Presstödet - inte ND - som är problemet

Det är nästan med skadeglädje jag nu ser att såväl redaktörer som debattörer sliter sig i håret över presstödet. Det tråkiga är att man har dragit helt fel slutsats utifrån presstödsnämndens beslut att ge nationaldemokraternas partitidning, Nationell idag stöd. Istället för att erkänna att det här är den sista spiken i kistan på ett stöd som är godtyckligt, snedvrider konkurrens och är helt omöjligt att dela ut rättvist så gastar man nu att stödet måste behållas, men förvägras vissa på grund av deras misshagliga åsikter.

Presstödet konstruerades under 1970-talets början och har sedan dess förblivit intakt. Tanken var att ett selektivt stöd till den näst största tidningen på en ort skulle bidra till publicistisk mångfald. Då när dagspressen hade en superstark ställning och de största tidningarna en speciell särställning var stödets konkurrenssnedvridande effekter mindre omfattande. Idag när tidningar utan stöd inte bara måste konkurrera med presstödssubventionerade konkurrenter, utan även med ett enormt antal nya nyhetsförmedlande medier som webbtidningar, bloggar och sociala communities skapar presstödet stora problem. Istället för att öka pluralismen subventionerar man de facto elitismen när nya och små tidningar har svårt att möta konkurrensen från stora första och starka andra tidningar med presstöd.

Om sanningen ska fram har presstödet egentligen aldrig fungerat. Sedan införandet har inte en enda ny tidning grundats med hjälp av stödet. Under presstödets fyra decennier har bara en enda ny dagstidning startat, Dagens Industri, och den får ironiskt nog inget presstöd.

Presstödet har dessutom ekonomiskt inneburit en katastrof för skattebetalarna. Sedan starten har det kostat nästan 15 miljarder kronor i dagens penningvärde. Och stödet är inte bara dyrt, det har även skapat ett permanent bidragsberoende. Många av de medieföretag som tar emot stöd har fått stöd varje år sedan 1971 utan att varken behöva redovisa pengarna eller utveckla produkterna för ökad lönsamhet. Denna cementering av presstödet innebär att vi har en situation där mindre företag och uppstickare på mediemarknaden missgynnas gentemot andra mer konservativa medier. Det vill EU ändra på. EU-kommissionen föreslår därför också att stödet omprövas var sjätte år. Det är liksom reformeringen av storstadsstödet ett klokt förslag.

Det är dags att regeringen tar till sig kritiken och slutar att subventionera stora etablerade tidningar med skattepengar utan istället höjer blicken och inser att kulturlandskapet förändrats och att pressen måste hänga med.

Presstödet i sin nuvarande form är en relik som tillåtits förstöra medielandskapet alltför länge. ”Krisen" (om man får kalla situationen för det), att presstödet nu ges till Nationaldemokraterna, är i själva verket bara en väldigt god anledning att skrota hela systemet. Samtidigt kan man ju också tycka det är lite märkligt att det oftast ska till högerextremister för att en fråga ska få uppmärksamhet. Som bland andra Fredrik Segerfeldt påpekat, hur många vänsterextrema tidningar har inte under lång tid fått presstöd?

Samma tema: Jinge, Kulturkrig, Ingerö, Expressen, Arbetarbladet, Expressen2, SYD, DN2.

Stöd på prov

Har tidigare skrivit om problemet med pressstöd som även utsträcks generellt till frågan om kulturstöd och all annan form av politiserat stöd till kultur och opinionsbildning i samhället. Den tidigare diskussionen handlade om tidningen Mana som Johan Stael von Holstein var upprörd över. Tidningen delfinansierades med hjälp av offentliga medel och givetvis blossade det upp en hetsig debatt om vilka tidningar som förtjänar pressstöd.

Givetvis är svaret ingen eller alla. Medelvägen är i det här fallet en inbjudan till den debatt som nu startats av Kurdo Baksi. Hans utläggning om Nationaldemokraterna är säkert inte fel, frågan är bara vad det har för relevans för sakfrågan. Baksis resonemang når en kritisk punkt vid ett tillfälle: "Presstöd är ett bra sätt att finansiera journalistik som marknaden inte kan bära." Så långt håller jag inte med men är beredd att förstå att det är ett ärligt argument han anför. Sedan blir det skruvat: "Jag är också av den åsikten att staten i princip inte bör lägga sig i vad tidningarna som får stöd skriver om."

Antingen är man i princip emot att staten skickar med krav när pengar skickas ut eller så är man för motsatsen. Det går inte att som Kurdo Baksi ha principer som man bryter mot i samma sekund de formuleras.

Men Baksi fortsätter:

"Men som i alla demokratiska samhällen måste det finnas gränser och dem har Nationell Idag passerat." Varför inte, vi har gränser och de är klart och tydligt definierade i den tjocka lagboken - där råder inga oklarheter.

Problemet är annorlunda med pressstödet eftersom dess gränsdragningar inte är glasklara. Det finns idag tre positioner i frågan:

1) Endast "demokratiska" eller av staten accepterade opinionskanaler anses värda stöd av olika anledningar, alltifrån kvalité till mångfald kan anföras som argument. Här fungerar stödet som en statlig reproduktion av önskvärd opinionsbildning. Du får välja vilken tidning du vill så länge vi har valt den åt dig, för att parafrasera Henry Ford.

2) Inga gränser upprättas alls och helt plötsligt är alla potentiella mottagare av stöd så länge de uppnår kravet på antal tryckta exemplar eller liknande. Lösningen är praktisk för då slipper man inkonsekvenser modell Baksi, däremot kommer det bli väldigt väldigt dyrt.

3) Pressstödet avskaffas helt och kompenseras med ex momssänkningar generellt över hela brädet för dagstidningar och liknande former av publikationer. Staten slipper vara indirekt opinionsbildare eller diskriminera mindre önskade tidningar.

Problemet är att stödet alltid politiseras kraftigt i händelsen av att man ger stöd till delar av kultur och mediesektorn. När det fanns en risk att tidningen Mana skulle förlora sitt stöd skanderade chefsredaktören Babak Rahimi att stödet nu helt plötsligt skulle komma politiseras. När Kurdo Baksi nu försöker förhindra ND från att få pengar är det ett tydligt tecken på att all form av pressstöd och kulturstöd är ett djupt politiserat och problematiskt fenomen redan innan någon berövas det.