Utsatthet som identitet

Skriver i Nerikes Allehanda (ej på nätet) om offermentalitet, bildningsideal och faran som finns med att lasta samhället för sina olyckor:

Bland afroamerikanska ungdomar i USA kan en hårt studerande tonåring anklagas för ”acting white”, dvs. att man är en plugghäst och vill komma in på ett fint college eller universitet. Ambitioner och driv kopplas samman med ”vithet” och anses därför inte önskvärt. Problemet är inte bara amerikanskt. I miljöer där hopplöshet fortsätter genom generationerna är det i regel en känsla av offerskap och hopplöshet som fått fotfäste.

Fattigdom behöver inte per automatik innebära låg utbildningsnivå. Föräldrar som sporrar sina barn till bildning och arbete är inte förhindrade att göra det i fattiga miljöer. I synnerhet inte i Sverige där utbildning inte är en fråga om inkomst utan främst om socialt kapital. En fattig familj kan välja allt från småskola till grundskola och gymnasium som förbereder barnet för livet. I USA har olika typer av charter schools (en motsvarighet till friskolor) under de senaste decennierna visat att man inom den afroamerikanska gruppen lyckats vända den negativa trenden med låg studiemotivation. Genom högt ställda krav, flexibel pedagogik och skolor som sätter upp långt ställda mål har man lyckats skapa ett bildningsideal.

Känslan av isolation och omöjliga hinder i vägen på arbetsmarknaden och i utbildningen riskerar att förvärras av ett samhälle där ansträngning inte lönas. Därtill upprätthåller diskriminering och segregation bilden av ett samhälle som på förhand har avgjort vilka som ska bli vinnare och förlorare.

Det existerar såväl en dröm om USA som den amerikanska drömmen i sig. Det både saknas en dröm om Sverige eller en” den svenska drömmen”. Istället för att ge alternativa förebilder och en skola som förmår att inspirera har en generation av barn till invandrare försatts i en känsla av permanent hopplöshet. Sverige är inget fattigt land, inte heller saknas det framtidsutsikter för den som gör rätt för sig och anstränger sig.

Skillnaden i syn på utbildningen skiljer sig förvisso mellan olika invandrargrupper men de största skillnaderna finns inom grupperna. Den avgörande skiljelinjen är mellan pojkar och flickor. Medan många flickor studerar flitigt väljer pojkarna en annan väg. Den tragiska parallellen mellan den afroamerikanska gruppen i USA och många invandrargrupper i Sverige är att offerskapet görs till den centrala beståndsdelen av den egna identiteten.

En samhällsanda som lägger ansvaret för det goda livet på offentligheten kommer även få finna sig att det är offentligheten som skuldbeläggs vid misslyckanden. Att vänta på att offentligheten kommer lösa problemen med utanförskap är inte en långsiktig hållbar inställning.

Känslan av utsatthet och offerskap är ofta befogad, diskriminering är alltjämt ett stort problem i det svenska samhället. Däremot kan aldrig offerskapet tillåtas bli den permanenta delen av den egna självbilden. Hanteringen av en låg tilltro till utbildningens värde bland barn till invandrare bör tillhöra en av de viktigaste utmaningarna framöver.