2010-06-30

Dolda skattehöjningar

Missa inte Skattebetalarnas förenings korta film om skattehöjningar och Mona Sahlin:



Det är ett beprövat trick att spara skattehöjningar till senare. Troligt är att de rödgröna hade varit omöjliga som regeringsalternativ om de up-front visat hur deras dramatiskt ökade utgifter skulle finansieras av skattebetalarna.

Det finns redan tecken på att de rödgröna sparar skattehöjningar till senare genom att utlova pengar som det saknas täckning för i nuläget, är detta ett tecken på vad som kolla skall?

På samma tema: Annie Johansson, Makthavare, Edvin Alam, Bawar Ismail.

Ensam röst om tillväxt

I senaste Liberal Debatt (ej på nätet än) finns en intervju med Christer Fuglesang:
LD: I klimatdiskussionen dyker det ibland upp åsikten att roten till det onda är mänsklighetens hybris. Det hävdas att det som gäller nu är nolltillväxt och att vi måste bromsa utvecklingen.

CF: Det där är verkligen bullshit. Det finns inget egenvärde i att använda så lite energi som möjligt. Allt handlar i grunden om att man inte tagit med effekterna av olja och kol. Det har varit för billigt att använda fossila bränslen. Räkningen har skjutits på framtiden. På sikt är det tekniken som kommer att lösa det men tekniken jobbar inte i ett vakuum utan finns hela tiden i en politisk och social kontext. De måste växelverka med varandra.
Frågan som tas upp spår jag kommer bli en av de viktigaste frågorna under detta decennium. Vi har sett tecken på att även gammelvänstern anammar en oerhört kritisk inställning till tillväxt. Även från högerreaktionärt håll kan man höra att tillväxten inte har något bestående värde för mänskligheten. Från liberalt håll måste det vara tydligt att det inte är energi och tillväxt i sig som är negativt.

Tillväxten och det moderna samhällets teknologiska och industriella segrar har lyft miljoner ur fattigdom och fortsätter så att göra i delar av världen som fortfarande kämpar med sin utveckling. I en tid då det är trendigt att vara lite tillväxtfientlig och grön (i alla bemärkelser) så är det välkommet att andra röster hörs.

Vänsterförvirring om EU

På DN Debatt märker man att vänstern har mognat en gnutta, man tar ett par steg fram och närmar sig den europeiska vänstern, om än med en väldigt udda varning:
Precis nu, mitt under brinnande euro-kris, borde vänstern stiga fram och kraftfullt försvara euron, EU och ett demokratiskt, solidariskt Europa. Fortfarande tror en liten medialt röststark grupp vänsterdebattörer att krisen orsakas av den gemensamma europeiska valutan. Det är en huvudlös ståndpunkt som eldar på den nationalism, fascism och nazism som åter börjar göra sig bred i Europa. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har tyvärr markerat distans till euron och plötsligt är vi eniga bara med FP-ledaren Jan Björklund om ett ja till euron snarast möjligt.
Jag är eurovän men undrar lite över artikelförfattarnas slutledningsförmåga. Hur eldar kritik mot Euron på nationalism, fascism och nazism i Europa? Det finns en högst befogad kritik av euron som knappast har att göra med fascism.

Men ändå, ett stycke klarsynthet från vänster. Att artikeln sen handlar om hur EU ska göras mer socialistiskt är en annan fråga. Man har förstått att unionens innehåll inte är förutbestämt och att den europeiska politiken är en politisk arena som inte får lämnas orörd, den senaste rödgröna uppgörelsen är även ett steg i den riktningen. Men enigheten är inte total, i Flamman (via Ingerö) för ett halvår sedan kunde man läsa Esbati:
EU är ett politiskt förkroppsligande av det europeiska kapitalets intressen. Medan de ekonomiska systemen på nationell nivå präglats av brokiga dragkamper mellan olika typer av intressen, är marknadsliberalismen kärnan i det som nu vuxit till att bli en EU-stat. Idén om att marknadslösningar är bäst utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer. Överstatlighet och marknadsfundamentalism har i EU ett symbiotiskt förhållande
Den gemensamma uppgörelsen mellan de rödgröna döljer relativt illa den motvilja som finns från gräsrötterna och i stort sett varje företrädare för vänstern. Det är med ett ansträngt leende man säger sig vilja förändra unionen i vänsterriktning. Om inte ens ledande företrädare kan hålla masken hur ska då partimedlemmarna kunna lita på partiledningen? Oavsett så är det välkommet att EU diskuteras inom vänstern.

På samma tema: HAX, Hamiltons blandning, Rasmus (liberal), Altenberg, Jonas Sjöstedt, Mitti-Steget, Livskraft och politik.

2010-06-29

Sluta skämta om Chavez

När det rapporteras om Hugo Chavez i Svensk media då brukar det vanligtvis vara lustigheter:
Hugo Chávez säger sig ha receptet på hur man får barn att somna sött. Den venezuelanske presidentens råd till bekymrade föräldrar är att låta dem se hans tv-sända tal.
Nu har jag, likt Ali Esbati surnat till lite. Det är dags att svensk media skärper sig när det kommer till rapporteringen från Venezuela. Det finns ordentligt viktiga frågor rörande Venezuela. Då syftar jag främst både på chavezregimens auktoritära drag såväl som det regionalpolitiska klimatet som Venezuela är en viktig del av. Esbati och hans vänner i VP vill givetvis att rapporteringen istället ska fokusera på den bolivirianska revolutionens fantastiska framsteg (?). Oavsett så behövs det mer seriös bevakning av Venezuela och inte slumpmässig kuriosa om Chavez.

VP som i höstens val riskerar att få statsrådsposter har en rad företrädare som helhjärtat stödjer den venezuelanska regimen. Med organisationer som Hands of Venezuela trummas stödet för regimen lätt upp inom flera vänstergrupper. Rapporter från Human rights watch och Amnesty pekar på att regimen systematiskt struntar i grundläggande fri och rättigheter för såväl partier, NGO:s som privatpersoner. Inte helt olikt behandlingen av Sovjet viftar vänstern bort sådana detaljer med hänvisning till de sociala framstegen.

Nyligen skrev Ulf Bjereld att utrikesfrågorna kan komma att bli viktiga i valrörelsen. Det hoppas jag verkligen! Då kanske vi kan ha en födjupad debatt om de FARC, Kuba och Chavezsympatier som helt öppet finns inom VP. När Lars Ohly, helt utan skam skriver med Dror Feiler på svenskans debattsida då förstår man att Feilers sympatier för Farc inte är något problem för VP. Stödet för auktoritära regimer tystas bara ner då partiets ledning märker att det inte är salongsfähigt, först efter påtryckningar och avslöjanden började exempelvis Ohly pliktskyldigt ta avstånd från Kuba.

Det här är givetvis inget nytt. VP kommer bara förvåna den dagen partiet på allvar ser att vissa grundläggande fri och rättigheter är okränkbara och att sociala revolutioner inte ursäktar vad som helst. Bjereld menar i sin artikel att de rödgröna kommer vinna på en utrikespolitisk debatt. Man undrar vilka röda de egentligen är han syftar på.

Glöm inte Iran!

Skrev förra veckan på GP om situationen i Iran. Ett år efter protesterna är det med än någonsin viktigt att hålla stödet för oppositionen levande och inte glömma att de kämpar mot en oerhört auktoritär och hänsynslös regim:

Kraven är tydliga:

* Kräv grundläggande mänskliga rättigheter i Iran

* Kräv att samvetsfångar, journalister, människorättsaktivister och kulturpersonligheter som sitter i fängelse friges

* Stoppa tortyr och avrättningar.

* Stoppa den systematiska diskrimineringen av kvinnor i Iran.

Sverige, EU och resten av världen måste visa demokratirörelsen i Iran att deras kamp inte är förgäves. Vi kan inge hopp om en demokratisk utveckling och sätta press på den iranska regimen att lyssna på folkets krav

Enat, inte splittrat Sverige

Några dagar gammal men ändå läsvärd artikel av Gudmundsson i SVD:
Precis som många andra offentliga debattörer är politiker ofta ovilliga att prata om det svenska, i synnerhet i positiva termer. Fredrik Reinfeldt har exempelvis sagt att ”ursvenskt är bara barbariet”, Maud Olofsson att ”det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige”, och Sahlin själv har utbrustit avundsjukt om andra folk att ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.
Innebär alltid klassificeringen av något svenskt per definition av något utesluts? Ja, varför inte. Är det alltid negativt, nej.

Så länge det svenska är något som är öppet för nyanlända och länge det är av en universell natur (till skillnad från partikulär) så är jag helt ok med uteslutningen av det ickesvenska.

Jag har vid flera tillfällen skrivit om vad det bör och kan vara. Begreppet svenskhet tåls att diskuteras betydligt mer, befriat från den beröringsskräck eller naiva förvirring som ofta både liberaler och socialister har varit utrustade med.

Genom att erkänna att det finns en rad universella mänskliga rättigheter som är en viktig del av det svenska så utesluts per automatik vissa normer. Det svenska är inte konstigare än att vi har viktiga samhällsnormer som jämställdhet, individualism och demokrati som inte är förhandlingsbara och som utgör grundfundament i samhället.

Sedan kan givetvis det svenska laddas med betydligt mer. Men det viktiga i det politiska samtalet - vilket ensamutredaren Erik Amnå förstod - är att politiken endast ska befatta sig med samhällsnormer, inte privata värderingar, smak eller tycken.

