Den hemska ungdomen

Den som deltog i moralpaniken kring den hemska ungdomsgenerationen som vill ha starka ledare och struntar i demokratin kan nu vara lugn (eller väldigt orolig!). Henrik Ekengren Oscarsson, pålitlig statistiker från statsvetenskapens huvudstad i Sverige, Göteborg, har nämligen kastat lite ljus över situationen med ett välresearchat inlägg.

Jag vill inte vara den som säger "vad var det jag sa?". Men tänker göra precis det och påminna om hur jag då kommenterade det hela när journalister ringde. Praxis verkar för övrigt vara att när någon ringer och konfronterar politiker med en rapport eller liknande, i synnerhet om tesen överensstämmer med ens åsikter, sväljer man i regel det hela med hull och hår.

Att inte inse sitt eget bästa..

Första gången jag besökte Arvikafestivalen var 2001. Jag minns fortfarande spelningarna med The Orb och Orbital, många fler festivalbesök blev det (missade två under 00-talet). Men festivalen fick hybris och insåg inte sina komparativa fördelar.

Man hade sitt ganska stora hörn i festivalsverige. Men dåliga satsningar, ett finger till den trogna publiken och en sen reträtt till sina rötter gjorde att det inte höll. Man hade nog med klokare val kunnat behålla sin gamla publik rätt länge till.

Nu är det slut. Vilket är oerhört tråkigt och en förlust för alla som gillade att dansa till obskyr psytrance, se märklig performancekonst eller springa mellan en Kentspelning och tung electronica. Johan Norberg skriver klarsynt (medveten ordvits) om det hela i en Metrokrönika:

Förra året kollapsade strategin och konkursen var nära. Det blev en rad sista halmstrån. Ett var det bisarra PR-utspelet om 50/50-fördelning mellan män och kvinnor på scenen, vilket gjorde att de fick tänka mer på artisternas kön än deras attraktionskraft. Ett annat att gå tillbaka till en renodlad elektronisk profil, men det skrämde bort den nya publiken utan att locka tillbaka den gamla.

Bild från Marras.

Borgerliga konflikter: nitpicking på hög nivå

Under en debatt på Södra Latin i Stockholm ställde en elev på skolan frågan till de tre uttalat ickekonservativa förbunden (KDU fick alltså inte frågan) hur de kunde stå ut med böghatande konservativa.

Jag svarade att visst finns det meningsskiljaktigheter, vissa fundamentala, andra sakpolitiska. Jag har lite till övers för konservativa (eller andra) som använder politiska medel för att ställa människors liv och relationer tillrätta, men har inga problem med konservativa som vill lämna staten utanför privatlivet, oavsett anledningar till detta. Ofta lånar jag Torbjörn Tännsjös uppdelning av pragmatisk konservatism och idealistisk konservatism. Det ena är en hållning och förhållningssätt, alla kan vara försiktiga i förändringar av samhället, det andra är en dogmatisk och ofta religiöst motiverad konservatism.

Faktum är att mer förenar oss än vad skiljer oss åt. Men den mänskliga naturen är tyvärr behäftad med nitpicking. Liberalismen i alla dess former överlappar med konservatismen och det är inget vi kommer ifrån. Försöken att göra borgerligheten i Sverige till klassisk konservatism kommer misslyckas, likaså försöken att göra det till en klassiskt liberal rörelse. Det är en ömtålig, möjligtvis tillfällig allians (nu syftar jag inte enbart på den partipolitiska alliansen). Men en som bör kunna fungera.

Konflikterna påminner mig om invändningarna mot sammanslagningen av C och FP. "Kulturen är för olika", "Vi har olika historia", "C är lantisar" osv. Mitt standardsvar på dessa kulturella invändningar är alltid: skillnaderna inom ett parti är troligtvis lika stora som mellan partierna. Gränserna för idéerna är i regel helt arbiträra och alltid flexibla. Ena dagen känner jag stor idégemenskap med konservativa, i vissa frågor med libertarianer och andra frågor med socialliberaler. Jag kallar för mig liberal utan prefix av den enkla anledningen att ideologier inte är statiska orörliga ting.

