För några år sedan stod jag i en kö på Posten. Bakom mig ett par personer, framför kassan en arg kvinna som skällde ut den postanställda kvinnan. Hon från posten verkade märkbart obekväm med situationen.
Efter en avhyvling som varade i flera minuter fick jag nog. Jag förklarar för den arga kvinnan att hon får ta det här senare med kundtjänsten, det är många som väntar bakom oss. Kvinnan blir då ännu mer upprörd och springer skrikande iväg med orden att jag "som försvenskad svartskalle borde skämmas", att jag som svartskalle istället borde solidarisera mig med henne mot svenskarna.
Utskällningen fick mig att tänka till. Att reduceras till en roll som invandrare och enbart agera med ett kollektivt invandrarintresse är för mig en helt främmande tanke. Att påtvingas en godtycklig lojalitet eller ett objektivt (för att parafrasera Lenin) gruppintresse.
Jag får en liknande känsla när jag läser Carlos Rojas text på SVD Brännpunkt idag. Rojas talar om en svennekultur och han talar om en blattekultur. Han talar om förortens folk och han talar om den politiska adeln. Jag skulle kunna kalla Carlos Rojas för rasist. Men det kommer jag inte göra. Han verkar nämligen inte förstå vad det är han sysslar med.
Genom att göra personer i förorten till blott bärare av faktumet att de är invandrade eller barn till invandrare blir deras tillhörighet monokrom. Deras förhållande till politiken kan inte förstås med andra glasögon än att de är underprivilegierade och att det finns en politisk adel som håller dem utanför. Offerrollen blir den enda identifikationen och konfliktytan blir tydlig: förorten mot svennarna.
Om invandrare och barn till invandrare har något problem är det just att de blir stämplade, av sig själva, av sin omgivning, av främlingsfientliga, av Rojas. Deras mandat att ta politiskt inflytande blir inte att de är personer med en vilja att förändra. Utan att de gör något för kollektivets räkning, tiden är ju ändå inne att ges politiskt inflytande. Om jag är politiskt aktiv vill jag inte bli lyssnad till eftersom jag är barn till invandrare, förhoppningsvis är det för att jag har något att säga.
Offerrollen är farlig eftersom den reproducerar självbilden som hjälplös, vare sig denna är korrekt eller inte. Den fråntar individen ansvar och friheten att på egna meriter klara sig. Istället blir både misslyckande och framgång enbart avhängigt faktumet att man är invandrare. Misslyckas man är det diskrimineringens fel. Lyckas man är det eftersom svennarna gett en utrymme. Meritokratins död. Seger för den positiva och negativa särbehandlingen.
Rojas säger att han försökt med partier men att han "kan inte den här kvasidemokratiska kulturen". Det ska tydligen gå i arv, kunskapen om det där med föreningsdemokrati. Folkrörelser som blodsteori? Nej Rojas. Det är inte så svårt. Även jag är född till invandrade föräldrar. Personer helt utan politisk bakgrund. Det är ingen mysterium det där med föreningar eller partier. En så företagsam person som Rojas borde inte ha det så svårt.
Det där med mötesordningar och föreningsdemokrati har för övrigt ett viktigt syfte. Vi ska inte gå in noga på det, men traditionen (vilket det är!) har konsekvensen att Sverige är ett ordnat och prydligt demokratiskt land, i ordets bredaste bemärkelse.
Miljonprogrammets invånare framställs av Rojas som någon typ av imbecilla idioter som på grund av sin oförståelse för den där märkliga föreningsdemokratin är oförmögna att ta plats i partier. Tala för dig själv. Inte tror jag att driftiga och duktiga personer, även i förorten också kan lyckas att följa en mötesdagordning. Förortens invånare ska inte förväntas lära sig hur partier fungerar utan ska istället ges inflytande.
Tro inget annat än att jag vill att alla i Sverige, oavsett härkomst, deltar i samhällsutvecklingen. I synnerhet de personer som känner längst avstånd till politiken. Men att göra som Rojas är att öppna för en typ av motsättningar som inte leder till något gott och allra minst politiskt deltagande.