På samma tema skriver Dilsa Demirbag Sten insiktsfullt på DN debatt:
Nostalgi är ingen bra grund för ett samhällsbyggande. Intonationen måste alltid ligga på framtiden. Men vem kommer att våga säga att vi måste släppa greppet om det gamla innan motsättningarna bli ohanterliga. Vem av våra ledande politiker vågar börja på en ny svensk berättelse, där vi alla är lika inför lagen och där politiken inte ska göra skillnad på oss oavsett hudfärg, föräldrars ursprungsland eller religiös tillhörighet. Där kulturella- och religiösa tillhörigheter är en privatsak så länge det inte inskränker på individens fri- och rättigheter. Där samhällsgemenskapen ska bygga på det som enar oss, inte på det som splittrar oss.
Orden skulle kunna vara hämtade från FP:s integrationspolitiska valmanifest. Frågan ställs öppet men är egentligen redan besvarad. Det enda parti och enda ungdomsförbund som har en integrationspolitik grundad i både en visionär ideologisk idé och samtidigt sakpolitiskt förankrad är FP och LUF. Givetvis kan inte Demirbag-Sten inte göra reklam för ett parti i en DN-debattare. Men faktum är att om man vill hitta ett parti som gör precis det hon efterlyser ja då är det FP.

2010-06-27

Mer om sprututbyten

I dag skriver jag på SvD Brännpunkt om sprututbyten och det tidigare debattinlägg som jag kommenterade här:

På Brännpunkt 21/6 kan vi läsa att Ungdomens nykterhetsförbund och en rad andra organisationer uppmanar Moderaterna i Stockholm att rösta ner förslaget om sprututbyten. I artikeln menar organisationerna att vare sig Socialstyrelsen eller någon internationell forskning ger stöd för att sprututbyten minskar antalet hiv-smittade missbrukare.

Detta är djupt okunnigt eller en ren lögn. En rad mycket omfattande undersökningar har visat att sprututbyten är en välfungerande metod för att minska mängden överförbara sjukdomar bland missbrukare. En av de största undersökningarna, utförd av australiensiska hälsovårdsmyndigheten, kunde konstatera att landets 20-åriga sprututbytesprogram hade förhindrat 4500 dödsfall och 25000 hiv-infektioner samt besparat staten utgifter på mellan 2,2 och 7,7 miljarder dollar.

Även studier från Kanada, USA och Estland visar att sprututbytesprogram är en välfungerande metod för att minska risken för hiv-spridning bland missbrukare. Även studier från WHO visar att sprututbytesprogram utformade på rätt sätt minskar antalet smittade.

En positiv sidoeffekt är även att sprututbytesprogrammen leder till att missbrukare kan erbjudas vaccination och rehabilitering. Att minska avståndet mellan missbrukare och sociala myndigheter är en förutsättning för att påbörja ett liv utan missbruk.

Vad gäller Socialstyrelsen så skrev Anders Printz, avdelningschef för regler och tillstånd och Anders Tegnell, medicinalråd och avdelningschef för kunskapsstyrning i ett PM daterat 11/6 att: Socialstyrelsens uppfattning är klar och välgrundad: sprututbyte är en viktig förebyggande insats för en grupp särskilt utsatta människor i vårt samhälle.

Artikelförfattarna far därför med osanning både vad gäller den internationella forskningen och Socialstyrelsens ståndpunkt. Det är beklagligt att ett förslag som har potential att minska mänskligt lidande och bespara samhället stora utgifter så lättvindigt och okunnigt förkastas.

2010-06-23

Sakine Madon om sprututbyten

Missa inte Sakine Madons artikel på Expressen om det genomröstade sprututbytesprogrammet i Stockholm:
Men alla hoppar inte av glädje. I SVT:s morgonsoffa satt i går Per Johansson, generalsekreterare för Riksförbundet narkotikafritt samhälle, och beklagade sig. När programledaren upprepade frågan "men om sprutbyten räddar liv då?" blev svaret svajande. Johansson medgav motvilligt att om sprutbyten skulle rädda liv, skulle han "vara tvungen" att ompröva sin hållning. Med tillägget: även om det inte skulle "kännas kul". "Kännas kul". Hur kan det inte "kännas kul" om människoliv räddas? Så kan man bara säga om man vägrar ta in kunskap och argument som sticker hål på ens rigida världsbild.
Det finns som sagt flera gånger tidigare dogmatiker på området som helt struntar i empiri och bara kör på. UNF är en sådan organisation, vars ordförande utbrister att man för ett "vetenskaplighetens korståg" när man faktiskt hänvisar till forskning. Det är beklämmande och kastar en skugga över kampen mot missbruk i Sverige.

Bildt och regeringen bör ta anklagelserna på större allvar

Skriver om Carl Bildt, Lundin Oil och den kommande förundersökningen som ska göras:

När nu åklagarmyndigheten beslutat att inleda en förundersökning mot Lundin Oil måste alla givetvis avvakta resultaten. Men det är även viktigt att inse vilka konsekvenser det får för Carl Bildt om det visar sig att Lundin Oil gjort sig medskyldiga till folkrättsbrott i södra Sudan. Visar det sig att Lundin Oil är skyldiga till medhjälp till folkrättsbrott, då är Carl Bildts dagar som utrikesminister räknade.

Undersökningar genomförda av ECOS (European Coalition on Oil in Sudan), som är en paraplyorganisation för femtio frivilligorganisationer som verkar i Sudan, visar att Lundin Oil etablerade sig i ett område där centralmakten hade svagt stöd. Utvinningen av olja krävde därför ett stort säkerhetspådrag och investeringen hamnade direkt i den pågående konflikten i området.

Det finns enligt ECOS tydliga bevis för att det finns ett direkt samband mellan oljeprospekteringen i södra Sudan och det folkmord som därefter genomfördes. Resultaten är fruktansvärda och antalet dödsoffer beräknas till 12000 i samband med stridigheter och konsekvenserna av dessa.

Ett företag kan enligt internationell lag hållas skyldigt eller medskyldigt till brottet om det fanns ett tydligt uppsåt, underlåtenhet att förhindra brotten eller en direkt koppling till förövarna. Konflikten i Sudan är inte Lundin Oils ansvar men genom att agera i området kan man ha gjort sig inblandad till den grad att företagets verksamhet kan ha varit en bidragande orsak till försämringen av läget.

ECOS-rapporten förkastas lite väl slappt av Carl Bildt på hans blogg. Bildt väljer att misstänkliggöra organisationens bevekelsegrunder istället för att bemöta rapportens innehåll i sak. Förhoppningsvis tar resten av styrelsen anklagelserna på betydligt större allvar. Bildt borde, med sin erfarenhet från Balkan, förstå att folkmord inte är något okomplicerat. Ofta finns många aktörer och det är inte alltid en svart-vit gräns mellan direkt och indirekt inblandade samt oskyldiga. Om Lundin Oil ställt sig på fel sida om den gränsen då ska man givetvis ställas till svars. Ett företag eller organisation som agerar i en konflikthärd riskerar alltid att bli insyltad i konflikten på ett destruktivt sätt.

Carl Bildt ska givetvis, likt alla andra anklagade, betraktas som oskyldig till motsatsen bevisats. Det är väldigt viktigt att en fråga som denna, som i högsta grad är politiskt sprängstoff, inte behandlas slarvigt. Det finns ingen poäng att i onödan politisera frågan, samtidigt är det mycket viktigt att göra det klart att Bildt ska behandlas rättvist. Att redan nu kräva avgång, innan någon förundersökning ens genomförts är oklokt på alla sätt.

Men om det visar sig att Bildt genom sin styrelsepost i Lundin Oil, aktivt deltagit i verksamhet som är brottslig eller underlåtit att förhindra sådan då gör han sig givetvis omöjlig som utrikesminister, både i den nuvarande eller en framtida regering. Det är viktigt från regeringens håll att detta signaleras, något annat vore bara oansvarigt. Om Sverige ska föregå med gott exempel i utrikespolitiken då måste vi börja med att bevisa att vi har en ansvarstagande utrikesminister.

2010-06-22

Det utvalda landet

Anna Ekström på Axess uttryckte något jag länge tänkt på men inte haft ork nog att sätta i ord:
Problemet får de mest sansade människor att se svartvitt. För även om det vore rimligt att lägga hela skulden för tragiska händelser som den blodiga bordningen av Mavi Marmara på Israel står världens uppmärksamhet och reaktion – enorma och delvis hätska demonstrationer från Stockholm till Sydney, direkt antisemitiska uttalanden i FN, medial detaljgranskning av Israels ”själ”, med mycket mycket mera – inte i proportion till svaren på händelser i andra delar av världen.

Judar är varken änglar eller demoner. De är bara människor. Israel är inte världens centrum. Landet är inte ens Mellanösterns centrum. Där finns andra aktörer med egna ambitioner. Detta måste sägas och sägas igen. Omvärldens "judiska problem" måste studeras noggrant. Inte minst nu när Turkiet närmar sig Iran länk Ahmadinejadinlägget och populismen frodas i Europa.

Det är något märkligt med den uppmärksamhet som alltid riktas mot Israel. Knappast anordnas några Ship to Kurdistan där hundratals människor har dött i stridigheter med turkiska militären. Tvärtom hejar turkiska regeringen öppet på Ship to Gaza, allt för att ta bort uppmärksamheten från de egna brotten.

En jämförelse gjord med hjälp av Knuff.se där man man räkna antalet blogginlägg för olika ämnen visar följande i en jämförelse mellan sökorden "Israel", "Sudan", "Tchad" och "Kongo"


De sista tre länderna är inbegripna i större humanitära katastrofer eller där det nu äger rum allvarliga konflikter med antal döda som kan räknas i tusental. Sudan kan man kanske höra några enstaka stavelser om nu, dock endast i det instrumentella syftet att hudflänga Carl Bildt. Något djupare engagemang för Sudan finns inte i den svenska offentligheten, för Ship to Gaza gråts det störtfloder.

Givetvis ska inte Israel kritiserar mindre, brott ska inte relativiseras. Men än en gång: säger inte behandlingen av mellanöstern betydligt mer om vår inställning till konflikten än om konfliktens storlek, allvar, nivå i sig. När kommer strålkastarljuset falla på diktaturen Sudan eller den enorma humanitära kris som ägt rum i Kongo under en väldigt lång period?

