Hur Sverige rasifierades

Sedan slutet av 1990-talet har det funnits en strävan efter att komplettera antirasismen i Sverige med ett mer helgjutet strukturellt förhållningssätt till rasismen. Under början av 2000-talet fick detta perspektiv ett uppsving offentligt. Masoud Kamalis offentliga utredning konstaterade att Sverige som land var strukturellt rasistiskt och diskrimineringen var en integral del av vardagen. 

På flera sätt tog den strukturella rasismen, som offentligt accepterad idé för att förklara samhället, något av en paus. Inte så att antirasismen i Sverige försvann, tvärtom, den är nog mer utvecklad idag än då.

Men sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen många funderat över var rasismen egentligen befinner sig. Kan den isoleras till ett parti med 5 % i riksdagen, eller bara till näthatet? Går det egentligen att peka på rasist och icke-rasist, eller kan det vara så att vi alla rör oss igenom rasismen och är en del av den?

Samtalet har tagit ett par steg vidare. Bortom idéer om strukturell rasism till idén om vit norm och vithet. Fixeringen vid "vithet", "icke-vit" har blivit för många vad klassmedvetenheten var under tidigare decennier. Som jag beskrev i en krönika nyligen har frekvensen dikotomin vit/icke-vit ökat ordentligt i offentligheten.

Det har sina likheter med en annan era i svensk politik. På 1970-talet var det inte ovanligt att medelklassens politiskt medvetna uppmanades att ta arbetaryrken, det fanns ett mått av skam och självspäkelse av att tillhöra en högre samhällsklass. Samtidigt ville man att arbetare skulle vara klassmedvetna. Det stora hotet mot jämlikheten var att arbetarklassen skulle vaggas in i en omedveten dvala, av borgare eller socialdemokrater, omedvetna om det enorma förtrycket de var utsatta för.

Det är inte helt annorlunda idag, men klass har ersatts (eller kompletterats) i stor grad med rasbegrepp. Den vita normen (läs majoriteten) ska vara medveten om sin omedvetna skuld i den strukturella rasismen och den förtryckte ska vara medveten om sin plats som icke-vit och därmed per definition förtryckt. Man uppmanas skapa sig en förståelse om det strukturella förtrycket och identifiera sig som antingen offer eller förövare, gråskalor finns inte för vi jobbar med binära tillhörigheter, vit eller icke-vit.

Skulle en person ur majoriteten förneka eller nyansera påståendet om förtrycket så ses detta enbart som ett tecken på att personen försvarar sina vita privilegier. Invändningar mot tesen ses alltså som bevis på tesens riktighet: att samhället är genomrasistiskt. Ett bekvämt cirkelresonemang som gör teorin om den strukturella rasismen omöjlig att falsifiera. Likaså är en icke-vit som förnekar strukturen en husneger eller nyttig idiot som bekvämt tjänar den vita makthegemonin.

Rasismdiskussionen 2013 verkar inte handla om hur man ska motarbeta rasism i samhället utan handlar snarare om konstateranden om hur rasistiskt Sverige och svenskarna egentligen är. Det stannar ofta där, för vad händer när alla konstaterat är rasister, för att citera Qaisar Mahmood:

Men vad gör vi när vi har avsatt alla, suddat bort allt det kränkande och upprörande? Var tar vi vägen när vi har konstaterat att vår granne och medmänniska är en rasist? Är vi verkligen klara då?

Min kritik mot den nya rasismdiskursen i Sverige handlar inte bara om att det känns som en hopplös väg eller ens likheterna med den gamla marxistiska klassfixeringen, det främsta problemet är att rasismdiskursen förstärker snarare än förminskar den rasistiska blicken, medvetenheten och språket.

Det är nog inte bara Masoud Kamali som sitter och är glad på sitt arbetsrum nuförtiden. På Flashback korkas champagnen upp. I den gamla, men väldigt aktiva tråden Början på ett krig om mångkulturen kan man läsa exempelvis användaren Fula Gubben som skriver:

Vithets-kortet är, liksom segregerings-fenomenet, mycket gynnsamt för realister och patrioter, och bör inte kritiseras utan snarare uppmuntras. "White guilt" som kännetecknade andra halvan av 1900-talet är stendött idag, och det är dags för den västeuropeiska etnokulturen att slänga av sig den påtvingade skurk-masken och ta säte vid bordets huvudända igen. Alla typer av angrepp som anspelar på vita människor, vit kultur och vit historia stöder denna positiva utveckling som sannolikt kommer att dominera kommande årtionden. Uppmuntra de som talar i termer av vitt och svart, även om de är dina ideologiska motståndare.

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern. Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras. 

Om det är någon som gynnar extremhögern i Sverige så är det de som driver upp tonläget i samtalsklimatet till helt nya nivåer. Eftersom SD enbart anses vara ett symptom på något djupare rasistiskt inom samhällskroppen då söker man en djupare förklaring av vad som hänt. Slutsatsen är som sagt en ersättning för klasstänket, det handlar om vita normer och privilegier.

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen. Freikorps i Tyskland som slog ned Spartakistupproret 1919 gjordes nödvändiga på grund av det upplevda hotet från kommunismen.

Det är en förbannat lång väg mellan Berlin 1919 och Sverige 2013. Men poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod. Konfliktlinjen går bort från vänster och höger, mellan socialism och liberalism/konservatism och förflyttas istället till en identitetspolitisk arena. Det är ett misslyckande från vänstern vars klassanalys gått i stå, och det är ett misslyckande från liberaler som inte inser att det är en ny kollektivism som gör sig gällande.

De som tjänar på utvecklingen är de identitetspolitiska aktörerna, däribland extremhögern. Klassdiskursen befinner sig i samma härad som raskategoriseringen, men den är tusenfalt mer aptitlig, även för en liberal som undertecknad, eftersom den faktiskt skär genom ursprung, hudfärg, etnicitet. Klasskategoriseringen må vara destruktiv (som jag skrev om här), men den bygger i alla fall på något vi kan förvärva eller tappa, något som är kopplat till något universellt, inte partikulärt som ras och hudfärg.

Jag är rädd att den nuvarande rasismdebatten inte leder någonvart. Att neutralt konstatera att Sverige är genomrasistiskt är en återvändsgränd. Både då påståendet är djupt problematiskt men även mållöst. Det finns ingen utväg om ”vår” rasism är osynlig, omedveten och finmaskigt strukturell. Det är en diskurs som bekräftar sin påstådda motståndares huvudtes: vi styrs konstant och undermedvetet av vår ras och kan inte träda ut summan av våra medfödda drag.