Det finns många exempel på när den ena eller andra gruppen försöker skjuta på den andra. Minns Erik Ullenhags artikel om Centern och nyliberalismen, eller Mattias Svenssons slakt av socialliberalismen, och nu bråken mellan Poirier Martinsson och Norberg. För att inte tala om hur liberaler av olika traditioner behandlas av libertarianerna på Flashbackforumet.

Jag menar inte att man inte bör ha diskussioner, även tunga politiska diskussioner, inte heller vill jag släta över de skillnader som existerar. Men med varje konflikt bör följa en gnutta ödmjukhet över det som faktiskt förenar. Annars är vi inget annat än vänstersekter som bråkar om ideologisk renlärighet. Fraktioner och splittringar som sitter kvar i eviga bråk som står i vägen för förändringar av samhället. Ideologiska kamper är både centrala för idéers utveckling men de är även höjden av navelskåderi. När det lutar åt det senare försvinner möjligheterna att samarbeta.

Norberg skriver i sin Expressenartikel är att borgerligheten är svår att nagla ner, "man känner igen den när man ser den" menar han att många i Timbroantologin om borgerligheten skriver. Det får duga. Borgerligheten behöver inte vara något annat än en form för samverkan, det finns ingen poäng att skapa eller utkristallisera en borgerlig överideologi. Om inget annat är det negativt för idéutvecklingen som tveklöst skiljer sig åt. Men om det där samarbetet ska fungera måste det finnas en vilja att både sortera ut det som förenar och det som skiljer åt. Inte att skilja ut det som splittrar och därefter deklarera att det inte finns någon gemensam grund. Då är vi tillbaka till den gamla borgerlighetens sektliknande gnabb.

Slutreplik om nationalism

Anton Landehag har nu inkommit med slutreplik. Jag måste tyvärr konstatera att antingen förstår inte jag honom, eller så förstår han inte mig. Det får läsarna avgöra. Min slutreplik kanske blir tydligare om jag direkt citerar Landehags textstycken här. Vi börjar:

Vad som till att börja med måste klargöras är att jag inte som Cwejman verkar uppfatta det ser en självklar likhet mellan etnicitet, eller blodsband, och nationell identitet.

Vilket även jag var med än tydlig att åtskilja mellan. Nationell identitet, och all identitet kan byggas på många sätt. Det är upp till oss att välja vad som är viktigt, både politiskt och informellt.

Det finns självklart problem som rör kollektiva identiteter i stort. Amartya Sen behandlar detta i sin bok ”Identity and Violence” och menar att just synen på identiteter som oföränderliga och omöjliga att kombinera med andra är ett stort problem och riskerar att elda på konflikter i världen.

Tack för referensen, men inget i min text ifrågasätter att kollektiva identiteter inte är problem ibland. Just därför bör vi vara aktiva med att förhålla oss till dem konstruktivt, de försvinner inte för att vi, som Landehag, säger att de är dumma.

Det är just den svenska nationella identiteten som är i fokus. /../Problem som rör den svenska nationella identiteten, dvs. att den i alltför hög grad är uteslutande och inte möjlig att kombinera med övriga nationella identiteter, är det jag fokuserade på i mitt tidigare inlägg.

Men diskussionen handlar inte om hur saker och ting nödvändigtvis är eller behöver vara utan hur vi vill förändra sakernas tillstånd. När det kommer till identitet och nationalitet så är det, som Landehag även verkar förstå, en fråga om processer och strukturer. Därför är det bättre att involvera sig i skapandet av en god medborgerlig patriotism istället för att komma med självklarheter, dvs att "nationalism är hemskt".

Utan för en värld där människor kan ha flera överlappande identiteter och där svenskheten inte är kopplad till en viss etnisk grupp utan är öppen och inkluderande.

Med sin avslutning verkar vi eniga, jag vill också ha se möjligheten till överlappande identiteter. Men det är inte riktigt så lätt eftersom Landehag motsäger sig själv när han i föregående inlägg avslutade med orden:

Om en människa endast kan vara svensk om den är det med utgångspunkt i sin etnicitet och/eller kultur och om denna svenskhet är förknippad med positiva värderingar i stil med jämställd, demokratisk, tolerant, strävsam och liknande finns en tydlig tendens att denna person inte omfattas av dessa positiva företeelser utan blir inmålad i ett kvinnoförtryckande, odemokratiskt och intolerant hörn.

