Om Nato och Libyen

Skriver på Newsmill om NATO och Libyen:

Hade inte NATO infört en flygförbudszon och eliminerat Khadaffis tyngre militära stridskrafter är det inte säkert att man idag hade firat friheten i Tripoli. Det är viktigt att nu komma ihåg hur situationen såg ut tidigare i vår. När Benghazi belägrades blev det uppenbart att de oppositionella styrkorna inte hade den stridsvana eller utrustning som behövdes för att besegra Khadaffis styrkor. NATO:s intervention har varit helt avgörande för att störta Khadaffis regim.

Interventionen från NATO visar med all önskvärd tydlighet att ett kraftfullt militärt ingrepp, utfört på rätt sätt och med en klok avgränsning, kan vara konstruktivt för demokratiseringen av ett land. Det är dags att begrava den trötta och dogmatiska imperialistkritik som länge obstinat kritiserat alla militära interventioner.

Läs hela här. Annan läsning på samma tema är Daniel Drezners blogginlägg på Foreign Policy om vinnare och förlorare efter konflikten samt Blake Hounshells "Was it worth it". Noterar även att Andreas Malm skriver på Aftonbladet om segern i Tripoli. Han nämner NATO lite försiktigt, alltid något. Däremot är avslutningen spännande:

Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina… Det är, när allt kommer omkring, 2011.

Precis. Efter Khadaffi är det hög tid för tyranner som Zapatero och Cameron att falla. Ropen ska skalla, relativisering av friheten åt alla!