Invandringen och Sverige

En rad framträdande fackföreningar och branschorganisationer skriver om invandringens vinster i Sverige:
Var tredje apotekare, var fjärde läkare och tandläkare, var femte universitetslärare, kemist, fysiker, astronom, historiker och statsvetare samt var tionde ingenjör i Sverige är utrikes född. Över 70 000 utrikes födda arbetar inom vård och omsorg, drygt 30 000 arbetar som lärare på skolor och högskolor. Det är Sveriges öppenhet mot omvärlden som tagit oss dit vi är idag. Det är även vägen för framtiden. Genom öppenhet kan Sverige ytterligare stärka sin konkurrenskraft och skaffa resurser för att möta de stigande behoven av bland annat vård och omsorg för den åldrande befolkningen.
Samtidigt kan man läsa regeringens utvärdering av integrationspolitiken under de senaste åren:
I motsats till en vanlig föreställning har utvecklingen på arbetsmarknaden för utomeuropeiskt födda sammantaget varit positiv under de senaste tio åren. Arbetslösheten har sjunkit och sysselsättningen har ökat stadigt under perioden. Fattigdomen definierad som den andel av befolkningen som lever under normen för försörjningsstöd har minskat, särskilt bland utomeuropeiska invandrare. Detta har dock skett från höga utgångsnivåer.
Invandringen ska kunna vara lönsam för Sverige och lyckad. Än en gång: det handlar om arbetsmarknadens utformning, den tid det tar att passa byråkratins spärrar och till slut det ansvar som ligger på individen.

En Sverigedemokratisk integrationspolitik existerar inte, de nöjer sig med att stänga gränsen. Vänsterns integrationspolitik har alltför länge gått ut på att genom offentliga pengar minska konsekvenserna av den tidigare misslyckade integrationspolitiken, i grunden har inga strukturella förändringar erbjudits förutom mer pengar.

2010-06-21

Ja till sprututbyten!

Sprututbytesförslaget röstades igenom i Stockholm,
87 röstade JA, 55 NEJ. Landstinget har alltså beslutat införa försöksverksamhet med sprutbyte.
Peter Andersson redogör för debatten som föregick omröstningen.

Debatten fortsätter dock. Både i GP och på SVD:s Brännpunkt kan man läsa de som förnekar att det finns forskning som ger stöd för sprututbyten men även de som förvränger de rön som finns. I GP skriver Anders Annell och Rolf Bromme:
Kommer någon av dessa framträdande offentliga personer att våga stå upp och säga: Vi hade fel! Vi är vilseledda av WHO:s rekommendationer om sprutbyte? Eller kommer samtliga dessa ansvariga personer att sticka huvudet i sanden och bara låtsas som om det vetenskapliga läget är oförändrat?
Jag har tidigare bemött invändningarna mot Wodak, Des Jarlais och studierna från Montreal här. WHO:s studie är knappast den enda och troligtvis inte den bästa heller. Det är anmärkningsvärt att Annell och Bromme inte med en stavelse exempelvis nämner någon annan studie som visat att sprututbyten fungerar. I skarp kontrast kan nämnas att alla studier som RNS, UNF och nu senast Bromme och Annell nämnt har bemötts på den här bloggen.

Dessutom får Annell och Bromme direkt svar på tal, från Socialstyrelsen:
Socialstyrelsens uppfattning är klar och välgrundad: sprututbyte är en viktig förebyggande insats för en grupp särskilt utsatta människor i vårt samhälle. Sprutbyte är inte en narkotikapolitisk åtgärd utan en hälsopolitisk insats för dessa utsatta människor.
Svaret kan läsas i sin helhet här. I artikeln visar Anders Printz, avdelningschef för regler och tillstånd och Anders Tegnell, medicinalråd och avdelningschef för kunskapsstyrning att Annell och Bromme på liknande sätt som Vidar Aronsson från UNF manipulerar källor och läser selektivt för att få "rätt" slutsats.

På samma tema: Ape reft, Ledarbloggen, Ulrika Falk, Lars Björndahl, HBT-Sossen, Annika Beijbom, Peter Soilander, Pär Gustafsson.

Lögnare

Vidar Aronsson, ordförande för UNF drar vidare med sitt "ovetenskapliga korståg" mot sprututbyten.

Trots att jag utförligt redogjort för det internationella forskningsläget så tågar Vidar på som om inget har hänt:
Sprutbyte skyddar inte mot hiv. Vare sig Socialstyrelsens utvärderingar eller internationell forskning ger stöd för att sprutbyte i sig skyddar mot hiv-smitta bland injektionsnarkomaner. (min fetstiltning)
Detta är alltså ren och skär lögn (som jag visat här, här och här). Alla organisationer inblandade i denna artikel bör således skämmas.

När demagogi kommer före människoliv då vet man att något obehagligt lurar i bakgrunden.

På samma tema: Tianmi, I Rörelse, Peter Andersson.

Pay up!

Obehagliga nyheter är att oljeläckan i mexikanska golfen befaras vara betydligt större än väntat:
Oljeläckaget i Mexikanska golfen kan vara ännu större än man hittills befarat, upp till 100 000 fat per dag. Det innebär i så fall att energibolaget BP för närvarande bara lyckas ta hand om en femtedel av oljan.
Detta innebär givetvis att de 20 miljarder man lovat kan komma att bli en väldigt liten summa väldigt snabbt. Det enda rätta är givetvis att BP fortsätter öppna sin skattkista. Saneringen kan komma att bli en väldigt lång process och det är inte rimligt att någon annan än just BP ska lida ekonomiskt för katastrofen.

En farlig utveckling av situationen kan man läsa hos "Flute-tankar" som citerar en artikel från "The Oil-drum":
För havsbotten i Mexikanska golfen är mjuk - det översta lagret är ett flera tiotals meter djupt sedimentlager (sand, lera, slam). Oljeläckorna under botten eroderar gradvis bort detta lager runt omkring röret. Till slut när tillräckligt mycket slam eroderat bort kommer BOP:en att knäcka röret och välta. Då kommer man att få ett vidöppet hål rakt ner i oljereservoaren, utan möjlighet att suga upp oljan.
Som teknikoptimist brukar jag i regel applådera när tekniken för mer avancerad energiutvinning utvecklas. Men frågan är om borrning av olja på allt djupare vatten för att upptäcka okända reservoarer är någon framtidslösning. Hela katastrofen visar att oljan inte på något sätt är hållbar i längden och att riskerna med att utvinna den kommer bli allt större.

2010-06-18

Mer kärnkraft!

Gårdagens goda nyhet:
Riksdagen sade med knapp majoritet ja i den historiska omröstningen om att nya kärnkraftverk får byggas. 174 ledamöter röstade ja och 172 röstade nej. Tre ledamöter var frånvarande och ingen avstod från att rösta. Beslutet innebär att nya kärnkraftverk får byggas i takt med att gamla verk stängs. Antalet reaktorer får inte överstiga dagens tio.
Debatten om kärnkraften kommer givetvis fortsätta. I synnerhet eftersom de rödgröna går till val tillsammans med ett parti som helt vill avveckla kärnkraften. I debatt efter debatt har jag ställt frågan till Grön Ungdom om hur de tänker göra för att ersätta hälften av Sveriges energiförbrukning när reaktorerna stängs ner.

Svaret är alltid detsamma: med hjälp av förnyelsebara energikällor. Gott så, det vill jag också. Men faktum är att Sveriges energi inte kan leva på vindkraftverk, tillgången är helt enkelt oförutsägbar och otillräcklig, inte än på långa vägar och därför är det oansvarigt att stänga ner kärnkraften nu. I synnerhet eftersom Sverige inte lever i en bubbla, många europeiska länder är nästan helt beroende av fossila bränslen vilket inte är bra, varken säkerhetspolitiskt eller miljömässigt.

Ett argument man dessutom ofta glömmer är uranet som oftast importeras från säkra länder och därför inte fluktuerar i tillgång och pris på samma sätt som oljan och gasen. Ni kan gärna försöka komma på ett pålitligt och demokratiskt land som har betydande mängder av de två energikällorna. Energipolitik är inte bara en miljöfråga, det handlar i stor utsträckning om vilka länder som vi gör oss beroende av genom att köpa energi. Läs gärna denna artikel (ett par år gammal) som diskuterar kärnkraftens ekonomiska fördelar:
One of the advantages enjoyed by nuclear power plant operators is security of supply. Uranium, the natural material for fuelling nuclear power plants, is plentiful and well distributed across the planet. Although, at present, annual uranium production provides only some 60% of reactor consumption, secondary sources, such as inventories of producers, utilities and governments, and ex-military materials, are sufficient to cover demand. In addition, the geopolitical distribution of uranium producers, which include such countries as Australia and Canada, greatly reduces the risk of the kind of market disruptions experienced during oil crises, for example.
På samma tema: SR, EX, EX2, Ex3, AB, Agneta Berliner, Mikael Persson, AB2, AB3, DN.

2010-06-17

Tillåt fler identiteter!

Skrev i gårdagens Nerikes Allehanda (ej på nätet). Ämnet inspirerades jag till efter att ha läst denna artikel i Sydsvenskan, skriven av Anne Sofie Roald, professor vid Kultur och samhälle på Malmö högskola. Därefter hade Andreas Johansson Heinö skrivit en kommentar på sin blogg. Man skulle kunna säga att jag håller med båda två i någon utsträckning.

”Var kommer du ifrån?”, ”Göteborg” svarar jag. ”Jaja, men du vet, var kommer dina föräldrar ifrån?”, ”Polen” svarar jag, ”fast det är inte så enkelt” försöker jag fortsätta. ”Ja men då är du polack!”.

Samtalet fördes mellan mig och en niondeklassare för en många år sedan när jag jobbade som lärarvikarie. Att ta reda på vart man ”kommer ifrån” är kanske inte världens viktigaste ämne, men en viktig formalitet – även för sextonåringar. Hur många gånger har inte frågan ställts?

