Under en debatt på Södra Latin i Stockholm ställde en elev på skolan frågan till de tre uttalat ickekonservativa förbunden (KDU fick alltså inte frågan) hur de kunde stå ut med böghatande konservativa.
Jag svarade att visst finns det meningsskiljaktigheter, vissa fundamentala, andra sakpolitiska. Jag har lite till övers för konservativa (eller andra) som använder politiska medel för att ställa människors liv och relationer tillrätta, men har inga problem med konservativa som vill lämna staten utanför privatlivet, oavsett anledningar till detta. Ofta lånar jag Torbjörn Tännsjös uppdelning av pragmatisk konservatism och idealistisk konservatism. Det ena är en hållning och förhållningssätt, alla kan vara försiktiga i förändringar av samhället, det andra är en dogmatisk och ofta religiöst motiverad konservatism.
Faktum är att mer förenar oss än vad skiljer oss åt. Men den mänskliga naturen är tyvärr behäftad med nitpicking. Liberalismen i alla dess former överlappar med konservatismen och det är inget vi kommer ifrån. Försöken att göra borgerligheten i Sverige till klassisk konservatism kommer misslyckas, likaså försöken att göra det till en klassiskt liberal rörelse. Det är en ömtålig, möjligtvis tillfällig allians (nu syftar jag inte enbart på den partipolitiska alliansen). Men en som bör kunna fungera.
Konflikterna påminner mig om invändningarna mot sammanslagningen av C och FP. "Kulturen är för olika", "Vi har olika historia", "C är lantisar" osv. Mitt standardsvar på dessa kulturella invändningar är alltid: skillnaderna inom ett parti är troligtvis lika stora som mellan partierna. Gränserna för idéerna är i regel helt arbiträra och alltid flexibla. Ena dagen känner jag stor idégemenskap med konservativa, i vissa frågor med libertarianer och andra frågor med socialliberaler. Jag kallar för mig liberal utan prefix av den enkla anledningen att ideologier inte är statiska orörliga ting.
Det finns många exempel på när den ena eller andra gruppen försöker skjuta på den andra. Minns Erik Ullenhags artikel om Centern och nyliberalismen, eller Mattias Svenssons slakt av socialliberalismen, och nu bråken mellan Poirier Martinsson och Norberg. För att inte tala om hur liberaler av olika traditioner behandlas av libertarianerna på Flashbackforumet.
Jag menar inte att man inte bör ha diskussioner, även tunga politiska diskussioner, inte heller vill jag släta över de skillnader som existerar. Men med varje konflikt bör följa en gnutta ödmjukhet över det som faktiskt förenar. Annars är vi inget annat än vänstersekter som bråkar om ideologisk renlärighet. Fraktioner och splittringar som sitter kvar i eviga bråk som står i vägen för förändringar av samhället. Ideologiska kamper är både centrala för idéers utveckling men de är även höjden av navelskåderi. När det lutar åt det senare försvinner möjligheterna att samarbeta.
Norberg skriver i sin Expressenartikel är att borgerligheten är svår att nagla ner, "man känner igen den när man ser den" menar han att många i Timbroantologin om borgerligheten skriver. Det får duga. Borgerligheten behöver inte vara något annat än en form för samverkan, det finns ingen poäng att skapa eller utkristallisera en borgerlig överideologi. Om inget annat är det negativt för idéutvecklingen som tveklöst skiljer sig åt. Men om det där samarbetet ska fungera måste det finnas en vilja att både sortera ut det som förenar och det som skiljer åt. Inte att skilja ut det som splittrar och därefter deklarera att det inte finns någon gemensam grund. Då är vi tillbaka till den gamla borgerlighetens sektliknande gnabb.
Jag svarade att visst finns det meningsskiljaktigheter, vissa fundamentala, andra sakpolitiska. Jag har lite till övers för konservativa (eller andra) som använder politiska medel för att ställa människors liv och relationer tillrätta, men har inga problem med konservativa som vill lämna staten utanför privatlivet, oavsett anledningar till detta. Ofta lånar jag Torbjörn Tännsjös uppdelning av pragmatisk konservatism och idealistisk konservatism. Det ena är en hållning och förhållningssätt, alla kan vara försiktiga i förändringar av samhället, det andra är en dogmatisk och ofta religiöst motiverad konservatism.
Faktum är att mer förenar oss än vad skiljer oss åt. Men den mänskliga naturen är tyvärr behäftad med nitpicking. Liberalismen i alla dess former överlappar med konservatismen och det är inget vi kommer ifrån. Försöken att göra borgerligheten i Sverige till klassisk konservatism kommer misslyckas, likaså försöken att göra det till en klassiskt liberal rörelse. Det är en ömtålig, möjligtvis tillfällig allians (nu syftar jag inte enbart på den partipolitiska alliansen). Men en som bör kunna fungera.
Konflikterna påminner mig om invändningarna mot sammanslagningen av C och FP. "Kulturen är för olika", "Vi har olika historia", "C är lantisar" osv. Mitt standardsvar på dessa kulturella invändningar är alltid: skillnaderna inom ett parti är troligtvis lika stora som mellan partierna. Gränserna för idéerna är i regel helt arbiträra och alltid flexibla. Ena dagen känner jag stor idégemenskap med konservativa, i vissa frågor med libertarianer och andra frågor med socialliberaler. Jag kallar för mig liberal utan prefix av den enkla anledningen att ideologier inte är statiska orörliga ting.
Det finns många exempel på när den ena eller andra gruppen försöker skjuta på den andra. Minns Erik Ullenhags artikel om Centern och nyliberalismen, eller Mattias Svenssons slakt av socialliberalismen, och nu bråken mellan Poirier Martinsson och Norberg. För att inte tala om hur liberaler av olika traditioner behandlas av libertarianerna på Flashbackforumet.
Jag menar inte att man inte bör ha diskussioner, även tunga politiska diskussioner, inte heller vill jag släta över de skillnader som existerar. Men med varje konflikt bör följa en gnutta ödmjukhet över det som faktiskt förenar. Annars är vi inget annat än vänstersekter som bråkar om ideologisk renlärighet. Fraktioner och splittringar som sitter kvar i eviga bråk som står i vägen för förändringar av samhället. Ideologiska kamper är både centrala för idéers utveckling men de är även höjden av navelskåderi. När det lutar åt det senare försvinner möjligheterna att samarbeta.
Norberg skriver i sin Expressenartikel är att borgerligheten är svår att nagla ner, "man känner igen den när man ser den" menar han att många i Timbroantologin om borgerligheten skriver. Det får duga. Borgerligheten behöver inte vara något annat än en form för samverkan, det finns ingen poäng att skapa eller utkristallisera en borgerlig överideologi. Om inget annat är det negativt för idéutvecklingen som tveklöst skiljer sig åt. Men om det där samarbetet ska fungera måste det finnas en vilja att både sortera ut det som förenar och det som skiljer åt. Inte att skilja ut det som splittrar och därefter deklarera att det inte finns någon gemensam grund. Då är vi tillbaka till den gamla borgerlighetens sektliknande gnabb.