Efter en avhyvling som varade i flera minuter fick jag nog. Jag förklarar för den arga kvinnan att hon får ta det här senare med kundtjänsten, det är många som väntar bakom oss. Kvinnan blir då ännu mer upprörd och springer skrikande iväg med orden att jag "som försvenskad svartskalle borde skämmas", att jag som svartskalle istället borde solidarisera mig med henne mot svenskarna.
Utskällningen fick mig att tänka till. Att reduceras till en roll som invandrare och enbart agera med ett kollektivt invandrarintresse är för mig en helt främmande tanke. Att påtvingas en godtycklig lojalitet eller ett objektivt (för att parafrasera Lenin) gruppintresse.
Jag får en liknande känsla när jag läser Carlos Rojas text på SVD Brännpunkt idag. Rojas talar om en svennekultur och han talar om en blattekultur. Han talar om förortens folk och han talar om den politiska adeln. Jag skulle kunna kalla Carlos Rojas för rasist. Men det kommer jag inte göra. Han verkar nämligen inte förstå vad det är han sysslar med.
Genom att göra personer i förorten till blott bärare av faktumet att de är invandrade eller barn till invandrare blir deras tillhörighet monokrom. Deras förhållande till politiken kan inte förstås med andra glasögon än att de är underprivilegierade och att det finns en politisk adel som håller dem utanför. Offerrollen blir den enda identifikationen och konfliktytan blir tydlig: förorten mot svennarna.
Om invandrare och barn till invandrare har något problem är det just att de blir stämplade, av sig själva, av sin omgivning, av främlingsfientliga, av Rojas. Deras mandat att ta politiskt inflytande blir inte att de är personer med en vilja att förändra. Utan att de gör något för kollektivets räkning, tiden är ju ändå inne att ges politiskt inflytande. Om jag är politiskt aktiv vill jag inte bli lyssnad till eftersom jag är barn till invandrare, förhoppningsvis är det för att jag har något att säga.
Offerrollen är farlig eftersom den reproducerar självbilden som hjälplös, vare sig denna är korrekt eller inte. Den fråntar individen ansvar och friheten att på egna meriter klara sig. Istället blir både misslyckande och framgång enbart avhängigt faktumet att man är invandrare. Misslyckas man är det diskrimineringens fel. Lyckas man är det eftersom svennarna gett en utrymme. Meritokratins död. Seger för den positiva och negativa särbehandlingen.
Rojas säger att han försökt med partier men att han "kan inte den här kvasidemokratiska kulturen". Det ska tydligen gå i arv, kunskapen om det där med föreningsdemokrati. Folkrörelser som blodsteori? Nej Rojas. Det är inte så svårt. Även jag är född till invandrade föräldrar. Personer helt utan politisk bakgrund. Det är ingen mysterium det där med föreningar eller partier. En så företagsam person som Rojas borde inte ha det så svårt.
Det där med mötesordningar och föreningsdemokrati har för övrigt ett viktigt syfte. Vi ska inte gå in noga på det, men traditionen (vilket det är!) har konsekvensen att Sverige är ett ordnat och prydligt demokratiskt land, i ordets bredaste bemärkelse.
Miljonprogrammets invånare framställs av Rojas som någon typ av imbecilla idioter som på grund av sin oförståelse för den där märkliga föreningsdemokratin är oförmögna att ta plats i partier. Tala för dig själv. Inte tror jag att driftiga och duktiga personer, även i förorten också kan lyckas att följa en mötesdagordning. Förortens invånare ska inte förväntas lära sig hur partier fungerar utan ska istället ges inflytande.
Tro inget annat än att jag vill att alla i Sverige, oavsett härkomst, deltar i samhällsutvecklingen. I synnerhet de personer som känner längst avstånd till politiken. Men att göra som Rojas är att öppna för en typ av motsättningar som inte leder till något gott och allra minst politiskt deltagande.
Inlägg