Jag har ibland funderat på om mina barn kommer få den frågan. Hur kommer de svara? Troligtvis blir svaret att båda föräldrarna är födda i Sverige. Det blir svårare att benämna mina barns bakgrund som antingen svensk eller invandrare. Kanske kommer de bara svara med sitt namn, varför inordna sig i en kollektiv identitet?

Sverige är ett land med många identiteter, nationaliteter och utseenden. Att antingen vara svensk eller invandrare är ett föråldrat perspektiv. Identitet ska inte vara något nollsummespel. Nuförtiden är vi mycket mer än bara svensk eller något annat. Troligtvis är vi både och. Därför måste vi måste tillåta fler bindesstrecksidentiteter i Sverige. Svensk-polacken och svensk-kurden är naturliga känslor av tillhörighet som inte utesluter något.

Svenskar blir vi i någon mån alla genom att vara medborgare i samma land och lyda under samma lagar, åtnjuta samma rättigheter och ha samma skyldigheter. Integrationspolitiken ska syfta till att alla har samma bas, känner delaktighet och samhörighet med resten av samhället. Det är det som gör oss till svenskar. För samhörighet och tillit till varandra behöver vi, även i det moderna och individualistiska samhället.

(Bildkälla: Sussi Johansson)

Resten kommer komma som ett brev på posten. Man behöver inte integrationspolitik för att uppleva den svenska naturen, sommaren och poesin. Men det får ta sitt lilla tag. Läs gärna Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”-serie om ni tvivlar, det är inte alltid lätt att omfamna ett nytt land.

Målet måste vara att alla känner gemenskap och att den gemenskapen inte exkluderar någon. Att bli en del av den svenska gemenskapen utesluter inte en känsla av samhörighet med någon annan nation eller identitet. Midsommar, rammadan och channukka utesluter inte varandra på något sätt.

Man måste dessutom räkna med att den nationella identiteten (att vara svensk eller dansk) också kombineras med lokal identitet. Man är både sportfiskare, rollspelare, örebroare, svensk och europé. Det globala samhället innebär att människor upplever en rad identiteter (eller ingen!).

Ta det land som faktiskt lyckats kombinera mångfald med gemenskap: USA. Där är det självklart att målet för invandrare är att bli en del av samhället, lära sig språket och känna gemenskap kring vissa självklara amerikanska principer (uttryckta i konstitutionen). Det finns däremot ingen motsättning mellan att känna tillhörighet till både det amerikanska och sitt ursprungsland.

Alla kan bli amerikaner, det är inget som har med hårfärg eller efternamn att göra. Samma bör svenskheten vara. Att bli svensk handlar om rättigheter och skyldigheter, i båda fallen individuella. Vågar man hoppas på att det går att genomföra i Sverige?

Vi gör klokt i att både omfamna gemenskap och mångfald, det första behöver vi, det andra är vi en del av, vare sig vi vill det eller inte.

Är du partist?

Niklas Orrenius har en mycket läsvärd artikel i Sydsvenskan om Folkpartiet i Lund. Främst är artikeln baserad intervjuer på med bl.a Mark Klamberg och tidigare nämnda Andreas Bergh:
Vi talar om en sak som Mark Klamberg berättat på telefon: att de många polsk-judiska familjer som kom till Lund i slutet på 60-talet nästan samtliga blev övertygade folkpartister. Klamberg kommer själv från en sådan familj.

– Människor röstar mycket baserat på känsla, inte på enskilda förslag från partierna, säger Sverker Oredsson.

– De här polsk-judiska invandrarna letade nog efter ett frihetligt, klart anti-kommunistiskt parti som var tydligt tolerant och välkomnande. Då är det inte långt till Folkpartiet.
Känner själv igen mig i mycket av det som skrivs. På senare tid har jag alltmer insett att det är min bakgrund i just Östeuropa kombinerat med frihetliga värderingar hos familj och släkt är det som skapat politisk vilja.

Anledningen att jag en gång i tiden upptäckte att jag var liberal, och sedermera blev aktiv i LUF och Folkpartiet var just maggropskänslor - inte någon konkret sakfråga. En känsla för att FP främst representerade frihetliga ideal när det kom till utrikespolitik, migrationspolitik och de sociala frågorna. När nu bilden av FP förändrats då finns det en risk att dessa värden försvinner från partiets varumärke, trots att man i sakfrågorna inte ändrat ståndpunkt. Men det man inte ser det finns inte.

Snabbt upptäcker man däremot att man inte alltid är med i ett parti för vad det står för utan vad man önskar att det stod för. Annorlunda är det inte med FP som jag verkligen vill ska vara en liberal röst i Sverige.

Finanskris 4-real

Läser idag David Camerons och Fredrik Reinfeldts artikel på DN Debatt. Trevlig läsning som faktiskt har något av substans att säga om Europas och Sveriges ekonomi framtiden. Detta i skarp konstrast till den orgie i offentliga satsningar som de rödgrönas artikel häromdagen innehöll.

Det är uppskattat att man försöker komma åt de strukturella problem som både lurar i alltför lössläppta offentliga kassor kombinerat med finansbubblor av alla dess slag. På detta tema hajade jag därför till vid följande stycke:
Att enbart hantera dagens ekonomiska underskott menar vi vore ett otillräckligt svar på den situation vi nu ser. Länder över hela Europa behöver i grunden förändra hur de hanterar sina offentliga finanser. Detta för att skuldkriser av den omfattning vi nu ser inte ska uppkomma igen. Intentionerna i stabilitets- och tillväxtpakten måste tas på allvar. Bättre säkerhetsmekanismer behövs för att förhindra att medlemsstater spenderar och lånar för mycket. Därtill vill vi se på plats ett system som möjliggör tidig upptäckt och alertering av ekonomiska problem innan de växer sig för stora. (min fetstiltning)
Vad är det man vill ha? Statliga revisorer som vågar ryta till när utgifterna har skenat iväg? Oberoende granskare av riksbanker? I viss mån finns redan dessa "system", problemet är att få har lyssnat på systemen.

Den slutsats som dessa varningssystem troligtvis kommer landa i är att det inte är hållbart med eviga lånekaruseller där stater bygger ekonomier på lånade pengar och hoppas att baksmällan håller sig undan. Varningarna har funnits hela tiden: det har helt enkelt inte varit opportunt att visa exempelvis bilindustrin fingret (se ex Tyskland & USA).

På samma tema är Martin Borgs och Johan Norbergs utmärkta dokumentär Överdos. Den finns att ses på Tv4:s hemsida i sin helhet. Det är en klok och pedagogisk påminnelse om vad som händer när stater försöker reglera och spendera sig ur ekonomiska kriser genom att i samma andetag bygga förutsättningarna för nästa kriser. Dystopiska men viktiga budskap som måste höras!

På samma tema: Lasses blogg, Alla dessa dagar, Skattenyheter

Kampanj om papperlösas vård

Missa inte Emma Söderberg Majanens (LUF) text om papperslösas rätt till vård:
Vård ska ges utifrån medicinska behov, inte vilken juridisk ställning en människa har. Så är det inte i dag. I Sverige befinner sig tusentals människor som saknar tillstånd att befinna sig här, så kallade papperslösa, och som inte har rätt till sjukvård på samma villkor som andra människor. Den akuta vård som de enligt lag har rätt till måste de bekosta själva, och all övrig vård kan de nekas rätt till.
Texten finns tyvärr inte på nätet men kan läsas i sin helhet på Amanda Briheds blogg. Det är väldigt bra att LUF Storstockholm satsar hårt tillsammans med Folkpartiet på att lyfta flyktingfrågorna under valet.

När det mesta verkar handlar om kronor och ören då är det viktigt att frågor gällandes människors rättigheter lyfts.

På samma tema: Erik Wahlberg, Linnea Darell, Olov Lindqvist, Rasmus, Fagerberg, Birgitta Rydberg, Unga FP 2.

Kreativ bokförning från de rödgröna

Tjänar 90% på oppositionens politik? Maria Wetterstrand påstår det. På uppdrag av Fores har en undersökning av oppositionens budget gjorts. Andreas Bergh, den ena rapportförfattaren, drar följande slutsats:
Fördelningseffekter av en politik bör rimligen beakta politikens finansiering. Det är inte seriöst att ge utredningstjänsten instruktioner att inkludera höjda bidrag och sänkta skatter 2011, men inte beakta höjda skatter 2012.
Även Johan Norberg skriver om ämnet i Metro:
Hela 90 procent tjänar och bara den rikaste tiondelen förlorar. Men något är konstigt. De 90 procenten tjänar nästan fem gånger mer än de rikaste förlorar. Så var kommer resten av pengarna ifrån? Bergh och Jordahl har svaret. De rödgröna har valt att räkna in alla godsaker och bidrag, men har valt att strunta i de 9,3 miljarder i skatter som införs 2012 för att finansiera dem.
Skatskassan har helt plötsligt blivit ett enormt mastercard för de rödgröna. Alla pengar ska finnas nu, finansieringen kan vi skjuta på framtiden. Vi tar det i nästa budget. Det är djupt ohederligt att låtsas om som att den föreslagna budgeten bara innebär godsaker och inga skattehöjningar. Man går till val på att väljaren både ska få äta och behålla kakan, ett genialt PR-knep men väldigt obehagligt.

På samma tema: Annie Johansson, Seved Monke, Pär Gustafsson, Fredrik Segerfeldt, Peace, love & capitalism, Mark Klamberg, Rasmus.

