Läser artikel om ickevåld och Libyen:
Att det inte tog ännu längre tid och krävde ännu fler dödsoffer har inte militära förklaringar. Khaddafis regim var redan på fallrepet när operationen inleddes och massiva ickevåldsliga kampanjer hade sannolikt fått samma resultat.Det finns i den här typen av situationer två sätt att tänka.
Antingen kan man ha principer och låta dessa möta verkligheten. Ibland fungerar ens principer, ibland gör de det inte det. Man får vara pragmatisk från fall till fall.
Eller så möter man världen med sina principer och väljer att inte anpassa principerna efter verkligheten. Väljer verkligheten att ge en en oväntad utmaning böjer man sig inte, det är verkligheten som får göra det.
Artikeln jag citerar ovan tillhör kategori två.
Jag sympatiserar med en ickevåldsprincip, verkligen. Men jag tror inte att den hade hjälpt det Libyska folket. En ickevåldsprincip hade troligtvis, paradoxalt nog, lett till betydligt mer våld av den enkla anledningen att Khadaffiregimen, likt Assadregimen använt våld från dag ett.
De har, till skillnad från den Tunisiska och Egyptiska regimen inte varit rädda att ta till våld. De har dessutom inte haft samma relation till militären som existerar i både Tunisien och Egypten, dvs en stark oberoende militär.
Man kan alltså fortfarande likt mig vara en anhängare av ickevåldsprinciper. De är alltid att föredra. Men avsaknaden av våld är inte alltid det som leder till mindre våld i slutändan. Att enträget hoppas att verkligheten alltid följer ens vilja är inte en dålig princip, det är galenskap.
Inlägg