Om man inte kan enas om vad något kan eller bör vara kan man inte heller enas om vad det inte kan vara. En gemenskap byggd på inget är ingen gemenskap, det är ett tomt ord, en politisk floskel utan innebörd.

Jag ser inga problem med att tala om en svenskhet byggd på positiva samhällsfenomen som demokrati, individualism, jämställdhet, värnandet av naturen etc etc. Dessa är inte partikulära, de är universella begrepp men jag ser inget problem med att de både beskriver Sverige men även är normbildande i just Sverige.

Bättre och tätare städer

Både Malin Lernfelt (GP) och Isobel Hadley-Kamptz (Expressen) skriver bra om stadsbyggnadsfrågor och hur man bör bygga en tät och levande blandstad:

Med tredimensionell fastighetsbildning och en medveten satsning på att bygga lokaler för restauranger och butiker i bottenplan, kontor en våning upp och lägenheter (på så sätt slipper boende vissa störningsmoment) på de översta våningarna, skapas ett område som lockar många olika sorters människor. Såväl lokaler som bostäder bör givetvis vara av varierande storlek och ha olika upplåtelseformer.

Hadley-Kamptz skriver om hur företagens intressen i kombination med politikernas svaga vilja leder till problem för hur städer konstrueras:

Leder till den sortens bebyggelse, utslängda företagsparker, köpcentra och åtskiljda villa­mattor, överallt i världen. Dessa minskar i sin tur kollektivtrafikanvändningen och ökar bilismen. Den inneboende ekonomiska logiken i det är självklar, trots att få egentligen vill ha det så.

Nationella projekt

Anton Landehag, ordförande för Ungdom mot rasism skriver ett klokt inlägg i diskussionen om svenskhet och nationalism som fördes på Newsmill kring nationaldagen. Nedan har jag skrivit en replik på detta inlägg:

Det stämmer att tillhörighet per definition måste definieras utifrån vad det inte är. Men är det ett problem? Är inte alla typer av tillhörigheter per definition uteslutande i någon mån? Om man är emot kulturell mångfald är man per definition utesluten från en viss typ av gemenskap och vice versa. Men behöver det alltid vara ett problem? Det existerar uteslutande gemenskaper i Sverige oavsett om de definieras som politiska eller nationella. Sedan kan de vara mer eller mindre uteslutande, ofta kan de kombineras.

Landehag tar upp en rad europeiska nationalstater och hur dessa har skapats. Notera ordet skapats. Det är tveklöst så att nationer politiskt kan konstrueras. Men nationell tillhörighet uppstod inte ur ingenstans med de politiska processerna, tillhörigheter existerade även innan nationalismen, de var helt enkelt inte kopplade till nationen utan orten, religionen, kulturen - alla dessa även lika exkluderande. Man kan antingen ignorera tillhörigheter eller göra dem öppna för att bli en del av dem.

Det finns inget som säger att nationalism av alla typer idag måste vila på en uteslutande essentialistisk grund, dvs att blodsband avgör vilken eller vilka nationer man tillhör. Ta Frankrike och USA som exempel på den motsatta nationalismen som är öppen vare sig man härstammar från landet eller emigrerar dit. Även dessa är en typ av nationalism som kan samexistera med andra tillhörigheter. Landehag verkar tro att diskussioner om nationalism alltid landar i frågor om etnicitet och därmed blodsband. Så behöver verkligen inte vara fallet i en modern diskussion om begreppet "svenskhet", tvärtom.

Om nu Landehag menar att nationalismen är en konstruktion, vad förhindrar då personer från att omforma en idé om den nationella tillhörigheten? Är tillintetgörelse av identiteter och nationella projekt det enda alternativet för att undvika de många tveklöst obehagliga konsekvenserna av nationalism?

Gäller även tillintetgörelse av nationalismen alla de minoriteter som befinner sig i Sverige? Vill Landehag motverka de Kurder som känner stor tillhörighet till sin nation, en tillhörighet som definitivt exkluderar många Assyrier och Turkar, eller gäller enbart motståndet mot nationalismen när det kommer till de (i pluralis) svenska nationalismerna?

