Slutreplik om nationalism

Anton Landehag har nu inkommit med slutreplik. Jag måste tyvärr konstatera att antingen förstår inte jag honom, eller så förstår han inte mig. Det får läsarna avgöra. Min slutreplik kanske blir tydligare om jag direkt citerar Landehags textstycken här. Vi börjar:

Vad som till att börja med måste klargöras är att jag inte som Cwejman verkar uppfatta det ser en självklar likhet mellan etnicitet, eller blodsband, och nationell identitet.

Vilket även jag var med än tydlig att åtskilja mellan. Nationell identitet, och all identitet kan byggas på många sätt. Det är upp till oss att välja vad som är viktigt, både politiskt och informellt.

Det finns självklart problem som rör kollektiva identiteter i stort. Amartya Sen behandlar detta i sin bok ”Identity and Violence” och menar att just synen på identiteter som oföränderliga och omöjliga att kombinera med andra är ett stort problem och riskerar att elda på konflikter i världen.

Tack för referensen, men inget i min text ifrågasätter att kollektiva identiteter inte är problem ibland. Just därför bör vi vara aktiva med att förhålla oss till dem konstruktivt, de försvinner inte för att vi, som Landehag, säger att de är dumma.

Det är just den svenska nationella identiteten som är i fokus. /../Problem som rör den svenska nationella identiteten, dvs. att den i alltför hög grad är uteslutande och inte möjlig att kombinera med övriga nationella identiteter, är det jag fokuserade på i mitt tidigare inlägg.

Men diskussionen handlar inte om hur saker och ting nödvändigtvis är eller behöver vara utan hur vi vill förändra sakernas tillstånd. När det kommer till identitet och nationalitet så är det, som Landehag även verkar förstå, en fråga om processer och strukturer. Därför är det bättre att involvera sig i skapandet av en god medborgerlig patriotism istället för att komma med självklarheter, dvs att "nationalism är hemskt".

Utan för en värld där människor kan ha flera överlappande identiteter och där svenskheten inte är kopplad till en viss etnisk grupp utan är öppen och inkluderande.

Med sin avslutning verkar vi eniga, jag vill också ha se möjligheten till överlappande identiteter. Men det är inte riktigt så lätt eftersom Landehag motsäger sig själv när han i föregående inlägg avslutade med orden:

Om en människa endast kan vara svensk om den är det med utgångspunkt i sin etnicitet och/eller kultur och om denna svenskhet är förknippad med positiva värderingar i stil med jämställd, demokratisk, tolerant, strävsam och liknande finns en tydlig tendens att denna person inte omfattas av dessa positiva företeelser utan blir inmålad i ett kvinnoförtryckande, odemokratiskt och intolerant hörn.

Om man inte kan enas om vad något kan eller bör vara kan man inte heller enas om vad det inte kan vara. En gemenskap byggd på inget är ingen gemenskap, det är ett tomt ord, en politisk floskel utan innebörd.

Jag ser inga problem med att tala om en svenskhet byggd på positiva samhällsfenomen som demokrati, individualism, jämställdhet, värnandet av naturen etc etc. Dessa är inte partikulära, de är universella begrepp men jag ser inget problem med att de både beskriver Sverige men även är normbildande i just Sverige.