Framtiden för liberala partier (del 2)

Om drygt tre månader avgår jag som ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Jag blev medlem strax innan valrörelsen 2006. Jag har vid sidan av studierna och extrajobb sysslat med politik sedan 2006. Sedan 2009 på heltid. Något jag under hela min tid i politiken funderat på är vilken typ av miljö partier är och hur man man som aktiv i dessa socialiseras in i en viss miljö.

När jag valde LUF och Folkpartiet 2006 var det delvis för att jag såg inom liberalismen en självinsikt om politikens begränsningar. Detta är fortfarande något jag ser som liberalers huvuduppgift att värna i de politiska församlingarna.

Men sedan dess har jag insett vissa saker. De politiska partierna dras generellt med färre medlemmar, sämre representation av befolkningen i organisationerna. Samtidigt har inte partiernas makt i samhället minskat. Där råder nästan ett omvänt förhållande. På sätt och vis är detta en omfattande kris för den demokratiska legitimiteten. Det är allt färre personer som beslutar över ett oförändrat antal politiska områden.

Ofta brukar man i politiska sammanhang diskutera politiska sakfrågor och partiers varumärken. Men under de senaste månaderna har jag på otaliga folkpartiårsmöten talat om något annat, metapolitiken. Om partiers roll i samhället och hur medlemmar i ett liberalt parti kan se på sin egen plats i politiken. Detta vill jag gå in på lite närmare och då i synnerhet kopplat till liberala partiers förutsättningar.

Ett problem med partipolitiken är att den kan vara kvävande, som en riktigt dålig relation. De självständiga flyr och lämnar de som bättre står ut med den tryckande atmosfären. Många av de duktigaste och klokaste personerna jag känner inom politiken befinner sig sedan länge utanför partipolitiken. De har valt andra vägar i livet. Det existerar oerhört mycket kunskap och kompetens som befinner sig på armlängds avstånd från de politiska partierna. Slitna ord som öppenhet och flexibilitet är fortfarande främmande många partier. Man är alltför låst för personer som knackar på politiken.

Ett av politikernas största problem är att de är politiker. De lider av vad jag brukar kalla politisk närsynthet. Man är övertygad om att medborgare rationellt och i stora mängder funderar på politik, utspel och politiker. Faktum är att tiden en vanlig medborgare spenderar till att tänka på partier och politiker är minimal. Kanske därför framstår personer som i huvudsak spenderat sin tid inom partiet som så "politiska", deras perspektiv är i huvudsak partipolitiska. Detta betyder självklart inte att politiker försakat sin mänsklighet. Även en riksdagsledamot nattar sina barn och köper mjölk. Men distansen blir större och multipliceras när man omger sig med personer som enbart är partipolitiska. Man talar ofta om politiska dynastier där politiken går i släkten eller där man följt varandra sedan barnsben inom politiken.

Detta är ett problem om man befinner sig i ett liberalt parti. Liberalismen som ideologi är både oerhört positiv men också oerhört negativ i förhållande till politiken. Positiv för att demokrati, starka samhällsinstitutioner, rättsväsende och en fungerande marknad förutsätter rättvis och ickekorrupt politik. Negativ för att det finns en fara i att politiken blir sitt eget självändamål, att frågor politiseras och områden som mest av allt behöver mindre politik och regleringar riskerar att få fler. 

Paradoxen med liberaler i politiska partier är att de behöver ett mått av självinsikt, eller kanske rentav en gnutta självförakt. De måste inse att rollen som politiker inte innebär att de är oumbärliga eller ska utöka det politiska mandatet. Att vara liberaler måste förenas med insikten om de nödvändiga gränser som politiken måste omges med. Detta bör vara det utmärkande drag som skiljer liberaler från exempelvis socialdemokrater.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow uttryckte det att om allt man har är en hammare så kommer man behandla allt som om det vore en spik.  Samma gäller för politiker. Om man är begränsad till politiken som redskap för förändring kommer allt till slut att uppfattas som något som kan politiseras, eller förändras medelst politik. Ju längre tid man befinner sig inom politiken ju fler områden kommer vara spikar, redo att hamras på med politiken. Därför måste det vara ett mål för liberala partier att utöka sina företrädares föreställningsvärldar, bortanför de politiska horisonterna.

Lösningarna för liberala partier är flera. Det måste vara möjligt att komma in i partiet snabbare. Personer som inte har socialiserats in till rollen som politiker behöver stå sida vid sida med politiker. De kan båda lära varandra något. Avståndet mellan de inom och utanför politiken skapar språkförbistring. Politiker kan politikens villkor men de saknar ofta en känsla av nytänkande och lider av selektiv perception. De utanför politiken saknar ofta en förståelse för nödvändigheten av kompromisser och långsiktighet. Tillsammans har de något att lära varandra. Men det förutsätter att det finns fler sätt att arbeta eller bidra politiskt än den långa marschen genom partiet. De liberala partiernas utmaning är att vara antipolitiska inom politiken och även dra de nödvändiga organisatoriska slutsatserna av detta.