Alla typ av tillhörighet har potentialen att utesluta annat. Istället för att helt sonika avfärda en känsla av tillhörighet borde Landehag konstruktivt bidra till en diskussion om hur identiteter och nationella idéer bör kunna samexistera. Tillhörighet blir först negativt om våld, tvång eller förnekelse för människors identitet kopplas till den.

Om man förnekar att människor kan känna flera tillhörigheter då är man ute på tunn is. Men det är inte nationalism i sig som borde vara i skottgluggen utan vissa varianter av nationalism. Många i Sverige tycker att deras känsla av tillhörighet är viktig, både hemlandets identitet men även den svenska. Målet borde vara att alla ska kunna känna samhörighet i Sverige, vägen dit går inte genom att eliminera det svenska utan att omforma och omfamna detta.

Utifrån denna liberala inställning till identitet och nationalism kan man definitivt motivera att vissa saker inte hör hemma i en gemenskap. Om det som exkluderas ur en idé om det svenska inte är något som är eftersträvansvärt vad är då problemet? Det viktiga är att man har rätten att tycka och säga precis vad man vill. Det är en skillnad på att bygga tillhörighet i det privata eller att med lag och att skapa en gemenskap.

Sedan ifrågasätter jag påståendet att värden som jämställdhet och demokrati skulle vara partikularistiska. Båda värden är per definition universellt applicerbara och snarare än att betrakta dem som "svenska" vore det bättre att säga att de är vanligt förekommande eller normbildande i Sverige. Det kan man ha vilka åsikter som helst om. Men man ska inte acceptera värden enbart för att de är vanliga i Sverige och därför anses typiskt svenska. Man ska värdera dem utifrån om de gör något gott. Det behöver därför inte vara något negativt om dessa värden då är goda och kan anses eftersträvansvärda.

Problemet är att Landehag inte ger något motexempel på vad han vill ha för gemenskap i samhället. I slutet av sitt inlägg menar han att oavsett om tillhörigheten är byggd på medborgarskap eller etnicitet så utesluter den människor. Men man kommer inte ifrån att tillhörigheter alltid existerar, vare sig vi diskuterar dem eller inte - det finns alltid glastak i samhället.

Om vi öppet omformar och skapar en svensk gemenskap finns dock en möjlighet att göra den inkluderande och möjlig att bli en del av. Faran finns annars att alla förnekar gemenskapen men att människor ändå stöter på osynliga barriärer som existerar. Det är inte kontroversiellt att påstå att i Sverige värderas jämställdhet högt. Man kan förhålla sig skeptisk till detta men det är ett objektivt faktum att det är så. Är man därför extremt reaktionär i sitt förhållningssätt till kvinnans ställning i samhället får man finna sig att det kommer uppstå problem i många situationer.

Jag har verkligen inget problem om att ha visioner för ett gott samhälle, till skillnad från Landehag har jag inte heller något emot om dessa är uteslutande. Att jag vill utesluta diktatur ur detta innebär inte att jag vill förbjuda människor att hysa ickedemokratiska (eller jämställdhetsfientliga) åsikter, däri ligger en viktig skillnad. Landehag verkar ignorera att flera av inläggen i Newsmilldebatten handlar om att man genom en medveten process kan skapa en mer inkluderande tillhörighet. Istället verkar det som att Landehag genom sin historiska exposé landar i att klassisk nationalism är dåligt, men vem, förutom de klassiska nationalisterna ifrågasätter detta?

Utsatthet som identitet

Skriver i Nerikes Allehanda (ej på nätet) om offermentalitet, bildningsideal och faran som finns med att lasta samhället för sina olyckor:

Bland afroamerikanska ungdomar i USA kan en hårt studerande tonåring anklagas för ”acting white”, dvs. att man är en plugghäst och vill komma in på ett fint college eller universitet. Ambitioner och driv kopplas samman med ”vithet” och anses därför inte önskvärt. Problemet är inte bara amerikanskt. I miljöer där hopplöshet fortsätter genom generationerna är det i regel en känsla av offerskap och hopplöshet som fått fotfäste.

