Sven-Olof Lodin påminner om det absurda i att driva en skattehöjarpolitik i landet med världens näst högsta skatter,
Den svenska debatten är märklig, vi diskuterar huruvida vi ska ha världens högsta eller näst högsta skatter. Alliansens skattesänkningar framställs som radikala av de rödgröna.
För några veckor sedan kunde man i GP läsa om att en majoritet av Svenskar helt saknar ekonomiska buffertar. Ett Sverige väldigt långt från det land som Anne Wibble ville se där alla skulle ha en årslön på kontot.
I Socialdemokratins Sverige är detta givetvis ointressant, det är offentligheten som alltid är bufferten.
Åtminstone socialdemokraterna borde fortfarande minnas de skadliga samhällsekonomiska konsekvenserna av Hagaöverenskommelsernas kraftiga marginalskatteskattehöjningar på 1970-talet, som genomfördes från inkomstlägena precis ovanför LO:s huvudgrupper. För en metallarbetare blev effekten att han måste få en löneökning på minst 20 procent för att hans reala inkomst efter skatt inte skulle sjunka. Den lönekostnadsinflation det kom att medföra gjorde att Sverige förlorade sin internationella konkurrenskraft och sin plats bland världens mest välbärgade stater. Det var på grund av detta som marginalskatten i skattereformen 1991 begränsades till 50 procent. De erfarenheterna borde vara lika viktiga i dag.Det svenska skattesystemet bör förenklas, göras transparent och plattas till ordentligt. Vi kommer kanske inte nå ett Ron Paulskt idealsamhälle utan inkomstskatt men mycket kan göras.
Den svenska debatten är märklig, vi diskuterar huruvida vi ska ha världens högsta eller näst högsta skatter. Alliansens skattesänkningar framställs som radikala av de rödgröna.
För några veckor sedan kunde man i GP läsa om att en majoritet av Svenskar helt saknar ekonomiska buffertar. Ett Sverige väldigt långt från det land som Anne Wibble ville se där alla skulle ha en årslön på kontot.
I Socialdemokratins Sverige är detta givetvis ointressant, det är offentligheten som alltid är bufferten.