Första gången jag besökte Arvikafestivalen var 2001. Jag minns fortfarande spelningarna med The Orb och Orbital, många fler festivalbesök blev det (missade två under 00-talet). Men festivalen fick hybris och insåg inte sina komparativa fördelar.Man hade sitt ganska stora hörn i festivalsverige. Men dåliga satsningar, ett finger till den trogna publiken och en sen reträtt till sina rötter gjorde att det inte höll. Man hade nog med klokare val kunnat behålla sin gamla publik rätt länge till.
Nu är det slut. Vilket är oerhört tråkigt och en förlust för alla som gillade att dansa till obskyr psytrance, se märklig performancekonst eller springa mellan en Kentspelning och tung electronica. Johan Norberg skriver klarsynt (medveten ordvits) om det hela i en Metrokrönika:
Förra året kollapsade strategin och konkursen var nära. Det blev en rad sista halmstrån. Ett var det bisarra PR-utspelet om 50/50-fördelning mellan män och kvinnor på scenen, vilket gjorde att de fick tänka mer på artisternas kön än deras attraktionskraft. Ett annat att gå tillbaka till en renodlad elektronisk profil, men det skrämde bort den nya publiken utan att locka tillbaka den gamla.