2010-06-16

Världens näst högsta skatter

Sven-Olof Lodin påminner om det absurda i att driva en skattehöjarpolitik i landet med världens näst högsta skatter,
Åtminstone socialdemokraterna borde fortfarande minnas de skadliga samhällsekonomiska konsekvenserna av Haga­överenskommelsernas kraftiga marginalskatteskattehöjningar på 1970-talet, som genomfördes från inkomstlägena precis ovanför LO:s huvudgrupper. För en metallarbetare blev effekten att han måste få en löneökning på minst 20 procent för att hans reala inkomst efter skatt inte skulle sjunka. Den lönekostnadsinflation det kom att medföra gjorde att Sverige förlorade sin internationella konkurrenskraft och sin plats bland världens mest välbärgade stater. Det var på grund av detta som marginalskatten i skattereformen 1991 begränsades till 50 procent. De erfarenheterna borde vara lika viktiga i dag.
Det svenska skattesystemet bör förenklas, göras transparent och plattas till ordentligt. Vi kommer kanske inte nå ett Ron Paulskt idealsamhälle utan inkomstskatt men mycket kan göras.

Den svenska debatten är märklig, vi diskuterar huruvida vi ska ha världens högsta eller näst högsta skatter. Alliansens skattesänkningar framställs som radikala av de rödgröna.

För några veckor sedan kunde man i GP läsa om att en majoritet av Svenskar helt saknar ekonomiska buffertar. Ett Sverige väldigt långt från det land som Anne Wibble ville se där alla skulle ha en årslön på kontot.

I Socialdemokratins Sverige är detta givetvis ointressant, det är offentligheten som alltid är bufferten.

2010-06-15

De rödgrönas enorma SMS-lån

Sveriges framtid skapas genom satsningar, satsningar, satsningar... Det är de rödgrönas budskap för ett Sverige som ska skapa jobb.

Detta är det enkla budskap de rödgröna har. Inte på något sätt försöker man komma åt förutsättningarna för en god ekonomi i Sverige, inte i en paragraf försöker man resonera kring hur alla satsningar ska finansieras. Inte i ett ord försöker man komma åt de strukturella problemen på arbetsmarknaden.

De rödgrönas utspel är samma gamla visa som jag i varje debatt hör de rödgröna ungdomsförbunden sjunga.

Bara man kan lova tillräckligt mycket, bara man kan lova mest pengar, sätta sedelpressen på högsta växel - då kan man lyfta Sverige ur krisen. Men ingen har någonsin lyft sig i sina egna skosnören och pengar skapas inte från intet.

Någon behöver arbeta, betala skatt och konsumera. Pengar måste stanna i Sverige, budgettak måste hållas och pengar måste investeras privat för att statskassan ska förbli fylld.

Carl B Hamilton (fp) skriver klokt om det visionslösa i de rödgrönas förslag:
Men all offentlig expansionen finansieras antingen genom ökad upplåning (dvs. framtida generationer betalar på en växande skuld) eller höjda skatter (som ofta pressar ned lönsamhet och hushållsinkomster idag).

Det för vänstern självklara svaret, men som inte står i artikeln, är höjda skatter. Oppositionen har frågat allmänheten om sänkta skatter ger fler jobb. De borde också ha frågat om svenskarna tror att höjda skatter ger fler jobb eftersom det är deras underförstådda alternativ.

Vänsterpartierna presenterar därmed en ny kvasisocialistsk vision: De vill behålla marknadsekonomi men jobben ska skapas och ackumuleras i den offentliga sektorn. I slutändan får vi en kvasisocialiserad arbetsmarknad där sysselsättningen görs helt beroende av den offentliga sektorns utveckling.
På samma tema: Per Alternberg, Mark Klamberg, Livskraft och politik, Per pladdrar på, Pophöger. EX, SVD, SVD2, Carl B Hamilton, SVD:s ledarblogg, AB.

Liberal kritik mot rasismen

Det är inte så ofta man läser om den liberala kritiken mot både rasism och multikulturalism. I "The dialectics of liberty" går John F Walsh igenom den liberala kritiken mot rasismen. Linjen som drivs av Walsh och de tänkare och debattörer han citerar är att rasismen ofta kommer i formen av skråväsende, gruppintressen och politisk segregation.

Även om det finns en bas för rasismen i den privata sfären så är oftast de värsta förbrytelserna statliga eller statligt understödda. Boken rekommenderas som ett nytt perspektiv i debatten om rasismen i samhället.

Vad den liberala antirasismen alltid har sett är att den värsta formen av rasism är den statligt institutionaliserade formen. Detta är något som John Stossel uppmärksammar i en artikel på Reason magazine:

In the pre-1964 South, things were different. But even then, private forces worked against bigotry. White owners of railroads and streetcars objected to mandated segregation. Historian Jennifer Roback writes that in 1902 the Mobile Light and Railroad Company "flat out refused to enforce" Mobile, Alabama's segregation law.In cities throughout the South, beginning in 1960, student-led sit-ins and boycotts peacefully shamed businesses into desegregating whites-only lunch counters. Those voluntary actions were the first steps in changing a rancid culture. If anything, Washington jumped on a bandwagon that was already rolling.

It wasn't free markets in the South that perpetuated racism. It was government colluding with private individuals (some in the KKK) to intimidate those who would have integrated. It was private action that started challenging the racists, and it was succeeding—four years before the Civil Rights Act passed. Government is a blunt instrument of violence that one day might do something you like but the next day will do something you abhor. Better to leave things to us—people—acting together privately.

Även om exempelvis den svenska staten i dag i stor utsträckning jobbar mot rasism är det ingen garant för att det så alltid kommer vara. Det finns en rad exempel på hur statsmakten är den främsta förbrytaren när det kommer till diskriminering, såväl positiv som negativ.

Att begränsa möjligheterna för staten att kategorisera människor och behandla människor utifrån deras grupptillhörighet förutsätter att statens makt blir mindre. Detta är ofta något som glöms bort i debatten om rasismens förutsättningar. Rasism och kollektivism ska givetvis alltid motarbetas, främst i den civila sektorn. Men vi får inte glömma att det största redskapet för att bekämpa rasism även kan bli den största fienden.

2010-06-14

Dela Belgien!

DN:s ledarsida kommer fram till en något märklig slutsats gällandes valet i Belgien:
Europa består av ett myller av språk och regionalt särpräglade regioner, som ofta känner sig missgynnade. Att stycka upp Belgien och låta språket bilda en ny och tydlig gräns mellan människor mitt i Europa kan bli början på ett europeiskt sönderfall. I stället borde regioner i EU garanteras tillräckligt självbestämmande inom ramen för de nuvarande staterna. Alla medborgare borde dessutom uppmuntras att lära sig förstå och tala flera europeiska språk, i stället för att enbart slåss för sitt eget. Europa behöver inte ökad splittring, utan mer mångfald och större politisk enhet på en och samma gång.
Vad är egentligen problemet med ett delat Belgien? Gränsen mellan Flandern och Wallonien kommer knappast att bli så allvarlig. Med rådande regler för fri rörlighet så kommer det inte bli några som helst problem med handel, rörlighet eller byråkrati (mer än vad det är idag). Att uppmana walloner att lära sig flamländska och franska för flamländare sker redan, när behov finns. Dessutom kan belgare ofta även tyska och engelska.

Att Europa består av en rad regioner, mer eller mindre självständiga, kan knappast vara ett tecken på "europas sönderfall". Är det spanska regionalismen också ett tecken på det? Det är egentligen bara Bryssels status som är oklar men det problemet lär ändå inte lösas. Ökad regionalisering är inte ett ett tecken på europas förfall, snarare är det ett tecken på europeisk utveckling. Mer naturliga regioner kan troligtvis fungera bättre än halvtaskiga nationalstater.

Faktum är att den belgiska delningen främst är ekonomiskt motiverad. Det finns inget som inom ramen för den belgiska nationalstaten egentligen kan göras. Det finns ingen idé att krampaktigt hålla fast vid nationalstatliga konstruktioner som är minst lika godtyckliga som de regionala. Eftersom det ändå verkar finnas en stark vilja att dela landet så finns inga anledningar att streta emot. Alla regioner och stater kommer ändå samarbeta inom ramen för EU.

Så DN, ge oss några riktiga argument, eller handlar det bara om nationalstatsnostalgi?

På samma tema: Lilli Severin, Kidén & Åsman, Eriks politiska, Verklighetens folk, DN

Miljöpartiet de isolationistiska

Jag har tidigare pekat på den farliga nolltolerans Maria Wetterstrand uppvisar mot allt som andas GMO. När Wetterstrand fick en fråga om GMO-produkter så var svaret direkt:
"Förespråkarna menar att man ska låta konsumenterna själva välja när de står framför butikshyllorna…"

"-Nej, man ska inte få välja att köpa livsmedel som innehåller GMO därför att det finns alldeles för stora risker med att plantera ut dem. Det ansvaret måste vi politiker ta, och stoppa de kommersiella odlingarna av GMO-grödor."
Jag kommenterade:
Om omsorgen är om vår alltmer tätbefolkade jord och möjligheten att föda alla människor då behövs det en utveckling av jordbruket. Det är oundvikligt om vi inte vill utarma jordens resurser eller ha massvält. Under de senaste 40 åren har odlingsvolymer på många ställen ökat dramatiskt, inte sällan med GMO-tekniker.

Jag förnekar inte att man måste vara varsam och ha en god forskning på området. Men att som Wetterstrand rakt av avvisa teknologi som skulle kunna rädda miljoner människoliv och bevara jordens natur och resurser är obehagligt. Wetterstrand är tydlig med sin bristande verklighetsanknytning i intervjun:

"Ett av bioteknikbranschens argument är att GMO-grödorna minskar behovet av kemisk bekämpning. Är det något som bevekar en miljöpolitiker?"

-Nej, och dessutom råder det delade meningar om deras argument. Jag förordar istället en total övergång till ett ekologiskt lantbruk där man inte använder några gifter överhuvudtaget."
Nu har Per Altenberg uppmärksammat Peter Erikssons protektionistiska inställning till jordbruk:
Den 26 maj i år tog Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson ställning för matprotektionism och självförsörjning i jordbrukspolitiken när han talade på LRF-stämman. Så här sa han då:

"Svensk jordbruksproduktion måste öka. Den nuvarande utvecklingen med alltmer importerad mat är farlig."För att ingen skulle missa budskapet följde han för säkerhets skull upp uttalandet i en debattartikel i UNT den 10 juni:

"En rimlig utgångspunkt för en sådan [livsmedelsstrategi] är att vi kommer att behöva producera en större andel av vår mat här hemma i Sverige. Det är en solidaritetsfråga, men också ett egenintresse."
Miljöpartiets framtida Sverige är definitivt inte mitt Sverige. Miljöpartiet står för en nationalistiskt färgad jordbruksisolationism. Teknologisk utveckling som kan förhindra svält förkastas som farlig eller onaturlig.

