Håller för närvarande på och läser Bertil Ohlins memoarer. Den gamle partiledaren som styrde ett folkparti som tidvis var ledande borgerligt oppositionsparti. Under efterkrigstiden fick exempelvis Folkpartiet 41% av väljarna i Göteborg. Svårt att föreställa sig idag. Dock misstänker jag att vissa folkpartister mentalt fortfarande befinner sig i ett "ohlinskt" sinnestillstånd, dvs att de tillhör det ledande borgerliga partiet. Även om Ohlin var en klok och oerhört respekterad politiker var det något med hans anpassning till den Keynesianska tidsandan (liberaler anammar planering, konjunkturpolitik etc) som gör mig illa till mods idag. Hans socialliberalism var oerhört tongivande men inte bara något att vara stolt över.Dagens unga svenska liberaler står ganska många mil ifrån Ohlin och hans samtida C-ledare Gunnar Hedlund. Jag och CUF:s ordförande Hanna Wagenius deltog förra veckan både i Agenda där vi diskuterade C och FP:s framtid men skrev även i Aftonbladet. Vi återuppväckte dessutom samgångsidén. Den känns lika avlägsen och svårgenomförd som när jag och Hannas föregångare Magnus Andersson tog upp frågan för något år sedan. Tyvärr är det ett av få sätt att diskutera C och FP i framtiden. Frågan provocerar fundamentet för partierna och tvingar partiföreträdare att diskutera existensberättigande. Det är enbart bra.
I artikeln i Aftonbladet underströk jag och Hanna en tendens, som tillhör vår generation i ungdomsförbunden, att sätta idéerna och sakfrågorna i främsta rummet. Detta i kontrast till de som sätter organisationen, dvs partiet, främst. Detta gäller inte alla men det är en viktig iakttagelse. Partierna, dessa bergfasta institutioner i Svenskt samhällsliv är inte vad de har varit. Folkrörelsepartier har förändrats. Fått konkurrens av helt nya partiformer och politiska idéer.
Problemet för de liberala partierna är att en stor andel av alla i Sverige identifierar sig som liberaler men röstar inte på FP eller C. Liberalismen har segrat ihjäl sig. Detta anmärkte även GP:s Gert Gelotte lite syrligt i en klok ledarartikel. Det som är liberala idéer uppfattas av väljare finnas lite varstans. Kanske främst hos Moderaterna hävdade Gelotte. Och visst är det så. Det är få partier i riksdagen som är öppet antiliberala (SD och VP möjligen då) och flera partier har i någon del av sin politik en liberal agenda (MP, M, S, KD). Konkurrensen är tyngre än då FP kunde göra anspråk på att vara liberalismens enda och ohotade representant i Svensk politik.
Samma situation råder i många europeiska länder. Liberala partier har under efterkrigstiden haft svårt att hävda sig i många länder. Där de inte konkurrerar ut de konservativa partierna för de en tynande tillvaro. Norden har varit ett undantag. I såväl Sverige som Danmark har de liberala partierna tidvis varit de dominerande borgerliga partierna. Men i länder som Storbritannien och Tyskland har de liberala haft svårt att sätta den politiska agendan. Både FDP i Tyskland och LibDem i Storbritannien har tagit stryk av att sitta i regeringsställning.
Parallellt med denna utveckling kan man se att länder som Ungern och Polen aldrig riktigt utvecklade en liberal partikultur efter kommunismens fall. De partier som var liberala under 1990-talet blev konservativa, de liberala resterna försvann helt och har idag ersatts av nya politiska rörelser: hybridpartier som Palikots Lista i Polen (något så underligt som ett sociallibertarianskt antiklerikalt populistparti) eller de Gröna i Ungern som främst är aktiva i Budapest.
"Hvad vilja liberalerna?". Den frågan måste besvaras av liberalerna själva under en hektiskt kort period. Det finns redan nu tendenser inom FP att profilera sig aggressivt mot moderaterna för att därmed särskilja sig. Notera tonen i dessa två artiklar av LUF:are "Dags för en liberal utrikespolitik" respektive Liberala Studenter "Bryt med moderaterna" från Uppsala. Det är en ton som var ganska sällsynt för några år sedan inom Alliansen. Märk väl att profileringen sker från vänster. Man försöker i båda artiklarna utmåla moderaterna som ett ondskefullt högerspöke. Vad gäller utrikespolitiken är det inte mig emot, Carl Bildt behöver utmanas där. Men frågan är om moderaternas vurm för äganderätt är det som ska kritiseras från liberalt håll, vilket är fallet i artikeln från de liberala studenterna i Uppsala.
Det är många inom Folkpartiet som längtar tillbaka till en socialliberal guldålder där vi uppfattas som borgare med hjärtan. På det kommunala riksmötet hördes Jan Björklund lasta finanskrisen på "nyliberal politik". Man kunde nästan höra Ohlin börja prata om ramhushållning (den socialliberala varianten av planhushållning, inget sympatiskt med andra ord). Den typen av tomt ideologiskt poserande ger mig intrycket att man längtar tillbaka till ett socialliberalt idealtillstånd. På samma riksmöte fick Per Ahlmark de största applåderna för sin sågning av Carl Bildt.