Fattigdom behöver inte per automatik innebära låg utbildningsnivå. Föräldrar som sporrar sina barn till bildning och arbete är inte förhindrade att göra det i fattiga miljöer. I synnerhet inte i Sverige där utbildning inte är en fråga om inkomst utan främst om socialt kapital. En fattig familj kan välja allt från småskola till grundskola och gymnasium som förbereder barnet för livet. I USA har olika typer av charter schools (en motsvarighet till friskolor) under de senaste decennierna visat att man inom den afroamerikanska gruppen lyckats vända den negativa trenden med låg studiemotivation. Genom högt ställda krav, flexibel pedagogik och skolor som sätter upp långt ställda mål har man lyckats skapa ett bildningsideal.

Känslan av isolation och omöjliga hinder i vägen på arbetsmarknaden och i utbildningen riskerar att förvärras av ett samhälle där ansträngning inte lönas. Därtill upprätthåller diskriminering och segregation bilden av ett samhälle som på förhand har avgjort vilka som ska bli vinnare och förlorare.

Det existerar såväl en dröm om USA som den amerikanska drömmen i sig. Det både saknas en dröm om Sverige eller en” den svenska drömmen”. Istället för att ge alternativa förebilder och en skola som förmår att inspirera har en generation av barn till invandrare försatts i en känsla av permanent hopplöshet. Sverige är inget fattigt land, inte heller saknas det framtidsutsikter för den som gör rätt för sig och anstränger sig.

Skillnaden i syn på utbildningen skiljer sig förvisso mellan olika invandrargrupper men de största skillnaderna finns inom grupperna. Den avgörande skiljelinjen är mellan pojkar och flickor. Medan många flickor studerar flitigt väljer pojkarna en annan väg. Den tragiska parallellen mellan den afroamerikanska gruppen i USA och många invandrargrupper i Sverige är att offerskapet görs till den centrala beståndsdelen av den egna identiteten.

En samhällsanda som lägger ansvaret för det goda livet på offentligheten kommer även få finna sig att det är offentligheten som skuldbeläggs vid misslyckanden. Att vänta på att offentligheten kommer lösa problemen med utanförskap är inte en långsiktig hållbar inställning.

Känslan av utsatthet och offerskap är ofta befogad, diskriminering är alltjämt ett stort problem i det svenska samhället. Däremot kan aldrig offerskapet tillåtas bli den permanenta delen av den egna självbilden. Hanteringen av en låg tilltro till utbildningens värde bland barn till invandrare bör tillhöra en av de viktigaste utmaningarna framöver.

Fri rörlighet och välfärdsstaten

Liberala Studenter tar upp ett mycket angeläget problem i en essätävling med temat "Öppna gränser och välfärdsstaten":

Liberala studenter anordnar på temat ”Öppna gränser och välfärdsstaten” en essätävling. Diskutera välfärdsstatens utmaningar men också möjligheter i en värld med öppna gränser. Står rätten till social trygghet i konflikt med rätten till att röra sig fritt?

Bidragen ska vara i essäform på mellan 8 000-12 000 tecken (inklusive mellanslag). Bidrag skickas till setterborg@liberal.se senaste 15 september 2011. Man behöver inte vara med i Liberala studenter för att delta i tävlingen. Det vinnande bidraget kommer att publiceras i den liberala idétidskriften Liberal Debatt. Vinnaren får dessutom en fin boksamling.

Essätävlingen är öppen för alla. För några år sedan släppte LUF en rapport på temat.

Om det är någon fråga som är viktigt för Sverige på 2000-talet så är det denna. Välfärdsstaten innebär en rad problem för en fri rörlighet och vissa av dessa är mycket svårlösta. Omvänt kan man resonera att en fri rörlighet innebär enorma problem för välfärdsstaten. Båda förhållanden stämmer i viss mån. Det ska bli mycket spännande att se resultaten i tävlingen.

Liberalism och identitet

Skriver på Newsmill om medborgarskap, svensk identitet och nationaldagen:

Politiskt är diskussionen om svenskheten betydligt enklare. Det måste ske en tydlig distinktion mellan samtalet om svenskheten och vad man från politiskt, dvs. lagstiftarhåll faktiskt kan göra i frågan. Från liberalt perspektiv går det utan några större problem att argumentera för en uppvärdering av det svenska medborgarskapet. Därför nöjer jag mig att politiskt att prioritera medborgarskapet som ett meningsfullt politiskt verktyg för att skapa inkluderande gemenskap i samhället. Som liberal kan jag ha en uppsjö av idéer av vad det svenska är, bör vara etc. Men det innebär inte att jag vill lagstifta om något av det. Som liberal blir det en politisk angelägenhet om någon part med hjälp av politiska medel försöker påtvinga (eller avtvinga!) någon sin identitet eller självuppfattning.

