon gör i det här fallet.

I de liberala partierna inom Alliansen hade det inte setts med blida ögon; hur ser det då ut i regeringens konservativa kraft undrar man. En inte allt för vågad gissning är att Sofie Jakobsson kommer att få det tufft internt. Det är lätt att braka igenom åsiktstaket

Hon ska ha en eloge för ett så modigt utspel. Debatten om prostitution och sexköpslagen är näst intill död (eller snarare mördad) i svensk politik. Den så kallade "utredningen" av lagen som släpptes i somras var ett beställningsverk som skulle bekräfta politikernas bild av lagens förträfflighet. Justitierådet Anna Skarhed hade blivit mer än underkänd om det varit en akademisk uppsats och inte en statlig utredning. Nu fick hon i stället ett gäng ryggdunkningar.

Alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan så kunde man ju önska att den kunde debatteras på ett sansat och moget sätt. Men icke. Sexköp, tillsammans med bland annat legalisering av droger och ett slopande av alkoholmonopolet, tillhör den kategori frågor som är tabu i svensk debatt. Så borde det inte vara.

Själv tror jag inte att sexköpslagen har hjälpt de prostituerades, snarare tvärtom. Prostitutionen har flyttat under jorden och stigmatiseringen har äkat. En utvärdering från Nya Zeeland visar att en legalisering av prostitution har förbättrat situationen för de som arbetar inom sexindustrin. Men i Sverige är det få som är mottaglig för sådana fakta. Dogmatismen är allt för stark.

Jag har tidigare skrivit om ämnet här.

På samma tema: Hanna Wagenius (som skrivit ett antal - ett, två, tre - mycket bra inlägg om utredningen), Stockholmsflanören, Motpol, Yami och pandorna, Birgitta, APG29, Madonnan, Alliansfritt Sverige.

Konservatismen, andra vändan

Efter att jag skrivit både på bloggen här och på Newsmill om Kristdemokraternas nya idépolitiska omsvängning (om det ens är det?) fick jag ett genomtänkt svar av David Högberg, förbundsstyrelseledamot i KDU.

Högberg börjar missvisande med att påstå att ett avskaffande av ”subventionerna till förskolan” (den avgiftsfria allmänna förskolan för fyraåringar samt maxtaxan) skulle leda till en ökad frihet för alla familjer. Vi har inget emot skattesänkningar, men i det här fallet riskerar effekten att bli att föräldrar som studerar, är arbetslösa eller är låginkomsttagare inte har råd att sätta sina barn i förskola eftersom skattesänkningen de skulle få inte motsvarar förskoleavgiften, och det ökar knappast familjernas valfrihet.

Det är välkommet att Högberg inte vill att staten ska tvinga människor att leva som han vill att de ska leva. Det är också välkommet att Högberg inser att staten är dålig på att bygga upp värderingar. Så långt låter han ju faktiskt förvånansvärt liberal. Och på något plan så är det klart att en totalt värdeneutral stat är en självmotsägelse. En liberal stat måste givetvis bygga på vissa värderingar, såsom idéer om alla människors lika värde och om att demokrati är en nödvändig förutsättning för att statens tvångsmakt ska vara legitim.

Men dessa värderingar är, eller bör inte vara, kontroversiella i ett demokratiskt samhälle. Det är värderingar som utgör det som Herbert Tingsten kallade för en ”överideologi”, något som vi kan enas kring oavsett om vi är liberaler, konservativa eller socialister, och som vi dessutom kan enas kring oavsett vilken religion eller livsåskådning vi har. På det sättet kan den liberala demokratin, det vill säga en demokrati som även värnar om rättsstaten och mänskliga fri- och rättigheter, vara föremål för en ”överlappande konsensus”, för att använda John Rawls ord.

Det är oklart exakt vilka värderingar Högberg menar att alla människor måste präglas av för att samhället ska fungera, och som han därmed menar att staten måste bygga på och uppmuntra människor till. Om han bara menar att alla medborgare bör betrakta varandra som lika mycket värda och att de bör omfatta demokratiska värderingar, är detta inget problem. Redan idag är det ju en av skolans uppgifter att verka för att sådana värderingar sprids till eleverna. Vi liberaler brukar vara väldigt medvetna om att kampen om demokratin måste vinnas för varje ny generation.

Men det är nog inte bara det som Högberg menar. Han menar också att människor måste acceptera tydliga normsystem för att ett fritt samhälle ska fungera, och att dessa normsystem gärna kan vara tydligare än de är idag. Vi måste lära oss att fördöma varandra, att ta avstånd från varandra, för att det fria samhället ska fungera. Men vårt egentliga förhållningssätt måste vara mycket djupare än så. Vår vanliga reaktion när vi ser något vi inte gillar är att rynka på näsan i smyg, att hålla vår kritik för oss själva, att tänka men inte säga. Men ska vi ta steget ut och aktivt fördöma våra medmänniskor inför andra beroende på de livsval de fattar, inte bara någon enstaka gång utan hela tiden, då krävs det mer än så. Vi kan inte bara ogilla varandra. Vi måste nästan börja hata varandra. Om människan inte redan är ond blir hon sannolikt ondare i Högbergs samhälle. Och det förtroende som människor känner för varandra, en grad av förtroende som idag är en av de högsta i världen och en central faktor bakom vårt samhälles framgångar, ersätts av vaksamhet, missunnsamhet, och ett samhälle där man tar omvägar förbi varandra.

