2012-10-30

Aftonbladets misslyckade strategi

Aftonbladets ledarsida driver en enkel tes om varför man inte ska uppmärksamma integrationsproblem och integrationspolitik. Den lyder:
Det finns en liten chans att Selimovic och Folkpartiets ledning bara är förskräckande naiva. Att de verkligen tror att det går att föra debatt om integration på samma sätt som i andra frågor. Det gör det inte. Tror ni inte på mig, tro då forskningen. Enligt en studie av statsvetarna Carl Dahlström och Peter Esaiasson vid Göteborgs universitet är det de etablerade ­partiernas agerande som avgör hur stora de främlingsfientliga blir. Att vägra låta partier som SD sätta agendan är det mest effektiva sättet att begränsa deras framgångar.
Diskutera inte integration, då vinner Sverigedemokraterna. Man stödjer sig på en  fallstudie av Carl Dahlström och Peter Esaisson. Dessutom hänvisar man till det i svensk samhällsdebatt så ofta avskräckande danska exemplet med orden: 
I Danmark prövade man i början av 90-talet den väg som Folkpartiet nu verkar vilja slå in på. Ett litet främlingsfientligt parti fick sätta agendan, etablerade partier och medier hakade på. Resultatet? Blev integrationspolitiken bättre, blev nivån på debatten högre? Knappast. Resultatet blev en av Europas mest intoleranta lagstiftningar och ett rasistiskt samhällsklimat
Eftersom Aftonbladet inte skriver ut namnet på studien som Dahlström och Esaisson skrivit får man anta att det är The immigration issue and anti-immigrant party success in Sweden 1970-2006: A deviant case analysis som utkom i förra årets juninummer av Party Politics. Vad säger den studien?
The critical 2010 election, in which the Swedish Democrats eventually won entrance to the national parliament, further indicates the complexities involved. At this stage we lack systematic information about issue strategies of established parties, but according to our tentative observations they largely stuck to a dismissive strategy (established parties were, however, frequently forced by journalists to comment on the implications of growing support for the Sweden Democrats in opinion polls). Consequently, while our analysis demonstrates that the dismissive issue strategy proved to be successful over a long period of time, the most recent Swedish experience directs us towards boundary conditions for issue strategy theory. (S 18)
Aftonbladet får stöd i sin tes att den undvikande strategin fungerade, i alla fall i det svenska exemplet. Men att det skulle vara den enda välfungerande strategin för att dra undan fötterna på främlingsfientliga partier är definitivt omtvistat. Dessutom hävdar Esaisson och Dahlström att man fortsatte den undvikande strategin men att strategin inte fungerade i valet 2010. En detalj som Aftonbladet inte låtsas om.

Man ska komma ihåg att Esaiasson och Dahlströms studie är en fallstudie, ska man upprätta mer generella regler och system som förklarar varför främlingsfientliga partier i vissa fall lyckas och i vissa fall misslyckas bör man troligtvis titta på betydligt fler länder, val och partier. Tesen att en undvikande strategi skulle vara något universellt motmedel mot främlingsfientliga partier är definitivt inte vedertagen inom forskningen på området. Låt mig ta ett exempel på hur man förklarar framgången för främlingsfientliga partier. 

I en studie av van der Brug Why Some Anti-Immigrant Parties Fail and Others Succeed : A Two-Step Model of Aggregate Electoral Support i Comparative Political Studies konstaterar man att det som driver framgång för främlingsfientliga partier är följande (s 567-568):
Apart from the causes we have already specified (the size of a right-wing electorate, the electoral competition from mainstream right-wing parties), their long-term success depends on the availability of political entrepreneurs to build a stable coalition of new layers in society that do not feel represented by the traditional parties
och:
First,our analyses did not generate support for sociostructural models
och:
Second, our results render the protest-vote hypothesis implausible as an explanation for the success of anti-immigrant parties. The large anti immigrant parties attract support largely on the basis of ideological considerations.
Resultaten som de redovisar visar att den främsta indikatorn på framgång för främlingsfientliga partier är att en stor andel av befolkningen positionerar sig väldigt långt till höger på den politiska skalan och att denna identifikation sedan konvergerar med att främlingsfientliga partier finns och utnyttjar potentialen. Till underlag har man en rad länder i Europa. Man har testat vedertagna teser som socioekonomisk utveckling i landet, valsystem och en rad andra variabler för att utesluta felaktiga slutsatser. Det finns en poäng med både fallstudier och bredare studier, men man ska vara försiktig med att dra långtgående slutsatser om man har relativt få orsakssamband att luta sig mot.

