Ekonomiska frizoner

Radikalt och kontroversiellt förslag från Johnny Munkhammar (M):

Härom veckan brann Rosengårds centrum – igen. Den sociala desperation som utlöser detta beror på utanförskap, som i sin tur ytterst handlar om arbetslöshet. Situationen är orimlig – men kan lösas. Forskningen är relativt samstämmig rörande orsakerna: Omfattande regleringar på arbetsmarknaden och höga skatter. Det är sådana hinder för jobb som måste rivas. Är en förändring över hela landet inte möjlig kan frizoner vara en lösning. Då skulle områden som Rosengård befrias från skadliga skatter och regleringar. Då vore det lättare att starta företag, billigare att anställa och lönsammare att investera där.

Det ett konkret förslag för att komma åt strukturella problem med en stagnant ekonomi och seg arbetsmarknad. Till vänster har vi politik som går ut på att gödsla pengar över problem, från SD finns knappt idéer på integrationsområdet.

Även om det finns problem med att urskilja vissa områden på det sätt som Munkhammar föreslår är det ett förslag som syftar till ekonomisk stimulans utan att staten faktiskt planerar fram hur stimulansen ska utföras. Ett vanligt problem med offentlig insatspolitik är att satsningarna och är dåliga investeringar. Pengar kommer fel och försvinner iväg i byråkrati och omkostnader. AMS-åtgärder är ett bra exempel på detta.

Att sätta in en generell lösning lämnar istället valfriheten åt enskilda individer att förvalta möjligheterna utan att det finns specifika krav på motprestation eller liknande. Det borgar för att företag kan skapas och därmed arbetstillfällen.

Men det finns stora problem med att skapa specifika lagar och regler för vissa områden. Även om det konkret inte handlar om identitetspolitik så finns det drag av precis det. Bättre vore med strukturella förändringar för hela landet, en seg arbetsmarknad är inte bara ett problem i förorter utan även småorter. Att urskilja förorterna är egentligen felaktigt. Vad vi behöver är inte mer särlösningar.

Revolutionen, vare sig du vill eller inte

Förorten saknar klassmedvetenhet, det är nog slutsatsen Reclaimfolkets eminenta ideologigrupp nu måste dra - för hur förklarar man annars att folk i Rosengård körde iväg den upplysta förtruppen som kom med sin ideologiska gatufest, Reclaim the streets.

För en massa år sedan, när jag fortfarande gick på gymnasiet ägde det rum en Reclaimfest i Örgryte, Göteborg. Parollen för festen var att förorten skulle återta innerstaden. Ögryte ansågs vara det perfekta målet att återta. Prydliga miljonvillor och vackra radhus fyllda med medel till höginkomsttagare.

Målsättningen var givetvis att festen och marschen skulle vara just det, att förortens folk återtog den rika innerstaden.

Men döm om min förvåning (för den fanns fortfarande då) när det kom spårvagnslaster med välklädda och hippa majornabor till Reclaimfesten. Ett relativt fint område som mest påminner om Stockholms Södermalm. Marschen såg ut som kön till krogen Kings Head en lördagkväll. En inte oansenlig del av marschen bestod dessutom av vänsteraktiva Örgrytebor som skulle återta, ja, Örgryte. Förorten sågs inte till.

Vad vi nu ser i Rosengård är ett praktexempel på den upplysta förtruppens vilja att ingjuta en revolutionär anda hos de oupplysta, de med objektiva klassintressen som borde kräva sin rätt medelst galna gatufester och demolerande av bensinmackar. Denna idé gör gällande att folk i regel inte vet sitt eget bästa, sina intressen som då måste läras ut av en grupp klassmedvetna revolutionärer med stenkoll. Det här påminner mest om Engels teori om "falskt medvetande", arbetarklassen vet inte sitt eget bästa och därför måste ideologisk medvetenhet läras ut.

Rosengårdsborna är givetvis helt ointresserade av att rika vänsterslynglar kommer och stökar till i deras bostadsområden, för det är så långt denna förtrupps revolutionära praktik sträcker sig.