Igår debatterade jag mot SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand. Det är inte första gången jag deltar i debatter mot ordföranden i SDU. Jag har debatterat mot Gustavs föregångare, William Petzäll och ordföranden före honom, Erik Almqvist. Gemensamt för alla debatter är att det har varit djuplodande, ideologiska debatter med kunniga moderatorer. Syftet har varit att visa på skillnader och förklara ideologiska skillnader. Dessa debatter har pågått sedan 2009.
Jag bestämde mig tidigt när jag blev ordförande för LUF att jag ville debattera med SDU. Ingen sanning, ingen övertygelse kan vara stark om den inte utmanas och prövas. Därför insåg jag att behandlingen av Sverigedemokraterna, dvs glåpord och en överlägsen lathet aldrig kunde fungera. Den skulle bara stärka övertygelsen hos många att etablerade partier och politiska krafter inte har tillräckligt gott självförtroende för att möta Sverigedemokraterna.
Under den perioden jag har debatterat mot SD har vänstern ägnat sig åt två saker. Väldigt konsekvent bör tilläggas. Den första är att man ville bojkotta debatter mot Sverigedemokraterna. Tiga ihjäl dem, ignorera och helst ställa in debatter där de deltog. Jag minns en valrörelse i Skåne där vänsterflanken gapade tom. Man trodde att avsaknaden av bemötande, parat med moralisk storsinthet, skulle imponera på publiken. Det gjorde det inte. Den här taktiken lämnade man, den framstod till slut som löjeväckande. Många har idag glömt att detta var ett helt normalt sätt att handskas med nationalister.
Det andra man ägnat sig åt är att så ofta det går misstänkliggöra och bunta samman liberaler och konservativa med nationalister. Den här taktiken har fortsatt. Den är enklare eftersom den bygger på en grov anklagelse som man sällan behöver svara för. Kastar man dynga på någon fastnar alltid något. Så har personer som Anders Lindberg på Aftonbladet resonerat. Denna taktiken har nått sitt absoluta crescendo efter terrorattentaten i Norge. Det är alltjämt det mest kraftfulla vapen vänstern tycks ha i samhällsdebatten. Senast i raden av anklagelser kommer inte oväntat från Aftonbladet. Karin Pettersson skriver:
2010 hände något. Ett främlingsfientligt parti tog plats i riksdagen. Jimmie Åkesson skrev på Aftonbladet Debatt att muslimerna är vårt största utländska hot.
Plötsligt började delar av den etablerade borgerligheten att låta som i Danmark. ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”, skrev Johan Lundberg, chefredaktör för kulturkonservativa tidskriften Axess och Paulina Neuding, chefredaktör för liberala Neo, på DN Debatt.
Till skillnad från Karin Pettersson har delar av borgerligheten inte haft huvudet i en nationell ekokammare. De frågor som Paulina Neuding och Johan Lundberg lyfte, om normativ multikulturalism, om invandringens förutsättningar och hur man når samexistens i ett land med enorm mångfald, i både kultur och värderingar, är knappast något som uppfanns 2010. Eller lyftes in i Sverige för att SD dök upp. Neuding och Lundberg konstruerade inte en samhällsdiskurs när SD kom in i riksdagen. Möjligen aktualiserades många av frågorna när ett parti som i princip vill stoppa invandringen blev stort i rikspolitiken.
Det tåls sägas än en gång: att diskutera invandringens problem är inte liktydigt med att ge Sverigedemokrater eller Breivik ett carte blanche att fylla. Inom borgerligheten har man försökt ställa upp både alternativa problembilder samt egna lösningar. Inom vänstern har man med sällan skådad iver sökt misstänkliggöra meningsmotståndarna. Man har alltid varit sist på bollen i centrala frågor.
Många inom vänstern, däribland Karin Pettersson sitter på höga hästar. De tror att man med moralisk överlägsenhet och patos kan välta sina fiender. De som på allvar söker förstå problem och komma med egna lösningar, utifrån exempelvis liberal eller konservativ grund, anklagas för att vara medlöpare. Att diskutera, problematisera och komma med lösningar på samtidens migrationsdilemman är numera liktydigt med att vara som Breivik. Det enda gemensamma, tycks vara, att man inte håller med Karin Pettersson eller Aftonbladet.
Under gårdagens debatt efterlyste moderatorn, Andreas Johansson Heinö, min och Gustav Kasselstrands syn på invandring. Jag inledde med att säga att jag principiellt är för fri rörlighet, vilket för övrigt både Paulina Neuding och Johan Lundberg också är, senast jag kollade (Sådana obekväma detaljer försvinner lätt när man söker koppla samman dem med massmördare). Men att jag samtidigt inser att en invandringspositiv linje förpliktigar. Det kräver svar på hur man vill se de problem som uppkommer på bästa sätt ska lösas. Det räcker inte att känna att man är rätt ute, man måste också ha rätt.
Det finns två sätt att möta samtidens utmaningar. Ett är att debattera, belysa, förstå samhällsproblem, bekämpa främlingsfientlighet och rasism samt komma med en alternativ lösning. Ett annat sätt, plågsamt exemplifierat med Karin Pettersson text i Aftonbladet, är att med indignation och i affekt stämpla meningsmotståndare med de värsta av anklagelser och med en sån avsaknad av intellektuell hederlighet att klockorna stannar. Det är skamligt att en vänster i upplysningens och folkbildningens tradition har sjunkit så lågt.
Inlägg