Danmark då? van der Brug skriver (s 564):
In Denmark, a relatively large proportion of the electorate places itself at the very right end of the political spectrum.In 1989 and 1994, right-wing voters evaluated the Fremskridtspartiet basically by the same standards they used to evaluate other parties. The same thing was true for the Dansk Folkeparti in 1999, which gave those parties a high electoral potential. However, almost all of their potential voters have high preferences for other right-wing parties as well. Because Danish anti-immigrant parties compete with many other parties, they will not benefit much if one of these
parties would lose support for whatever reason
Att konstant jämföra Sverige med Danmark är problematiskt eftersom potentialen för högerpartier ser annorlunda ut. Det som avgör väljarunderlag är ideologiska preferenser och uppfylld potential vilket avgörs av partikonkurrens och andra variabler som Aftonbladet inte tar upp. 

Det som kan hindra utvecklingen är om det finns etablerade högerpartier som agerar konkurrenter till de främlingsfientliga partierna. Eftersom invandringen inte är den enda faktorn som är viktig utan även andra frågor som brott och straff kan ett fokus på dessa frågor (vilket Markus Uvell häromdagen argumenterade för på DN Debatt) öka konkurrensen. 

Om många partier samlas i mitten och den stora väljarpotentialen långt till höger inte utnyttjas då är alltså det som krävs att det sista ledet uppfylls. Detta är mer bestämt "supply" faktorer, dvs att det också finns ett parti som är välorganiserat och som kan kanalisera främlingsfientliga åsikter till väljare. Många partier har en potentiell väljarbas men alla har inte de strukturella och organisatoriska förutsättningarna för att utnyttja denna. I klarspråk: det spelar ingen roll om det finns främlingsfientliga åsikter i samhället, om de främlingsfientliga partierna är oseriösa, klantiga och extrema.

Vad kan man säga om Aftonbladets alternativa taktik för att mota olle i grind? 
Om människor är arbetslösa och saknar bostad är det inte ett ”integrationsproblem” utan brist på jobb och bostäder. Lösningen är fler jobb och fler bostäder, inte svammel om kultur.
I van der Brugs analys konstaterar man att "The sociostructural model explains 3% of the variance in success, whereas the authors’model explains 83%". Även om det självklart är mycket viktigt att skapa förutsättningar för bostadsbyggande och arbeten så är det inte detta som kommer att minska stödet för Sverigedemokraterna. Socioekonomiska faktorer, konstaterar van der Brug, förklarar inte skillnaden i stödet för främlingsfientliga partier i Europa. Istället handlar det om partikonkurrens och ideologiska vägval.

Dessutom är det felaktigt att, som Aftonbladet tro, att problemen som drabbar invandrade inte är unika på något sätt. Integrationsproblem blir något när problemets karaktär inte med lätthet kan generaliseras till befolkningen i stort. Att sakna språkkunskaper, ha svagt socialt kapital, bli diskriminerad genom såväl utestängande system (arbetsrätt, höga ingångslöner, lönsamhetsproblem för små företag)  som diskriminering i anställningsförfarandet är problem som drabbar invandrare i synnerhet. Detta bevisas enkelt genom att titta på den föregående högkonjunkturen som var som störst 2006, redan då hade vi enorma sysselsättningsgap bland utrikesfödda som inte hade någon motsvarighet bland infödda. Så jo, Aftonbladet, man kan inte trolla bort integrationsproblem medelst lite semantiskt önsketyckande.

Det är ett befängt påstående att en diskussion om integration är att låta Sverigedemokraterna "sätta agendan". Om exempelvis etablerade borgerliga partier både hade anammat problemformulering och lösningar, ja då hade tesen haft något existensberättigande. Men vad Jasenko Selimovic argumenterar för är att man ska skapa sig såväl en egen problemformulering som egna lösningar. Där har han helt rätt medan Aftonbladet lutar sig mot en analys som är väldigt skakig.

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se