Globalisering och internationell handel med jordbruksprodukter, en sektor som har chansen att lyfta många länder ur fattigdom förkastas av Eriksson med önskan om att mer ska vara lokalt producerat.

Det är precis den här kombinationen av välmenande ekologism, ekonomisk nationalism och teknikfientlighet som cementerar fast jordbrukssubventionerna i EU. Miljöpartisterna verkar mena så väl men i sin gröna idealism gömmer sig framstegsfientlighet och en skepsis mot den globala handeln.

En rest av det gamla Sverige

Miss inte Amanda Briheds text i Aftonbladet om tvångssteriliseringar:
Jag får ofta höra att det inte är en rättighet att få barn. Men har staten verkligen rätten att stjäla möjligheten? Att förbjuda? Jag och många tusen med mig sörjer varje dag en möjlighet och ett liv vi blivit bestulna. Jag längtar till dagen då jag också får kalla mig människa, medborgare, kvinna och mamma. Hur många år till måste jag vänta?
Denna obehagliga rest av det gamla Sverige bör omedelbart upphöra. Sverige har tyvärr en historia av tvångssteriliseringar som inte bör glömmas bort, det beräknas att uppemot 60 000 steriliserades av olika anledningar. Att det ens finns en rest av denna fruktansvärda procedur kvar är för mig ett mysterium.

På samma tema: Amanda Brihed, Mina moderata karameller, Liberati.

2010-06-11

Sverige efter höjd bensinskatt

På samåkning kan man spara mycket pengar!

Varför opinionsundersökningar suger

Var det Bradleyeffekten som var framme när Geert Wilders gjorde storslam i nederländska valet (via Foreign Policybloggen):
The fact that Wilders' Freedom Party gained more than pre-election polls had forecast could be partly explained by voters being reluctant to admit they will vote for a controversial candidate due to social desirability reasons," said Alfred Pijpers, a senior political researcher at Clingendael, the Netherlands Institute of International Relations.

The phenomenon is known as the Bradley effect, after Tom Bradley, the Los Angeles mayor who lost the 1982 California governor's race despite being ahead in voter polls.

Pijpers added that the popularity of Wilders could further be attributed to a moderation of his tone during the last weeks of the campaign. "He started to smile more and let go of his strong anti-Islam rhetoric," Pijpers said.
Det gäller med andra ord att inte hetsa upp sig eller lugnas överdrivet mycket av opinionsundersökningar. I Sverige har troligtvis medierna på grund av nyhetstorka eller allmän lathet gjort varje opinionsundersökning till en nästan religiös högtid.

Politiker blir helt plötsligt statistiker och diskuterar bortfallsfrekvenser och massa andra fikonspråksord. Men vissa saker kan vi inte räkna med och därför vore det trevligt om vi kunde spara pladdret om opinionsläget till valvakan. Att Sverigedemokraterna befinner sig under radarn säger nog väldigt lite om deras stöd för tillfället.

Dessutom är det intressant att det nederländska valet endast blev intressant i Sverige efter att "islamhataren" Wilders började dyka upp i tidningarna. Det nästan neurotiska förhållande svenska journalister har till populister och diverse invandringskritiska partiet gynnar definitivt inte kampen mot just dessa krafter.

På samma tema: Lili Severin, Funderar, Varg i Veum, Mittenradikalen, MxP, Waldemar Ingdahl.

Tidningen Dagens vidsynthet

Tidningen Dagen nekar en annons för ett ungdomsläget för kristna HBTQ-ungdomar:
Det finns olika hänsyn att ta. Här lät jag hänsynen till läsekretsen gå före annonspengarna. En annons om utlevd homosexualitet passar inte i Dagen, säger chefredaktör Elisabet Sandlund till Kyrkans Tidning.
Hade läsarna hellre accepterat en annons med icke utlevd homosexualitet? Läger för ungdomar i förnekelse?

Givetvis är det Sandlunds fulla frihet att välja annonser som passar tidningens läsarkrets. Frågan är vilka prenumeranter Sandlund tänker sig ha om 20 år. Spelar hon sina kort rätt så är det ungdomarna på just det lägret som köper hennes tidning.

Elisabeth, välkommen till 2000-talet. Ett århundrade där även en rad HBTQ-personer råkar vara kristna och eventuella prenumeranter av din tidning.

2010-06-10

Löst tyckande från UNF

Vidar Aronsson, ordförande för ungdomens nykterhetsförbund levererar ett ickesvar i sprututbytesdebatten. Jag har tidigare kritiserat Vidar och UNF här och här.

Han menar att jag driver ett ”vetenskaplighetens” korståg" och ställer frågan om "LUF – politik eller vetenskapsakademi?". Redan i första inlägget försökte han med ad hominem (då med hänvisning till LUF:s påstådda storlek). Lågt, omoget och pinsamt och därför inget man bör bemöta.

Resignerat förklarar han,
Jag skall till detta vara ödmjuk och ärlig: Jag är inte en vetenskapsman. Det är inte med det patos jag talar. Jag är politiker – så är det.
Ja du Vidar. Jag är också politiker men jag verkar ha ett uns hederlighet i min kropp till skillnad från dig.

När det kommer till känsliga frågor, där det faktiskt kan handla om liv och död då är det på sin plats att ens idéer faktiskt kan stödjas av forskning. Det är vi helt enkelt skyldiga de människor som kommer få leva med konsekvenserna av de politiska besluten.

Vidar väljer - trots överväldigande vetenskapliga bevis - att fortsätta motsätta sig sprututbyten. Han visar med all tydlighet att UNF inte står för genomtänkta idéer utan löst tyckande. De där fina orden i Vidars första inlägg,
I forskning finns sällan en sanning utan den består av en ständigt pågående diskussion där inget bevisas som sanning, utan verkar som en tillfällig sanning tills den dagen det går att motbevisa.
Var ju tydligen tommare på substans än Vidars "källor". Vad han visar är att vetenskapen kan vara användbar, men bara om den stödjer hans ideologiska position.

Visar det sig att UNF inte får stöd av forskningen då är det bara dags att fortsätta tycka. Jämförelser med religiös fanatism känns passande men eventuellt elakt att göra.

Vidar fortsätter att yra på, som om han inte läst mitt förra inlägg,
Det finns tillräkligt med forskning som är kritisk till sprututbyte att det bör kasseras som idé.
Det är underbart att Vidar konstant nämner denna forskning som han sedan inte hänvisar till. Han får faktiskt lite hjälp av RNS vars pressmeddelande han klipper rakt av.
Jag erkänner att jag inte skrev mitt tidigare inlägg med vetenskapliga ambitioner och de erfarenheter jag hänvisade till i Vancouver och Montreal har som Adam noterat många olika resultat. Ett exempel är: Schechter, Do needle exchange programmes increase the spread of HIV among injection drug users? Aids 1999. Som faktiskt visar att fler fick HIV av de som deltog i sprututbyte än de som inte gjorde det.
Okej, vad säger Schechter et all egentligen då? Saxat från citerad artikel:
We found no evidence that this NEP is causally associated with HIV transmission. The observed association should not be cited as evidence that NEP may promote the spread of HIV. By attracting higher risk users, NEP may furnish a valuable opportunity to provide additional preventive/support services to these difficult-to-reach individuals.
Både Vidar och RNS ljuger alltså uppenbart då de selektivt väljer att citera delar av texter som ger dem rätt i frågan.

Både RNS och UNF hänvisar alltså till en enig forskarkår som de påstår ger dem rätt men i själva verket gör det motsatta. Det är alltid obehagligt när organisationer manipulerar källor för att de ska passa deras syfte. "Omänsklig politik," torde Mona Sahlin ha sagt.

Vidar fortsätter:
I Montreal introducerades sprutbyte 1988. År 1995 kunde man konstatera att 16 procent av de som deltog i sprutbyte smittats av hiv medan endast 5,8 procent i gruppen som inte deltog. Detta rapporteras av Bruneau, High rates of HIV infection among injection drug users participating in needle exchange programs in Montreal: results of a cohort study. American Journal of Epidemiology 1997.
Men vänta, jag har också citerat Bruneau! Se där, då väljer Vidar och RNS att faktiskt kolla de källor jag anför.

Skillnaden är att den studie jag citerade gjordes för tre år sedan medan den som Vidar och RNS hänvisar till publicerades för femton år sedan.

Vad Bruneaustudien pekar på är att de som deltar i sprutbytesprogrammen i högre grad ÄR HIV-smittade, inte att de BLIR det av att delta i programmen, vilket återigen styrker tesen att sprutbytesprogrammen fungerar ur Rawlianskt avseende bra eftersom man hjälper de som har störst behov av hjälp.

Sedan missar Vidar hela biten med vad sprutbytesprogram innebär i övrigt: kontakt med vård och rehabilitering, HIV-tester, vaccin, social kontakt, registrering (att man vet att människorna finns och är vid liv) och så vidare, som visserligen inte har specifikt med de rena sprutorna att göra, men ändå är starkt kopplat till själva idén bakom "supervised injection facilities".

Att dessa faktorer leder till positiva effekter erkänner för övrigt den dubbelt citerade Stenström som gjort en liten studie specifikt på Malmö med blandade resultat, vilken i det stora perspektivet dock inte betyder någonting.

Men Vidar och UNF motsätter sig inte sprututbyten för att de inte fungerar. De motsätter sig systemet för att deras "patos" säger annorlunda. Blind övertro och dogmatism framför människoliv. Det är inget annat än vidrigt.