Frågan är om denna sinnesstämningen sätter tonen för partiprogramsarbetet. Politik byggd på nostalgi blir sällan bra politik, i synnerhet inte när man inte riktigt verkar begripa vad detta socialliberala är förutom borgerlighet med "lite vänster" inslängt. Jag tror inte på denna framtid. De som är bäst på att vara vänster är givetvis socialdemokrater och alla till vänster om dem. Bäst på att vara pragmatiker och färglösa är de reformerade konservativa.
Liberala partier borde profilera sig på att plocka upp desillusionerade väljare från flera håll. Med radikalt liberal (blanda nu inte ihop detta med vänsterpolitik) politik i frågor som rör arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, integritetsfrågor, utrikespolitik, bostadspolitik och företagande har man den chansen. Det finns en stor uppsättning "hemlösa" reformfrågor med en tydlig liberal prägel. Jag jagar hellre dessa än moderater. Konsekvensen kommer i slutändan bli profilering i kontrast till moderaterna. Om sedan det är C eller FP som gör detta bäst, tillsammans eller åtskilda, är en annan fråga. Det jag är mån om är att liberalismen inte görs hemlös i Sverige, att den inte sprids ut mellan de som inte begriper den (MP) eller de som inte har styrka nog att stå upp för den (M).
Eftersom jag är del i den programkommitté som ska ta fram nytt partiprogram för Folkpartiet kommer jag säkert få flera tillfällen att återkomma till den här diskussionen.
Parallellt med denna utveckling kan man se att länder som Ungern och Polen aldrig riktigt utvecklade en liberal partikultur efter kommunismens fall. De partier som var liberala under 1990-talet blev konservativa, de liberala resterna försvann helt och har idag ersatts av nya politiska rörelser: hybridpartier som Palikots Lista i Polen (något så underligt som ett sociallibertarianskt antiklerikalt populistparti) eller de Gröna i Ungern som främst är aktiva i Budapest.
"Hvad vilja liberalerna?". Den frågan måste besvaras av liberalerna själva under en hektiskt kort period. Det finns redan nu tendenser inom FP att profilera sig aggressivt mot moderaterna för att därmed särskilja sig. Notera tonen i dessa två artiklar av LUF:are "Dags för en liberal utrikespolitik" respektive Liberala Studenter "Bryt med moderaterna" från Uppsala. Det är en ton som var ganska sällsynt för några år sedan inom Alliansen. Märk väl att profileringen sker från vänster. Man försöker i båda artiklarna utmåla moderaterna som ett ondskefullt högerspöke. Vad gäller utrikespolitiken är det inte mig emot, Carl Bildt behöver utmanas där. Men frågan är om moderaternas vurm för äganderätt är det som ska kritiseras från liberalt håll, vilket är fallet i artikeln från de liberala studenterna i Uppsala.
Det är många inom Folkpartiet som längtar tillbaka till en socialliberal guldålder där vi uppfattas som borgare med hjärtan. På det kommunala riksmötet hördes Jan Björklund lasta finanskrisen på "nyliberal politik". Man kunde nästan höra Ohlin börja prata om ramhushållning (den socialliberala varianten av planhushållning, inget sympatiskt med andra ord). Den typen av tomt ideologiskt poserande ger mig intrycket att man längtar tillbaka till ett socialliberalt idealtillstånd. På samma riksmöte fick Per Ahlmark de största applåderna för sin sågning av Carl Bildt.
Frågan är om denna sinnesstämningen sätter tonen för partiprogramsarbetet. Politik byggd på nostalgi blir sällan bra politik, i synnerhet inte när man inte riktigt verkar begripa vad detta socialliberala är förutom borgerlighet med "lite vänster" inslängt. Jag tror inte på denna framtid. De som är bäst på att vara vänster är givetvis socialdemokrater och alla till vänster om dem. Bäst på att vara pragmatiker och färglösa är de reformerade konservativa.
Liberala partier borde profilera sig på att plocka upp desillusionerade väljare från flera håll. Med radikalt liberal (blanda nu inte ihop detta med vänsterpolitik) politik i frågor som rör arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, integritetsfrågor, utrikespolitik, bostadspolitik och företagande har man den chansen. Det finns en stor uppsättning "hemlösa" reformfrågor med en tydlig liberal prägel. Jag jagar hellre dessa än moderater. Konsekvensen kommer i slutändan bli profilering i kontrast till moderaterna. Om sedan det är C eller FP som gör detta bäst, tillsammans eller åtskilda, är en annan fråga. Det jag är mån om är att liberalismen inte görs hemlös i Sverige, att den inte sprids ut mellan de som inte begriper den (MP) eller de som inte har styrka nog att stå upp för den (M).
Eftersom jag är del i den programkommitté som ska ta fram nytt partiprogram för Folkpartiet kommer jag säkert få flera tillfällen att återkomma till den här diskussionen.
Inlägg