Ett sådant samhälle vill givetvis inte Högberg ha, men det är ett sådant han kommer att få. Han drömmer om ett samhälle där våra seder och bruk, våra uppfattningar om vad som är rätt och fel, är likadana. Men det han inte inser är att i ett samhälle som består av fria medborgare, där människor är fria att bilda sig egna uppfattningar, kommer vuxna människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om rätt och fel, om moral och etik. Pluralismen är här för att stanna. Vissa kommer att vilja leva i öppna förhållanden. Vissa kommer att vilja sätta sina barn på genusdagis. Vissa kommer att tro att tillbörlig respekt för de äldre i samhället inte kräver obrottslig lydnad mot etablerade uppfattningar. Och andra kommer att tycka precis tvärtom. Ett samhälle där vissa värderingar ständigt undertrycks, vare sig genom förbud eller genom medmänniskors och statens ogillande, är inte ett samhälle där alla småningom formas till att tycka det Högberg vill att de ska tycka. Det är ett samhälle där vissa människor aldrig kommer att känna sig hemma, där talet om alla människors lika värde och lika rättigheter bara blir tomma ord.

Så vilka värderingar bör då en liberal stat försöka uppmuntra? Att skolan bör bygga på en demokratisk värdegrund har jag redan sagt. Men låt mig också nämna ett annat värde: värdet av kritik, värdet av att tänka själv, bilda sig en egen uppfattning och ifrågasätta rådande normer. Demokratin är i mångt och mycket resultatet av två stora historiska processer, reformationen och upplysningen, som båda innebar ett ifrågasättande av etablerade värderingar. Den har aldrig drivits framåt av grå, själlös konformism, utan av nyfikna medborgare som vågat tänka annorlunda. Men i Högbergs samhälle är detta inte ett värde. Rätt och fel ska vara rätt och fel, oavsett om det är rätt och fel. Det bådar inte gott för det fria samhället.

Läs även andra bloggares åsikter om Konservatism, Kristdemokraterna, KDU, Liberalism

Artikel på Newsmill om Kristdemokraterna

Skriver på Newsmill i den pågående debatten om kultureliten, "verklighetens folk" och Hägglunds nyfunna intresse för Sveriges bibliotek:

Kristdemokraternas idéarbete verkar famla i mörkret. Samtidigt som man tar ett par betydande steg bort från en värdekonservativ detaljregleringsiver tar man samtidigt ställning i frågor som i högsta grad ska avgöras av de närmast berörda. I det här fallet är det kommunerna och de medborgare som nyttjar biblioteken. Om avsikten är att lämna vänsterns paternalism och detaljreglering är det givetvis klädsamt att man inte öppnar upp för en egen kulturkonservativ sådan.

Konservatismens roll inom alliansen

Roland Poirer Martinsson, chef på Timbro skriver ett par tips till Göran Hägglund och kristdemokraterna. Vanligtvis försöker Martinsson kritisera liberalismen på olika sätt (med blandad framgång bör tilläggas). Nu gör han ett försöka att mjuka upp bilden av kristdemokraterna. Tyvärr ser jag inget nytt i hans förhoppningar och inte heller något som inte redan finns inom alliansens liberala falang. Vilken roll kan egentligen ett i grunden värdekonservativt parti ha i en i huvudsak liberal allians?

Konservativa bör endast vara aktuella som samarbetspartners för liberaler om de är av den pragmatiska sorten snarare än den värdekonservativa och idealistiska. Med pragmatisk konservatism menas en konservatism som främst tar sig i uttryck i den försiktiga förändringen av samhället. Bevarandet av viktiga samhällsinstitutioner och en allmän försiktighet i det politiska förhållningssättet står i centrum. Denna konservatism kanske rentav är nödvändig. Den står dock inte i kontrast mot de andra borgerliga partierna. Det finns pragmatiska konservativa inom alla partier, inte minst inom Folkpartiet. Där tar det sig i uttryck på samma sätt som det gör inom Kristdemokraterna, genom en försiktighet gentemot politisk förändring.

Den konservatism som måste belysas och som i alla avseenden står lika långt ifrån liberalism som vänsterpartistisk planekonomi är den idealistiska värdekonservatismen. I Martinssons tips till Hägglund kommer ett par bra råd; fokus på skolor och integration av invandrare genom arbetsmarknad och inte bidragssystem. Det är dock inga nyheter och inget som inte redan finns representerat inom alliansen. Om den pragmatiska konservatismen redan finns representerad inom alliansen återstår då endast den idealistiska konservatismen. Vad händer med partiets varumärke om man lämnar den senare inriktningen?

Om Hägglunds förhoppning är att slippa statliga verk som sysslar med normkritik måste det givetvis vara lika oönskat med en stat som premierar vissa familjevärden eller kulturella institutioner. Visst kan liberalismen samexistera med konservativa inom alliansen, oavsett politisk färg. Men de kan och bör endast samexistera i vad de inte vill göra politiskt snarare än vad de vill göra politiskt. Det är endast denna "lämna oss ifred konservatism" som har en plats i alliansen. Det är givetvis i kritiken mot vänsterns förbudsiver och sociala ingenjörskonst som konservativa och liberala på riktigt kan hitta varandra. Denna kritik och motsatta förhållningssätt till politikens roll får dock aldrig spilla över till ett borgerligt dito av social ingenjörskonst, vare sig det är socialliberal paternalism eller konservativ idealism. Om Kristdemokraterna har lämnat den senare är det välkommet, men har man inte då lämnat den enda form av konservatism som inte redan finns representerad hos andra allianspartier?

Läs även andra bloggares åsikter om Kristdemokraterna, konservatism, Göran Hägglund