Grön politik i praktiken

Ger Gelotte på (GP) inte bara uppmärksammar, han har även översatt en intervju från Der Spiegel med socialdemokraten Hennelore Kraft, regeringschef i industritäta Nordheim-Westfalen. Kraft visar med plågsam tydlighet vad som händer när miljöpartister tillåts sätta den energipolitiska agendan:

Spiegel: Hur länge behöver Tyskland kol som energikälla.

Kraft: Länge. Vi kommer att behöva kol i årtionden även om förnybar energi kommer att spela en allt större roll.

Spiegel: Ni har lovat inleda en ekologisk-industriell revolution med start i Nordrhein-Westfalen. Nu vill ni för årtionden framöver fortsätta att använda klimatskadligt kol.

Kraft: Det vore oansvarigt om vi, vid sidan av kärnkraften, också skulle snabbavveckla kolkraften. Den som kräver det tror att el helt enkelt kommer ur väggurtaget. För närvarande har vi varken tillräcklig nätkapacitet eller lagringsmöjligheter (för vind- och solkraft) och när det inte blåser och solen inte skiner får allt här inte bryta samman.

Spiegel: Är era gröna (det tyska miljöpartiet) koalitionsvänner förtjusta i att ni behåller beroendet av kol?

Kraft: Vi är alla realister. I Nordrhein-Westfalen byggs för närvarande sju nya kolkraftverk, fem för stenkol och två för brunkol. Vi är inte fientliga till kraftverk. Jag är också principiellt öppen för ytterligare fosileldade kraftverk. Avgörande bli om de är lönsamma. Det är viktigt att de blir så effektiva som möjligt. Vi blir samtidigt miljövänligare när vi stänger gamla kraftverk och ansluter nya kolkraftverk med högre verkningsgrad till nätet

Jag brukar säga att jag är teknikpositiv. Däremot är jag inte teknikdeterminist. Jag tror alltså inte att tekniken genom någon naturlag nödvändigtvis måste utvecklas i en viss takt eller lösa visa problem. Kärnkraften kommer och måste avvecklas på sikt, men tills dess är det den minst dåliga energikällan för Europa. Vad som händer i Tyskland just ny är olyckligt och en konsekvens av att miljöpartister får för mycket utrymme.

Dör demokratin bland unga?

Blev i helgen tillfrågad om vad jag tyckte om World value survey undersökningen som refererats på DN. Värt att notera är att diskussionen i Sverige främst utgår ifrån artikeln på DN Debatt av Staffan Lindberg. Artikeln uppmärksammar ett par oroväckande upptäckter i undersökningen. Bland annat att flera unga väldigt lätt kan tänka sig att byta parti.

Många av de enormt starka reaktioner borde börjat med kärnan av problemet. Här tänker jag främst inte på larmrapporterna utan studiens metodologi och hur man utifrån den kan dra så dramatiska slutsatser. Jag ifrågasätter inte World value surveys undersökningar. Däremot hur stora slutsatser man kan dra av ett urval på 1208 "ungdomar" i åldern 18-29.

Inget nämns i artikeln om hur man svarat utifrån kön, inkomst, utbildningsnivå, social status etc. Det är helt enkelt vanskligt att göra larmrubriker utifrån så trubbiga siffror. Det betyder inte att demokratin inte ifrågasätts hos unga, frågan är till vilken grad. Finns det verken tecken på att denna heterogena (?) grupp med 18-29 åringar är representativa för Sveriges unga?

Jag svarade SVD följande på frågan om vad resultaten betyder:

Statistiken visar inte på någon längtan efter diktatur utan är snarare ett uttryck för en allmän misstro mot partipolitiken, menar Adam Cwejman, ordförande i Liberala ungdomsförbundet

– Jag tycker det är självklart att unga människor vill ha saker fixade snabbt och då är det inte konstigt att det kräver en stark ledare istället för det här käbblet i riksdagen. Tyvärr finns det en motsättning mellan att få saker gjorda och den tröghet som är inbyggt i parlamentarismen.