På samma tema: Liberati, Magnus Andersson, Nyheter24.

2010-06-09

Vem försöker UNF lura?

Vidar Aronsson, ordförande för UNF har bemött mitt inlägg där jag kritiserar UNF:s hyllning till Moderaterna som nu försöker stoppa sprututbytesprogram i Stockholm.

Vidar kritiserar två av de källor jag bidrar med för att stödja tesen om varför sprututbyten fungerar:
Forskarna (Des Jarlais, min anm) rapporterar en signifikant skillnad mellan den undersökta gruppen och kontrollgruppen. Dock har man inte tittat på möjliga andra förklaringar till skillnaden, exempelvis att de som deltar i sprutbytet genom tester får kunskap om sin hiv-status och samtidig rådgivning om ett säkrare miss-bruksbeteende.
Vidar påminner faktiskt i citatet ovan om ett argument för sprututbyten. Just genom att missbrukare kommer i kontakt med sprututbytesprogram så finns en chans att ge information om HIV och rehabilitering.

Des Jarlais et al förekommer Vidars invändning om att det finns en diskrepans i HIV-fall mellan olika grupper i New York:
Finally, the persistence of racial/ethnic disparitiesin HIV infection after large-scale implementation of syringe exchange programs should not be used as an argument against implementation of syringe exchange or otherevidence-based interventions to reduce HIV transmission among IDUs. Although new interventions are clearly needed to reduce continuing disparities in HIV infection, implementation of large-scale syringe exchange programs was associated with dramatically lower HIV infection in all major racial/ethnic groups of IDUs in New York.
(Des Jarlais, Arasteh, Hagan et al (2009), 'Persistence and Change in Disparities in HIV Infection Among Injection Drug Users in New York City After Large-Scale Syringe Exchange Programs', American Journal of Public Health, 99 (2), pp. 445-451.)

Vidar avfärdar Wodaks mycket omfattande studie med hänvisning till att Wodak inte tagit med de städer där mycket "nedslående" resultat kunde uppvisas. Utan källa nämner Vidar två städer:
Sedan finns det studier från Vancouver och Montreal som tyder på en kontraproduktivitet där de som ingick i sprutprogrammet faktiskt hade större andel hiv-smittade jmf med testgrupp som inte deltog i sprututbytet.
Han uppger ingen källa för Vancouver. Det är förståeligt för att han skulle förmodligen få svårt att hitta källor som stödjer det påståendet:
Vancouver’s SIF appears to be an effective and efficient use of public health care resources, based on a modelling study of only two specific and measurable benefits—HIV infection and overdose death.
(Andresen and Boyd (2010), 'A cost-benefit and cost-effectiveness analysis of Vancouver’s supervised injection facility', International Journal of Drug Policy, (21), pp. 70–76.)

Vad gäller Montreal finns följande studier som visar att sprututbyten fungerat väl:
Participants in a cohort of IDUs (n = 456) residing in Montreal were interviewed between 2004 and 2006. Behavioural questionnaires were administered by trained interviewers, and venous blood samples were drawn and tested for HIV antibodies. The distance from regular IDU dwelling places to nearest NEP or pharmacy was calculated using a Geographic Information System. Logistic regression was used to assess relations with high-risk injection behaviour. /.../ The study confirms that Montreal NEPs were implemented where they are most needed. These results also suggest that sterile syringe acquisition patterns might influence high-risk injection behaviour.
(Bruneau, Daniel, Kestens et al (2008), 'Associations between HIV-related injection behaviour and distance to and patterns of utilisation of syringe-supply programmes', Journal of Epidemiology and Community Health, 62 (9): pp. 804-810.)

Fler studier gällandes Montreal motbevisar Vidars "nedslående resultat":
Improved access to sterile injecting equipment may be more important than knowledge of HCV status in reducing injection risks among this IDU population.
(Cox, Boivin, Platt and Jolly (2008), 'Social network-related risk factors for bloodborne virus infections among injection drug users receiving syringes through secondary exchange', Journal of Urban Health, 85 (1), pp. 7-89.)

En till studie (från samma forskargrupp) visar på positiva resultat just från Montreal (Cox, Boivin, Platt and Jolly (2008), 'Social network-related risk factors for bloodborne virus infections among injection drug users receiving syringes through secondary exchange', Journal of Urban Health, 85 (1), pp. 7-89:).

Tvärtemot vad Vidar påstår har alltså HIV-fallen minskat bland missbrukare, även i de städer han nämner som exempel på motbevis. Eftersom han inte uppger källor på de studier han menar visar motsatsen så blir det svårt att ta hans argument på allvar.

Fler undersökningar finns som stödjer tesen om fungerande sprututbyten, bland annat en studie av hur det fungerat i Australien:
According to a study commissioned by the Commonwealth Department of Health, NSPs in Australia had prevented by the year 2000 an estimated 25,000 HIV infections and 21,000 hepatitis C infections and saved between $2.4 and $7.7 billion. The study estimated that by the year 2010, 4,500 deaths from AIDS and 90 deaths from hepatitis C will have been prevented. Much needless suffering has also been avoided.
Studien gjordes av australiensiska staten och var mycket omfattande. Den finns att läsas i sin helhet här. "Vetenskap" som blir "mer och mer enig" om att det inte fungerar?

Vidar, vem försöker du lura egentligen?

Även denna studie från australiensiska hälsodepartementet visar att sprututbytesprogram har besparat hälsovården i Australien miljardbelopp genom att förhindra spridningen av smittsamma sjukdomar.

Men Vidar kommer givetvis underkänna dessa australiensiska studier från officiellt håll som bygger på 20-årig empiri som "populistisk harm reduction", något annat vore ju att leva som han lär: med ett öppet sinne för att vetenskapen kan motbevisa en tes.

Vidar fortsätter:
I en tid då ekonomiska muskler behövs till välfärd, jobb och utveckling har vi inte råd att ha passiviserande medborgare som inte kan bidra på grund av sitt missbruk.
Så det främsta argumentet till att stoppa missbruk är för att de inte kan bidra till samhällsproduktionen? Kan ju ha varit det mest marxist-materialistiska jag hört på mycket länge. Vi ska ju hjälpa människor att komma bort från missbruk i första hand för att missbruket för många slår sönder deras liv, och ofta också liven tillhörande de man har närmast runt omkring en.

Att tiotusen personer som lider av grovt missbruk inte kan bidra till den ekonomiska utvecklingen, vilket minskar produktiviteten (ytterst marginellt), skiter jag som samhällsmedborgare fullständigt i. Det handlar om att minska människors lidande och inte om samhällsekonomi.

Sedan skriver Vidar:
Så vetenskapen blir mer och mer enig. Det funkar inte.
Om Vidar med "vetenskapen" menar en (1) avhandling (något annat hänvisar han inte till annat än att nämna två undersökningar utan källhänvisning) så måste jag starkt ifrågasätta Vidars krav på tillräcklig empiri för att stödja sin tes. Han menar inledningsvis att:
I forskning finns sällan en sanning utan den består av en ständigt pågående diskussion där inget bevisas som sanning, utan verkar som en tillfällig sanning tills den dagen det går att motbevisa.
Godtagbart. Men varför då inte hänvisa till lite forskning i sådana fall?

En avhandling som visar att inte tillräckligt många missbrukare använder sig av sprututbyte säger ingenting som sprututbyte i sig. Vad avhandlingen pekar på är precis det: det är få som nyttjar sprututbyte i Malmö.

Anledningar till detta kan vara många och man måste då ställa sig frågan om det skadar att de har möjligheten att få rena sprutor? Tillgången utpekas i flera studier som ett problem men det underkänner inte systemet som sådant utan endast dess spridning.

En analys från Storbritannien av en estnisk studie visar att det största problemet med sprututbyten är just att de förekommer i för liten utsträckning:
And yet, despite the overwhelming evidence that providing sterile syringes to injection drug users (IDU) through syringe exchange programs (SEPs) or other means is an effective way of reducing HIV transmission among high-risk subpopulations, IDU in most settings still do not have access to sterile injecting equipment or if they do, access remains too restricted to effectively reduce the risk of HIV transmission
(Werb and Wood (2009), 'Commentary on Vorobjov et al., "Comparison of injection drug users who obtain syringes from pharmacies and syringe exchange programs in Tallinn, Estonia."', Harm Reduction Journal, 6.)

Även om jag givetvis är öppen för att bli motbevisad så visar flera tunga instanser från både Australien, Storbritannien, Kanada och USA att det finns "owerwhelming evidence" till stöd för effektiviteten med sprututbyten. Jag kan tyvärr inte se denna "eniga vetenskap" som Vidar inte hänvisar till men som enligt honom förkastar systemet.

En positiv sidoeffekt av sprututbyten är även att man i utbyte mot en ren spruta får kontakt med sociala myndigheter, hälsovården och att det då ställs vissa krav, ett sådant är vaccination. Detta kommer implementeras i USA och Yiqing Hus forskning, som publicerades förra året, visar att:
Implementing a vaccination program through SEPs will be effective in reducing HBV incidence in IDUs in Chicago IL and Hartford and Bridgeport CT.
Vidar har inte kunnat visa på någon forskning alls som visar att sprututbyten inte är ett effektivt sätt att motverka smittsamma sjukdomar i samhället. Det gör hela Vidars argumentation för att det finns en "enig vetenskap" oerhört tom på substans.

Sammanfattningsvis: sprutbyten leder till mindre HIV-spridning, lägre högriskbeteende, lättare identifikation av personer som kräver ytterliggare vård och hjälp (de som lider av djupast missbruk), minskat generellt droganvändande, öka deltagandet i rehabliterings- och utbildningsprogram, samt en möjlighet att vaccinera missbrukare mot exempelvis hepatitis b, och just det, sprutbyte är dessutom en kostnadseffektiv metod.