Helst skulle han se att partierna förändrades och öppnade upp sig med exempelvis tydligare personalval.

– Om ungdomar såg att politiker var en mer blandad skara människor och även kända profiler från samhället gav sig in i politiken så tror jag att tilltron skulle öka, säger Adam Cwejman.

Det är ingen idé att som Jytte Guteland slå på stora trumman och mena att det är kaos i ungdomsgenerationen. Partipolitiken lockar inte lika många idag som för 30 år sedan och vad vi ser i Sverige är en förändring i synen på partiernas roll i politiken inte att unga vill se en diktator.

Den parlamentariska demokratin konkurrerar i en globaliserad tidsålder på ett annat sätt med andra politiska och ekonomiska maktcentra. Detta får naturliga konsekvenser för hur man ser på de etablerade partierna och vilket väljarbeteende man får.

Vi får inte heller glömma att utbildningsväsendet har en stor roll. Men en roll som inte ska överskattas. En ungdom som tittar sig mätt på konspiratoriska filmer som helt klär av demokratin kommer inte bry sig om läraren är extra bra på att förklara beslutsgången i svenska kommuner. Av den enkla anledningen att denna beslutsgång kommer uppfattas som irrelevant i ett stort perspektiv. Kunskap och information befinner sig på en betydligt större marknad och det är processer som vi inte alltid kan hindra, inte ens med ett bra utbildningsväsende.

Om det är något som är ett tecken på en dålig skola så är det reaktionerna på dessa larmrapporter där alla tar varenda ord som given sanning. Se er efter bakom egen bakgård innan ni börjar mässa domedagsverser över en förlorad ungdomsgeneration.

På samma tema: Peter Eriksson,

Om biståndets effekter

Skriver gästinlägg om biståndets effekter på bloggen Globala Liberaler:

Är nivån på biståndet ett mått på godheten hos ett land? Många skulle nog hålla med om att biståndet är ett tecken på hur civiliserat ett land är och vilken nivån av solidaritet är. Men finns det en tydlig koppling mellan biståndsnivåer och välståndet i ett land? Ett av biståndets effekter är att det skapar en känsla av att vi delar med oss av vårt välstånd och att denna typ av global fördelningspolitik faktiskt handlar om några ordentliga summor pengar. Men kanske kommer vi behöva omvärdera vår syn på bistånd i takt med att vi inser vad det är som i själva verket leder till välstånd i fattiga delar av världen.

Läs gärna hela.

Vad innebär det att vara svensk?

Pågår just nu en mycket spännande diskussion på Newsmill om svenskhet, integration och nationaldagen.

Läsvärda inlägg är bland andra det som skrevs av Nima Dervish:

Jag tror inte att det finns en monolitisk mångkultur. Mångkultur kan finnas i olika varianter; vissa välfungerande och vissa inte fullt så lyckade. Åsikter på internet om mångkultur och invandring tenderar att vara extrema åt ena eller andra hållet. Antingen anser man att Sverige har förstörts av invandring, att vi bör snarast inse misstaget och bli av med blattarna så gott vi kan, eller så ställer man sig på motsatta extremkanten:

Även intervjun med Per Bauhn är läsvärd där han argumenterar för att vi inte behöver politik för att känna oss som svenskar:

Det är ofta problematiskt när man med politikens medel vill få människor att "känna sig" på det ena eller andra sättet. Statens och politikens uppgifter är att erbjuda alla medborgare lika rättigheter, och att ålägga alla medborgare lika skyldigheter.

Debatten är spännande eftersom den visar att det går att ha ett nyktert perspektiv på vad det innebär att vara svensk och svensk medborgare. Ett perspektiv som passar ihop med ett Sverige som är präglad av mångfald. Långt borta är dessutom ängsligheten inför att det automatiskt skapas ett vi/dom tänk som skulle vara skadligt. Olikheter kommer alltid existera, både mellan men även innanför stater och nationer. Det centrala är hur vi förhåller oss till dessa olikheter.

Lite senare idag kommer förhoppningsvis mitt inlägg att läggas upp i serien.