Sprututbyten han bevisligen fungerat i en rad länder för att minska antalet smittsamma sjukdomar. Att mot bättre vetande - som Vidar och UNF gör - motverka sprututbyten är då att öppet och utan skam motverka ett system som minskar lidandet i samhället. Om det inte är människoförakt så vet jag inte vad som är.

På samma tema: Stardust, Motpol, Martin Moberg, Mikael Persson, Tianmi, SVD, Christian Valtersson, Helene Sigfridsson, En kall vinkel.

Ungdomens nykterhetsförbund visar människoförakt

I Stockholm har Moderaterna fått kalla fötter gällandes sprututbytesprogram, en fråga FP länge har drivit. Moderaternas feghet applåderas av Ungdomens Nykerhetsförbund.

Obekväma sanningar skiter Ungdomens nykterhetsförbund högaktningsfullt i när de bombastiskt och högdraget deklarerar,
Sprututbytesprogram och annan ”harm reduction” är inte bara ett sätt att acceptera missbruket, det är en metod som inte fungerar eller ser till medborgarnas behov. En blomma är det minsta hon är värd, det är dagens insats för folkhälsan, avslutar Vidar Aronsson.
UNF:s människoförakt når samma höjder som påven när de med moraliska skygglappar motarbetar preventivmedel i södra Afrika. Allt för sin moraliska visions skull. UNF drivs av idén om "nolltolerans" när det är uppenbart att det inte hjälper tunga missbrukare.

Sprututbytesprogram hjälper människor som behöver kontakt med sociala myndigheter och nära kontakter med vård och hjälp. Sprututbytesprogram är både en möjlighet att minska det direkta lidandet samtidigt som det öppnar upp för kontakt med rehabilitering och vård.

En lösning som uppenbarligen räddar liv och minskar lidande viftas bort med hänvisning till att det inte ser till "medborgarnas behov". Moral och poserande framför lösningar som faktiskt räddar liv på människor. Det är inte mer än rätt att Ungdomens nykterhetsförbund omedelbart drar tillbaka sitt pressmeddelande och ber om ursäkt.

Sprututbytesprogram har visat sig vara effektiva för att minska spridningen av aids och andra överförbara sjukdomar,
There is clear evidence that needle exchange programmes have reduced HIV transmission rates among injecting drug users (IDUs) in areas where they have been established. One of the most definitive studies of needle exchange programmes was carried out in 1997, focusing on 81 cities worldwide. It found that HIV infection rates increased by 5.9% per year in the 52 cities without needle exchange programmes, and decreased by 5.8% per year in the 29 cities that did provide them.
(Hurley S.F., et al (1997, 21st June), ‘Effectiveness of needle-exchange programmes for prevention of HIV infection’, The Lancet; 349(9068))
A study of HIV among IDUs in New York, between 1990 and 2001, found that HIV prevalence fell from 54% to 13% following the introduction of needle exchange programmes.
(Jarlais D., et al (2005, 19th October), ‘Reductions in hepatitis C virus and HIV infections among injecting drug users in New York City, 1990 – 2001’, AIDS 2005 19(3))
The World Health Organization (WHO) released a report in 2004 that reviewed the effectiveness of needle exchange programmes in many countries, and examined whether they promoted or prolonged illicit drug use. The results produced convincing evidence that needle exchange programmes significantly reduce HIV infection, and no evidence that they encourage drug use
(World Health Organisation (2004), ‘Effectiveness of sterile needle and syringe programming in reducing HIV/AIDS among injecting drug users’)

För mer källor till rapporter som visar på effektiviteten med sprututbytesprogram kan man besöka denna länk. Att så huvudlöst ignorera all forskning som visar på vikten av sprututbytesprogram kan inte betecknas som något annat än totalt intellektuellt haveri.

På samma tema: Tianmi, In your face, Konservativa tankar, Livskraft och politik, Liberati.

2010-06-08

Sakine om Ship to Gaza

Miss inte Expressens ledarsida idag, signerad Sakine Madon:
Vanliga muslimer eller judar har naturligtvis bättre saker för sig än att ständigt förhålla sig till vad israeliska politiker eller religiösa muslimska ledare gör eller säger. Att dela religiös tillhörighet eller etnicitet med människor som beter sig illa gör en inte till medansvarig eller medskyldig. Så långt borde alla antirasister kunna hänga med. De som däremot borde klargöra vad de tycker är svenska politiker och andra som gladeligen via Ship to Gaza samarbetar med turkiska IHH - som har kopplingar till Hamas - och representanter från turkiska högerextrema partiet BBP.
Så länge rätt land finns i siktet är alla allianser tillåtna, alla medel användbara.

Spelar Ohly okunnig?

Lars Ohly har, lite omedvetet troligtvis, på pedagogiskt manér förklarat varför förmögenhetsskatten är en dålig idé,
Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare.
På liknande sätt behövs det kapital, kunskap och investeringar i Sverige. Förmögenhetsskatten som inbringade kaffepengar till statskassan men som drev pengar på flykt från Sverige. Pengar som kunde investeras, konsumeras och sparas i Sverige.

Om Ohly förstår det destruktiva med förmögenhetsskatten så borde han väl applicera den lärdomen på andra områden än fotbollen? Eller kan han kanske förklara hur en skatt som gör Sverige fattigare är en bra "konkurrenssituation".

På samma tema: Björndahl, Ledarredaktionen, Jonas Petterson

Tännsjös fortsatta haveri

Torbjörn "Gomulka" Tännsjö upprepar sitt krav på att judar och "i synnerhet" judiska organisationer ska ta avstånd från staten israels förehavanden. Dessutom menar Tännsjö att kravet på judar att ta avstånd från Israel är identiskt med kravet på socialister att ta avstånd från Sovjetunionen. Tännsjö är mycket pedagogisk och jämför även med kravet på att alla:
/.../ som försvär sig till Heideggers filosofi klargör hur hon förhåller sig till nazismen.
Innan jag bemöter detta unnar jag mig att ställa samma fråga som Tännsjö ställde i sitt svar till Bauhn: Hur fasiken blev du professor?

Håller liknelsen till kommunister? Eller mellan Heideggerianer och judar?

För det första är kommunismen en ideologi samt en vetenskaplig historiesyn, i förlängningen en av flera partitillhörigheter. Det är således ett frivilligt ställningstagande, en livsåskådning som är tydligt avgränsad. Att försvära sig till Heideggers idéer kräver även det en högst frivillig insats.

Stödjer du som kommunist Sovjetunionen då kommer du ifrågasättas. Mig veterligen har ingen heller fötts till kommunist. Vissa vill säkert tro detta men det är en annan fråga. Är du "aktiv" och öppen Stalinist och Heideggerian då kommer vissa säkerligen ifrågasätta en. Huruvida det senare är rimligt tåls att diskuteras i ett helt annat inlägg.

Att vara jude kan vara en kulturell, nationell och religiös tillhörighet. Tillhörigheten behöver inte reduceras ner till en enskild aspekt men är inte heller begränsad till en given kombination. Vem som "objektivt" betraktas som jude skiljer sig även åt beroende på religiös trosinriktning men även församling. Den subjektiva upplevelser kan inte heller uteslutas.

Vad är skillnaden då?

Man kan leva hela sitt liv som jude utan att för den delen öppet manifestera eller hysa vidare "judiska" åsikter eller delta i kulturella eller religiösa seder eller riter. Trots detta kan man enligt andra uppfattas som jude. Man kan födas in i en judisk gemenskap utan att leva ett judiskt liv. Dessa personer har dock på grund av sin släkttillhörighet ändå kravet på att ta avstånd från ett land de aldrig besökt, en statsmakt de saknar relation till eller associerar sig till varken ideologiskt eller kulturellt. På grund av blodsband avkrävs de ställningstagande från Tännsjö.

Tännsjö gör ingen skillnad mellan de som fötts in till det judiska och de som aktivt i sitt vuxenliv propagerar för en politisk ideologi eller filosofisk position. På samma sätt som den polska kommunistledaren Wladyslaw Gomulka krävde av judar i polen att de deklarerade sin inställning till ett land de aldrig besökt eller förhållit sig till.

Att leva som jude är inte ett implicit ställningstagande för staten israel. Judendomen och det judiska folket existerade ett par tusen år innan den moderna nationalstaten israel skapades. Inget i den judiska religionen förutsätter ett stöd eller en relation till en modern nationalstat.

Tännsjös argumentation stödjer sig på det bärande argumentet att israel har något som helst att göra med judisk religion eller kulturell tillhörighet, detta förutsätts definitivt inte av varken religionen eller någon annat.

Om det vore så att en kommunist vill införa tvångskollektivisering av svenska jordbruk då är det givetvis befogat att fråga hur kommunisten förhåller sig till den ukrainska svälten under 30-talet.

Om man öppet är en israelvän och propagerar för den israeliska staten då är det givetvis rimligt att man tillfrågas när något händer i israel - oavsett ens härkomst.

Tännsjö går Avigdor Liebermans intressen när han forcerar en koppling mellan diasporan och israel och avkräver diasporan ansvar för den israeliska staten. Men att vara jude behöver inte vara ett politiskt ställningstagande, inte heller en politisk eller filosofisk position. För vissa är det en saknad förhud och ett judiskt namn, inget mer.

Men menar då Tännsjö att "judendomen" är en ideologi som man varken föds eller växer upp till utan är något man tar ställning och att ens "judiska" agerande på något sätt måste förhålla sig till staten israel? Än en gång förutsätter detta att man accepterar att israel talar för alla judar och att man har något som helst ansvar att förneka detta eller förhålla sig till statens politiska beslut.

Tännsjös fortsatta argumentation avslöjar bara mer och mer av hans ideologiska förebilder, en salig blandning av Avigdor Liebermans nationalistiska inställning till det judiska och Gomulkas kommunistiska sammanblandning av sionismen och det judiska. Vänsterpartiet är en evig pinata som aldrig slutar släppa ur sig dumheter.